Trollens första påsk

Idag byggde Adam en stor grind på vår altan och den blev äntligen barnsäkrad så vi passade på att inviga den och trollens första solhattar ute i solen. Summan av kardemumman är som följer:

1. Blomplanteringar i stora krukor ser otroligt inbjudande ut för två tiomånaders bebisar. De kan ju öva på att ställa sig upp mot själva krukan, gräva i det där svarta som vuxna kallar för jord och smaka på gröna blad som ser så krispiga ut.
2. Tro det eller ej men solhattar kommer i många färger men även former. Att köpa enorma sådana leder till att det enda som syns är solhatt och ytterst lite bebis. Hur gulligt som helst!
3. Varför leker tiomånadersbebisar med allt annat förutom sina leksaker?
4. Det som vid första anblick verkar som barnsäkrad altan är egentligen en livsfarlig fälla för de små liven. Det räcker med ett par blomkrukor, en spännande grill och nyfiken bebis.
5. Det sägs att utevistelser hjälper barn att reglera sovhormoner och att de därmed sover bättre nattetid. Vi håller tummarna för att teorin håller i praktiken. Klockan är runt elvasnåret och hittills känner vi oss bara lurade…

Trollens_Första_Påsk

Glad påsk!

Ger alla upp nu?!

Är det bara jag som har gått och tänkt på hur Polarn O. Pyret allt mer har kommit att köna sina barnkläder? Varenda av deras fysiska butiker jag hunnit besöka hittills har tydliga pojk- samt flickuppdelningar av klädplaggen samtidigt som kläderna har kommit att allt mer likna de på H&M, Lindex med flera när det gäller färg, form och utseende. Alltså antigen korta kjolar i typiskt flickiga färger eller tröjor med robotar i mörka nyanser.

Företaget har blivit kända genom enkel design, hållbara kläder och unisextänk. På deras hemsida står det bland annat som följer:

Att Polarn O. Pyret gör kläder för barn känner många till, men vi får nu och då frågor om vad vi menar med unisex. För oss är det enkelt, vi utgår ifrån att pojkar och flickor har samma behov när det gäller passform och funktion. Till vår förvåning gör det oss än idag unika på marknaden. Vår ambition är att göra den bästa skaljackan, t-shirten, knästrumpan eller solhatten. Vem som ska ha vad, och i vilken färg, får du själv bestämma. Det är unisex för oss.

Dessa tankar kändes väldigt främmande när  Polarn O. Pyrets reklamblad damp ner i brevlådan häromdagen. Låt oss ta en titt på hur företagets ”flickor och pojkar har samma behov när det gäller passform och funktion” egentligen ser ut. Bilden nedan är en liten sammafattning av ovan nämnda reklambladet gjort av moi.

PoP.

Är det bara jag som misslyckas att se exakt vad som gör dessa kläder till unisex? Två av tre tjejer på bilden har klänning på sig och den tredje en kort jeanskjol. Vem som helst vet att klänning är det mest icke lekvänliga plagget som finns. Det kanske är unisex att en av pojkarna har en rosa tröja på sig?

Nej, det duger inte. Jag blir uppriktigt ledsen när företag som Polarn O. Pyret sållar sig till resten av klädkedjorna. Det känns som ett enormt nederlag. Dessutom undrar jag varför jag ska fortsätta handla där när jag lika gärna kan gå in på Lindex och köna mina barn och inte blir lurad av ”vi är så unisex!”-snacket.

Nej, jag tror att jag går och tar mina pengar dit jag slipper påminnas om att mina barn är pojkar och inte flickor.

”Se till att njuta!”

I maj börjar jag jobba igen och just nu kretsar det mesta kring just det. Jag har njutit av att vara hemma med mina troll och jag har längtat bort. Jag har saknat kollegorna, samhörigheten och ett sammanhang som inte inkluderar trollen. Jag har längtat efter att få klä på mig min professionella del av jaget och jag har bävat inför det och oroat mig över hur inaktuell jag har blivit.

Nu närmar sig den stora dagen och det enda jag hör till höger och vänster är ”Njut!”. Nästan panikartat låter det och kommer ofta tillsammans med ett par utspärrande ögon så att jag verkligen inte missar budskapet. Jag inser ju att den här tiden aldrig kommer tillbaka och jag börjar känna mig pressad för det är svårt att njuta. Det är svårt att uppskatta vardagen som just nu bjuder på två rejält förkylda troll. Efter alla turer kring magsjuka och utvecklingsfaser är det svårt att hitta det där som heter att njuta och carpe diem och rosafluffig bebisgos.

Men när solen väl bestämmer sig för att skina och trollen har sina härliga stunder då är livet underbart och jag njuter för fullt. Då andas jag in den friska vårluften, borrar min näsa i trollens hår, kramar dem många gånger om och tänker att det är bra härligt ändå. Där och då är det bara vi fyra som existerar och jag har precis allting jag någonsin skulle tänkas behöva.

Trollen 9-12 mån3

Carpe diem, eller vad?

Finaste Arvid

Trollen 9-12 mån2

Min älskade Arvid, va jag älskar dig! Du blev vår lilla tvåa, du som låg tätt mot mina revben och verkade aldrig vara still. Dina starka ben övade på hoppkonster redan då och vill helst få hoppa även idag.

Du är en känslig själ, finaste Arvid. Du påverkas starkt av allt som sker runt omkring och blir ofta ledsen om det är för bökigt och stökigt runt omkring. Samtidigt har du så lätt för att skratta och verkar hitta något roligt i det mesta och hos de flesta. Du har ett stort behov av att vara nära och följer efter din bror titt som tätt. Du har ett stort glädje av sånger, bilder, rim och ramsor. Du älskar att kramas, det är lätt att busa med dig och det går nästan alltid att få dig att skratta. Riktigt missnöjd blir du om du är hungrig och kan då klaga och gråta, men om du är trött vill du bara vara nära och gosa dig till sömns. Just nu försöker du komma på hur du ska göra för att bläddra i alla fina böcker du och Benjamin river ner och blir så frustrerad när det inte går. Men så lycklig blir du om du hittar ett ansikte i någon av böckerna och pussar och dreglar på det.

Jag älskar varje dag som jag får vara dina mamma. Jag älskar ditt ljusa, mjuka hår och dina kisande ögon. Jag älskar ditt härliga skratt och ditt söta babblande. Jag älskar när jag får vara den som hjälper dig att komma till ro och jag älskar att se dig småspringa när pappan håller i dina händer. Jag älskar dina kittliga fötter och din lilla söta näsa. Tack för att jag får vara din mamma, min finaste Arvid!

Finaste Benjamin

Trollen 9-12 mån1

Min älskade Benjamin, va jag älskar dig! Du blev vår fina lilla etta, du som låg tryggt inbäddad långt ner i mitt bäcken. Dig oroade vi oss så mycket för både innan och efter att du föddes.

Du är en riktig liten problemlösare. Du kan titta på en sak länge, länge och bara sitta och fundera på hur du ska få tag i den. Efter att ha iakttagit bokhyllan i dagar ställde du dig en dag upp mot den och var världens lyckligaste när du äntligen kunde komma åt alla de spännande böckerna där. Nu ställer du dig upp mot precis allting och samma funderande blick fastnar nu på fönsterbrädan och sakerna där. Du älskar att vara med Arvid och skiner upp varje gång du får se honom. Mindre glad är du när han tar dina saker från dig. Dock låter du för det mesta honom hållas, precis som om du förstår att det ger dig ett ypperligt tillfälle att hitta en ny sak att leka med. Du är en självständig liten person som verkar föredra att klara saker på egen hand och du drar dig ofta undan och håller på med ditt. Samtidigt älskar du att få vara med andra och är nöjd för det mesta, men kan förvandlas till ett riktigt skrikmonster om du är hungrig eller trött.

Jag älskar varje dag som jag får vara dina mamma. Jag älskar att du vaknar som världens gosigaste och borrar in ditt ansikte mot min hals. Då får jag pussa dig, smeka dig på håret och viska i ditt öra vilket du annars inte har tid eller tålamod med. Jag älskar dina stora bruna ögon och din stora pussmun som du har fått från din pappa. Jag älskar dina små, mjuka lockar i håret och dina långa ögonfransar. Tack för att jag får vara din mamma, min finaste Benjamin!

Nya magiska (?) löparskor

I samma veva som löpningen klev in i mitt liv igen efter en minst sagt tung tvillinggravititet blev jag varse om att mina gamla löparskor inte längre höll måttet. De var slitna efter att ha tillbringat för många mil på asfalten, dämpningen var obefintlig och de var helt enkelt för fula. Jag förstod ganska snart att ett nytt par måste till om jag ska ha en ärlig chans att klara Tjejmilen i september. Jag var mer än nöjd med mina Asics GT-2000, så länge de varade vill säga.  Nu ville jag en mer asfalttålig, knävänlig version med mer dämpning. Asics nya Cumulus 15 verkade som den perfekta skon för mig och när jag hittade ett par till vrakpris beställde jag hem dem utan att blinka.

Idag kom de och jag kunde inte motstå att ta dem ut på en provtur i solnedgången. De kändes riktigt bra efter kvällens fem km. Riktigt bra. Sen är de supersnygga med.

bild

Nio månader ute!

Idag har trollen varit ute i den stora världen lika länge som i magen. 38+5 veckor klarade jag att bära omkring på två (rätt så stora) barn och nu har de alltså varit här hos oss lika länge till. Det känns så overkligt! Alldeles för stort för att ta in även om jag lever det livet nu varje dag. Jag ser dem växa och utvecklas och bli allt mer självständiga men jag kan ändå inte greppa det. När andra håller i dem blir jag ibland svimfärdig för jag verkligen ser att de är inga bebisar längre. Och det har gått så, så fort. Så sjukt mycket fortare än de nio månaderna de fick tillbringa i magen.

De är helt otroliga på att krypa, ställa sig upp mot allt och är så nära på att börja gå. De babblar jämt och ständigt (Arvid), härmar våra handrörelser (Benjamin), har fått till pincettgreppet, kan förutse saker som vi gör varje dag. Vi kan sitta och läsa i oändlighet, de visar stor integritet redan nu och mest av allt älskar de när vi går runt med dem och förklarar och berättar. Två små människor som vi har skapat, får se växa och vara deras stöd livet ut.
Trollen 9-12 mån

Är dessa två verkligen mina?

Magsjukekatastrof del II

Hej alla ni som fortfarande trillar in trots en mycket trist uppdateringsstatistik och en oförskämd bloggare som bara försvinner utan förvarning. Det är så att vi har varit magsjuka, sedan förkylda, sedan åkte vi till Sälen på vår allra första familjesemester för en vecka sedan och fick efter bara två dygn magsjuka igen. Så jag antar att allt är förlåtet?

Efter att ha varit griniga, klängiga, bleka hängde trollen som två trasdockor, spydde upp precis allt på precis allt (och alla), febriga, skrikiga och nästintill uttorkade. Men idag började det äntligen att vända! Hurra, tänkte vi då trollen för första gången visade intresse för sina allra käraste leksaker (läs: pet-flaska och handvisp), kan det äntligen få vara över efter sex veckor av rent helvete?!

Icke. Nope. Njet. För en dryg timme sedan kaskadkräktes Benjamin upp allt han hade i sin mage på mig och sig själv och golvet. Möjligtvis också tapeten, har inte orkat kolla där än. Så nu frågar jag er, när ska detta gå över? Kommer det bara att fortgå i en evighet eller behöver jag bli ännu bättre på att koka allt som går att koka samt sprita och moppa och tvätta resten? Smittar de varandra så att magsjukekatastrofen vandrar från den ena till den andra och runt några varv till? Ge mig hopp, snälla ni för snart orkar jag inte mer.

I ren desperation försökte jag hitta lite hopp hos google. Det enda jag kunde hitta kunde vi redan, dvs. vätskeersättning, vätskeersättning och vätskeersättning. Och så nedanstående citat hämtat från Barnakuten.

”Det är ett heltidsjobb och mer därtill att vårda ett barn med magsjuka hemma. Se till att ni är två som delar på det om det finns någon som helst möjlighet. Och en magsjuk förälder orkar inte ta hand om ett magsjukt barn. Då måste den andra föräldern stanna hemma. Är du ensam förälder behöver du hjälp av någon annan vuxen.”

Ja, men då så. Nu känns det mycket bättre! Några frivilliga?
Sälen

Ett sätt att roa magsjuka ungar är att läsa många, många böcker. Innan dess hann vi både njuta av utsikten från stugan och åka fjällpulka med sovande troll.

En stulen bildlista

Jag är så fräck att jag snor den här listan från Erika. Listor är perfekta lösningar på brist på blogginspiration om ni frågar mig. Särskilt sådana som ger ett tillfälle att visa upp fina bilder.  Alla vet ju att de allra flesta blogginlägg blir bättre med en bild eller två.

En skärmdump på din skrivbordsbakgrund på datorn:

Namnlös

Jag är allergisk mot oreda så till den grad att jag tydligen rensar allt som råkar hamna på min alltid väldigt privata skrivbordsbakgrund. Det må ta några extra klick att ta sig till de mappar jag vill åt, men det är helt klart värt det för jag vill inte att något ska täcka en underbar påminnelse om hur små trollen faktiskt var för inte alls länge sedan.

En bild på dina snyggaste skor:

IMG_1272 (1024x683)

Mina röda bröllopspumps från Menbur med öppen tå är överaskande bekväma och ursnygga, värda varenda krona och alla timmar jag tillbringade på Google på jakt efter dem.

En bild på en fantastisk människa:

Adam och trollen 5 veckor

Med risk för att låta klyschig men så klart min man. Varje gång någon frågar mig hur jag hinner träna/göra mig fin/ha ett liv svarar jag alltid ”För att jag har en bra man”.

En bild på någonting du kan mycket om:

DSCN2083

Trädgårdsarbete. Jag är mäkta stolt över vår fina trädgård som jag byggt upp från grunden och varje vår längtar jag efter att få gräva ner fingrarna i jorden, plantera nya skönheter och glädjas åt trogna överlevare.

En bild på en förebild:

oscar01005

Meryl Streep. ”No one has ever asked an actor, ”You are playing a strong minded man”. We assume that men are strong minded. Or have opinions. But a strong minded woman is a different animal.”

En bild på någonting du vill lära dig mer om:

Experiment

I princip allt som har med pedagogik att göra, men speciellt spännande experiment! Det går inte att bli färdiglärd, det är då ett som är säkert!

En bild på något du är ruskigt bra på:

DSCN3127

Inte för att skryta men jag är grym på tt baka bröd, speciellt surdegsorten.

En bild på en artist du lyssnar mycket på:

 laleh

Lales ”Du följer med mig” var den första låten Adam och jag dansade till som man och hustru. Jag lyssnar på Laleh minst en gång om dan. Går det att inte älska den här människans röst, musik, utstrålning, allt?

En bild på ett utav dina tjusigaste plagg:

B&A_IMG_1266 (683x1024)

Jamen, min bröllopsklänning så klart.

En bild på din favoritblomma:

DSCN3481

Rosor, inget slår rosor.

Inget kärt återseende

Gårdagen tillbringade Benjamin och jag på barnakuten. Efter att Benjamin för fjärde dagen i rad (han var inte längre magsjuk) kräktes upp precis allting vi lyckades få i honom ringde Adam till Drottning Silvias barnsjukhus och frågade om råd. Med tanke på hans historia av uretra valvel, en njure som är ur funktion och en förhöjd risk att få urinvägsinfektion konstaterades det att det är bäst om vi åker till akuten.

Dit åkte jag med Benjamin under förmiddagen, efter att ha lämnat Arvid hos farmor. Vi blev snabbt omhändertagna på Kirurgen där Benjamin låg inskriven som nyfödd. Två sköterskor hjälpte oss med blod- och urintagning som sedan skickades till lab. Vi fick även träffa en himla bra läkare som tog sig en titt på Benjamin, vi pratade om symptom som kan uppstå vid dåliga njurvärden och sedan skulle vi vänta. Så vi väntade och väntade. Benjamin ville absolut inte äta, varken barnmat eller ersättning. Han var trött, kinkig och allmänt missnöjd och jag kände hur min blodsockernivå sjönk allt mer då jag inte hade fått i mig något sedan frukost.

Till slut kom läkaren tillbaka med provsvaren som visade att han hade förhöjd antal vita blodkroppar och liten släng av infektion, sådant som går över av sig själv. Dessutom tog vi urinprov som visade att hans kreatininvärden var rekordlåga, endast 30 enheter vilket är fantastiskt och där vi vill att han ska befinna sig. Plötsligt kändes återseendet med barnsjukhuset, som jag verkligen inte såg framemot så värt det, bara för att få höra det. Nu vet vi att hans njure och urinblåsa fungerar som den ska!

Medan jag körde hem återupplevde jag vår tid på Östra och hur hemskt det var att se sitt nyfödda barn ha ont och bli stucket stup i kvarten, att lämna det på avdelningen varje kväll och inte veta hur illa det är ställt med hans njurar, blåsa och urinvägar. Jag kastades tillbaka till en tid då allting som borde vara en rosafluffig bebisbubbla var en svart, kall tunnel med ingen väg ut. Dit vi aldrig vill tillbaka igen.

När vi kom hem och trollen fick se varandra blev de så glada, så glada. De skrattade så hjärtligt och klappade på varandras kinder.  De delar på precis allt. Förutom materiella ting även sorg, men framförallt glädje. Och det slog mig att de aldrig kommer att vara själva i världen.

Vi vänder blad

Ja, jag var ju rätt dramatisk igår. Jag är ofta det. Att bryta ihop och komma igen är jag också bra på. Och vet ni vad, det går inte att säga upp sig från jobbet som förälder och fru. Inte hur som helst i alla fall. En kan bara göra sitt bästa vilket var exakt det jag gjorde idag. Jag vände blad.
Trollen 6-9 mån

Det är tur att det finns så många fina blad också.

Ge mig glass, tårta och en påse chips!

Om vi ska vara helt ärliga, och jag föredrar att vi har det så, är livet i fröken Bellas familj allt annat än en dans på rosor just nu.
Jag har varken lust, ork eller tid att sammanställa en tillräcklig rapport om trollens vecka heller. Låt oss göra en kort (men förj*vlig) historia ännu kortare. När magsjukan äntligen bestämde sig för att lämna vår familj åkte trollen och jag på förkylning från helvetet. Ingen äter eller sover. Ingen är glad och trollen har så svårt för att andas men vill samtidigt ha nappen. Och bli burna båda två. Mycket logistiska omöjligheter där…

Nu mår jag så dåligt att jag bara vill bara tycka synd om mig själv och hetsäta. Ätstörningstankar har jag inte haft på bra länge, bara ännu ett tecken på hur illa det är. Om jag inte får sova ikväll/inatt heller tror jag att bestämt att jag säger upp mig från jobbet som förälder och fru som jag ändå missköter.

Livet med trollen v. 36

Idag är vi äntligen på banan igen efter magsjukekaoset. Trollen åt bra, sov fint både på natten och under dagen och var hur glada som helst. Även Adam börjar återhämta sig och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag slapp den här gången!

Det finns så mycket fint jag vill skriva om trollens utveckling förra veckan, men det är så svårt att komma ihåg allting nu för tiden. Jag ska göra mitt bästa även om det säkert inte blir mer än en bråkdel av allting de nu kan. En sådan sak är det här med att krypa. Medan Benjamin fortsatte med sin ultrasnabba ålningdeluxe, började Arvid krypa och för varje dag finslipade han sin krypteknik och dess fart. Han är så himla gullig när han staplar omkring som en liten elefant och så glad för att han äntligen kan själv! Under helgen var det precis som om Benjamin kom på att han faktiskt kan krypa och inte bara dra sig fram och nu gör han det även han hela tiden. Ni kan ju tänka er vilket liv det är här hemma nu för tiden. Det gäller att träna på reflexerna för inga föremål är längre heliga och jag är så rädd för blommorna på fönsterbrädan som inte lär leva länge till…

Det här med att ställa sig upp går som en dans det med. Benjamin var först där och började dra sig uppåt med överkroppen mot allt han kunde nå. För det mesta var det skohyllan som han stod mot på sina knän och kämpade med att nå våra skor. Nu ställer han sig på fötterna och så länge han kan hålla sig på en möbel, vägg, dörrpost eller mamma/pappa står han där länge och stabilt. Arvid står i planka, hans skills i att stå kvar i en klockren sidoplanka hade gjort Olga Rönnberg grön av avundsjuka. Båda sitter riktigt fint, med sträckta ryggar och klarar av att inte ramla bakåt alltför ofta. De hamnar i sittposition lättast genom att rulla från sidan och sedan dra upp benen framför sig.

Arvid är dessutom är en riktig liten babblare. Han pratar hela, hela tiden och i helgen sa han ”Mamma” för första gången! Jag trodde först att det bara var en tillfällighet men strax efter sa han det igen och tittade då samtidigt på mig! Åh vilken lycka, den går inte att klä i ord. Annars säger båda ”mamma” när de är ledsna, men verkar mena då både Adam och mig. Benjamin pratar med korta ord, oftast enstaka stavelser och mycket mer sällan. Båda är dock väldigt tydliga med vad de vill och inte vill, de skrattar ofta och protesterar högljutt.

Trollen v. 36

Det är ingen lätt uppgift att få dessa busar att fastna på bild numera!

Magsjuka, vårsol och utelöpning

Här sitter jag lite tröttare och deppigare än vanligt och undrar om en helg verkligen kan vara mer upp och ner än den vi just lyckades överleva?

Det hela började egentligen redan i torsdags då Benjamin och Adam fick feber, Arvid kaskadkräktes och ingen fick sova. Ett halvt dygn, flera kräksolyckor och lösa bajsblöjor senare var magsjukan ett surt faktum. Adam kom hem för att ”hjälpa till” men var i så dåligt skick själv att dagen gick ut på att rädda sig den som rädda sig kan. Även helgen fortsatte i samma vackra visa, dock med glada barn och en lite piggare Adam. Hur kan barn vara så sjukt nöjda överlag trots kraftiga diaréer, vansinniga kräkningar och feber? Adam orkade minsann inte leka rövare, det är ett som är säkert!

Igår trotsade jag hela den där magsjukekatastrofen vi levde i och gav mig ut i spåret. Sist jag sprang ute var nog någon gång i höstas och då kom jag inte särskilt långt. Den här gången var kroppen och huvudet ett, jag sprang på känn och vägrade annat än att njuta i den starka vårsolen. Rundan slutade på 6,5 km, årets längsta hittills och tog 37:33 minuter, alltså ett snitt på 05:46 min per kilometer! Äntligen vågar jag tro att milen under en timma är ett mål jag faktiskt kan fixa!

Och idag vågade vi glömma allt det hemska och ge oss ut med trollen. De fick krypa på altanen en stund, medan Adam och jag åt varsin korv i racerfart.

Trollen i mars

Med en tröja och kofta under gick det alldeles utmärkt att bara ha skinnjacka på!

Livet med trollen v. 35

Det är inte klokt hur mycket det händer med trollen nu! Det är svårt att sammanfatta en dag, för att inte tala om en hel vecka! Jag fortsätter boka in aktivitet efter aktivitet och känner mig ibland som en sådan där hurtig föräldratyp jag brukade hata. Det beror nog mycket på att jag har insett att det nu är bara två månader kvar av min föräldraledighet. Samtidigt som jag känner mig så peppad inför att börja jobba igen och så utmattad av att ha ansvar för trollen vet jag ju att jag kommer att sakna den här på många sätt bekymmerslösa tiden.

Förra veckan avklarade vi babysim, finluncher, BVC-kontroll, flertal mammaträffar, öppna förskolan, två födelsedagsmiddagar och så allt det där andra som även kallas vardag. Inte konstigt att jag är helt slut! Och om jag vore lite smart skulle vi fått ha en lugn vecka, men säg en normalbegåvad småbarnsförälder? Dessutom sover trollen och därmed även Adam och jag så himla dåligt nu. Om det beror på fler tänder, utvecklingssprång eller förbättrat visuellt minne kvittar faktiskt. Jag vill bara få sova. I en vecka, minst!

Inte nog med att vi flänger omkring en massa så är trollen inne i en väldigt intensiv fas rent utvecklingsmässigt. BVC-sköterskan reagerade med en gång på att ingen av trollen är stilla, inte ens för en sekund. Nu har Benjamin utvecklat sin ålningsteknik, han är otroligt snabb och hinner ta sig från lekrummet till köket på några sekunder! Han ställer sig nu upp mot skohyllan, gungfåtöljen, alla stolar i matsalen, soffbordet, bokhyllor… Detta innebär att han ramlar en hel del. Och blir ledsen, men mest arg tror jag. Och det var ju okej så länge Arvid nöjde sig med att leka med det som ligger närmast. Arvid kryper nu (!) även om han ibland ålar också och har även han gjort försök till att resa sig upp mot möbler. Försök som mest slutar med att han också ramlar, slår sig och gråter/skriker. Det är med andra ord mycket frustration, bulor och tårar hemma hos oss just nu.

På BVC-kontrollen vägde Arvid för första gången mer än Benjamin och nu uppe i 9445 gram. Benjamin vägrade ligga still på vågen och det säkraste siffran stannade på 9325 gram. De är exakt lika långa 72,5 cm och äter exakt lika mycket. De äter fortfarande ett mål på natten, vilket BVC-sköterskan tyckte att vi kunde ta bort genom att ge dem mer mat på dagen. Hennes tips var att ge puré till lunch och middag, fortsätta med gröt på morgonen och välling på kvällen. Sagt och gjort, men de vaknar fortfarande och är hungriga oavsett hur mycket de får i sig på dagen, vilket är mycket!

Jag har börjat att läsa mer och mer för trollen eftersom de verkar förstå vad det går ut på. Det är enkla pekböcker, vissa med ljud, några med rim och de blir så lugna när de lyssnar och försöker ta in bilderna. De tycker att upprepade fraser är fantastiskt roligt, ”Visp, visp, vispelivisp” får dem att kikna av skratt. När de är ledsna eller gnälliga funkar sånger med rörelser till varenda gång. De verkar förstå ”Var är lampan?” och tittar då på den närmaste lampan. När vi säger ”mera?” under matning gapar de så fint och sträcker på sig ur stolen/vagnen när vi ropar ”Kom!”. Arvid härmade mig en dag och sade ”pappa”, men det är massor av prat men inga riktiga ord än.

Trollen v. 35

Det går bra nu

Efter varje löptur känner jag alltid samma sak. Det spelar ingen roll om jag inte alls kände för att springa eller om passet var tungt, kort eller svårt att komma in i. Varje gång känner jag samma lyckorus som jag vet är gamla hederliga endorfiner.

Även ikväll är det precis det jag känner. Trots att veckan och dagen har varit långa och jag kände mig tom på energi och löplust tvingade jag på mig löparkläder. Jag gick ner till gymmet och satte på mig skorna. Sedan ställde jag mig på bandet, valde hastighet och lät springmusiken göra resten.

5 km och 29:50 minuter senare var jag svettig, lagom svimfärdig och supernöjd. Vilket fantastiskt sätt att avsluta veckan på! Och precis som alltid känner jag mig löjligt lycklig och faktiskt lite dum för jag inte insett det uppenbara. Jag behöver löpning. Min kropp behöver löpning. Det borde inte kännas som ett måste, utan som en belöning. Kanske kommer jag dit en dag.

Fram till dess längtar jag tills vårt gym är fulländat och jag kan visa er var jag tillbringar min tid på kvällarna när trollen sover!

Livet med trollen v. 34

Idag är trollen 8 månader, hurra för världens finaste Benjamin och Arvid!

Hela förra veckan gick ut på att rida ut trollens hemska förkylning med livet i behåll. Båda två hade svårt för att äta på grund av allt snor, de sov hemskt dåligt och skiftade med att vara den mest gnälliga tvillingen under dagarna. Några dygn hade de även feber som grädde på moset. Det är ett mirakel att de inte åkte på förkylning förrän nu, speciellt då jag inte ammar och vi vet ju alla hur synd det är om barn som inte får bröstmjölk. Det har alltså varit ännu en kämpig vecka med minimalt med sömn och mycket gnäll, lite som att se tillbaka på den första tiden med trollen. Och den är det ingen som saknar!

Annars är väldigt mycket sig likt. Båda gör stora motoriska och sociala framsteg varje dag, så stora att jag inte längre ser dem som två bebisar. De förvandlas allt mer till två barn, som kan och vill själva och upptäcker nya världar varje dag. Dagarna är sig lika rent rutinmässigt med mat var tredje timme och vagnpromenader två gånger om dagen. En dag slog det mig att dessa rutiner blev en del av vår vardag redan när trollen var tre månader och Adam började jobba. Vagnpromenader började trollen tack och lov (!)uppskatta under hösten och numera förväntar de sig dem. De kan somna i bilen om jag lyckas tajma sovklockan, men i vagnen somnar de snabbt och sover oftast riktigt länge (om jag går). De har ätit var tredje timme sedan allra första tiden på BB och sedan även Östra. Vi fick redan då höra hur viktigt det är att synka tvillingar, de ammades samtidigt och sedan fortsatte vi så även med ersättning. Sedan dess har de alltid ätit samtidigt och kan bli riktigt arga om de av någon anledning måste vänta på varandra.

I lördags fyllde Adam 30 och innan trollens tid hade jag stora planer för hans dag. Nu kände ingen av oss sig trygga med att lämna trollen ens en enda dag, vilket inte ger utrymme för några enorma upplevelser. Så vi bokade bord på en av Göteborgs lyxigaste restauranger, nämligen Swedish taste och fixade så att Adams föräldrar kunde passa barnen. Vi åt vansinnigt en god fyrarätters vintermeny (hur kan Swedish taste inte ha en Michelinstjärna?!), drack vin som kompletterade maten och pratade i timmar utan att bli avbrutna! Även om vi tyckte att det var jobbigt att lämna trollen, vilket vi nästan aldrig gör, visste vi att de skulle ha det hur bra som helst med sina farföräldrar. Mätta, glada och nykära kom vi hem till hungriga barnvakter (de hade ju fullt upp med annat) och tungt sovande barn.
Trollen 8 mån

8 månader och glada som få!

Är du bara dagisfröken?

För ett tag sedan var jag på öppna förskolan med trollen och pratade då med andra mammor om föräldraledighet, vi berättade när vi skulle börja jobba och kom då naturligt in på vad vi jobbade med. En av mammorna sa då någonting som jag brukar höra förvånansvärt ofta av nya bekanta. Hon granskade mig uppifrån och ner, sa något om flera år på högskola och då frågade mig ”Är du bara dagisfröken?”. Tidigare kunde jag bli smickrad av samma fråga och lyfta det fantastiska med mitt jobb, men nu blev jag bara oerhört provocerad.

Jag kommer aldrig att vinna en match i Champions League, uppfinna ett häftigt datorspel eller bli rikskändis efter en dokusåpa. Många år av tentaplugg och hårt jobb på universitetet har inte gjort mig till varken ekonom, jurist eller politiker. Trots att lönen är usel, arbetsbelastningen som ett skämt hämtat ur en dålig thriller och utvecklingsmöjligheterna lika med noll valde jag någonting helt annat. Jag tar inte hand om dina pengar, boende eller bil. Fast alla sa att jag kunde så mycket bättre (?) och både familj, vänner och bekanta avrådde mig från ett yrke med ingen status valde jag att bli förskollärare.

För nej, jag kan ju inte bättre. Jag tar ju bara hand om det allra käraste ni har. Jag utbildar, fostrar och vårdar era barn. Jag är bara förskollärare.

Vem är skyldig?!

Att vakna upp till ett vinterlandskap när jag precis har börjat drömma om ljuvliga perenner och blomsterlökar, härliga löprundor i den varma vårsolen och lek med trollen på en mjuk och grön gräsmatta är inte okej! Vem i hela friden har beställt snö?! Jag trodde ju att vi var överens om att våren nu är här och lämnat allt vad oplogade vägar och minusgrader heter bakom oss. Not ok, people! Eller är det bara jag som är upprörd?
Golfbana_snö

Vackert och såvidare… Vår sa vi ju!

Trollen börjar bli stora!

Egentligen tänkte jag skriva en längre sammanfattning om trollen och deras enorma utveckling om en dryg vecka då de fyller 8 månader, men det händer så himla mycket just nu att jag är rädd för att glömma alldeles för mycket. De sover nu och det gäller ju att passa på! Trots att trollen fortfarande är förkylda har de sovit gott i vagnen (båda gångerna) idag. De sover nu i sina spjälsängar och genom babyvakten hör vi tydligt hur de snarkar. Det har varit en ovanligt lugn dag för att ha haft två snorisar att göra med.

Arvid har varit ovanligt glad, det räckte att le mot honom för att han ska börja gapskratta och han har varit så nöjd med att underhålla sig själv under långa stunder. Han verkar trivas som bäst när vi är hemma, där hans favoritsaker och tryggheten finns. Idag lyckades även han krypa, dock bakåt men han hasar sig fram och vill helst stå upp och hoppa. Han pratar så mycket hela tiden! Han tittar på lampan om jag frågar var den är och då säger jag ”Där!”, men ändå hoppas jag att hans första ord blir ”mamma” även om han envisas med ”dadada” när jag försöker indoktrinera honom.

Benjamin är ostoppbar nu! Han rör sig snabbt, smidigt och målmedvetet in och ut ur så gott som alla rum på nedervåningen. Bara idag har han ramlat minst sex gånger, han har smakat på mina stövlar och dörrmattan och det gulligaste just nu är att han använder den lilla Ikeapallen som rullator. Då kan han ju klättra högre och komma åt ännu fler spännande saker! Han är inte lika verbal som Arvid, men blir ordentligt arg när vi avbryter honom i hans utforskande. Det kan handla om allt från att till exempel försöka riva ner soffbordet till att klättra upp på Stokkestolen och senast idag slicka/riva/dra i fondtapeten. Och som han blir arg när vi försöker avleda honom! Han protesterar så högt att tinnitus kan drabba oss när som helst.

Så vi gläds åt våra troll som visar sin vilja och försöker göra sig förstådda allt mer medvetet. Vi försöker inse att det är samma troll som nyss låg och trängdes i min mage som nu är så pass självständiga att vi sätter upp elkontaktskydd, grindar och dörrspärrar lite överallt. De förstår så himla mycket också! De älskar när vi tar fram pekböckerna, de skrattar åt sina favoritbilder och ljud, de känner igen ramsor och sånger och älskar när vi pratar om världen runtomkring under vagnpromenaderna. De vet att det är sovdags när vi tar på dem pyjamasen efter badet, när vi lägger dem i vagnen blir de alldeles lugna och de blir oerhört uttråkade av att åka bil. De verkar förstå att de är två och kan till och med uppskatta varandra, speciellt när de leker tittut ihop.

Fredagsfika v. 33

Jag bara älskar den här bilden (även om Arvid tittar bort)!

Livet med trollen v. 33

Det var så länge sedan vi hade en sådan här intensiv och tuff vecka! Den började som vanligt med babysim och fika, långa vagnpromenader och glada, utforskande troll.

I onsdags hälsade vi på mitt jobb vilket var mysigt, roligt och spännande på samma gång. Jag insåg hur mycket jag har saknat min arbetsplats, alla fina kollegor och underbara barn som har hunnit bli så stora! Trollen var så förtjusta i alla som nyfiket tittade på dem och mitt mammahjärta blev så varmt av alla snälla ord om trollen. Arvid var blyg och ville absolut att jag skulle hålla honom hela tiden. Benjamin tog för sig av leksakerna som mina snälla ungar tog fram. Det var så sjukt overkligt att se barnen på avdelningen leka så fint med honom och när han nyfiket följde efter dem förstod jag hur stor han har blivit!

Både torsdag och fredag bjöd på mamma-barn-häng. I fredags var vi dessutom på ett överbefolkat lunchställe i Kulturhuset där vi hängde med trollens bästis S och hennes mysiga mamma. Allting gick i väldans fart då trollen absolut ville spana in allt och alla. De vred och hade sig i barnstolarna och blev kinkiga när burkmaten tog slut. Efteråt somnade de gott i vagnen, alldeles överväldigade av alla intryck.

Redan i torsdags började trollen att sova väldigt oroligt och det tog allt längre tid att få dem att somna. Vi ställde in de få planer vi hade för helgen och valde att bara ta det lugnt och mysa. Det behövde vi allihopa och tur var väl det för i söndags åkte trollen på en rejäl förkylning med feber och snuvan från helvetet. Nu återupplever vi de allra första månaderna med trollen. Det tar över en timme att lägga dem, sedan vaknar de en gång i kvarten hela kvällen. I söndags fick Adam och jag inte sovit någonting. Trollen var ledsna och ville ha nappen som de inte kunde suga på eftersom de var tvungna att andas genom munnen. Det hjälpte föga att spreja med koksalt, snoret bara rann. De var alldeles röda om kinderna och de var så varma, det enda de accepterade var att ligga på oss.

Trollen 33

Trollen1

Se bara hur stora och mobila de är våra finaste troll!

Hotelltips?!

Ikväll sprang jag veckans tredje och sista pass på bandet. Fina, kära löpband som har räddat mig ännu en gång och är därmed utsedd till årets bästa inköp, efter trollens bilstolar då. Alla tre pass var 5 km långa varav den snabbaste slutade på 30:20 min! Det tar sig med andra ord, men ack så sakta så sakta! Och längre pass lär det inte bli förrän trollens sjätte utvecklingsfas är över och vi får sova igen!

Men nu vill jag ha er hjälp! Jag tänker att vi kan slå ihop Tjejmilen med lite nöje och få en fin långhelg i hufvudstaden. Då en liten fågel även kallad Google Translate skvallrade om att min största läskrets finns runtomkring Stockholm tänker jag att ni är rätt folk att fråga! Så hit med tips på barnvänliga hotell i centrala Stockholm med bra frukostbuffé (OBS! mycket viktigt!) och vettiga priser!

Livet med trollen v. 32

Tänk att trollen redan är över 32 veckor! Jag var tvungen att kolla siffran en extra gång för det är så svårt att hänga med ibland. Det går alldeles för fort, även fast jag verkligen inte är gjord för hemmalivet och det är tufft att vara själv med två bebisar.

Det största som har hänt i veckan är att trollen äntligen har fått sina första tänder! Först ut var en av Benjamins nedre framtänder som långsamt började leta sig uppåt. Stackaren hade jätteont och till slut fick han Alvedon, mest för att kunna sova. Dagen efter tittade även Arvids framtand ut pyttepyttelite, men förutom galen produktion av saliv verkade han inte ha lika ont av det. I helgen upptäckte vi en tand till på båda och nu är det kinkigt värre här. Det äts på allt, ALLT! Helst på det de inte ska äta, till exempel pocketböcker. De sätter saliv i halsen titt som tätt, det gnälls och gråts. Inte ens nätterna är heliga längre. Dock är ju tänderna sakta men säkert på gång och trots allt kämpar trollen så tappert, för de är världens gulligaste mellan allt det kinkiga.

En annan fantastisk sak är att Benjamin numera är ostoppbar. Ser han någonting han gillar ska han dit med en gång och fort ska det gå! Jag vet inte om jag kan klassa det som att han kryper, men han håller sig sällan till ett rum nu om vi säger så. Han drar sig först fram med armarna och när han blir trött trycker han ifrån med benen, men själva koordinationen är inte riktigt där ännu. Både han och Arvid står på alla fyra och gungar, precis som att de ska börja springkrypa. Arvid blir mest förbannad för att han inte fattat hur han ska göra ännu och slår med benen i golvet av ren frustration. Vi tycker ju synd om honom då Benjamin tar för sig av alla de roligaste leksakerna och till slut blir Arvid så ledsen att vi ger honom någon leksak vi vet att han tycker om. Det ska det dock bli ändring på eftersom han ju måste utvecklas på egen hand. Nu börjar han gnälla så fort han vill ha någonting som inte är inom räckhåll utan att ens försöka nå dit.

Veckan har annars varit så himla härlig! Vi har som vanligt babysim på måndagar, vilket trollen bara älskar! Efteråt får de mat och vi fikar och i bilen hem somnar de med en gång. Förutom vanliga mammabarnträffar med tjejer som bor i närheten och som jag tycker massor om, har vi fått besök av min vän Jessica och hennes son. Vi tillbringade en hel dag hemma hos oss och det var så himla mysigt. Adam och jag är faddrar till hennes son och hon och hennes man är trollens faddrar. Efter vår dag ihop såg jag storheten i det hela och det känns så fint att trollen och P kommer att växa upp tillsammans.
J&P&B&A

 Mina finaste i vardagsrumssoffan!

What have I done?!

Det är inte bara snack längre. Nu är det är anmält, betalat och all information finns i mejlkorgen. Det finns alltså ingen återvändo nu. I september ska jag springa Tjejmilen igen. Fyra år efter min debut i samma lopp och ett år efter trollens födsel. Och det känns stort, så otroligt stort!

En sak är säker och det är att träningen tar jag aldrig mer för givet. Den räknar jag till de där sakerna som tillhör föräldralyxen så som att hinna duscha, äta och få sitta ner emellanåt. Förutom att fixa milen under en timme och därmed lyckas med det jag inte fixade 2010 är mitt andra mål att faktiskt fixa det där trots en tuff gravidititet, kejsarsnitt och det tuffa och emellanåt riktigt hemska första året med tvillingarna.

Ibland drabbas jag av panik då min aktuella löparform verkligen inte bådar gott och oddsen att faktiskt lyckas med milen under 60 minuter inte ser ljusa ut alls. Idag klarar jag av att springa 5 km på 30 min 55 sek och let’s face it, det duger bara inte. Så förutom en massa jävlaranamma, hårt jobb och många, många mil i backen behöver jag pepp. För visst kan jag klara det?

Tjejmilen

För just nu känns det bara  för läskigt…

Livet med trollen v. 31

Ojojoj, vilket vecka vi hade! Inte mindre än två mamma-barndejter, BVC- samt vårdcentralbesök och lördagshäng med syrran i stora staden.

I tisdags var vi på BVC med trollen för läkarkontroll. Vi träffade samma torra läkare som sist, überstressad och inte värst intresserad av barn men vem är jag att döma. Bara en hyperosäker förstagångsmamma som vill veta allt. Det verkade dock som han var nöjd, vi fick svara på vad trollen gör och inte gör och allting var över på mindre än en kvart. Vår superbraiga BVCsköterska är långtidssjukskriven och nu fick vi träffa en äldre dam som mest pratade om sina egna barnbarn och verkade inte ens ha läst vårt journal då hon inte fattade varför trollen skulle vaccinerad mot Hepatit.

Usch, nu känner jag mig mest otacksam och bitter, men det beror på att vi i torsdags träffade världens bästa barnläkare! Och jag blev ställd av hur professionell, genuint barnkär och pedagogisk en bra barnläkare kan vara. Vi gick nämligen remiss till en annan vårdcentral för Benjamins nässelutslag. De blev som värst när han och Arvid fick hallon till efterrätt och summan av kardemumman var att barn tydligen reagerar på starka ämnen (bär är tydligen fulla av sådana) utan att de behöver vara allergiska. Är han fortfarande känslig efter att ha fyllt två, görs ett allergitest då. Nu får Benjamin en mild kortisonsalva mot klådan och Miniderm för sin vintertorra hy.

I lördags åkte hela ABBAklanen till storstaden. Adam skulle träffa sin barndomsvän för lunch och några öl, medan trollen och jag mötte upp min syster och gav oss iväg till Åhlens genom de enorma folkmassorna. Trollen sov bra i bilen och fick träffa sin älskade moster, så de var förståeligt nog på topphumör. Medan jag och syrran fikade satt de i barnstolarna och sysselsatte sig med några majskrokar. Och flörtade med fyra tyska killar som satt bredvid oss. Efter blöjbyte och en mycket snabb shoppingrunda promenerade syrran, trollen och jag genom den finaste delen av centrala Göteborg, runt Kronhusbodarna och jag bara njöt av hur fantastiskt smidigt och normalt allting kändes!
Gubbar_i_Lådan

Gubben i lådan gånger två, vilken succé!

Vinteräventyr

Snön har fullständigt vräkt ner här idag! För första gången sedan jag blev föräldraledig på egen hand blev det ingen promenad med vagnen. Det finns tydligen gränser även för en sådan som mig. Det enda jag hörde var min gymnasielärares tröttsamma tjat ”Det finns inga dåliga kläder…”. Men vet ni vad, en av fysikens lagar heter något i stil med omöjligt-att-dra-en-tvillingvagn-på-oplogad-väg-i-snöstorm. Det är jag rätt så säker på.

En sak vintern är bra på är det här med pulkaåkning. Eftersom trollen fick en fin, röd pulka i julklapp av sin moster och vi nu har mer än tillräckligt med snö fanns det inga ursäkter. Igår fick vi äntligen tummen ur. Sagt och gjort, på med alldeles för stora overaller och ut i allt det vita. Arvids leende bakom nappen skvallrade om vilket litet våghalsigt troll han egentligen är. Benjamin var mest upptagen med att försöka smälta hela den mycket märkliga upplevelsen. Nu blev det ju inga bilder på själva pulkaturen, åtminstone inga skarpa nog för bloggen.
Vinteräventyr

Livet med trollen v. 30

Hela förra veckan kretsade kring trollens dop som jag måste skriva mer om i ett annat inlägg. Därför blir rapporten kring trollens utveckling något kortare än vanligt.

Dessutom händer det inte så mycket konkret, utan trollen befinner sig i den närmaste utvecklingszonen, om jag minns Vygotskijs teorier rätt. De kan inte riktigt krypa men ålar, rullar, tar sats, drar sig fram och skjuter iväg sig med benen/överkroppen. De kan ännu inte sitta helt själva under längre stunder men börjar inse att de kan ta stöd med hjälp av sina armar. Trollens tänder är heller inte framme men det bits och dreglas och gnälls för kung och fosterland.

Det trollen gör nu är att sitta i Stokkestolarna utan stödkuddar (hurra!). Vi har alltså slopat Antilopstolarna och babyinsatser helt nu, vilket känns underbart! Om de inte sover eller leker på mattan i lekrummet, sitter de i stolarna där de äter, leker och har koll på allt vi gör i köket samt människor och bilar som rör sig nära huset.

Trollen verkar förstå vissa korta ord och jag tror att Arvid försöker härma dem. De tar till exempel sats när jag säger ”kom” och ska ta upp dem från vagnen/stolen/skötbordet/babysittern. Vi har även övat på ordet ”dyk” under babysimmet och de får då vatten över ansiktet vilket de älskar. ”Tittut”, ”hej då” och ”pappa” är annars favoritorden just nu.

Vi har haft en ovanligt social vecka. Bortsett från dopet har vi umgåtts med föräldragruppen och träffat ett par härliga människor som jag håller på att lära känna och gillar skarpt! Trollen verkar oftast älska att träffa andra, barn som vuxna. Arvid som hittills har varit den mer reserverade av trollen blev som förbytt när han fick umgås med gammelfarmor efter dopet. Nu är han i en härlig social fas och skrattar åt alla, ”pratar” massor och älskar uppmärksamhet som han tidigare mest verkade besvärad av.

Benjamin har haft en jobbig vecka. Tänderna stör honom, hans näsa är täppt mest hela tiden och han vägrar låta oss spreja med koksalt. Han vill även bäras runt på mest hela tiden vilket i och för sig inte gör mig så mycket, då han inte har varit så mycket för kramar och pussar och jag tänker passa på nu när han upperbart verkar i stort behov av närhet.

B&A v. 30

Majskrokar är bra mot onda tänder men limmar fast sig på allt!

Grattis trollen, 7 månader idag!

Idag är trollen sju hela månader och det är så underbart att jag struntar i hur jobbig dag de bjöd på. För jag vet att vi är inne i en fantastiskt rolig period där allting är gångbart, möjligheterna är oändliga och min mammaångest är nästan borta!

En dag vaknade jag och upptäckte hur stora ni har blivit. Det hände inte över natten, men det kändes så! Samma dag fick jag lättare att andas, jag förstod er och ni verkade förstå mig. Jag insåg att jag duger och att ni faktiskt verkar må ganska så bra, trots att jag får ha hela ansvaret för er under dagarna. Ni verkar till och med gilla mig vilket är så underbart då jag älskar er mer än jag någonsin kunde föreställa mig att det går att älska någon. Ni fattas mig när jag inte är med er. Jag saknar er när jag ska unna mig egentid, när ni sover på kvällen och vi försöker hinna med alla praktiska tråkigheter och jag är inte längre jag utan er.

Ni känns inte längre som två bebisar även fast ni tekniskt sett fortfarande är det ett bra tag till. När ni sitter själva, kryper/ålar omkring, ”pratar” med mig och pappan eller skrattar tillsammans, då känns det som om ni har blivit två barn. Två människor med tydliga viljor och identiteter som vi har en ära att få vara med.

Den här månaden kommer att bli den bästa hittills, jag bara vet det. När ni har dåliga dagar, som idag, då ni gråter, skriker och vägrar äta, sova och leka vet jag nu att det bara är en fas. Jag vet att vi klarar oss genom det tillsammans och jag vet att ni håller på att formas till två små glada, roliga, nyfikna och alldeles underbara människor!

Benjamin & Arvid 7 mån

Den bästa stunden på dagen är när pappa har kommit hem!

Livet med trollen v. 29

Det här inlägget skulle ha skrivits redan igår, men har som så mycket annat blivit bortprioriterat. Sent är dock bättre än aldrig, speciellt då förra veckan var en av de finaste hittills och borde inte glömmas bort.

Överhuvudtaget händer det så mycket med trollens utveckling just nu. Ibland blir det alldeles för stort och svårt att greppa för helt plötsligt sker allt på samma gång. Trollen är härliga och en fröjd att vara med mest hela tiden. De skrattar, de förstår så mycket och de lär sig nya saker hela tiden.

I måndags började vi på babysim. Båda älskade varenda sekund som de fick spendera i poolen! Benjamin ”pratade” hela tiden i omklädningsrummet och i vattnet. Det är som om han ville berätta hur spännande hela den upplevelsen var. Arvid tittade storögd på allt och alla, han var mycket koncentrerad och bara tog in allt som hände runt omkring som han alltid gör när någonting nytt är på gång. Efter en snabb dusch och lite mat somnade de i bilen på vägen hem, alldeles utmattade av alla intryck. Vi har alltså en ny rutin varje måndag och det känns helt fantastisk!

Vi har kämpat mycket med att få trollen att sitta själva. Och visst gör de det, även om det är svajigt och de ramlar omkull efter ett tag. De föredrar fortfarande att ha kudden till Antolopstolarna, men kan även sitta bra utan. Annars rullas det och snurras mycket i lekrummet. De tar sig fram genom att rulla, ta sats med knäna och liksom skjuta sig fram. Arvids specialitet är att ta sats från en vägg, bokhylla eller annat som hans fötter råkar befinna sig i närheten av. De drar sig fram med händerna med, så fort de får tag i en stol eller någon möbelkant. Benjamin tar sig fram snabbt och målmedvetet, jag vågar nog påstå att han kryper även om det är några få steg det handlar om. Arvid blir mer frustrerad eftersom han oftast råkar backa istället för att ta sig fram och verkar ha mindre tålamod än Benjamin även när det gäller att komma åt leksakerna tillräckligt fort. Han verkar vilja så mycket vår lilla Arvid, det är som att han förbannar sin kropp som inte hänger med. De har båda lärt sig att stoppa nappen i sin mun nu, mycket praktiskt när ens mamma är trögfattad!

Båda älskar när vi läser för dem och kan sitta länge och titta på alla bilder i pekböckerna. Böckerna från Peka-lyssnaserien är omåttligt populärna och Benjamin visar tydligt att han hör/ser skillnad på de olika intrument- och fågelljuden. Så fort han hör trummorna, duvan och talgoxen blir han extatisk och säger glatt ”Ooooh!”.

Arvid pratar så mycket nu! Han har gått från sina långa vokalljud till att upprepa ”Dadadada” om och om igen. När jag kontrar med ”Mammamamma” skrattar han och svarar ”Blablabla”. Han pratar när han är glad, ledsen, förbannad, så fort han ser Benjamin och är han på bra humör snackar med människor han inte känner. Benjamin verkar mer vara typen som upprepar det han precis har lärt tusentals gånger innan han kan gå vidare. Istället för ”Ooh ooh” är låter det numera mest som om han försöker härma en skata. Charmigt, men oerhört högljutt och efter en hel dag väldigt tröttsamt för alla förutom för honom själv.

De sover allt bättre. De somnar alltid fort efter kvällsbadet. Det tar aldrig mer än tio minuter. Vi byter om till pyjamas, tar upp dem till deras rum, vaggar dem och sjunger och oftast somnar de efter tre, fyra sånger. Det känns så fint att få vara den som får dem att komma till ro och somna själva, speciellt när de nu sover till tolv, ett eller två. Vi har även blivit bättre på att få dem att sova vidare själva efter nattmålet som de fortfarande verkar behöva.

Förutom ersättning får de gröt med lite fruktpuré på morgonen. Vid lunch ger vi dem kött/fisk/kyckling med grönsakspuré alternativt rotmos. Allting går hem, trots skeptiska grimaser och tveksamt tuggande i början. På kvällen får de välling och lite gröt. Storlek 74 passar fint på båda nu och jag förstår inte hur de ska kunna ha de kläderna ända till mars om de fortsätter växa så här!
IMG_1978 (1024x683)

Att titta på stora snöflingor som faller från en grå himmel tycker trollen är bättre underhållning än TV.

Vad är din poäng, Belinda?

Igår sändes ju Fittstim, SVTs programserie där Belinda Olsson ska försöka ställa diagnos på dagens feminism. Jag var väldigt förväntansfull och väntade i veckor på premiären. Jag läste inga recensioner innan, jag ville inte bli påverkad det minsta. Fast efter att ha sett den korta trailern började jag ana oråd som jag snabbt viftade bort. Jag skulle ge programmet en chans. Nu har jag gjort det, jag har till och med sovit på saken.

Jag tänker inte kritisera Belinda för att förlöjliga feminismen genom att helt strunta i de stora frågorna som individuell föräldraförsäkring, lika lön för lika arbete, mäns våld mot kvinnor osv. Det gör Nina så bra. Jag tänker inte heller ifrågasätta programmets tes om att jämställdhet har gått för långt, Hanna gör det alldeles utmärkt.

Men jag kan inte komma över hur besviken jag är över programmets respektlöshet mot alla som idag vågar kalla sig feminister. För att programmet ska verka coolt och nå fram till massorna fokuseras det på precis samma dumheter som dagens media tillskriver feminismen. Nej, de allra flesta av oss är inte ett gäng manshatare som förvägrar våra barn ett kön, går toppless för att få flest googlesökningar och strävar efter ett könslöst samhälle. Att hävda det på ett populistiskt, sönderklippt sätt utan någon som helst fördjupning eller problematisering är bara unket. Antifeminister står för det mesta upp för sina åsikter. Vad Belindas poäng är förstår jag bara inte.

Med det sagt vill jag avsluta med att liksom Ebba Witt-Brattström konstatera att dagens feminism är splittrad. Men vilken rörelse är inte det?

Januari2014

Då Canonklumpen fick stanna hemma får en Iphonebild illustrera dagens härliga promenad. Härligt var ordet…




Bloggdesign

Ninas Foto & Form