En regnig, härlig söndag i juli

Regn_Syskon_Kakor

När sommaren förvandlas till en ful, ruskig höst utan att egentligen ha börjat på riktigt är det bara syskonmys och goda kakor som kan rädda det hela och göra det till någonting vackert. Finaste syster var här och jag bjöd på goda chokladkakor och vi promenader med trollen i matchande regnkläder. Bättre än så kan en kall regnsöndag i juli inte bli.

Detox, fasta och kroppsacceptans

Fasta_Detox_Kropp

Så här ser min kropp ut efter två dagars detox och fem dagars fasta. Det är samma kropp som jag har tillbringat så otroligt många år med att hata. Sakta börjar jag acceptera den och sedan jag fick mina troll tycker jag ibland till och med om den. Magen kommer aldrig att bli sig lik men mig kropp klarar så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig.

Efter flera veckor med minimalt med träning och skräpmatsfrosseri samt vin, drinkar och så vidare var jag fast i mina gamla destruktiva tankar och klarade inte alls av att ta mig ur dem. Jag bestämde mig för att det var dags för en rejäl detox och eftersom jag redan hade ett fastepaket från Nyform – fem dagars fasta hemma (är ej sponsrad) så satte jag igång direkt.

Jag förberedde kroppen på fastan genom just detoxen, alltså jag åt alltså betydligt mindre men ”ren” mat. Inget stekt, inget kaffe eller te och inga mejeriprodukter. Jag visste sedan tidigare detoxar att kaffeabstinensen skulle bli värst och mycket riktigt fick jag fruktansvärd huvudvärk redan under detoxdagen. Fastan gick ut på att dricka juicer och buljong, samt fastete. Första dagen var värst. Jag var trött, frusen, otroligt nere psykiskt och fysiskt. Tredje dagen var det näst värst men på eftermiddagen vände det. Jag såg slutet och jag kunde bara inte förstå att jag faktiskt höll på att klara det. Det var det viktigaste målet med fastan, att se om jag skulle klara påfrestningen. Jag frös inte längre, redan på andra dagen var det bättre. Jag kunde promenera och var faktiskt pigg och glad emellanåt. Dock sov jag varje dag när trollen sov middag och vaknade aldrig på nätterna. Jag började dock fantisera om mat på slutet, jag kunde se mig själv njuta av en enda jordnöt och jag längtade så efter krispiga salladsblad. Inte efter chips eller godis, jag saknade inte ens kaffet då. Jag ville ha god, näringsrik mat.

Jag fick mens under fastans andra dag vilket var allt annat än trevligt. Dock gick det mycket lättare än vad föreställde mig och jag hade inte sug efter att tugga som så många upplever men hungrig var jag, framför allt på kvällen. Efter fastan detoxade jag en hel dag till för att ge kroppen en chans att komma tillbaka långsamt.

Nu känner jag mig inspirerad, men framför allt tacksam. Tacksam för min kropp som klarar av så mycket. Som fungerar fint, bär mig överallt, klarar av långa löprundor och styrketräning och att vara gravid, föda och bära barn, faktiskt det mesta som jag vill att den ska göra. Och det ska jag aldrig ta för givet mer, det förstod jag samma stund som jag fick mina troll tack vare min fantastiska kropp. Nu ska jag försöka tänka på det när jag ser mig själv i spegeln istället för att förakta alla bristningar, den lösa huden, de extra kilona och allt annat som jag ogillar. Då ska jag tänka på allt det vackra, trollens skratt och löprundor i kvällssolen och det tunga, men ack så härliga trädgårdsarbetet. Då ska jag vara tacksam.

Utflykt till Vänern

Innan den här sommaren förvandlades till en mycket sorglig historia rent vädermässigt tog sig vår familj upp till vackra Vänern och pärlan Sjötorp. Där bodde vi i en nyrenoverad stuga precis vid sjön, blev bortskända med mat och bara njöt. Nästa år måste vi ta en cykeltur längs kanalen eller varför inte hyra en båt? Det är ännu ett ställe vi återkommer till år efter år och jag älskar våra traditioner!

Sjötorp

Sista dagen passade Arvid på att ta de där superviktiga telefonsamtalen.

IMG_4244 (1024x683)
Benjamin skötte gräsklippningen.

IMG_4183 (1024x683)

På stranden vid stugan hittade vi en jättestor, megahäftig grävmaskin. Arvid att tvungen att inspektera den med en gång.

IMG_4185 (1024x683)
Här får han hjälp av Benjamin med att granska grävmaskinens hantering av den perfekta sandlådesanden. Eller om den var till stranden, det var svårt att enas om just den detaljen.

IMG_4188 (1024x683)

Benjamin ser nöjd ut med besiktningen.

IMG_4192 (1024x683)
Här kastar Arvid stenar med pappan. Många, många stenar kastades i sjön. Väldigt roligt om ni frågar Arvid.

IMG_4195 (1024x683)
Här är Benjamin bara så himla glad och väldans söt!

IMG_4196 (1024x683)
Och Arvid var glad så länge han fick kasta sten.

IMG_4205 (1024x683)

IMG_4206 (1024x683)

IMG_4221 (1024x683)

Den svarta stugan bodde vi i, overkligt så lyxigt det var.

IMG_4224 (1024x683)

IMG_4237 (683x1024)

Efter allt stenkastande blev en kall Arvid på myshumör.

IMG_4240 (1024x683)

Att mysa med mina troll på en strand vid Vänern är en mina favoritminnen från den här sommaren än så länge.

Tvillingfrågor

Att få barn är utan tvekan det största som har hänt mig. Att dessutom få tvillingar är så enormt, väldigt fint och speciellt och vi känner oss så otroligt lyckligt lottade varje dag. Dock är det ju trots allt det enda vi känner till och alltså någonting väldigt naturligt för vår del. Det är när vi träffar andra som vi faktiskt inser hur pass speciell vår familj är. Redan under graviditeten fick jag utstå frågor, kommentarer, åsikter och ”råd” och började ana att det bara var början. Oftast är det bara roligt och vi får så mycket positiv uppmärksamhet och en slags påminnelse om hur lyckliga som har fått två helt fantastiska barn. Men ibland orkar inte ens vi svara på samma frågor som vi alltid får svara på, förklara och le artigt. Ibland känns det som att jag kan alla frågor och svar utantill och blir matt bara någon tittar intresserat på trollen och frågar om de är tvillingar. Jag vet att en mängd andra frågor kommer inom kort.

Är det en av varje?
Är de enäggstvillingar?
Är du säker?
Fast de är så lika?
Hur blev de till?
Födde du naturligt?
Kunde du amma båda?
Har ni tvillingar i släkten?
Har ni händerna fulla hela tiden?

När jag är trött, hungrig och/eller har en dålig dag känner jag för att sätta upp en skylt framför vagnen.

Ja, de är tvillingar.
De är pojkar.
De är tvåäggs.
Ja, de är väldigt lika.
De blev till genom samlag.
Jag blev snittad.
Nej, vi har inte tvillingar i släkten.
Ja, vi har händerna fulla hela tiden.

Att få uppfattning om tid genom sina barn

I juni fyllde trollen två år. Kan ni tänka er? Det kan då inte jag. De föddes ju i förrgår och för bara några veckor sedan såg vi att de var två stycken där inne i magen. Eller hur var det nu igen?! Jag börjar ju mer och mer inse att det inte alls är två bebisar vi har här hemma, utan två barn som har egen vilja, upptäcker nya saker, lär sig nya ord och utvecklar sina personligheter mitt framför ögonen på oss varje dag. När jag skulle hämta dem på förskolan en dag var de ute på gården och jag kunde bara inte hitta dem. Det tog ett bra tag innan jag insåg att de två långa busungarna med lockigt hår och spring i benen faktiskt var mina barn. Jag blir faktiskt riktigt förvånad och lite rädd varje gång jag ser dem på håll, är jag gammal nu?! Imorgon blir de väl tonåringar som skriker att de har väldens dummaste föräldrar som inte fattar något. Det är otroligt svårt att få grepp om tid numera!  Tur är väl att de fyller år ibland så att vi faktiskt inser att åren går.

Ny mapp

Trollen_2_år

IMG_4069 (1024x683)

IMG_4070 (1024x683)

IMG_4074 (1024x683)

IMG_4079 (1024x683)

IMG_4082 (1024x683)

IMG_4086 (1024x683)

IMG_4108 (683x1024)

 

IMG_4135 (1024x683)

IMG_4139 (1024x683)

IMG_4142 (1024x683)

Att återupptäcka en plats via sina barn

Av någon anledning är jag ganska ofta väldigt nostalgisk av mig. Jag kan drömma mig tillbaka till min barndom och ibland kommer jag bara ihåg de fina stunderna. Allra helst vill jag leva i nuet, eller ännu bättre längta efter det som komma skall. Men då och då drabbas jag av ren och skär nostalgi, en slags längtan och då vill jag tillbaka till ett enda ställe där jag kan känna mig hel. Kroatien och staden Opatija. Varje gång vi lämnar staden känns som att jag lämnar en bit av mitt hjärta där och jag förvandlas till någon annan. En person som jag måste spela i ett år tills jag kan bli hel igen. Bara ni som har växt upp på ett ställe och idag bor någon helst annanstans förstår vad jag vill förklara.

Nostalgin hos mig har utvecklats i rasande fart sedan jag fick barn. Saker jag tyckte var viktiga när jag var liten tycker jag är ännu viktigare nu. Jag vill bland annat att mina barn ska få allt jag drömde om men samtidigt få sunda värderingar, empati för andra och solidaritetstänk. Jag vill att de ska känna sig älskade och att de alltid ska kunna krypa in i vår säng, hur gamla de än är. Jag vill att mina barn ska gå på samma gator som jag gick på när jag var barn, leka på samma lekplatser och bada på samma stränder. Där kommer Opatija återigen in i bilden.

I år hade jag hela min familj med mig och jag återupptäckte staden via mina barns ögon. Jag ville att de skulle trivas och älska staden lika mycket som jag gör och vet ni vad? Jag tror banne mig att jag har lyckats!

IMG_3872 (1024x683)

IMG_3878 (1024x683)

Doften av rent hav, den evigt väntande damen och småbåtarna som trängs i marinan- det är hemma för mig.

IMG_3899 (683x1024)

Vädret ville inte samarbeta med oss. Vattnet var för kallt tyckte Benjamin och myste hellre hos sin pappa. Det är så mycket älsk på den här bilden!

IMG_3902 (1024x683)

Arvid å andra sidan, han blev helt tokig i alla stenar. Älsk, jag säger då bara det!

IMG_3908 (1024x683)

Medan Adam konverserar med min mormor är Benjamin upptagen med att sopa framför huset.

IMG_3911 (1024x684)

Sedan inspekterade Benjamin grönsakslandet med morbrors fru.

IMG_3916 (1024x684)

Arvid och jag skrattade åt någonting skoj. Kanske mosters busiga hund?

IMG_3921 (1024x683)

Även om bildkvalitén inte är den bästa älskar jag stämningen här. Att få prata och skratta tillsammans med min familj och synnerligen min skruttiga mormor gör mig alldeles varm.

IMG_3925 (1024x683)

Återigen Opatija, jag kommer för alltid att vara nykär.

IMG_3933 (1024x683)

Jag menar, staden har ju allt. Vackra parker, underbart hav, gummor som sitter på en parkbänk och skvallrar i timmar.

IMG_3936 (1024x683)

Benjamin höll ju med.

IMG_3937 (1024x683)

Det gjorde också Arvid.

IMG_3948 (1024x683)

IMG_3950 (1024x683)

IMG_3953 (1024x683)

IMG_3957 (1024x683)

Trollen var jätteduktiga på att äta ute. Vi åt frukost och middag i hotells enorma matsal, luncherna åt vi lite varstans runt i staden. Ibland behövdes lite underhållning á la iPad, småbarnsföräldarnas viktigaste livlina.

IMG_3958 (1024x683)

Benjamin älskade att bada när solen sken och vi höll i honom. Att gosa i knät var också en favoritaktivitet.

IMG_3966 (1024x683)

Det var faktiskt sällan så, men ibland hjälte inte ens iPadens magiska krafter. Två stycken barn på nästan två år kan föra mycket liv. Kan ni tänka er?

IMG_3976 (1024x683)

Tillbaka till havet, Benjamin älskade all uppmärksamhet eftersom Arvid helst ville vara själv.

IMG_3979 (1024x683)

IMG_3987 (1024x683)

Att gosa med dessa två på samma strand där jag en gång i tiden lärde mig att simma, det gör mig till komplett människa.

IMG_3995 (1024x683)

Arvid trivdes bäst med min moster Olga. Deras möten var fulla av bus och ömsesidig kärlek!

IMG_4008 (1024x683)

När vågorna blev för läskiga ville Arvid hålla i handen.

IMG_4023 (1024x683)

Även min kusin Antonio blev utvald av Arvid. Den här resan är full av kärlek, lycka, nostalgi och minnen jag kommer att bära länge och hålla varmt om hjärtat.

En sockerbagare

Våra troll har under en lång period varit rädda för höga ljud, framförallt de mekaniska. Dammsugaren avskydde de som pesten, likaså mixern, vispen och gräsklipparen.

Nu har pendeln svängt och de blir snarare nyfikna och vill undersöka hur föremålet och dess ljud hänger ihop. Eltandborsten är till exempel mycket roligare än den vanliga, gräsklipparen vill de köra själva och vår köksmaskin är det bästa av allt!

Benjamin har nu kommit på att den inte bara låter, det kommer ju en massa smaskigt ur den också. Så fort den är på drar han fram sin stol och klättrar upp på den samt tittar med sina stora valpögon och säger ”Mmmm!”.

IMG_3849 (1024x702)

IMG_3843 (1024x709)

Mörk choklad och grädde bjöds det på i lördags. Fem av fem ”Mmm” enligt Benjamin!

Badgalen

Jag vet inte om jag har nämnt det förut men vi har två badgalna barn. De har älskat att bada ända sedan deras allra första längre möte med vatten som de fick uppleva bara en dryg månad gamla. Vi började gå på babysim när de var ett halvår och de var försiktiga men verkade ändå uppskatta stunden i den uppvärmda poolen.

Den riktiga kulmen i det här badälskandet kom och växte sig sedan ännu starkare förra sommaren. Då tillbringade våra troll de flesta av sina vakna timmar i poolen på vår altan. Allra helst ville de dock vara fria i havet vilket inte alls är att rekommendera för ett överbeskyddande föräldrahjärta.

Under hösten började vi att tillbringa våra lördagsförmiddagar i kommunens simhall och numera springer de förväntansfullt dit och är två stora leenden ända tills det är dags att åka därifrån. Nu hoppas vi på en lika underbar sommar och många fler timmar i vattnet!

IMG_3823 (1024x683)

Arvid älskar allt som har med vatten att göra. Hans favoritaktivitet alla dagar är att få plaska i vatten var det än finns.

IMG_3832 (1024x683)

Ingenting i världen slår det här, om ni frågar Arvid.

Första maj i Slottskogen

I förmiddags mötte vi upp finaste Lisa och hennes familj för picknickdejt i Slottskogen. Solen sken, vi hann äta upp både maten och efterrätten och alla barn var harmoniska. Nåja, våra turades i alla fall om. Jag kunde mysa med Arvid i knät länge. Det gäller verkligen att ta vara på de stunderna!
IMG_3827 (1024x683)

Dessutom hade jag en bra hair day. Bara en sådan sak!

Curlingföräldrar, självreflektion och bra investeringar

Innan jag fick barn hade jag som alla andra barnlösa människor en massa åsikter och fördomar om föräldrar, deras barn och deras (oftast felaktiga) val av uppfostran. Sedan fick jag barn, inte bara ett utan två på en gång vilket nog var Guds sätt att säga ”Vem skrattar nu?”. Och plötsligt föll poletten ner, hur klychigt det än låter. Jag fick respekt och förståelse för andra men framför allt blev jag en smula mer ödmjuk och började att på allvar reflektera över vem jag var och hur jag egentligen ville vara. En sak jag trodde att jag visste innan trollen kom var att jag minsann inte skulle bli en sådan där curlande förälder. En toffel som gjorde precis allt för sina små guldklimpar. Nej, nej. Ungarna skulle lära sig att lyda, bete sig som folk, inte bli mutade och jag skulle alltid vara konsekvent. Ha. Ha. Nope, så blev det ju inte riktigt.

En lång historia kort, våra troll älskar att vara ute. De blir överlyckliga fram tills att de tröttnar på att vara på altanen, vilket brukar vara efter fyra sekunder. Då vill de springa fritt. Och inte nöjer de sig med att springa på vår enorma tomt. Nej, de vill ut på den stora vägen där det är 70 km/h (alltså lika med döden) alternativt till grusvägen bakom huset där alla kör lite för fort. Eller det bästa scenariot av de alla, springa ut på var sin väg. Vi har klarat oss utan grind och staket än så länge men nu börjar vi ge upp. Tills allt är på plats gäller det att hålla ungarna vid liv och det görs säkrast på altanen, som de hatar och tycker är supertråkig. Så vi tömde kontot ännu en gång som sanna curlingföräldrar vi numera är och investerade i trollens alldeles egna rutschkana.
IMG_3822 (1024x683)

Låt mig bara säga det här, världens bästa investering om ni har två speedade och klättringsgalna tvillingar på snart två år.

IMG_3812 (1024x683)

Arvid var försiktig som alltid mot allting nytt men Benjamin åkte oavbrutet i en timme. Värt varenda krona, med andra ord.

Mjuka superhjältar!

En enorm nackdel med kvällsträning, förutom att hela kvällen försvinner är att jag blir så uppe i varv och kan inte somna på bra länge. Ingen bra kombo när det bor två morgonpigga barn i huset.

Å andra sidan fungerar jag bäst på kvällen och bara jag får in bloggandet där emellan har vi en utmärkt win-win-situation.

I veckan fick jag tips av finaste Lisa om mjuka superhjältar! Det är ett färgläggningshäfte gjort av serietecknaren Linnéa Johansson, helt gratis att ladda ner och skriva ut. Jag tycker att det här är ett fantastiskt projekt, men framförallt ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten och ett underbart diskussionsunderlag med barn och vuxna!

Materialet är som sagt gratis men alla är välkomna att lämna ett bidrag, vilket jag ser som självklart! Jag kan knappt bärga mig innan jag kan visa dessa hjältar i mjukare format för barnen på jobbet och jag räknar med massiva reaktioner.

Kom sol, kom vår, kom påsk!

IMG_3747 (1024x709)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

-Karin Boye

Min favoritstund

Efter jul gick jag ner i arbetstid och jobbar nu 77,5 %. Trots att det inte gör min lön eller för den delen inte heller min pension större och fast jag hamnar i den där härliga kvinnofällan känns det helt fantastiskt. Det är faktiskt det bästa jag kunde ha gjort. Jag mådde oerhört dåligt under nästan hela min föräldraledighet och det här är lite av en upprättelse för mitt mamma-Jag.

Arbetstidsnedsättningen för min del gör att jag jobbar hela dagar på måndagar och tisdagar och något mindre resten av veckan. Var tredje fredag är jag ledig och får då umgås med mina underbara troll en hel dag på egen hand vilket jag numera värdesätter otroligt högt! När jag jobbar kortare dagar hämtar jag trollen på förskolan efter deras sovvila. Oftast sover någon eller båda av dem fortfarande när jag kommer dit och då börjar den allra bästaste stunden på hela dagen! De blir så himla glada när de ser mig och ler så stort att hjärtat smälter och de kramarna jag får då gör mig alldeles knäsvag. Vi utbyter några ord med deras pedagoger samtidigt som jag klär på dem och sedan åker vi hem.

Trollen_mellanmål

Det är tydligt att de fortfarande är nyvakna, hungriga och oftast supertörstiga när vi kommer hem. Då får jag skynda mig att fixa i ordning en smörgås, de får massvis med vatten och en näve russin. Sakta förvandlas de till två superspralliga ungar, de snackar och skrattar och vi har hur klyschigt det än låter time of our lives.

Tvillingar_mellanmål

Det är nu jag äntligen, äntligen känner mig som en bra-nog-mamma. Äntligen vet jag att trollen har det bra och jag innerligt älskar varenda sekund jag får med dem. Det tog sin lilla tid, men till slut är jag där jag alltid ville vara.

Träningsupptrappning och löparknä

Det jag egentligen vill berätta för er om är den här FANTASTISKA helgen. För att ge hela den FANTASTISKA upplevelsen rättvisa krävs la grande bildbomb. Därför får det vänta tills imorgon. 

Istället kan vi prata om karma. Jag har varit så där duktig på att hålla igång träningen och hittills har jag snittat två löppass i veckan. Det räcker ju inte så långt och för att få en så bra tid som möjligt på Kungälvsloppet bestämde jag mig för att trappa upp till fyra pass i veckan. Sagt och gjort. Ikväll sprang jag veckans fjärde pass som slutade på 28 minuter 35 sekunder. Helt klart godkänt med tanke på vilket skick mitt högra knä befinner sig i. 

Så fort jag belastar det hugger det till ordentligt i knät. Vi snackar minsta lilla knäböj, squats är alltså ett minne blott. Att lyfta trollen är en mardröm och att gå ner i trappan får mig att minnas graviditeten from hell. Springa går dock prima, än så länge. Tigerbalsam löser förhoppningsvis den här krisen, annars hoppas jag på knäskydd. 

På tisdag ska jag springa igen, förhoppningsvis utan ett svullet värkande knä. 

Förgro

Ni glömmer väl inte att det är hög tid att börja förgro (förkultivera) blommor och grönsaker som behöver en längre tid på sig än vad vår svenska sommaren oftast bjuder på.

På mitt jobb har vi nu sått morötter. De kan sås ute direkt, när det är varmt i marken eller i november så att de kan komma tidigt på våren. Vi använde mjölkkartonger istället för krukor och nu är det vara att vänta och hoppas på det bästa.

Lite otacksamt är det rent pedagogiskt då fröna kan ta upp till tre veckor innan de gror…

Förskolestatus

Jag inser att det är så här underbara grejer jinxas men jag kan inte låta bli. Jag kan inte låta den här bloggen förvandlas till ett gnällställe. Det är nämligen så att det verkar ha vänt för våra troll och deras förskoletillvaro. Sist konstaterade vi att det mesta som kunde gå snett faktiskt inte alls fungerade och jag gick med gråt i halsen mest hela tiden. Alltid dramatik hos fröken Bella, I know…

Men nu, NU! Trollen har börjat äta bättre och det har till en stor del att göra med att vi låter dem äta själva här hemma. Det är kladdigt, vi kompromissar bort sådant de inte gillar och de får majs vid sidan om var och varannan dag. Men det fungerar och de verkar börja tycka om allt fler rätter.

Vi har alltid haft väldigt morgonpigga troll. När andra föräldrar klagade över att behöva gå upp innan sju ville jag slänga något hårt på dem. Trollen går sällan upp efter fem. Det gör att de börjar bli väldigt trötta på förskolan redan vid tio. Efter diskussioner med deras pedagoger har vi kommit överens om att trollen får lägga sig innan lunch. Dessutom i var sin vagn, då de (läs Arvid) väcker varandra. Vi har alltså vår Emmaljunga tvillingvagn ståendes på förskolan och MacLaren sulkyn tar vi dit dagligen. Nu sover de långa pass och äter lunch när de har vaknat. Oftast hämtar jag dem redan vid två och det fungerar utmärkt.

Lämningar/hämtningar har också vänt på sistone. Den här veckan har de glatt sprungit in och börjat leka. De (läs Benjamin) börjar inte längre gråta när jag vinkar hejdå och de är ännu gladare när vi kommer dit och det är dags att gå hem. Nu håller vi bara tummarna och hoppas att den här underbara perioden håller i sig!

A&B_förskola

Att dessutom få se och läsa om hur kul de har det under dagen gör det hela ännu finare!

Semlor för fyra

Ingen har väl missat att det var Fettisdagen igår? Om jag får gissa så dog nog de allra flesta nyårslöften där och då. Eftersom jag aldrig väljer några nyårslöften förknippade med mat längre, gick jag all in. Jag fick dela en vanlig sats med fyra, då fick alla i familjen en alldeles egen semla. Uträkningen funkade hur bra som helst då det blev två vanliga och två minisemlor. För jag älskar allt som har med traditioner att göra, fettisdagen och hemgjorda semlor inräknat.

Bella_semlor_hjärtan

Trollen och deras pappa klagade minsann inte och jag bjuder på min ostylade och trötta uppenbarelse.

Om allt det stora, allt det lilla och allt där emellan

Det har minst sagt hänt en hel del sedan jag skrev här sist. Både stort, litet och allt annat där emellan som gör en vardag och ett liv. Jag vet som vanligt aldrig var jag ska börja, för så fort jag inte skriver regelbundet blir det bara för mycket. Det är nog därför jag har tagit bloggpaus efter bloggpaus det senaste halvåret. Dessutom kan jag inte komma ifrån att jämföra mig med andra bloggande mammor. Om de hinner, varför kan inte jag? Ja, ni fattar. Det är så lätt att bara ge upp.

Precis som väntat följdes trollens inskolning av vabb. Mindre än två veckor hann de gå på sin förskola innan de fick den där härliga magsjukan. En efter en föll vi alla offer för dess krafter.

Både inskolningen och tiden före och efter vabbandet har kantats av en riktig berg- och dalbana. Vissa dagar ville jag inte hämta dem alls, för jag var så trött på att höra ännu mer negativt kring våra troll. De åt dåligt, de grät ofta, Arvid vaknade och väckte Benjamin samt grät länge efteråt, det skulle provas med förmiddagsvila istället… När en själv är förskollärare är det så otroligt lätt att hamna i duktighetsfällan och ställa för stora krav på sig själv och sina egna barn. De måste ju bara klara den där förskolebiten, annars förberedde jag dem för dåligt!

Nej, nu verkar det äntligen ha vänt. De springer oftast in och börjar leka med en gång, de verkar verkligen tycka om sina pedagoger och både mat- och sömnbiten fungerar bra. Även jag börjar inse vad det innebär att ha barn någon annanstans än i vårt trygga hem och jag börjar långsamt acceptera att de skaffar sig egna relationer och utökar sin erfarenshetsbas utan min inblandning.

Trollen_feb_15

Magsjukan överlevde vi genom att bland annat åka pulka.
Till höger är bilderna på Arvid (uppe) och Benjamin (nere) tagna av deras pedagoger. Mitt hjärta växer flera mil i omkrets varje gång jag ser hur bra de har det där!

Vabruari…

Liksom alla andra småbarnsföräldrar jag känner inledde även vi februari med att vabba. Vabruari har jag hört talas om och upplevt från ”den andra sidan” alltså som förskollärare, men att faktiskt befinna sig där är allt annat än vackert!

Ännu en gång drabbades fröken Bellas familj av det där härliga som så få har respekt för, alltså magsjukan. 48 timmar efter sista kräkning eller diarré innan barnet får vara på förskolan och syskon till det berörda barnet bör också vara hemma, är det verkligen så svårt?! Förra veckan fick vi mejl från trollens förskola om att ovanstående regler bör tillämpas för att en epidemi ska undvikas på enkelt sätt men till vilken nytta?

Redan i fredags började Arvid att kräkas, vi blev misstänksamma direkt då han hade ätit dåligt och sovit länge på förskolan. I lördags var det dags för Benjamin och i söndags även för Adam och till slut blev också jag dålig. Efter att ha torkat spyor stup i kvarten och bytt fler härliga diarréblöjor samt tvättat fler tvättar än vad jag orkade räkna, verkar vi nu vara friska alla fyra. Eller så har jag jinxat det…

Pulka_bondestyle

Nu försöker vi förtränga allt det där med en bild från en mycket mer härlig dag!

Äntligen snö!

Efter en grå dag á la västkusten och en minst sagt intensiv arbetsdag på över 12 timmar är det otroligt sköt att landa i vardagsrumssoffan med en kopp te och drömma sig bort till den gångna helgen. Snön kom äntligen även hit och vi åkte pulka med våra troll. Och som vi åkte pulka! I söndags frös dessutom backen som ligger precis framför vårt hus på rejält och vi flög fram! Samtidigt sken solen och vi kände att det är precis så här alla helger borde vara. Vi hann åka till badhuset och fortsätta med vår ganska nyinvigda tradition att bada med trollen. Vi tog vara på all vaken tid och bara umgicks och i söndags åkte vi till finaste Lisa och hängde med hennes familj.

Pulka_januari

 Den gångna helgen bjöd på så mycket kärlek att jag nog fortfarande är lite hög på den.

Gå tillsammans

Igår visade min chef upp en promenadögla som vi får pröva på jobbet. Promenadöglan kommer från Visabarn (OBS! Jag är ej sponsrad!) och består av ett slitstarkt rött band med små reflexer på. Den ser ut som en åtta (8) och barnen kan lätt gå två och två genom att hålla i var sin ände. Det jag tyckte var så otroligt smidigt med promenadöglan är att barnen slipper försöka hålla en vuxen eller varandra i handen under vinterhalvåret när alla klumpiga vantar är på. Dessutom kan jag som inte är så värst kort slippa böja mig och därmed spara på min rygg under längre promenader med små barn.

Jag önskar bara att jag hade vetat om dessa band redan för ett halvår sedan då våra tvillingar började gå längre sträckor och helst åt var sitt håll. Jag kan tänka mig att även de allra mest svårflörtade ungar kan tycka att det är lite roligare att gå på promenad om öglan introduceras på ett lustfullt sätt. Dessutom är det ju så häftigt att slippa att hålla en vuxen i handen jämt och faktiskt få känna stoltheten i att kunna gå själv med sin kompis!

Till träningssugna småbarnsföräldrar

Förra årets vår var helt underbar och kom tidigare än någon vågade hoppas på. Samtidigt började trollen intressera sig allt mer för att vara ute och utforska omvärlden. Ett par vi känner hade i samma veva investerat i en joggingvagn som kunde fästas bakom cykeln. Det lät för bra för att vara sant men snart hittade vi en liknande variant som dessutom inte kostade skjortan och där två barn lätt kunde få plats. Valet föll på Kidz cab 3-in-1 och vi är så himla nöjda med den, men det finns en uppsjö av andra varianter och prisklasser. Jag har dock inte joggat med vagnen mer än ett par gånger. Det beror på att jag helt enkelt inte är vältränad nog. Å andra sidan har vi gått i all slags omöjlig terräng med den och cykelturerna till havet var en populär utflykt i somras.

IMG_1470

Trollen sitter bekvämt och är mer än nöjda med att utforska världen och jag får kämpa för tre- win win!

Mer om träning

Att hitta träningstillfällen som småbarnsförälder kan vara en riktig utmaning, för att uttrycka det milt. Redan innan vi fick barn använde jag mig av alla slags ursäkter för att slippa åka till gymmet, bortsett från perioder då jag var mer eller mindre beroende av att förbränna kalorier. Då nästintill levde jag för träningen. Jag styrketränade, dansade, simmade och gick flera gånger i veckan. Under den extremaste perioden av mitt träningsberoende även jobbade jag i receptionen och höll i pass på Friskis & Svettis, allt för att optimera träningen på bästa sätt.

Numera är jag glad om jag hinner få till tre pass i veckan. När jag var föräldraledig gick min tillvaro ut på att synka trollen med mat och sömn och då gick jag med vagnen två gånger om dagen. Det resulterade i många, många mil i veckan. Sedan tränade jag ihärdigt till Tjejmilen och ända sedan dess har träningen varit mer eller mindre obefintlig. När trollen var tre månader bestämde vi oss för att fixa ett eget gym i källaren, då vi insåg att det kommer att vara helt omöjligt för oss att åka till ett gym och träna. Det måste ha varit det bästa vi kunde ha gjort för vår psykiska och fysiska välbefinnande. Förutom ett riktigt bra löpband har vi där en stång, fria vikter, en pilatesboll och andra fina redskap som är mer än nog för mig för att få till ett helkroppspass.

11314000

Bilden är tagen i somras och jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar det här rummet!

Nytt år, nya lopp, nya träningsrutiner

Som de flesta andra har även jag hetsätit ordentligt under julledigheten. Det är samma visa varje år, jag kan och vill inte låta bli att äta för mycket och varje år slutar det med att vågen visar några kilo för mycket, sockerberoendet är tillbaka som ett brev på posten och jag bryter ihop lite. I år var jag ändå förutseende nog och tränade varje kväll i hela två veckor fram tills julafton. Men med tanke på att min kropp knappt har sett ens en förnimmelse av en träningsrelaterad svettpärla sedan Tjejmilen var de där två veckorna mer som ett straff än en förberedelse. Då min ätstörning är nära besläktad med träning är jag nu på gång med nya träningsmål under 2015. Planering, förberedelser och mål, det är det enda sättet för mig att hålla ätstörningen i schack och ha kontroll över min kropp för att till slut må bra.

Just nu känner jag verkligen att jag vill springa Tjejmilen igen även 2015. Det är mitt viktigaste och största mål under året. Helst vill jag springa under 58 minuter, det känns som en mycket rimlig målsättning. För att komma dit vill jag vara mer förberedd redan under årets första halva, så varför inte satsa på ett kortare lopp? På jobbet är vi ett gäng som ska springa Kungälvsloppet på 5 km i april, det känns så sjukt peppande och väldigt smart med tanke på att jag sedan kan avancera till längre distanser under sommaren. Framförallt vill jag ha någorlunda bra relation till mat, uppnå min målvikt och känna löparglädje igen. Dessutom vill jag styrketräna, så att jag kan orka lyfta, bära och leka med mina två numera 13 kg tunga troll.

Vill ni att jag skriver mer om ovanstående framöver? Är det någonting annat kring upplägget ni vill veta mer om?

Vi vände blad

Vi tog nya tag idag och trots troll som vaknade runt femsnåret och nog helst ville sova begav vi oss till förskolan. Där blev allt som inte fungerade igår så löjligt simpelt idag. Trollen stormtrivdes, de var med på sångstunden och åt lite frukt, de lekte för de mesta konfliktfritt och lunchen gick som på räls.

Benjamin somnade så fort jag lade honom i vagnen och Arvid när jag flyttade över dem till bilen. Väl hemma sov de i tre timmar till!

Imorgon tar Adam över inskolningen och jag börjar jobba igen efter att ha varit borta i nästan en månad! Som jag saknar mitt jobb, mina fina kollegor och alla underbara barn!

Trollen_sover

Det här med inskolning, it’s a hard life!

Nytt år, nytt liv, nya tag

Sedan i onsdags håller vi på att inskola våra troll. På julafton blev de arton månader (i princip vuxna) och nu ska de alltså bli förskolebarn. Snart står de där med hopp i blicken och mössan på huvudet och tar studenten. Själv blir jag ju inte äldre, så det där med tidsbegrepp är allt en konstigt ekvation.

Idag var det alltså dags för trollen att bege sig till förskolan igen och jag känner mig så himla kluven. De är så otroligt redo att bege sig ut och lära sig och utforska på egen hand, skapa egna relationer och ha en egen liten värld där de ska hitta sin egna lilla plats under solen. Samtidigt är jag inte alls redo. Jag vill inte att de ska fara illa, att någon annan än jag och Adam ska vara ansvariga för dem och jag är så rädd för så mycket saker som kan gå snett. Att jag själv är förskollärare och mycket väl vet hur otrolig fantastisk och viktig förskoleupplevelsen kan bli verkar inte räknas när det är mina egna barn. Det enda som går runt i mitt huvud just nu är alla forskningrapporter om stressfull miljö, min egen vetskap kring de enorma barngrupperna, hemska tidningsrubriker och listan bara fortsätter, är oändlig och inte alls positiv.

Dagens förskolebesök började bra. Trollen är alltid glada när vi kommer fram, de springer rakt in och börjar leka med en gång. De ler oftast, har redan hittat sina favoritaktiviteter och leksaker och visar tydligt att de inte alls vill gå hem.  Idag kom vi lite sent och de hann inte leka så länge innan det var dags för fruktstund som Benjamin inte ville vara med på. Efter de skulle alla ut och även det gick bra i början. Tills Benjamin inte fick dricka vatten ur vattenpölen för femtioende gången. Han började skrika och slutade inte förrän vi gick in igen. Arvid hittade jag vid ett stuprör där han släckte sin törst. Det vari nte populärt med ett nej där heller så även han fick följa med in! Väl inne trivdes båda igen. Tills maten kom och Benjamin började skrika, Arvid fick vattenglaset över sig två gånger, sedan kräktes Benjamin upp sin mat varpå Arvid slängde sin mattallrik på min stol och de två stackars barnen på andra sidan bordet såg helt förskräckta ut med all rätt. Själv var jag lika svettig som efter Tjejmilen, blöt av Arvids vatten och hade en stor såsfläck på byxbenet.

På väg ut var jag nära på att bryta ihop, men värmande ord och en kram av trollens fröken räddade mig från den totala psykkolapsen och jag gick med mitt och trollens liv i behåll. Och kanske, kanske även en liten smula värdighet. Imorgon vänder vi blad, visst?

Pulka_trollen

Varför kan inte livet alltid vara som walk in the park sledriding?

Skogsäventyr

Idag trotsade ABBA-klanen regnet och gav sig ut på äventyr till skogen. Trollen älskar att vara ute men hatar allt vad regnkläder och stövlar heter. De kan gå förvånansvärt bra över stenar och i uppförsbackar fast de känner sig klumpiga med alla dumma kläder på. Dagens utflykt var en riktig succé, även Arvid som blev blöt och missnöjd ganska tidigt verkade trivas rätt fint. Benjamin som brukar sticka iväg gick idag med på att hålla handen och följa oss under långa stunder.
Troll_i_Skogen

Och Adam och jag bara njöt och förundrades över hur stora och självständiga våra troll har blivit!

Mitt liv för ett år sedan

Igår undrade Anna hur mitt instagram såg ut för 52 veckor sedan och ärligt talat blev jag förvånad över att se bilder på en vacker höst och glada troll. Det lilla jag faktiskt minns är inte alls rosaskimrande, utan en dramatisk tillvaro som handlade om överlevnad.

Det var nämligen så att Adam började jobba igen efter att ha varit hemma med mig och trollen i tre månader. Jag blev alltså själv med två bebisar som jag skulle ha fullt ansvar för! Mitt starkaste minne för den tiden var att jag sällan kände att jag dög trots att jag faktiskt gjorde mitt bästa. Jag vet det nu. Men då grät jag ofta, så gott som varje dag och jag tyckte så synd om mina troll som var tvungna att ha just mig som mamma. Jag kämpade med att mata dem, bytte blöjor stup i kvarten, gick promenader två gånger om dagen v-a-r-j-e dag oavsett väder som inte alltid var så fint som bilderna vill framstå det som. Min tillvaro gick ut på att hålla alla vid liv tills Adam kom hem efter jobbet.

Och jag lyckades ju trots att jag än idag kan tvivla på mig själv. Jag måste ofta nypa mig själv i armen riktigt hårt och påminna mig själv att det ju gick riktigt bra till slut ändå. Fast jag mådde så dåligt och kämpade i motvind varenda dag. Det gör gott att minnas det svåra. Då blir ljuset i tunneln ännu skarpare och morgondagen blir en dag att längta till.

IMG_1599 (1024x668)

Så lite jag visste för ett år sedan… Inte en minsta aning hade jag om hur kärleken till dessa två troll kunde växa så otroligt stark och bara fortsätter expandera för varje dag.

Konsekvenser på sandlådenivå

Någonting vi pratar om så gott som dagligen på mitt jobb är konsekvenser. Att allt vi gör får konsekvenser.  Ganska så viktig grej att kunna när en ska vistas bland, leka och samarbeta med andra. Jag blir lika förvånad varje gång det pratas om ”sandlådenivå” i negativa termer då jag upplever att de barn jag har träffar oftast har en god förståelse kring det här med konsekvenser. Beter du dig illa mot någon blir du till slut ensam. Vill du inte ha vinterjackan på får du räkna med att frysa. Om du väljer att inte äta någon frukost kommer magen att protestera om en timme eller så.

Jag är inte lika säker på att vuxna är på samma nivå när det gäller konsekvenstänkande. Förvånande nog, då vi anser att barn ska lära sig att lyda oss och allt det där. Till exempel kan vi ta upp det deprimerande valresultatet för några veckor sedan. Även om jag inte är någon politisk expert kan jag inte låta bli att uttala mig. Jag kan bara inte vara tyst längre.

Sverigedemokraterna fick som alla vet 13 % av alla röster. Det är nästan 800 000 som har röstat på dem. Eller nästan en miljon om siffrorna ovan inte skrämmer är nog. Alltså har nästan en miljon människor frivilligt röstat in ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt och gjort att de nu är det tredje största partiet. Jag tänker inte gå in på varför men jag tänker att vi öppnade Pandoras box redan för fyra år sedan. När alla sa att nu blir det inte värre än så. Nu har vi facit, trots att vi inte behöver titta så långt bak i historien för att veta hur illa det kan bli.

Igår blev SD:s Björn Söder vald till vice talman i riksdagen. Vårt handlande får konsekvenser. I detta fall är de inte positiva. Och själv ska jag lista ut hur jag ska förklara det här för mina barn när de blir stora nog. Hur ska jag få dem att förstå att vuxna inte är klokare än barn. För i sandlådan är alla lika mycket välkomna.

Jag älskar mitt jobb!

Egentligen är det en klassisk hatkärleksrelation jag har till mitt jobb. Det blev ju verkligen inte som jag trodde när jag kaxig, naiv och överambitiös slänges in i den hårda verkligheten efter fyra år på universitetet. Många, många gånger vill jag säga upp mig, helt skola om mig och jobba med någonting helt annat. Än idag kan jag tröttna på att val- och utvecklingsmöjligheterna är alldeles för få, arbetsmiljön bristfällig och barngrupperna skrämmande stora. När ryggen värker, det ringer i öronen och föräldrarna är direkt elaka vill jag bara gömma mig i en grotta.

Men trots allt det älskar jag mitt jobb. Jag älskar vetskapen om att jag är uppskattad, gör ett bra jobb och jag vet att jag kan göra skillnad. Även om jag saknar mina barn mest hela tiden älskar jag att få ha ett annat sammanhang som också är mitt.

Bilder HT 142

När jag sjöng ”Björnen sover” för en fnissande ettårig är kärleken till mitt jobb större än stört.




Bloggdesign

Ninas Foto & Form