Det är jag som är fröken Bella. Jag jobbar som förskollärare, tjatar om feminism, brinner för estetiska uttrycksformer, tränar för att må bra och är en temperamentsfull liten prick. I januari 2011 har A och jag bytt storstaden mot landet. En pyttetvå mot villa och trädgård.
Här kommer jag att skriva om det som gör mig glad och ledsen, men även förbannad. Och tro mig, tack vare mitt kroatiska temperament, kan jag bli det, lite för ofta.
Om du undrar något eller bara vill säga "hej": frokenbella (at) gmail (dot) com.
Jag hatar allt vad tävling heter. Egentligen är det en hatkärlek det där, men eftersom jag är en riktigt usel förlorare har jag numera vett att inte ens ge mig in på något som jag kan förlora.
Men sedan så är jag kaffeberoende och hos Nina tävlas det just nu om en finfin kaffemaskin som jag bara måste ha. Verkligen måste ha!
Nu är det allt bäst att jag vinner, annars blir ingen glad.
torsdag, 17 maj, 2012,22:43 | 
Personligt | 
0 kommentarer » | 
Det tråkigaste med att vara feminist är att det är så lätt att se orättvisor, ojämställda strukturer och allt möjligt elände. Därför vill jag passa på att ta upp en mycket glädjande rapport från Nyckeltalsinstitutet. Deras årliga jämställdhetsrapport JÄMIX beskriver hur jämställdheten i Sverige ser ut och har utvecklats genom att mäta tio ”nyckeltal som utgör indikatorer på centrala aspekter av jämställdhet”. (Nyckeltalsinstitutet).
I år är topp tre-listan som följande:
1. SMHI
2. Länsstyrelsen Västra Götalands län
3. Tullverket
3. Högskoleverket
3. Landstingsstyrelsens förvaltning SLL
3. Göteborgs stad: Intraservice
Summan av kardemumman är att jämställdheten faktiskt går framåt, om än mycket långsamt. Den stora jämställdhetsfrågan i arbetslivet är nog långtidssjukfrånvaron där kvinnor fortfarande har väsentligt högre än män, trots att den generella nivån har minskat de senaste åren, säger Professor Bino Catasús, sakkunnig Nyckeltalsinstitutet samt professor vid Stockholms universitet.
Heja Nyckeltalsinstitutet och SMHI!
tisdag, 15 maj, 2012,20:36 | Genus | 1 Kommentar » |
Jag är så förälskad i den här killen även känd som A:s kusinbarn.
Synd att kidnappning råkar vara olagligt.
måndag, 14 maj, 2012,21:37 | Personligt | 1 Kommentar » |
Det är smått fantastiskt det här med surdegsbröd. Den som en enda gång ger sig på konsten att baka vilket surdegsbröd som helst fastnar och kan sällan fuska sig tillbaka till ”vanliga” limpor. Jag blev Saltå Kvarnfrälst under ett besök till caféet ”Helsa på” en sensommardag i Ystad. Kort efter beställde jag hem boken ”Smaker från Saltå Kvarn” och satte igång med min egna surdegsmagi.
Idag fylldes huset med härliga dofter av färskbakat rågbröd. Receptet hittar ni här.
Jag vill påpeka att jag inte är ett dugg sponsrad. I wish.
lördag, 12 maj, 2012,22:00 | Mat | 1 Kommentar » |
Debatten om huruvida förskolan är meningsfull eller inte för de allra minsta verkar ha blosst upp igen. Allt tack vare den så kallade relationsexperten Eva Rusz.
I Evas debattartikeln ges en väldigt dyster bild av förskolan. Eva skräder inte orden för att få förskolan att framställa som en verksamhet där barn far illa och närmast lämnas till sitt öde på grund av egoistiska föräldrar. I Evas värld verkar allting svart eller vitt, och i detta fall mycket svart.
Jag blir inte det minsta förvånad av att Eva använder sig av anknytningsteorin för att argumentera för sin sak, alltså att förskolan är skadlig för barn under två år. Anknytningsteorin ska absolut inte underskattas, tvärtom. Men den är problematisk på så många plan att det skulle ta mig en hel avhandling för att bara komma in på det hela. Teorin går i korta drag ut på att det lilla barnet behöver en primär förälder (läs: mamma) under sina första levnadsår som det kan knyta an till och därmed bli starkt i sig själv.
Samma teori ger inga förklaringar kring barn som föds och växer upp i familjer med mindre socialt kapital, för att inte tala om trasiga sådana. Till skillnad från Eva tar jag inte saker ur luften. Till exempel är Statens Folkhälsoinstitut en utmärk källa som bevisar att en bra förskola med utbildad personal främjar barn utveckling. Barn som rapporten omfattar är från 12 till 40 månader gamla och förutom en tydlig förbättring av bland annat språklig utveckling visar rapporten att förskolan är en verksamhet som bidrar till att jämna ut skillnader mellan barn med olika sociala och ekonomiska förutsättningar.
Om ni inte tror på mig eller någon myndighet kan professor Gunni Kärrby med många, många forskningsår bakom sig stå för slutsatsen att förskolan är bra för barn.
Så innan ni påstår att alla barn gråter vid lämningar, att förskolan är en dyster, skadlig plats eller att anknytningsteorin är svaret på livets alla problem, läs på, gärna vetenskapligtbaserade och någorlunda aktuella texter. Då kan vi föra en ärlig diskussion som är verklighetsförankrad och sluta att föra farliga fördomar vidare.
torsdag, 10 maj, 2012,07:57 | Läraryrket | 4 Kommentarer » |
Efter många om och men bestämde vi oss. Rambo och jag drar till Rom i slutet av juni för en välbehövlig minisemester. Flygbiljetterna är bokade och betalade, likaså hotellet. Ingen återvändo med andra ord och jag längtar redan ihjäl mig!
Det är första gången Rambo och jag reser utomlands själva och just nu hoppas jag bara på att syskonkärleken spira och våra tusen och en bråk stannar hemma.
Det är alldeles för sällan vi är ute och dansar oss svettiga tillsammans. Förlåt, Ivana, men jag var tvungen!
onsdag, 9 maj, 2012,22:09 | Personligt | 2 Kommentarer » |
I desperat jakt efter röda bröllopspumps med öppen tå och lagom klack plöjer jag igenom hela vilda webben och en och annan klädeskatalog. När jag såg La Redoutes senaste katalogutskick i brevlådan bläddrade jag snabbt igenom sidorna med ett vagt hopp om att finna de perfekta skorna. Istället för skorna, hittade jag en barnavdelning som skrek könsroller á la 50-tal! En djup suck och lång förbannelse var att vänta. Efter ett par bilder som inspiration till detta inlägg åkte utskicket rakt i papperskorgen.
Jag har inte handat på La Redoute på flera år. Egentligen borde jag ha loggat in och avslutat medlemskapet för länge sedan och på så vis sluppit att vara en del av deras sjuka ideal. Vilket jag nu tänker göra. Enough is enough.
En av anledningarna till varför jag är så upprörd är deras mycket tveksamma presentation av barn, där barn egentligen inte alls existerar- enbart kön. Sist jag klagade på detta fick jag ett mycket fegt svar av Kerstin Ström, La Reudotes produkt-, PR- & katalogchef. Hur svarar du på detta, Ström?
Är rubriksättningen också att skylla på dina överordnade i Frankrike? Eller tänker du ta ditt ansvar den här gången? För min del som La Redoutes kund är det från och med nu basta.
Jag tänker ta mina pengar dit barn får vara barn. Med eller utan pumps.
torsdag, 3 maj, 2012,19:48 | Genus | 5 Kommentarer » |
En sak som står mig upp till halsen är öppet sexistiska reklam. Dock finns det en sort som är snäppet värre. Det är reklam som framställer sig som nytänkande, feel-good och kvinnofrämjande. Reklam som utger sig för att vara feministiska, men i själva verket är de exakta motsatsen.
Är det bara jag som spyr på Rexonas senaste reklam? ”Kvinnor är starka. Inte starka, men starka.” Jaha, vi kan vara STARKA! Det visste jag inte. Bra att ni förtydligar det genom dumma upprepningar och klichéer, för då framstår vi verkligen som superstarka. Jag spyr!
Tänk om vi skulle köra omvänd psykologi på Rexonas skitreklam?
”Män är starka. Inte starka, men starka. Starka män svettas. Därför har vi skapat ett nytt Maximum Protection deodorant. Det är starkt.”
Fast den reklamen skulle aldrig få visas. För män är starka. Punkt slut. Det ingår liksom i själva definitionen av mansrollen.
Och medan mäns styrka fortsätter att tas för givet kan vi kvinnor alltid försöka intala oss själva att vi är det. I själva verket är det Rexona vi behöver.
lördag, 28 april, 2012,11:49 | Genus | 5 Kommentarer » |
Jag älskar att hen börjar dyka upp så där alldeles naturligt och spontant i offentliga texter. Tji får alla inskräkta motståndare som inte ser någon användning för detta fantastiska ord!
onsdag, 25 april, 2012,13:54 | Genus | 1 Kommentar » |
Vem är pojken och vem flickan?
Who cares?!
Ibland kan det kännas som allt mitt slit och tjat kring genus och jämställdhet är förgäves. Men när vi i fredags hade spontan maskerad behövde jag inte tvivla längre. Alla kunde klä ut sig i vilka plagg de än ville utan att deras val förminskades, förlöjligades eller ens ifrågasattes. Och det är precis vad genus ska handla om!
måndag, 23 april, 2012,19:38 | Genus, Läraryrket | 1 Kommentar » |
Jag har blivit utmanat av Hanna och reglerna är enkla:
”Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog. Then, choose 11 new people to tag and link them in your post. Create 11 new questions for the people you tag to answer. Do not tag back to the person who has already tagged you.”
Här är elva frågor som Hanna ville att jag skulle besvara:
Vilket land skulle du aldrig vilja besöka? Spontant tänkte jag skriva Kina, men sedan började jag att tänka på alla hemska diktaturer som direkt struntar i mänskliga rättigheter där jag aldrig skulle vilja sätta min fot hur vackra de än är.
Vad är det sista du gör innan du somnar? Gör upp planer och listor. Det är så himla dumt egentligen eftersom det gör det mycket svårare att somna.
Vad är det första du gör när du vaknar? Går på toa. Har nämligen en värdelös blåsa.
Gå i högstadiet för alltid eller gå i gymnasiet för alltid - vad väljer du? Gymnasiet, lätt. Finns det någon som väljer högstadiet? Även om jag störde mig på många inkompetenta lärare saknar jag att spela poker och schack med gänget.
Hur ser ditt drömboende ut? (visa gärna bild) När A och jag blev kära i vårt hus var det till en stor del på grund av köket. Och så tomten som vi gjorde om. Men mest köket.
Vilken amerikansk talkshow skulle du helst vara gäst på? Oprah så klart.
Vad är den paradrätt, den du lagar när du vill imponera på dina gäster? Även fast jag aldrig lagar mat självmant är bakning min starka sida. Barsja surdegsbröd är jag grymt stolt över!
Tror du på någon högre makt, t ex gud eller ”andligt medvetande”? Som uppfostrad katolik är jag mer eller mindre hjärntvättad till att ha en stark tro på Gud. Under högstadiet och gymnasiet gick jag till kyrkan och bad väldigt ofta. Det gör jag mycket mer sällan idag men väljer att tro eftersom jag behöver veta att det finns någon där ute som vakar över oss.
Om du fick vara allsmäktig diktator i Sverige, vad är det första du skulle göra? Vad skulle jag inte göra? Se till att föräldraförsäkringen individualiseras, ge premier till privatägda företag som upprättar och försöker uppnå en seriös jämlikhetsplan, satsa skattepengar på barnkultur och omsorg samt revidera en rad brottslagar som idag låter sexualisering och kvinnovåld pågå utan konsekvenser är ju alltid är början.
Har du någonsin blivit påkommen under sex? Det tror jag inte att jag har.
Vad är den bästa presenten du någonsin fått? När jag var åtta eller nio fick jag en röd cykel som jag hade längtat efter i flera år. Jag cyklade på den varje dag i många år framöver och var lycklig som få.
Jag väljer att utmana: Leo, Fummelfot, Lady Hiccup, Annqa, Sofia, Lisa, Hanna, Kom Ketchup, Visselpaj, Cilla och Erika.
Det jag vill veta är:
Vad älskar du hos dig själv?
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Vilka fem kända personer skulle du vilja att festa med?
Var och vem är du om fem år?
Vilket är ditt favoritord?
Vad är du mest stolt över?
Vilket är ditt roligaste minne?
Kallar du dig feminist, varför/varför inte?
Vad ser du fram emot mest det här året?
Vad ville du bli när du var liten?
Vilken är din favoritplats?
fredag, 20 april, 2012,21:12 | Allmänt | 4 Kommentarer » |
Det är ingen hemlighet att det har varit väldigt deppigt här på sistone. Det beror till en viss del på att jag för tillfället verkar ha noll inspiration, inga ord och absolut ingen förmåga att uttrycka mig. Jag vill verkligen inte fylla bloggen med en massa struntinlägg, därför valde att inte skriva alls. Jag hoppades helt enkelt på att en spontan paus skulle ge mig magisk nystart, men dagarna går och veckorna går fast ingenting händer.
Min depperiod är totalt obefogad egentligen. Dagarna är allt längre, tulpanerna väntar på att slå i blom vilken dag som helst och fåglarna kvittrar glatt utanför fönstret. Dock är det ändå någonting som fattas.
Att flytta från storstaden till landet och att förvandlas från fattig student till heltidsarbetande förskollärare är en minst sagt stor omställning. Hur mycket jag än älskar mitt liv kan jag ibland tänka så där galet och förbjudet. Ni förstår, I want it all. Jag behöver trängsel ibland, hur mycket jag än hatar den. Jag behöver människor att iaktta, inspireras av och vara avundsjuk på. Att mina dagar nu för tiden består av den enkla ekvationen hem-jobb jobb-hem gör mig understimulerad, grinig och allmänt deppig. Hur de som jobbar hemifrån klarar sig utan att flippa ut är en gåta.
Ändå är det så enkelt att bara åka in till storstaden, sätta sig på ett café eller gå i affärer och bara ta in alla dofter, ljud och färger. Jag förstår själv att jag har hamnat i ett slags moment 22. Påsken är över, vintern är borta fast våren tvekar. Som alltid påverkas jag av vädret.
Jag tröstar mig med nyinköpt te och roliga helgplaner och hoppas på att vårens entré ska ta hand om min själ.
Vem kan vara missnöjd med en helt ny jättealtan?
torsdag, 19 april, 2012,19:53 | Personligt | 1 Kommentar » |
Jag kan omöjligt vara ensam om att ha ätit tonvis med godis och andra onyttigheter under påskhelgen. Då borde jag inte heller vara ensam om att ha varit med om den hemska sockerabstinensen den här veckan. Varje kväll ville jag ha en ordentlig chokladbit, mumsig bakelse eller smaskig bulle med massor av fyllning. Med massor av viljestyrka blidde det ingenting med det!
Så vad åt jag i påsk som var så himmelskt gott vill ni säkert veta. Ja, vad åt jag inte… Förutom ton av obligatorisk choklad och lösgodis, gjorde jag världens godaste citrus- och marängtårta som syrran älskar och egna chokladtryffel.
Just tryffeldelen ställde till med lite problem. Redan i förväg bestämde jag att de minsann skulle vara gula, för det är ju påsk. Ni förstår säkert min stora besvikelse när det på långfredagen inte fanns gul karamellfärg kvar i affär’n. Så klart.
Efter några välutvalda svordomar var jag nära att gripas av panik och bara ge upp. Som av en händelse kom jag på jobbiga kryddor som färgar av sig som tusan och en av dem är gurkmeja! Perfekt, den smakar dessutom ingenting! Lite gurkmeja och citronsaft gav kokosflingorna en härlig mörkgul färg utan E-nummer. Glad blev jag och lika glada blev våra gäster!
Det gällde att ta kort fort innan tryfflarna tar slut!
söndag, 15 april, 2012,15:41 | Mat, Personligt | 0 kommentarer » |
Det första jag gör på morgonen är att slå på TVn. Allt medan jag klär på mig, äter frukost eller borstar tänderna surrar SVTs morgonprogram i bakgrunden. Att lyssna på nyheterna innan jag går ut och börjar min dag är en av de viktigaste vardagsrutinerna jag har. Så när jag imorse drack mitt morgonte fick jag under Västnytts sändning höra tre ord som genast fick mig att titta upp och höja volymen. Nämligen ”ojämställt” och ”Göteborgs Universitet”.
Mina sju terminer på Göteborgs Universitet och lärarutbildningen har varit inspirerande, utvecklande och hur roliga som helst. Men det var även under de åren som Göteborgs Universitet och utbildningsnämnden blev ett ställe där strukturella skillnader mellan män och kvinnor blev glasklara. Ett av många exempel är att våra överlag kvinnliga seminariledare hyllade aktuella forskare som nästan uteslutande alla var män.
Nu har två forskare, Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn, bekräftat mina erfarenheter. Enligt deras senaste rapport ”sitter männen på flertalet ledningspositioner i annars kvinnodominerade Utbildningsvetenskapliga fakulteten och på Naturvetenskapliga fakulteten premieras de manliga forskarna”. (Källa Västnytt, SVT).
Den sneda fördelningen kring tjänsterna beror på normen om att kvinnor inte är lämpliga som förskare, för att de är just kvinnor. Att distansera kvinnor från framstående positioner är enligt författarnas analys en pågående trend. Vill du veta mer, gör som jag och läs hela rapporten ”Jämställda fakulteter”!
torsdag, 12 april, 2012,20:34 | Genus, Läraryrket | 1 Kommentar » |
Dagens beroenderapport är som följande, Bella – Socker 0- 1. Älsklingen önskade sig bananbröd och det ska älsklingen få. En kan lätt tro att jag nöjer med att slicka sleven. En kan ha fel.
Men jag klarade mig utan kaffe. Alltid nå’t.
onsdag, 4 april, 2012,20:51 | Personligt | 1 Kommentar » |
Av någon otroligt dum anledning har jag bestämt mig för att lägga av med kaffet den här arbetsveckan. Det kan, som ni säkert redan vet, lätt bli lite för mycket av den varan i läraryrket. Igår klarade jag mig galant och var så där kaxigt nöjd över att ha klarat mig utan den underbara koffeinkicken under både frukosten, hela jobbdagen och framför allt den långa kvällsföreläsningen.
Idag var jag inte alls lika kaxig. Huvudet började klaga någon gång runt niotiden och försatte så resten av dagen. Och huvudvärk kan göra mig lite… missnöjd. Så idag har jag varit bitter över lite allt möjligt.
Varför slutade jag med kaffet undrar ni och detsamma undrar även jag. Ja, det lär vi inte få svar på ikväll, det är ett som är säkert. Men det är onsdag imorgon vilket betyder påsklunch på jobbet och jag hörde det viskas om att moi ska vara påskkärring.
tisdag, 3 april, 2012,21:43 | Personligt | 2 Kommentarer » |
I helgen har jag ägnat mig åt att påsksäkra huset. Trots att det redan är andra (!) gången vi firar påsk här lyckades jag med att hålla en lagom nivå på det hela. Den som känner mig vet hur lätt jag kan gå till överdrift.
Riset plockades och pyntades, påskliljorna hittade sin plats i piffiga krukor och gula ljus på bordet är ett måste. Dörrkransen blev påskhärlig och jag hann även knåpa ihop tre påskkort!
måndag, 2 april, 2012,08:39 | Personligt, Scrapbooking | 4 Kommentarer » |
De som kommer till min blogg via googlesökningar brukar uteslutande söka på ord som ”genus”, ”diskriminering” och ”Förskola”. Någon enstaka sökning på ”håriga kvinnor” har väl hittat hit och säkert mycket besviken försvunnit iväg.
Idag hamnade en ryss här. Hur vet jag det, undrar ni säkert. Om en vill veta ”как сделать коллаж из фотографий без фотошопа” hittar en till mitt inlägg om Picasa. Då får en reda på hur det går till att skapa fotocollage utan att nödvändigtvis använda Photoshop.
Inte direkt samma typ av tung läsning som Преступление и наказаниеmen (Brott och straff) bjuder på, vilket jag brukade ägna mig åt under gymnasiet, men ändå skoj att mina ryskakunskaper kan komma till nytta ibland!
söndag, 1 april, 2012,22:10 | Personligt | 1 Kommentar » |
Ikväll iakttar jag himlen från vårt köksfönster med ett glas rött i handen. Jag ler stort och tänker att livet är så himla underbart ibland. Mer än ofta funderar jag på hur mycket mitt liv har förändrats det senaste året och hur nöjd jag är med de besluten jag har fattat. Jag har gått från att vara urfattig student i storstaden, som festade var och var annan helg, shoppade loss och levde på nudlar till villaägare, med fast jobb och egen bil.
Idag lever jag ett vanligt svenssonliv och jag älskar det. Min minst sagt ostabila barndom har gjort att just svenssonlivet var mer värt än alla backpackningresor världen runt jag istället kunde ha ägnat mig åt. Men det där valde jag bort. Jag ville för en gång i mitt liv känna mig trygg, ha rutiner och en stabil vardag. Någon att älska och ett varmt hem att komma till. En bit mark som bara är mitt eget och som jag kan göra vad jag vill med.
Glaset är snart tomt och jag ler fortfarande. Min egna plats under solen är lila, drömliknande och alldeles, alldeles underbar.
fredag, 30 mars, 2012,21:09 | Personligt | 3 Kommentarer » |
… så hade vi Pippikalas idag.
Den här bjuder jag på!
torsdag, 29 mars, 2012,19:05 | Läraryrket, Personligt | 3 Kommentarer » |
Igår kom jag hem klockan 20.30. En timme senare somnade jag och sov ända till sju imorse. Vi kan väl konstatera att mitt genusföredrag tog musten ur mig en smula.
Själva föreläsningen tog 45 minuter och var otroligt givande! Jag var skakig i rösten till en början, men det gav sig när orden bara kom av sig själva. Jag glömde att ta upp ett par saker, men pratade desto mer om andra.
Med hjälp av den aktuella forskningen, läroplanen och framförallt den här bloggen påminde jag om att genus är en del av vårt uppdrag. Att det är ett viktigt område som vi inte kan välja bort och att vi är tvungna att aktivt motverka stereotypa könsroller. Jag berättade om att forskning efter forskning visar att vi måste bli bättre på jämställdhetsarbete i stort, då vi idag bidrar till att befästa den trånga genusmallen. Jag gav praktiska genustips och avslutade med att berätta om nyttiga genusmedvetna böcker för barn, föräldrar och personal. Den långa listan med alla dessa böcker kommer att publiceras på vårt portal för att kunna nå ännu fler!
Jag älskade att prata om genus! Det dagliga tjatet som mina kollegor får utstå har gett resultat och jag önskar att jag kunde tjata på fler! Det bästa av allt var att jag inte alls blev dumförklarad som jag fruktade, utan fick fantastiska kommentarer av så många!
Föreläsningens övergripande syfte var att väcka tankar och inspirera, men att framför allt visa vad våra fördomar har för konsekvenser och visa hur viktiga vi förskollärare är.
En mycket nöjd Bella
onsdag, 28 mars, 2012,20:21 | Genus, Läraryrket, Personligt | 7 Kommentarer » |
Jag är ledsen för att jag inte är lika aktiv här som jag brukade vara. Det är bara att andra saker måste prioriteras högre just nu.
Som mitt föredrag om genus. Redan på tisdag kommer jag att stå framför mina chefer och cirka 40 förskollärare, varav majoriteten har varit yrkesverksamma i längre än 20 år (!). Jag är så nervös att själva tanken på det får mig att vilja kräkas. Att prata genus med bekanta på en fest eller tjata här på bloggen är en sak. Att försöka inspirera människor som har jobbat med barn innan jag ens var påtänkt är någonting helt annat.
Mitt livs kärlek har fått ryck och bestämt sig för att bygga om vår altan. Betongtrappan rök på en dag. Ja, han är något av en superman. Nu får vi gå ut genom källaren. Alternativ hoppa ner. Jag röstar för källaren.
Löpningen går som på räls. Idag var det dags för veckans tredje pass. Det blev en mil och på lördag väntar ännu en. Jag känner mig starkare och mer peppad för varje löprunda. Jag kan verkligen inte minnas varför jag hatade löpning så starkt för bara något år sedan.
Jag känner även för en ny profilbild i gammal anda. Dock lyckas jag inte förminska den eller så pratar bloggen och jag helt olika språk. Hjälp, någon? Nina, orkar du rycka in ännu en gång? Pretty please?
Med andra ord kan ni skatta er lyckliga om det produceras mer än ett inlägg under helgen.
torsdag, 22 mars, 2012,20:59 | Personligt, Träning | 2 Kommentarer » |
När en jobbar med barn är det helt och hållet omöjligt att inte knyta an till vissa av dem. Det är galet hur mycket känslor dessa fantastiska varelser väcker i en och sådan kärlek som jag känner mest hela tiden går inte att beskriva med ord. En enkel fråga som ”Bella, vad gör du?” från en liten tvååring som för bara några månader sedan knappt kunde prata för att inte tala om att använda tvåordssatser kan få mitt hjärta att slå dubbelslag. Att se hur mina ord, men framför allt handlingar kan hjälpa ett barn att nå det där nästa steget är fanimig ren och skär kärlek.
De som känner mig vet att en av mina största kärlekar i livet, förutom barn, är musiken. Jag har dansat så länge jag kan minnas och tillsammans med musiken kan jag bli vem som helst, befinna mig var som helst och vara hur stark som helst.
På mitt jobb har jag den fantastiska äran att lära känna, ta hand om och bidra till att utveckla en underbar kille på 2,5 år. Redan under hans inskolning blev det tydligt att vi två delade kärleken till musiken. Rytmen, dansen, sången. Samma 2,5-åring ber mig nästan dagligen att sätta på ”sik” (musik) och vi rockar loss tillsammans som om morgondagen inte fanns.
Under mellanmålet blev det så där tyst och tråkigt som det ibland kan bli när alla diskussioner har tagit slut och vi alla är för upptagna med att äta. Jag tar då fram min mobil, går in på youtube, hittar Loreen och hennes ”Euphoria” och klickar på play. 2,5-åringen skiner upp som en sol och som på order börjar hans axlar och huvud röra sig i takten med musiken. Ganska snart börjar han nynna och sjunga med i vissa ord. En minut senare sitter vårt sällskap, som hittils mest iaktog oss som om vi vore världens största dårar och ler. En trummar med sin gaffel, en annan skakar på armarna och ännu ett barn nynnar för fullt.
När låten är slut för tredje gången är det dags att duka av och 2,5åringen måste bytas på. Istället för att avbryta den magiska stunden räcker jag över min mobil till honom och han tittar på Loreen som om hon vore Jesus. Blöjan hinner bytas innan låten är slut för andra gången men vi fortsätter att sjunga.
Och någonstans vet jag att om sisådär 15-20 år kommer samma kille att gästa Idol och säga ”Men min fröken tycker att jag sjunger bra!”.
Och det känns för jävla bra.
tisdag, 20 mars, 2012,22:03 | Läraryrket, Personligt | 2 Kommentarer » |
”Det finns inga tjejbestämmare” heter Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi som är någorlunda genusintresserade redan vet och det samtliga studier visar på – nämligen att ”förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa”. (Eidevald, 2009).
Eidevalds analyserar i sin avhandling utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att ”flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang”. Enligt Eidevald arbetar förskollärarna aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer. (Eidevald, 2009).
Om man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel. Nämligen Eidevalds bok ”Anna bråkar” som tar hjälp av ovannämnda avhandlingen. Redan i början betonar Eidevald jämställdhetsarbetets betydelse i förskolan och hans argument är, om än välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplan, att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte där och det ifrågasätts av Eidevald.
Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat gör han upp med kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen ”Flickor, pojkar och pedagoger” skriven av Kajsa Wahlström och ”Genuspedagogik” av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompesatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.
Längre fram i boken känner jag igen de välbeskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag först tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.
I tidningen ”Förskolan” kritiseras Eidevalds bok för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just bristen av praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process men mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.
måndag, 19 mars, 2012,20:28 | Genus, Läraryrket | 0 kommentarer » |
Februari är sedan länge borta och nu är vi redan en bra bit inne i mars. Vilket för min del betyder trädgårdsplaner och frosseri i vårblommor! Jag är en riktig blomälskare, vilket är den främsta anledningen till varför jag inte kan låta bli att varje år så och plantera lite för mycket och väldigt varierande. Ni kan bara ana vilka möjligheter en egen trädgård sedan ett år tillbaka innebär för mig!
Idag var det hög tid för förkultivering av årets blomplantor. Dock hade jag ingen såjord, bara vanlig blom- och trädgårdsjord. Tror ni att jag gav upp för det? Nope. Man tager vad man haver, tänkte jag och så blev det. En IKEApall förvandlades snabbt till en utmärkt jordsil! Allt ”avfall” la jag i en kruka och den kommer att fungera utmärkt i kryddlådan längre fram.
Jag använder bland annat ekologiska fröer från Runåbergs fröer som ägs av min sambos föräldrar. Skamlös reklam var det här, ja! Ovan ser ni några av deras blomfröer med mina minnesanteckningar.
Trots två fönster är ljuset i källaren otillräckligt, därför hjälper jag till med en hederlig ledlampa med blått sken. Undra vad grannarna tror… Nu ber vi en stilla bön och hoppas att blomgudarna äro med mig!
torsdag, 15 mars, 2012,21:59 | Personligt | 3 Kommentarer » |
Idag fick jag en mycket intressant fast ack så svår fråga av en trogen läsare. Vi lärare har nämligen inte något givet forum à la Familjeliv att avreagera oss och inte minst reflektera tillsammans på. Därför är de få lärarbloggar i vårt avlånga land av enorm nytta och jag är glad att få vara en av dem. Nu till frågan!
Hej jag är bara lite nyfiken på hur du hanterar sura föräldrar på förskolan och om du bara skakar av dig det eller grubblar länge? Reder du ut det med föräldrarna när du tycker dig blivit orättvist behandlad eller låter du det vara? Jag råkade nämligen ut för en suris idag och jag funderar ibland på att kräva ursäkter av föräldrar med dålig attityd. Jag tänker att vi inte ska behöva stå och ta emot en massa skit bara för att någon har en dålig dag och vill avreagera sig. På något vis känns det ibland som att föräldrar inte fattar det här med att det kan bli lite tok ibland (idag hade ett barn på sig ett annat barns byxor då de klätt sig själva, mamman hade inga problem med detta utan det var en helt random förälder som blev otrevlig och tyckte att ”varför har han på sig hennes byxor de är väl märkta” skitsur var hon!)
Hur gör du? Ska man känna att man aldrig kan säga något och ska föräldrar ha makten att behandla en hur som helst. Jag svarade att de klär av sig själva och att kläderna ibland hamnar fel men hon tyckte att eftersom de var märkta så skulle det inte vara ett problem.
Först och främst, tack för din fråga! Trots min mycket ringa erfarenhet av läraryrket har jag lyckats snappa upp en mycket viktig sak i arbetet med människor i stort. Speciellt de människor som lämnar över det värdefullaste de har är mycket intressanta att möta.
Det kommer alltid att finnas de som tycker att det jag gör är fel. De kommer att finnas gott om dem som ifrågasätter varenda sak jag säger, gör eller vill uppnå. Detta trots att vi egentligen har samma mål och i det här fallet är det barnens bästa. Sedan kommer det lyckligtvis att finnas en och annan som uppskattar ens hårda slit och när det är barnen själva värmer det lite extra i hjärtat.
Jag har mött en hel del mycket otrevliga människor i jobbsammanhang. Vissa har varit så pass elaka att jag började ge upp hoppet om mänskligheten. Jag har blivit förminskad, ignorerad, skrattad åt, kallad för lögnare och så vidare.
Ibland stod jag på mig och gav igen med samma mynt vilket ändå fick mig att framstå som skurken. Det är svårt att argumentera när ord står mot ord och oftast får personalen betala ett alltför högt pris då kunden, i detta fall föräldern alltid rätt.
Oavsett hur rätt en anser sig ha är vissa människor inte värda att lägga energi på. Hur sorgligt det nu må låta tror jag att vi vinner mer på att svälja vår stolthet och låta det bero. För mig funkar det väl ganska illa. Jag tar åt mig allt kritik, hur icke konstruktiv den än må vara. Jag grubblar ett tag för att sedan försöka reda ut situationer där jag har blivit illa behandlad.
Kom ihåg att det aldrig, aldrig handlar om dig. Om någon ger sig på dig mår de förmodligen så pass dåligt så att de inte ens har förmåga att se sitt eget handlande som negativt. Sänk dig aldrig till deras nivå, utan höj ditt huvud och räkna till tio. För du vet hur duktig du är, att du gör skillnad och i slutändan är det absolut det bästa du kan göra av situationen. Att lita på dig själv.
tisdag, 13 mars, 2012,20:59 | Frågor och svar, Läraryrket | 4 Kommentarer » |
Det som Skäggige dagisfröken skriver om i sitt senaste inlägg känns som en mindre bra Kafkaroman. Fast på riktigt. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner för att banka hårt på någon. Som om det skulle lösa något för våra underbara barn.
Situationen på våra förskolor runt om i landet börjar allt mer bli lik den som beskrivs, samtidigt som personalen av tystnadslikt till arbetsgivaren, dvs. kommunen, inte får klaga offentligt. Samtidigt ska vi lova barnens bästa, världens bästa förskola och mörklägga miserabla förhållanden.
Hos oss kör vi fortfarande på och reflekterar inte så värst mycket. Men det är när pedagoger med stort integritet, som Skäggige dagisfröken sätter ord på hela det här skämtet även kallad konsekvens av politiska beslut som det slår mig på riktigt. Så här kan vi ju inte ha det!
Höj era röster där ute för barnens bästa!
tisdag, 13 mars, 2012,20:27 | Läraryrket | 3 Kommentarer » |
© Fröken Bella • Bloggdesign: Ninas Foto & Form
