Skogsäventyr

Idag trotsade ABBA-klanen regnet och gav sig ut på äventyr till skogen. Trollen älskar att vara ute men hatar allt vad regnkläder och stövlar heter. De kan gå förvånansvärt bra över stenar och i uppförsbackar fast de känner sig klumpiga med alla dumma kläder på. Dagens utflykt var en riktig succé, även Arvid som blev blöt och missnöjd ganska tidigt verkade trivas rätt fint. Benjamin som brukar sticka iväg gick idag med på att hålla handen och följa oss under långa stunder.
Troll_i_Skogen

Och Adam och jag bara njöt och förundrades över hur stora och självständiga våra troll har blivit!

Mitt liv för ett år sedan

Igår undrade Anna hur mitt instagram såg ut för 52 veckor sedan och ärligt talat blev jag förvånad över att se bilder på en vacker höst och glada troll. Det lilla jag faktiskt minns är inte alls rosaskimrande, utan en dramatisk tillvaro som handlade om överlevnad.

Det var nämligen så att Adam började jobba igen efter att ha varit hemma med mig och trollen i tre månader. Jag blev alltså själv med två bebisar som jag skulle ha fullt ansvar för! Mitt starkaste minne för den tiden var att jag sällan kände att jag dög trots att jag faktiskt gjorde mitt bästa. Jag vet det nu. Men då grät jag ofta, så gott som varje dag och jag tyckte så synd om mina troll som var tvungna att ha just mig som mamma. Jag kämpade med att mata dem, bytte blöjor stup i kvarten, gick promenader två gånger om dagen v-a-r-j-e dag oavsett väder som inte alltid var så fint som bilderna vill framstå det som. Min tillvaro gick ut på att hålla alla vid liv tills Adam kom hem efter jobbet.

Och jag lyckades ju trots att jag än idag kan tvivla på mig själv. Jag måste ofta nypa mig själv i armen riktigt hårt och påminna mig själv att det ju gick riktigt bra till slut ändå. Fast jag mådde så dåligt och kämpade i motvind varenda dag. Det gör gott att minnas det svåra. Då blir ljuset i tunneln ännu skarpare och morgondagen blir en dag att längta till.

IMG_1599 (1024x668)

Så lite jag visste för ett år sedan… Inte en minsta aning hade jag om hur kärleken till dessa två troll kunde växa så otroligt stark och bara fortsätter expandera för varje dag.

Konsekvenser på sandlådenivå

Någonting vi pratar om så gott som dagligen på mitt jobb är konsekvenser. Att allt vi gör får konsekvenser.  Ganska så viktig grej att kunna när en ska vistas bland, leka och samarbeta med andra. Jag blir lika förvånad varje gång det pratas om ”sandlådenivå” i negativa termer då jag upplever att de barn jag har träffar oftast har en god förståelse kring det här med konsekvenser. Beter du dig illa mot någon blir du till slut ensam. Vill du inte ha vinterjackan på får du räkna med att frysa. Om du väljer att inte äta någon frukost kommer magen att protestera om en timme eller så.

Jag är inte lika säker på att vuxna är på samma nivå när det gäller konsekvenstänkande. Förvånande nog, då vi anser att barn ska lära sig att lyda oss och allt det där. Till exempel kan vi ta upp det deprimerande valresultatet för några veckor sedan. Även om jag inte är någon politisk expert kan jag inte låta bli att uttala mig. Jag kan bara inte vara tyst längre.

Sverigedemokraterna fick som alla vet 13 % av alla röster. Det är nästan 800 000 som har röstat på dem. Eller nästan en miljon om siffrorna ovan inte skrämmer är nog. Alltså har nästan en miljon människor frivilligt röstat in ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt och gjort att de nu är det tredje största partiet. Jag tänker inte gå in på varför men jag tänker att vi öppnade Pandoras box redan för fyra år sedan. När alla sa att nu blir det inte värre än så. Nu har vi facit, trots att vi inte behöver titta så långt bak i historien för att veta hur illa det kan bli.

Igår blev SD:s Björn Söder vald till vice talman i riksdagen. Vårt handlande får konsekvenser. I detta fall är de inte positiva. Och själv ska jag lista ut hur jag ska förklara det här för mina barn när de blir stora nog. Hur ska jag få dem att förstå att vuxna inte är klokare än barn. För i sandlådan är alla lika mycket välkomna.

Jag älskar mitt jobb!

Egentligen är det en klassisk hatkärleksrelation jag har till mitt jobb. Det blev ju verkligen inte som jag trodde när jag kaxig, naiv och överambitiös slänges in i den hårda verkligheten efter fyra år på universitetet. Många, många gånger vill jag säga upp mig, helt skola om mig och jobba med någonting helt annat. Än idag kan jag tröttna på att val- och utvecklingsmöjligheterna är alldeles för få, arbetsmiljön bristfällig och barngrupperna skrämmande stora. När ryggen värker, det ringer i öronen och föräldrarna är direkt elaka vill jag bara gömma mig i en grotta.

Men trots allt det älskar jag mitt jobb. Jag älskar vetskapen om att jag är uppskattad, gör ett bra jobb och jag vet att jag kan göra skillnad. Även om jag saknar mina barn mest hela tiden älskar jag att få ha ett annat sammanhang som också är mitt.

Bilder HT 142

När jag sjöng ”Björnen sover” för en fnissande ettårig är kärleken till mitt jobb större än stört.

Om att jobba igen

Efter att bara ha varit mamma i nästan ett år var det i maj dags för mig att börja jobba igen. Fast jag var mer än redo att lämna föräldraledigheten bakom mig och längtade tillbaka till mitt jobb grät jag i bilen på vägen dit varje dag hela första veckan. Det var utmattande att hitta tillbaka till mitt jobbjag, jag var otroligt osäker och det kändes som om jag gjorde fel mest hela tiden. Dessutom saknade jag mina troll så att hjärtat sprack i tusen bitar så fort jag ägnade dem en tanke, vilket var var femte sekund. I maj jobbade jag 75% och i juni gick jag upp till 80. Sedan var det dags för fem veckors semester och nu jobbar jag heltid. Tanken är att jag ska göra det fram till nyår då trollen ska börja på förskola, sedan vill jag gå ner i arbetstid igen.

Men att jobba heltid är ett rent helvete. Dagarna är långa, ibland hinner trollen knappt vakna innan jag måste iväg och vissa dagar hinner jag inte ens pussa dem gonatt. Jag känner mig som världens sämsta mamma och jag är så rädd att trollen kommer att glömma mig eller att jag har förstört deras anknytning till mig. Jag är väl medveten om att det dåliga samvetet kommer att förfölja mig resten av livet. Hur bra jag än är kommer jag aldrig att vara så bra som jag vill vara.

Med det sagt vill jag ju påpeka att jag verkligen älskar mitt jobb. Att få barn är som att gå på världens mest givande kurs för jag kom tillbaka som en mycket mer ödmjuk och insiktsfull pedagog. Jag har dessutom världens bästa kollegor och aldrig längre måndagsångest. Jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket jag sällan kände innan jag fick barn.

Privat

Att räcka till som både lärare och mamma är ibland en ren omöjlighet.

Livet som det är just nu

Det finns så mycket jag vill skriva om. Jag vill lätta min själ och jag vill berätta tusen olika saker för er. Stora och små. Jag vill prata om hur galet fort trollen växer och utvecklas just nu. Om hur stolt jag är över mig själv som lyckades springa Tjejmilen. Om hur kämpigt livet som en heltidsarbetande tvillingmamma och fru kan kännas många gånger. Men framför allt vill jag prata om det tragiska valresultatet. Det finns så mycket vi kan diskutera kring, små och stora ämnen, men ack så lite tid och ork från min sida. Det enda jag kan göra är att beklaga läget och lova bättring och muta med bilder. Förhoppningsvis hittar vi sakta men säkert tillbaka till varandra.
IMG_1362

I mål kom jag efter 58 minuter och där väntade mina älskade troll!

IMG_1307

Och vilka underbara troll jag har då! Här jagar en överlycklig Arvid sin tvillingbror och jag bara smälter!

IMG_1343

På väg upp till Stockholm stannade vi vid Brahehus och trollen fick mellanmål with a view!

IMG_1352

Arvid jagade efter sin pappa där inne. Han gillas att jagas, vår lilla trollunge.

IMG_1356

Benjamin och jag tog selfies som vilka andra turister som helst och jag blev så lycklig när jag insåg att han har fått sitt kisande från mig!

bilagor1

Har jag sagt att jag har världens finaste troll?

Tjejmilen, imorgon är det dags!

Tidigt ikväll kom ABBA-klanen till Stockholm. Bilresan hit gick otroligt smidigt, trollen sov halva tiden och var glada resten. Nu sover de gott i de extra spjälsängarna som väntade färdigbäddade när vi kom. Det var så fint att jag nästan började gråta. Premenstruella hormoner gör ofta så.

Imorgon ska jag springa Tjejmilen för andra gången och jag är redan så nervös att jag kan kräkas.

Mina förutsättningar kunde ha varit bättre. Jag blev tokförkyld så sent som i förrgår och halsontet släppte först imorse. Mensen kommer typ imorgon och gör att jag är uppsvälld och deppig. På plussidan så har jag ju inte ont i halsen längre, jag har vilat och ätit bra och löptränat massor under sommaren.

Jag vet att den enda som kan sätta stopp för mitt mål att klara loppet på under en timme är jag själv. Därför måste jag stärka tron på mig själv. Och jag blir otroligt glad för er som hjälper till och peppar mig! Är ni i Stockholm imorgon kom och heja på mig och om inte håll tummarna!

Fina vänner, bebisgos och namsdag

Den här helgen var precis så som en perfekt helg ska vara. Det är faktiskt lite sjukt hur obetydliga helger kunde vara när jag levde studentlivet, jag kunde ju faktiskt ha sovmorgon eller festa hela natten lång fast det bara var en onsdag. Nu när jag är en hårt arbetande småbarnsförälder är helger så heliga att det nästan är löjligt. Så fort det vankas fredag ska det gosas, kramas, lekas, umgås, bakas, tränas, städas och allt vad det nu är med rosaskimmer, tusen små hjärtan och glittrande glitter! Annars är det inte en helg värd namnet och då måste vi vänta i en hel vecka innan vi kan göra om allt det där.

Nu var ju den här helgen allt det där och mer och det gör måndagsångesten lite, lite mindre. I fredags blev vi bjudna på middag av svärföräldrarna och det blir ju en riktig gourmet sådan när de lagar mat. I lördags hjälpte Adam en kompis att flytta så jag fick barnen för mig själv och vi hade så mysigt och de gnällde faktiskt inte mycket alls. Dessutom överlevde de, bara en sådan sak.

På eftermiddagen kom min kollega Carin och hennes tre veckor gamla A som jag fick gosa massor med! Om det nu inte vore för att jag bara kom ihåg skrik från trollens första år så hade jag kanske blivit sugen på en egen sådan gosig. Men mitt minne är starkt och riktigt så roligt ska vi ju inte ha det. Strax efter, efter att ha flängt runt här i metropolerna, kom även Carins syster Lisa med sin übergulliga Vendel. Efter år av internetvänskap träffades vi nu på riktigt för första gången. Och jag bara känner att det är så fina vänner jag har fått den här helgen! Det är så fint att vi kan hälla lite extra glitter på allt det där fina.
IMG_3386 (1024x683)

Lille A sov gott i min famn och var överlag en riktig komfortbebis!

Och idag hade Arvid sin namnsdag! Förra året glömdes det mesta bort, även hans namnsdag. Men idag, IDAG då firade vi. Med macka och banan till mellanmål och alldeles ny duplouppsättning i present. Här ska det in med massor av årets-förälder-poäng, så det så!
IMG_3395 (1024x683)

IMG_3392 (1024x683)

En ganska så nöjd Arvid!

Med stora framsteg

Har jag berättat att vi har två barn som går, eller rättare sagt springer, här hemma? Ett tag trodde jag på allvar att den dagen aldrig skulle komma, att vi skulle behöva kånka på två tunga barn och hålla i handen i evigheter. Men icke, nu går de, helst av allt springer de och det är så underbart och otroligt stort att jag inte kan greppa det. Nu har vi inte två bebisar längre, det är ju så fantastiskt att jag blir så löjligt sentimental och en sådan där nördigt stolt förälder!

Arvid tog sina första steg bara några dagar innan ettårsdagen och har varit ostoppbar sedan dess! Det var underbart att se ren och skär lycka i hans ögon då all frustration försvann och han äntligen kunde ta sig dit han ville helt på egen hand. Och fort gick det!
Desktop9

Det verkade först som om Benjamin också skulle börja med att gå då, bara ett par dagar senare än Arvid. Men det gick ju så långsamt att behöva ställa sig upp först, ta några steg och ramla. Hela den proceduren tyckte han var så onödig så han fortsatte med att krypa. Men några dagar efter vår Kroatienresa bestämde han sig att för att det var nog och kunde helt plötsligt själv.
Desktop10

Fröken Bellas sommar 2014

Det faktum att förra sommaren var dittills bästa i Sveriges historia kändes som ett dåligt skämt då vi tillbringade en stor del av den på sjukhuset. Av samma anledning är det nog få som är lika tacksamma över att sommaren 2014 blev minst tusen gånger så bra som förra var som vi är. Och av precis samma anledning blev det totalt tyst här på bloggen. Det gällde ju att klämma ur varenda minut av den här fantastiska årstiden och det kunde inte göras framför en dator.

För att försöka gottgöra er som fortfarande tittar in hit bjuder jag på vår underbara sommar i form av el grande bildbomb!

IMG_0782

Vi börjar där vi slutade. Den 24:e juni fyllde trollen ett år och jag bestämde mig för att baka överdådiga tårtor. Fyra bottnar, mascarponefyllning och smörkräm, allt det gånger två samt över två dygn som det tog att göra mästerverken gör att de egentligen förtjänar ett eget inlägg.

Desktop9 IMG_3012 (1024x683)

Efter deras födelsedag invigde vi gungan och sandlådan till trollens stora förtjusning.

IMG_3054 (1024x683)

På väg till Kroatien dit vi flög från Malmö stannade vi först i Ystad där trollen fick mata fåglarna i ankdammen med sin gammelfarmor. Arvid stortrivdes medan Benjamin mest ville därifrån.

IMG_3193 (1024x683)

Väl i Kroatien blev vi väldigt glada för barnvänligheten på hotellet. Här lekte trollen när det var som varmast ute.

IMG_3162 (1024x683)

Vi åkte givetsvis till trollens gammelmormor och gammelmorfar där de hängde i deras trädgård. Här med Adam och min kusin Martina.

IMG_0812

Och självklart badade trollen. Som de badade och älskade varenda minut!

IMG_3191 (1024x634)

När det blev dags för mellanmål blev vi bortskämda med förstklassig utsikt!

IMG_3105 (1024x684)

Sedan skulle det badas ännu mera vilket gjorde Benjamin så otroligt lycklig!

IMG_3124 (1024x683)

Självklart skulle ju trollen även bada i havet med, trots alla farliga stenar!

IMG_3081 (1024x683)

Vad passar bättre än en mysstund i soffan efter allt badande?

IMG_3289 (1024x683)

Vi hann även med en kort tur till Vänern och Sjötorp där vi njöt av den bedårande solnedgången.

IMG_3294 (1024x683)

Och när trollen somnade passade vi på att bada i jazzucin with a view!

IMG_3299 (1024x683)

Trollen å andra sidan fick åka runt i en häftig bil vilket Arvid älskade! Benjamin, not so much…

IMG_3314 (1024x683)

Väl hemma badade vi så gott som varje dag! Både på altanen…

IMG_3269 (1024x683)

… och i havet.

Trollens 1-årskalas

Trollen fyllde ett i tisdags och var då helt oberörda av det hela trots paketöppning, sång och extra fin frukost. Idag kom släkt och vänner på deras allra första födelsedagskalas och vilket kalas det var! Som alla bra sammanfattningar kommer även denna att ske i bildform. IMG_2955 (1024x683)

Inne i lekrummet höll många barn till. Så himla fint. Precis som ett barnkalas ska vara.

IMG_2994 (1024x683)

Men alla barn verkade tycka att presentöppningen var roligast.

IMG_0700 (1024x684)

Jag bara älskar den här bilden på Benjamin och en mycket blond moi.

IMG_2970 (1024x683)

Och medan Benjamin mest busade med moster…

IMG_2951 (1024x683)

Gosade Arvid allra helst med faster sin.

IMG_2926 (1024x729)

Sedan var det dags för bamsetårtor som jag har gjort från scratch.

IMG_2988 (1024x683)

Ännu mer presentöppning. Som tur var hade jag många snälla hjälpredor.

IMG_2938 (683x1024)

Adam vågade sig på en megabit och ni ser ju vad jag tycker om det. Älsk’ på den här bilden alltså!

Lekfarbrorn som försvann

Det är allmänt känt att dagens pappor inte är riktiga föräldrar. Fortfarande ses de som och väljer att bli andraklassensföräldrar genom att inte ta ut ens en fjärdedel av föräldradagarna och dessutom oftast bara drygar ut sin semester när mamman ändå är hemma. På så sätt blir papporna inte prioriterade när barn behöver någon att söka tröst hos, de får nöja sig med att spela rollen som en simpel lekfarbrorn. Busig, påhittig och ack så mycket roliga än den tjatiga morsan.

Därför blev jag både förvånad och lite matt av Ulf Starks bok ”Kvällen när pappa lekte” som min kollega läste under vilan igår. Där är pappan inte någon som leker.

− Nu ska vi leka, sa pappa en kväll när mamma var borta på kurs.
− Vad sa du? sa min bror.
− Leka, det vet ni väl vad det är? sa pappa. Det tycker alla barn är roligt.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Visst tyckte vi om att leka, både min bror och jag. Men vi hade aldrig lekt med pappa förut.

Är det bara jag som tycker att stycket ovan det är hemskt? För om papporna inte ens är lekbröder längre, vad är de då? Hörrni pappor där ute, varför blir inte ni upprörda?

Glad midsommar!

Hoppas att ni alla har haft lika fin midsommar som vi!

Trollen skötte sig exemplariskt ända fram tills vi vuxna skulle äta, de verkade inte besvärade av sina kransar och var otroligt härliga och nyfikna. Dessutom värmde solen gott, inte illa för midsommarafton i västsverige med andra ord!

Trollens_första_midsommar

 

När livet blir till en massa måsten

Det är nog fler än jag som känner att livet ofta är som en lång lista med måsten som aldrig riktigt hinns med. När trollen kom och blev prio ett hamnade allt annat i skymundan. Vilket vi då inte ens hann reflektera över, det var bara så självklart.

Nu när sommaren är här skulle jag vilja leka med mina barn på altanen eller njuta av ett glas rosé i kvällssolen utan att behöva må dåligt över ogräset i rabatterna och perenner som borde ha delats redan i mars. Oftast brukar jag kunna vifta bort alla sådana tankar med ett enkelt konstaterande att mina barn måste få komma på första plats och att ogräskriget ändå inte kan vinnas. Men just ikväll när strykhögen är större än någonsin, disken fortfarande odiskad och löprundan inställd ännu en kväll, allt på grund av ledsna troll som inte kan somna om har jag svårt för att tänka positiva tankar om carpe diem.
Klippa_gräset_juni

I helgen hann jag i alla fall med ett av alla måsten!

Så här en trött måndagskväll…

… kan jag bara inte förstå att om två veckor fyller trollen ett år. Det så fantastiskt stort att jag inte riktigt kan greppa det! Två små troll som nyss växte sig stora och starka i min mage och sedan fick uppleva den stora världen och bli delar av den är en alldeles för otrolig tanke så här sent en måndagskväll. Mina små troll som just nu är så charmiga och så gosiga förvandlas lite i taget till små barn från att ha varit två hjälplösa bebisar.

Tidigare har Benjamin varit den mest fysiska av trollen. Han behärskade krypning, pincettgrepp och att ställa sig upp mot allt först. Men nu är hans starka sida evigt babblande som är det finaste jag vet! Han utvecklar sitt tal lite varje dag och det känns som han alltid kommer på nya stavelser och ljud! För tillfället försöker säga ”titta där!” och verkar förstå mycket av det vi säger. Både enkla substantiv och korta uppmaningar.

Arvid å andra sidan vill helst av allt bara gå runt och utforska världen från högre höjder. Han är riktigt stadig och vi kan gå runt med honom hållandets i bara en hand hur länge som helst. Dock har han inte riktigt vågat sig iväg på alldeles egen hand ännu hur mycket jag än försöker överdriva betydelsen i det där steget från soffan till soffbordet häromdagen.

Min vecka har varit allt annat än bra. Jag har fått en vagel under den övre ögonlocket som gör att jag knappt kan öppna ögat på morgonen och ser ut som en freak resten av dagen. Och min iPhone blev vattenskadad under en promenad i regnet. Den är död och jag försöker klara mig utan att totalt balla ur. Och inga löprundor på sistone heller. Men så tittar jag på mina söta troll och allt känns så fjuttigt och det enda som betyder något är min familj. Och då känner jag mig lycklig för jag äntligen får leva ett vanligt Svenssonliv. Det kommer jag aldrig att ta för givet!

Getskar_med_trollen

Jag och trollen

Nu när helgen närmar sig sitt slut är det bara en ren tacksamhet jag känner. Jag är så tacksam för att jag får vara mamma till två underbara ungar, mina små troll. Hjärtat blir alldeles varmt när jag inser hur mycket jag betyder för dem och vilken stor del de har kommit att bli i mitt liv. De är ju hela mitt liv! Trots en helg med mycket lite sömn men desto mer gnäll hade vi många, många fina stunder ihop, jag och mina troll.
Desktop6

Sorgligt nog har mjukisbyxor, löpartröja och sidofläta tydligen blivit min hemmalook… Moderskapet gör en inte bara gott!

Solig fredag i Eriksberg

Det bästa med att inte jobba heltid är att jag ibland får sluta tidigt och tillbringa några värdefulla timmar med trollen. I fredags var det dessutom ännu en underbar sommardag och på ren impuls begav vi oss till våra gamla hemtrakter. Göteborg är en underbar stad att befinna sig i när solen skiner och då tänker jag främst på havsnära områden som Eriksberg.

Desktop2

Dagen började dock med lite mellanmål. Arvid övar på att gnaga äpple med sina fem tänder! Gott!

Desktop3

Väl i Eriksberg skulle det promeneras. Först var det Benjamins tur.

Desktop4

Sedan ville Arvid visa upp sin gå-på-tå-talang. Han passade även på att vinka lite.

IMG_2737 (1024x683)

När det var dags för lunch fick Adam kämpa.

IMG_2735 (1024x683)

Intresset var inte riktigt på topp om vi säger så…

Livet med trollen v. 47

Egentligen skulle jag springa långpass ikväll men en stuken (eventuellt bruten) och nu väldigt lila och enorm tå satte stopp för det roliga. Inte mycket att göra då tår tydligen läker av sig själva och minst två veckor innan den är återställd igen är ett mycket, mycket surt faktum. För att inte deppa ihop helt kollade jag igenom kameran och blev på bra humör igen. Sedan kom jag på att trollrapporter lyser med sin frånvaro här på bloggen och så kan vi ju inte ha det!

De har alltså hunnit bli hela 47 veckor och om en månad fyller de ett år! Hur sjukt är inte det?! De klättrar på allt, ramlar konstant och de går (!) alldeles själva med gåvagnen. De ”pratar” en massa. Bland annat säger de ”mamma” (Arvid) och ”titta” (Benjamin). Båda svarar ”där” när vi frågar var lampan är och för det mesta säger de ”dadda dadda”. De går upp väldigt tidigt, oftast redan innan fem oavsett hur sent de får lägga sig eller hur lite de sover på dagen. Dock äter de bra igen (halleluja!) och har lärt sig att dricka ur pipmuggarna. Ingenting går säkert här hemma längre, skåp som ännu är osäkrade öppnas och töms på nolltid, de når upp till fönsterbrädorna och pillar på blomkrukorna där (ve och fasa!), de drar i sladdar, äter på allt och då menar jag ALLT!

IMG_2688 (1024x683)

För bara några dagar sedan hade troll både jackor och mössor på sig ute, vilket är väldigt svårt att tänka sig idag när det är över 30 grader i solen och de sover illa på grund av värmen.

IMG_2692 (1024x683)

Efter en lång stund av utelek somnade de i våra famnar gungandets i hammocken och fortsatte sedan så här.

IMG_2698 (1024x683)

Idag kom sommaren till västkusten på riktigt och trollen premiärbadade ute!

IMG_2718 (1024x683)

IMG_2719 (1024x683)

Vi kan väl säga att aktiviteten gick hem!

IMG_2658 (1024x683)

Även om jag älskar att få jobba igen är det ibland riktigt svårt att åka iväg.

IMG_2661 (1024x683)

Men sen får jag komma hem och gosa med världens finaste Benjamin och Arvid!

Nya rekord, självdisciplin och personbästa

Träningen går så bra att jag inte kan låta bli att skryta! Jag är helt tagen på sängen över vad min kropp klarar av nu bara elva månader efter en tvillinggraviditet from hell som dessutom slutade med ett inte så najs kejsarsnitt. Jag vet att det låter så sjukt klyschigt men jag har verkligen fått perspektiv på det här med smärta tack vare det nyss nämnda. Att dra ut och springa med favoritmusik, nya löparskor och njuta av den Bohuslänska solnedgången gör att varje löptur känns som en underbar stund då jag bara får vara jag.

Jag började springa på ”riktigt” efter nyår. Innan dess gick jag på promenader med barnvagnen två gånger om dagen, i snitt blev det 5-6 mil i veckan. Sjukt, jag vet. Jag började springa mycket försiktigt på löpbandet här hemma, väldigt sporadiskt ska tilläggas. Två kilometer blev snart till tre och i november sprang jag fem kilometer och började sedan långsamt öka farten. Jag var mycket försiktig och tränade samtidigt upp mina musklerna runt bålen, axlar och ben genom enkla styrkeövningar med lätta vikter.

Efter nyår bestämde jag mig för att satsa på löpning helhjärtat. Jag litade på att min kropp var helt återhämtad. Återigen trodde jag på mig själv och började springa ute. Jag fortsatte gå med vagnen, nu en gång om dagen och sprang två till tre gånger i veckan, oftast fem kilometer. I april sprang jag 7 och 8 kilometer för första gången och jag sprang allt snabbare. Även då det kändes tungt och jag var trött, omotiverad och det regnade tvingade jag mig ut. Just de tyngsta löprundorna var de som slutade med bäst tid.

Idag var en sådan. Jag sprang 9 kilometer på otroliga 49 minuter och 43 sekunder och har alltså nytt personbästa! Jag är fortfarande så euforisk och faktiskt lite förvånad. Hur kunde jag bli så här bra? Jag som hatade att springa och hade noll självdisciplin för bara några år sedan! Jag är inte rädd för att springa Tjejmilen längre. Jag tror till och med att jag har en god chans att få en tid under en timme.

Träningsvecka 3:
Tisdag – 7 km, 39 min 39 sek
Onsdag – 5 km, 27 min 15 sek
Fredag – 6 km, 32 min 53 sek
Lördag – 8 km, 44 min 29 sek

Träningsvecka 4:
Tisdag – 9 km, 50 min 14 sek
Torsdag – 6 km, 33 min 17 sek
Söndag – 8 km, 44 min 41 sek

Trollens vänner

I lördags kom trollens fadder David på snabbvisit från Oslo där han annars bor och trollen blev så glada! Nåja, Arvid blev glad. Benjamin skrek bra länge först eftersom han har väldigt svårt för människor när han precis sovit. Exakt som sin mamma med andra ord… Så han skrek ett tag men sedan blev han förälskad. Och jag kan inte annat än att bli varm i hjärtat när jag ser vilka fina relationer våra troll kan skapa med andra människor. Jag blir så där löjligt sentimental när jag ser dem knyta an till andra!

Fadder_David

Titta på Benjamins ögon, de lyser av kärlek! Och Arvid var glad för jag fick ju stå upp.

Dagarna de går och går

Imorgon börjar min andra jobbvecka och det känns faktiskt helt okej. Jag hade betydligt mer ångest för en vecka sedan och mycket berodde på att jag inte visste vad som väntade. Även fast det tog, och kommer att ta ett bra tag innan jag är på samma professionella nivå jag vill vara på känns det ändå som att jag gör ett bra jobb. Jag  har trots sömnbristen lyckats överleva en hel arbetsdag och komma tillbaka till mina underbara troll som inte alls hade glömt mig som jag var rädd för.

Nu förstår jag varför helgerna är så heliga för småbarnsföräldrar. Även om jag längtar till jobbet längtar jag även redan nu efter nästa fredag. Dagarna de går och går i en himla fart speciellt nu när jag har ett jobb att sköta och en familj att komma hem till. Även om tidens gång skrämmer mig känns det också väldigt fint på något sätt.

IMG_2630 (1024x695)

IMG_2655 (1024x683)

Tänk att jag får komma hem till dessa godbitar!

 

Skrytdags

Om det nu är någon som undrar hur det går med min löpning har jag glädjande nyheter! Jag följer för tredje veckan i rad en gratisversion av träningsprogramet speciellt anpassat för Tjejmilen och det går överraskande bra. Det är så skönt att ha ett slags facit som jag kan gå efter då graviditeten helt tagit musten ur min kropp och alla benmuskler jag lyckades bygga upp fram tills dess.

Så här har min löparvecka sett ut:
Måndag – 5 km, 28 min 11 sek
Onsdag – 5 km, 27 min 29 sek
Fredag – 6 km, 32 min 42 sek
Lördag – 8 km, 44 min 14 sek

Igår sprang jag 8 km för andra gången i år och fick en finfin rekordtid! På måndag väntar 9 km och jag bävar inte längre. Nu är jag inget annat än taggad och faktiskt lite förundrad. Efter en tvillinggraviditet och tio månaders barnvagnspromenader, hur kan det vara möjligt?!

Premiärtur

Det är så mycket som är nytt för trollen. När vi kom hem från BB såg de vårt hus för första gången. De badade och gjorde massvis med andra spännande saker för första gånger strax efter. I vintras firade vi deras första jul och för inte så länge sedan deras första påsk. Och snart fyller de år!

Idag åkte de i cykelkärran för allra första gången. Adam och jag älskar att cykla och redan för ett år sedan pratade vi om att cykla runt tillsammans med våra troll. Cykelvagnen kom i veckan och vi längtade efter att få ta ut den i hopp om att trollen skulle uppskatta att sitta där bak och upptäcka den stora världen. De gjorde mer än så, de fullständigt älskade det! De skrattade så härligt och länge, tittade på varandra och runt omkring sig. Fram till att det blev för mycket och båda somnade av alla intryck.

Cykelkärra

På måndag byter vi

På måndag börjar jag jobba och Adam blir föräldraledig med trollen. Då jag inte kunde skjuta upp det längre tog jag idag en ordentlig titt på mitt jobbschema och bröt ihop lite. Först nu slog det mig hur många timmar jag kommer att vara ifrån mina älskade troll. Hur överlever ni andra föräldrar det?

Å andra sidan kan jag lyssna på ett samtal utan att bli avbryter, gå på toa i fred och bli fröken Bella igen.

På smällen gånger två

Igår fick jag en jättefin kommentar med flera intressanta frågor om graviditet.

På tal om något helt annat, jag har läst din blogg ganska länge. Jag kommer ihåg när du var gravid med trollen och hade det ganska jobbigt mot slutet om jag minns rätt. Jag är gravid i vecka 21 och håller på att bli knäpp av min graviditet, även om det bara är en bebis där inne och inte två som du hade. Alla mina vänner som har barn verkar ha haft helt fantastiska graviditeter där de som värst ”hade lite ont” eller ”mådde lite illa” någon gång. Jag har mått total skit både fysiskt och psykiskt och verkar ha fått nästan alla slags komplikationer man kan få. Jag klarar inte speciellt mycket mer än att ligga i soffan och kvida dag in och dag ut. Jag förstår inte hur jag ska orka med en hel halva till. Hur tog du dig igenom din graviditet? Hur tänkte du för att lyckas motivera dig själv att orka?

Då trollen nu har varit ute i den stora världen längre än i magen fick jag verkligen tänka efter hur det egentligen var. Det de säger, att en glömmer är delvis sant för min del så här tio månader senare. Det jag minns rätt så tydligt var hur allt det där fantastiska jag trodde att jag skulle känna när jag blev gravid aldrig blev av. Det där med att ”stråla” är en stor fet lögn om ni frågar mig. Jag vet att det finns de som mår prima under sin graviditet, men jag känner många, många andra som bara vill dö för så jävligt är det. Den som påstår att graviditet minsann inte är en sjukdom kan slänga sig i väggen. Jag ska inte prata om hur det kan vara för andra, även om jag har alldeles för många exempel på helt sjuka graviditeter från nära vänner, kollegor, släktingar och bekanta. Jag ger nu min bild och den är inte vacker. Känn er alltså förvarnade.

Under min 39-veckor långa graviditet med trollen mådde jag allt annat än bra. Nu i efterhand vet jag inte ens hur jag klarade av det rent fysiskt. Jag blev stor snabbt vilket gav alla möjliga personer runt omkring mig rätt att kommentera min kropp. Jag blev sjukskriven tidigt, först på halvfart men ganska snart helt. Jag hade alla graviditetsbesvär som finns i boken; foglossningar, förvärkar, sammandragningar, halsbränna, svullna fötter (de var skitläskiga!), näsblod, blödande tandkött, yrsel, dåliga blodvärden…You name it, I had it.

Jag bodde på MVC (tydligen vanligt vid tvillinggravititet) och till slut gick jag även till en psykolog (som jag fick via just MVC). Det var min räddning. Jag fick prata med proffs och varje gång jag gick därifrån kändes det som att jag nog skulle orka en vecka till. Dessutom var barnmorskan på MVC en underbar, varm människa som räddade mig från psykiskt förfall många gånger om. Att Försäkringskassan faktiskt godkände min sjukskrivning, vilket sjukt nog tydligen är en omöjlighet idag (!), kändes också som en viktig bekräftelse.

Jag gick upp sjukt mycket i vikt, även om mycket var vatten och två bebisar med tillbehör unnades det till höger och vänster. Jag åt för jag mådde skit. Jag vägrade väga mig hos MVC efter vecka 37, för jag kände att jag bara inte orkade hantera även den biten. Under de sista tio veckorna kunde jag inte gå längre än till brevlådan och tillbaka, vilket är 200 meter. Jag var överlycklig när jag klarade av att tömma diskmaskinen och jag saknade mina löparrundor, jag ville dricka rosé och äta brie. Slippa bära på en tung mage, vara fet och otymplig och ha konstant ont. Att motivera sig till att orka genom den tuffa tiden var svårt, speciellt då vi trodde att trollen skulle komma för tidigt och som jag såg det var det mitt uppdrag att se till att de inte gjorde det.  Sedan ville de istället aldrig komma ut kändes det som och då troll nummer två hade njurproblem gjorde bara allting så mycket svårare.

Jag överlevde en dag i taget. Det var svårt att lyssna på alla fantastiska solskenshistorier om andras graviditeter och se tjejer som knappt gick upp någonting alls och bar på pyttebula. Jag undvek att träffa dem som strålade och inte hade det minsta jobbigt. Jag omgav mig medvetet inte med människor som gav mig ångest och valde istället dem som faktiskt lät mig lätta min själ och klaga. Min barnmorska, psykolog och framförallt min man var min räddning. De lyssnade, verkligen lyssnade utan att döma mig det minsta. Det hjälpte mig så mycket. En annan viktig del i min överlevnadsstrategi, min graviditet gick bokstavligt talat ut på att överleva, var bra serier och böcker. Då behövde jag inte längre vara jag, jag kunde befinna mig någon helt annanstans och för en stund få en välbehövlig verklighetsflykt.

Jag hoppas att du klarar det och alla ni andra där ute! Ni är inte ensamma om att må skit under dessa månader, vi är många och vi vågar prata om det! Det gäller bara att söka sig till rätt personer och undvika dem som inte förstår.

När sommaren kom till västkusten

Idag kom sommaren till oss med sanslöst höga plusgrader och vi var självklart ute och bara njöt. Vilken dag som helst kan detta vädermirakel ta slut, det vet ju svenskar så väl. Hur överlevde vi vintern är för mig en gåta.

IMG_2592 (1024x683)

Alla var glada, även Benjamin trots sin sura min.

IMG_2593 (1024x683)

Här får Benjamin se en maskros för första gången.

IMG_2597 (1024x683)

Den var inte god!

IMG_2600 (1024x683)

Självklart ville Arvid också smaka på en maskros. ”Ska brorsan så ska ju jag!”.

IMG_2602 (1024x683)

Snacka om tveksamma troll…

IMG_2612 (1024x683)

Någon passade på att ”dricka” lite.

IMG_2582 (683x1024)

Jag passade på att busa med finaste Arvid.

IMG_2584 (683x1024)

Och här någonstans upptäckte jag att mina ben var pinsamt bleka.

IMG_2588 (1024x683)

Pappan var ju självklart med!

IMG_2591 (1024x683)

Har jag världens finaste familj, eller vad?!

Alla älskar listor

Hej hopp! Tänk att en vecka kan gå så fort nu för tiden! För att komma till rätta med hur mycket det egentligen hinner hända på några dagar tänker jag sammanfatta det hela i listform. För alla älskar vi fina, prydliga, enkla och tydliga listor, visst?

Jag har alltså…

  • sovit alldeles för lite (inget nytt där alltså),
  • torkat snor på förkylda barn, tröstat och burit samma barn, kämpat med få i vägrande barn mat och längtat efter att få åka till jobbet,
  • pussat på och kramat, läst och sjungit för söta, underbara, charmiga barn, vaggat och kört i vagnen och velat vara föräldraledig för alltid,
  • pussat och kramat min man alldeles för lite,
  • hetsätit (som det sig bör under påsk),
  • haft ångest över hetsätningen,
  • börjat springa inför Tjejmilen igen och älskat det (igen),
  • och träffat fina, fina människor.

Påskhelgen_med_trollen

Med andra ord haft en pretty damn good vecka.

Trollens första påsk

Idag byggde Adam en stor grind på vår altan och den blev äntligen barnsäkrad så vi passade på att inviga den och trollens första solhattar ute i solen. Summan av kardemumman är som följer:

1. Blomplanteringar i stora krukor ser otroligt inbjudande ut för två tiomånaders bebisar. De kan ju öva på att ställa sig upp mot själva krukan, gräva i det där svarta som vuxna kallar för jord och smaka på gröna blad som ser så krispiga ut.
2. Tro det eller ej men solhattar kommer i många färger men även former. Att köpa enorma sådana leder till att det enda som syns är solhatt och ytterst lite bebis. Hur gulligt som helst!
3. Varför leker tiomånadersbebisar med allt annat förutom sina leksaker?
4. Det som vid första anblick verkar som barnsäkrad altan är egentligen en livsfarlig fälla för de små liven. Det räcker med ett par blomkrukor, en spännande grill och nyfiken bebis.
5. Det sägs att utevistelser hjälper barn att reglera sovhormoner och att de därmed sover bättre nattetid. Vi håller tummarna för att teorin håller i praktiken. Klockan är runt elvasnåret och hittills känner vi oss bara lurade…

Trollens_Första_Påsk

Glad påsk!

Ger alla upp nu?!

Är det bara jag som har gått och tänkt på hur Polarn O. Pyret allt mer har kommit att köna sina barnkläder? Varenda av deras fysiska butiker jag hunnit besöka hittills har tydliga pojk- samt flickuppdelningar av klädplaggen samtidigt som kläderna har kommit att allt mer likna de på H&M, Lindex med flera när det gäller färg, form och utseende. Alltså antigen korta kjolar i typiskt flickiga färger eller tröjor med robotar i mörka nyanser.

Företaget har blivit kända genom enkel design, hållbara kläder och unisextänk. På deras hemsida står det bland annat som följer:

Att Polarn O. Pyret gör kläder för barn känner många till, men vi får nu och då frågor om vad vi menar med unisex. För oss är det enkelt, vi utgår ifrån att pojkar och flickor har samma behov när det gäller passform och funktion. Till vår förvåning gör det oss än idag unika på marknaden. Vår ambition är att göra den bästa skaljackan, t-shirten, knästrumpan eller solhatten. Vem som ska ha vad, och i vilken färg, får du själv bestämma. Det är unisex för oss.

Dessa tankar kändes väldigt främmande när  Polarn O. Pyrets reklamblad damp ner i brevlådan häromdagen. Låt oss ta en titt på hur företagets ”flickor och pojkar har samma behov när det gäller passform och funktion” egentligen ser ut. Bilden nedan är en liten sammafattning av ovan nämnda reklambladet gjort av moi.

PoP.

Är det bara jag som misslyckas att se exakt vad som gör dessa kläder till unisex? Två av tre tjejer på bilden har klänning på sig och den tredje en kort jeanskjol. Vem som helst vet att klänning är det mest icke lekvänliga plagget som finns. Det kanske är unisex att en av pojkarna har en rosa tröja på sig?

Nej, det duger inte. Jag blir uppriktigt ledsen när företag som Polarn O. Pyret sållar sig till resten av klädkedjorna. Det känns som ett enormt nederlag. Dessutom undrar jag varför jag ska fortsätta handla där när jag lika gärna kan gå in på Lindex och köna mina barn och inte blir lurad av ”vi är så unisex!”-snacket.

Nej, jag tror att jag går och tar mina pengar dit jag slipper påminnas om att mina barn är pojkar och inte flickor.

”Se till att njuta!”

I maj börjar jag jobba igen och just nu kretsar det mesta kring just det. Jag har njutit av att vara hemma med mina troll och jag har längtat bort. Jag har saknat kollegorna, samhörigheten och ett sammanhang som inte inkluderar trollen. Jag har längtat efter att få klä på mig min professionella del av jaget och jag har bävat inför det och oroat mig över hur inaktuell jag har blivit.

Nu närmar sig den stora dagen och det enda jag hör till höger och vänster är ”Njut!”. Nästan panikartat låter det och kommer ofta tillsammans med ett par utspärrande ögon så att jag verkligen inte missar budskapet. Jag inser ju att den här tiden aldrig kommer tillbaka och jag börjar känna mig pressad för det är svårt att njuta. Det är svårt att uppskatta vardagen som just nu bjuder på två rejält förkylda troll. Efter alla turer kring magsjuka och utvecklingsfaser är det svårt att hitta det där som heter att njuta och carpe diem och rosafluffig bebisgos.

Men när solen väl bestämmer sig för att skina och trollen har sina härliga stunder då är livet underbart och jag njuter för fullt. Då andas jag in den friska vårluften, borrar min näsa i trollens hår, kramar dem många gånger om och tänker att det är bra härligt ändå. Där och då är det bara vi fyra som existerar och jag har precis allting jag någonsin skulle tänkas behöva.

Trollen 9-12 mån3

Carpe diem, eller vad?




Bloggdesign

Ninas Foto & Form