Förskolestatus

Jag inser att det är så här underbara grejer jinxas men jag kan inte låta bli. Jag kan inte låta den här bloggen förvandlas till ett gnällställe. Det är nämligen så att det verkar ha vänt för våra troll och deras förskoletillvaro. Sist konstaterade vi att det mesta som kunde gå snett faktiskt inte alls fungerade och jag gick med gråt i halsen mest hela tiden. Alltid dramatik hos fröken Bella, I know…

Men nu, NU! Trollen har börjat äta bättre och det har till en stor del att göra med att vi låter dem äta själva här hemma. Det är kladdigt, vi kompromissar bort sådant de inte gillar och de får majs vid sidan om var och varannan dag. Men det fungerar och de verkar börja tycka om allt fler rätter.

Vi har alltid haft väldigt morgonpigga troll. När andra föräldrar klagade över att behöva gå upp innan sju ville jag slänga något hårt på dem. Trollen går sällan upp efter fem. Det gör att de börjar bli väldigt trötta på förskolan redan vid tio. Efter diskussioner med deras pedagoger har vi kommit överens om att trollen får lägga sig innan lunch. Dessutom i var sin vagn, då de (läs Arvid) väcker varandra. Vi har alltså vår Emmaljunga tvillingvagn ståendes på förskolan och MacLaren sulkyn tar vi dit dagligen. Nu sover de långa pass och äter lunch när de har vaknat. Oftast hämtar jag dem redan vid två och det fungerar utmärkt.

Lämningar/hämtningar har också vänt på sistone. Den här veckan har de glatt sprungit in och börjat leka. De (läs Benjamin) börjar inte längre gråta när jag vinkar hejdå och de är ännu gladare när vi kommer dit och det är dags att gå hem. Nu håller vi bara tummarna och hoppas att den här underbara perioden håller i sig!

A&B_förskola

Att dessutom få se och läsa om hur kul de har det under dagen gör det hela ännu finare!

Semlor för fyra

Ingen har väl missat att det var Fettisdagen igår? Om jag får gissa så dog nog de allra flesta nyårslöften där och då. Eftersom jag aldrig väljer några nyårslöften förknippade med mat längre, gick jag all in. Jag fick dela en vanlig sats med fyra, då fick alla i familjen en alldeles egen semla. Uträkningen funkade hur bra som helst då det blev två vanliga och två minisemlor. För jag älskar allt som har med traditioner att göra, fettisdagen och hemgjorda semlor inräknat.

Bella_semlor_hjärtan

Trollen och deras pappa klagade minsann inte och jag bjuder på min ostylade och trötta uppenbarelse.

Om allt det stora, allt det lilla och allt där emellan

Det har minst sagt hänt en hel del sedan jag skrev här sist. Både stort, litet och allt annat där emellan som gör en vardag och ett liv. Jag vet som vanligt aldrig var jag ska börja, för så fort jag inte skriver regelbundet blir det bara för mycket. Det är nog därför jag har tagit bloggpaus efter bloggpaus det senaste halvåret. Dessutom kan jag inte komma ifrån att jämföra mig med andra bloggande mammor. Om de hinner, varför kan inte jag? Ja, ni fattar. Det är så lätt att bara ge upp.

Precis som väntat följdes trollens inskolning av vabb. Mindre än två veckor hann de gå på sin förskola innan de fick den där härliga magsjukan. En efter en föll vi alla offer för dess krafter.

Både inskolningen och tiden före och efter vabbandet har kantats av en riktig berg- och dalbana. Vissa dagar ville jag inte hämta dem alls, för jag var så trött på att höra ännu mer negativt kring våra troll. De åt dåligt, de grät ofta, Arvid vaknade och väckte Benjamin samt grät länge efteråt, det skulle provas med förmiddagsvila istället… När en själv är förskollärare är det så otroligt lätt att hamna i duktighetsfällan och ställa för stora krav på sig själv och sina egna barn. De måste ju bara klara den där förskolebiten, annars förberedde jag dem för dåligt!

Nej, nu verkar det äntligen ha vänt. De springer oftast in och börjar leka med en gång, de verkar verkligen tycka om sina pedagoger och både mat- och sömnbiten fungerar bra. Även jag börjar inse vad det innebär att ha barn någon annanstans än i vårt trygga hem och jag börjar långsamt acceptera att de skaffar sig egna relationer och utökar sin erfarenshetsbas utan min inblandning.

Trollen_feb_15

Magsjukan överlevde vi genom att bland annat åka pulka.
Till höger är bilderna på Arvid (uppe) och Benjamin (nere) tagna av deras pedagoger. Mitt hjärta växer flera mil i omkrets varje gång jag ser hur bra de har det där!

Vabruari…

Liksom alla andra småbarnsföräldrar jag känner inledde även vi februari med att vabba. Vabruari har jag hört talas om och upplevt från ”den andra sidan” alltså som förskollärare, men att faktiskt befinna sig där är allt annat än vackert!

Ännu en gång drabbades fröken Bellas familj av det där härliga som så få har respekt för, alltså magsjukan. 48 timmar efter sista kräkning eller diarré innan barnet får vara på förskolan och syskon till det berörda barnet bör också vara hemma, är det verkligen så svårt?! Förra veckan fick vi mejl från trollens förskola om att ovanstående regler bör tillämpas för att en epidemi ska undvikas på enkelt sätt men till vilken nytta?

Redan i fredags började Arvid att kräkas, vi blev misstänksamma direkt då han hade ätit dåligt och sovit länge på förskolan. I lördags var det dags för Benjamin och i söndags även för Adam och till slut blev också jag dålig. Efter att ha torkat spyor stup i kvarten och bytt fler härliga diarréblöjor samt tvättat fler tvättar än vad jag orkade räkna, verkar vi nu vara friska alla fyra. Eller så har jag jinxat det…

Pulka_bondestyle

Nu försöker vi förtränga allt det där med en bild från en mycket mer härlig dag!

Äntligen snö!

Efter en grå dag á la västkusten och en minst sagt intensiv arbetsdag på över 12 timmar är det otroligt sköt att landa i vardagsrumssoffan med en kopp te och drömma sig bort till den gångna helgen. Snön kom äntligen även hit och vi åkte pulka med våra troll. Och som vi åkte pulka! I söndags frös dessutom backen som ligger precis framför vårt hus på rejält och vi flög fram! Samtidigt sken solen och vi kände att det är precis så här alla helger borde vara. Vi hann åka till badhuset och fortsätta med vår ganska nyinvigda tradition att bada med trollen. Vi tog vara på all vaken tid och bara umgicks och i söndags åkte vi till finaste Lisa och hängde med hennes familj.

Pulka_januari

 Den gångna helgen bjöd på så mycket kärlek att jag nog fortfarande är lite hög på den.

Gå tillsammans

Igår visade min chef upp en promenadögla som vi får pröva på jobbet. Promenadöglan kommer från Visabarn (OBS! Jag är ej sponsrad!) och består av ett slitstarkt rött band med små reflexer på. Den ser ut som en åtta (8) och barnen kan lätt gå två och två genom att hålla i var sin ände. Det jag tyckte var så otroligt smidigt med promenadöglan är att barnen slipper försöka hålla en vuxen eller varandra i handen under vinterhalvåret när alla klumpiga vantar är på. Dessutom kan jag som inte är så värst kort slippa böja mig och därmed spara på min rygg under längre promenader med små barn.

Jag önskar bara att jag hade vetat om dessa band redan för ett halvår sedan då våra tvillingar började gå längre sträckor och helst åt var sitt håll. Jag kan tänka mig att även de allra mest svårflörtade ungar kan tycka att det är lite roligare att gå på promenad om öglan introduceras på ett lustfullt sätt. Dessutom är det ju så häftigt att slippa att hålla en vuxen i handen jämt och faktiskt få känna stoltheten i att kunna gå själv med sin kompis!

Till träningssugna småbarnsföräldrar

Förra årets vår var helt underbar och kom tidigare än någon vågade hoppas på. Samtidigt började trollen intressera sig allt mer för att vara ute och utforska omvärlden. Ett par vi känner hade i samma veva investerat i en joggingvagn som kunde fästas bakom cykeln. Det lät för bra för att vara sant men snart hittade vi en liknande variant som dessutom inte kostade skjortan och där två barn lätt kunde få plats. Valet föll på Kidz cab 3-in-1 och vi är så himla nöjda med den, men det finns en uppsjö av andra varianter och prisklasser. Jag har dock inte joggat med vagnen mer än ett par gånger. Det beror på att jag helt enkelt inte är vältränad nog. Å andra sidan har vi gått i all slags omöjlig terräng med den och cykelturerna till havet var en populär utflykt i somras.

IMG_1470

Trollen sitter bekvämt och är mer än nöjda med att utforska världen och jag får kämpa för tre- win win!

Mer om träning

Att hitta träningstillfällen som småbarnsförälder kan vara en riktig utmaning, för att uttrycka det milt. Redan innan vi fick barn använde jag mig av alla slags ursäkter för att slippa åka till gymmet, bortsett från perioder då jag var mer eller mindre beroende av att förbränna kalorier. Då nästintill levde jag för träningen. Jag styrketränade, dansade, simmade och gick flera gånger i veckan. Under den extremaste perioden av mitt träningsberoende även jobbade jag i receptionen och höll i pass på Friskis & Svettis, allt för att optimera träningen på bästa sätt.

Numera är jag glad om jag hinner få till tre pass i veckan. När jag var föräldraledig gick min tillvaro ut på att synka trollen med mat och sömn och då gick jag med vagnen två gånger om dagen. Det resulterade i många, många mil i veckan. Sedan tränade jag ihärdigt till Tjejmilen och ända sedan dess har träningen varit mer eller mindre obefintlig. När trollen var tre månader bestämde vi oss för att fixa ett eget gym i källaren, då vi insåg att det kommer att vara helt omöjligt för oss att åka till ett gym och träna. Det måste ha varit det bästa vi kunde ha gjort för vår psykiska och fysiska välbefinnande. Förutom ett riktigt bra löpband har vi där en stång, fria vikter, en pilatesboll och andra fina redskap som är mer än nog för mig för att få till ett helkroppspass.

11314000

Bilden är tagen i somras och jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar det här rummet!

Nytt år, nya lopp, nya träningsrutiner

Som de flesta andra har även jag hetsätit ordentligt under julledigheten. Det är samma visa varje år, jag kan och vill inte låta bli att äta för mycket och varje år slutar det med att vågen visar några kilo för mycket, sockerberoendet är tillbaka som ett brev på posten och jag bryter ihop lite. I år var jag ändå förutseende nog och tränade varje kväll i hela två veckor fram tills julafton. Men med tanke på att min kropp knappt har sett ens en förnimmelse av en träningsrelaterad svettpärla sedan Tjejmilen var de där två veckorna mer som ett straff än en förberedelse. Då min ätstörning är nära besläktad med träning är jag nu på gång med nya träningsmål under 2015. Planering, förberedelser och mål, det är det enda sättet för mig att hålla ätstörningen i schack och ha kontroll över min kropp för att till slut må bra.

Just nu känner jag verkligen att jag vill springa Tjejmilen igen även 2015. Det är mitt viktigaste och största mål under året. Helst vill jag springa under 58 minuter, det känns som en mycket rimlig målsättning. För att komma dit vill jag vara mer förberedd redan under årets första halva, så varför inte satsa på ett kortare lopp? På jobbet är vi ett gäng som ska springa Kungälvsloppet på 5 km i april, det känns så sjukt peppande och väldigt smart med tanke på att jag sedan kan avancera till längre distanser under sommaren. Framförallt vill jag ha någorlunda bra relation till mat, uppnå min målvikt och känna löparglädje igen. Dessutom vill jag styrketräna, så att jag kan orka lyfta, bära och leka med mina två numera 13 kg tunga troll.

Vill ni att jag skriver mer om ovanstående framöver? Är det någonting annat kring upplägget ni vill veta mer om?

Vi vände blad

Vi tog nya tag idag och trots troll som vaknade runt femsnåret och nog helst ville sova begav vi oss till förskolan. Där blev allt som inte fungerade igår så löjligt simpelt idag. Trollen stormtrivdes, de var med på sångstunden och åt lite frukt, de lekte för de mesta konfliktfritt och lunchen gick som på räls.

Benjamin somnade så fort jag lade honom i vagnen och Arvid när jag flyttade över dem till bilen. Väl hemma sov de i tre timmar till!

Imorgon tar Adam över inskolningen och jag börjar jobba igen efter att ha varit borta i nästan en månad! Som jag saknar mitt jobb, mina fina kollegor och alla underbara barn!

Trollen_sover

Det här med inskolning, it’s a hard life!

Nytt år, nytt liv, nya tag

Sedan i onsdags håller vi på att inskola våra troll. På julafton blev de arton månader (i princip vuxna) och nu ska de alltså bli förskolebarn. Snart står de där med hopp i blicken och mössan på huvudet och tar studenten. Själv blir jag ju inte äldre, så det där med tidsbegrepp är allt en konstigt ekvation.

Idag var det alltså dags för trollen att bege sig till förskolan igen och jag känner mig så himla kluven. De är så otroligt redo att bege sig ut och lära sig och utforska på egen hand, skapa egna relationer och ha en egen liten värld där de ska hitta sin egna lilla plats under solen. Samtidigt är jag inte alls redo. Jag vill inte att de ska fara illa, att någon annan än jag och Adam ska vara ansvariga för dem och jag är så rädd för så mycket saker som kan gå snett. Att jag själv är förskollärare och mycket väl vet hur otrolig fantastisk och viktig förskoleupplevelsen kan bli verkar inte räknas när det är mina egna barn. Det enda som går runt i mitt huvud just nu är alla forskningrapporter om stressfull miljö, min egen vetskap kring de enorma barngrupperna, hemska tidningsrubriker och listan bara fortsätter, är oändlig och inte alls positiv.

Dagens förskolebesök började bra. Trollen är alltid glada när vi kommer fram, de springer rakt in och börjar leka med en gång. De ler oftast, har redan hittat sina favoritaktiviteter och leksaker och visar tydligt att de inte alls vill gå hem.  Idag kom vi lite sent och de hann inte leka så länge innan det var dags för fruktstund som Benjamin inte ville vara med på. Efter de skulle alla ut och även det gick bra i början. Tills Benjamin inte fick dricka vatten ur vattenpölen för femtioende gången. Han började skrika och slutade inte förrän vi gick in igen. Arvid hittade jag vid ett stuprör där han släckte sin törst. Det vari nte populärt med ett nej där heller så även han fick följa med in! Väl inne trivdes båda igen. Tills maten kom och Benjamin började skrika, Arvid fick vattenglaset över sig två gånger, sedan kräktes Benjamin upp sin mat varpå Arvid slängde sin mattallrik på min stol och de två stackars barnen på andra sidan bordet såg helt förskräckta ut med all rätt. Själv var jag lika svettig som efter Tjejmilen, blöt av Arvids vatten och hade en stor såsfläck på byxbenet.

På väg ut var jag nära på att bryta ihop, men värmande ord och en kram av trollens fröken räddade mig från den totala psykkolapsen och jag gick med mitt och trollens liv i behåll. Och kanske, kanske även en liten smula värdighet. Imorgon vänder vi blad, visst?

Pulka_trollen

Varför kan inte livet alltid vara som walk in the park sledriding?

Skogsäventyr

Idag trotsade ABBA-klanen regnet och gav sig ut på äventyr till skogen. Trollen älskar att vara ute men hatar allt vad regnkläder och stövlar heter. De kan gå förvånansvärt bra över stenar och i uppförsbackar fast de känner sig klumpiga med alla dumma kläder på. Dagens utflykt var en riktig succé, även Arvid som blev blöt och missnöjd ganska tidigt verkade trivas rätt fint. Benjamin som brukar sticka iväg gick idag med på att hålla handen och följa oss under långa stunder.
Troll_i_Skogen

Och Adam och jag bara njöt och förundrades över hur stora och självständiga våra troll har blivit!

Mitt liv för ett år sedan

Igår undrade Anna hur mitt instagram såg ut för 52 veckor sedan och ärligt talat blev jag förvånad över att se bilder på en vacker höst och glada troll. Det lilla jag faktiskt minns är inte alls rosaskimrande, utan en dramatisk tillvaro som handlade om överlevnad.

Det var nämligen så att Adam började jobba igen efter att ha varit hemma med mig och trollen i tre månader. Jag blev alltså själv med två bebisar som jag skulle ha fullt ansvar för! Mitt starkaste minne för den tiden var att jag sällan kände att jag dög trots att jag faktiskt gjorde mitt bästa. Jag vet det nu. Men då grät jag ofta, så gott som varje dag och jag tyckte så synd om mina troll som var tvungna att ha just mig som mamma. Jag kämpade med att mata dem, bytte blöjor stup i kvarten, gick promenader två gånger om dagen v-a-r-j-e dag oavsett väder som inte alltid var så fint som bilderna vill framstå det som. Min tillvaro gick ut på att hålla alla vid liv tills Adam kom hem efter jobbet.

Och jag lyckades ju trots att jag än idag kan tvivla på mig själv. Jag måste ofta nypa mig själv i armen riktigt hårt och påminna mig själv att det ju gick riktigt bra till slut ändå. Fast jag mådde så dåligt och kämpade i motvind varenda dag. Det gör gott att minnas det svåra. Då blir ljuset i tunneln ännu skarpare och morgondagen blir en dag att längta till.

IMG_1599 (1024x668)

Så lite jag visste för ett år sedan… Inte en minsta aning hade jag om hur kärleken till dessa två troll kunde växa så otroligt stark och bara fortsätter expandera för varje dag.

Konsekvenser på sandlådenivå

Någonting vi pratar om så gott som dagligen på mitt jobb är konsekvenser. Att allt vi gör får konsekvenser.  Ganska så viktig grej att kunna när en ska vistas bland, leka och samarbeta med andra. Jag blir lika förvånad varje gång det pratas om ”sandlådenivå” i negativa termer då jag upplever att de barn jag har träffar oftast har en god förståelse kring det här med konsekvenser. Beter du dig illa mot någon blir du till slut ensam. Vill du inte ha vinterjackan på får du räkna med att frysa. Om du väljer att inte äta någon frukost kommer magen att protestera om en timme eller så.

Jag är inte lika säker på att vuxna är på samma nivå när det gäller konsekvenstänkande. Förvånande nog, då vi anser att barn ska lära sig att lyda oss och allt det där. Till exempel kan vi ta upp det deprimerande valresultatet för några veckor sedan. Även om jag inte är någon politisk expert kan jag inte låta bli att uttala mig. Jag kan bara inte vara tyst längre.

Sverigedemokraterna fick som alla vet 13 % av alla röster. Det är nästan 800 000 som har röstat på dem. Eller nästan en miljon om siffrorna ovan inte skrämmer är nog. Alltså har nästan en miljon människor frivilligt röstat in ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt och gjort att de nu är det tredje största partiet. Jag tänker inte gå in på varför men jag tänker att vi öppnade Pandoras box redan för fyra år sedan. När alla sa att nu blir det inte värre än så. Nu har vi facit, trots att vi inte behöver titta så långt bak i historien för att veta hur illa det kan bli.

Igår blev SD:s Björn Söder vald till vice talman i riksdagen. Vårt handlande får konsekvenser. I detta fall är de inte positiva. Och själv ska jag lista ut hur jag ska förklara det här för mina barn när de blir stora nog. Hur ska jag få dem att förstå att vuxna inte är klokare än barn. För i sandlådan är alla lika mycket välkomna.

Jag älskar mitt jobb!

Egentligen är det en klassisk hatkärleksrelation jag har till mitt jobb. Det blev ju verkligen inte som jag trodde när jag kaxig, naiv och överambitiös slänges in i den hårda verkligheten efter fyra år på universitetet. Många, många gånger vill jag säga upp mig, helt skola om mig och jobba med någonting helt annat. Än idag kan jag tröttna på att val- och utvecklingsmöjligheterna är alldeles för få, arbetsmiljön bristfällig och barngrupperna skrämmande stora. När ryggen värker, det ringer i öronen och föräldrarna är direkt elaka vill jag bara gömma mig i en grotta.

Men trots allt det älskar jag mitt jobb. Jag älskar vetskapen om att jag är uppskattad, gör ett bra jobb och jag vet att jag kan göra skillnad. Även om jag saknar mina barn mest hela tiden älskar jag att få ha ett annat sammanhang som också är mitt.

Bilder HT 142

När jag sjöng ”Björnen sover” för en fnissande ettårig är kärleken till mitt jobb större än stört.

Om att jobba igen

Efter att bara ha varit mamma i nästan ett år var det i maj dags för mig att börja jobba igen. Fast jag var mer än redo att lämna föräldraledigheten bakom mig och längtade tillbaka till mitt jobb grät jag i bilen på vägen dit varje dag hela första veckan. Det var utmattande att hitta tillbaka till mitt jobbjag, jag var otroligt osäker och det kändes som om jag gjorde fel mest hela tiden. Dessutom saknade jag mina troll så att hjärtat sprack i tusen bitar så fort jag ägnade dem en tanke, vilket var var femte sekund. I maj jobbade jag 75% och i juni gick jag upp till 80. Sedan var det dags för fem veckors semester och nu jobbar jag heltid. Tanken är att jag ska göra det fram till nyår då trollen ska börja på förskola, sedan vill jag gå ner i arbetstid igen.

Men att jobba heltid är ett rent helvete. Dagarna är långa, ibland hinner trollen knappt vakna innan jag måste iväg och vissa dagar hinner jag inte ens pussa dem gonatt. Jag känner mig som världens sämsta mamma och jag är så rädd att trollen kommer att glömma mig eller att jag har förstört deras anknytning till mig. Jag är väl medveten om att det dåliga samvetet kommer att förfölja mig resten av livet. Hur bra jag än är kommer jag aldrig att vara så bra som jag vill vara.

Med det sagt vill jag ju påpeka att jag verkligen älskar mitt jobb. Att få barn är som att gå på världens mest givande kurs för jag kom tillbaka som en mycket mer ödmjuk och insiktsfull pedagog. Jag har dessutom världens bästa kollegor och aldrig längre måndagsångest. Jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket jag sällan kände innan jag fick barn.

Privat

Att räcka till som både lärare och mamma är ibland en ren omöjlighet.

Livet som det är just nu

Det finns så mycket jag vill skriva om. Jag vill lätta min själ och jag vill berätta tusen olika saker för er. Stora och små. Jag vill prata om hur galet fort trollen växer och utvecklas just nu. Om hur stolt jag är över mig själv som lyckades springa Tjejmilen. Om hur kämpigt livet som en heltidsarbetande tvillingmamma och fru kan kännas många gånger. Men framför allt vill jag prata om det tragiska valresultatet. Det finns så mycket vi kan diskutera kring, små och stora ämnen, men ack så lite tid och ork från min sida. Det enda jag kan göra är att beklaga läget och lova bättring och muta med bilder. Förhoppningsvis hittar vi sakta men säkert tillbaka till varandra.
IMG_1362

I mål kom jag efter 58 minuter och där väntade mina älskade troll!

IMG_1307

Och vilka underbara troll jag har då! Här jagar en överlycklig Arvid sin tvillingbror och jag bara smälter!

IMG_1343

På väg upp till Stockholm stannade vi vid Brahehus och trollen fick mellanmål with a view!

IMG_1352

Arvid jagade efter sin pappa där inne. Han gillas att jagas, vår lilla trollunge.

IMG_1356

Benjamin och jag tog selfies som vilka andra turister som helst och jag blev så lycklig när jag insåg att han har fått sitt kisande från mig!

bilagor1

Har jag sagt att jag har världens finaste troll?

Tjejmilen, imorgon är det dags!

Tidigt ikväll kom ABBA-klanen till Stockholm. Bilresan hit gick otroligt smidigt, trollen sov halva tiden och var glada resten. Nu sover de gott i de extra spjälsängarna som väntade färdigbäddade när vi kom. Det var så fint att jag nästan började gråta. Premenstruella hormoner gör ofta så.

Imorgon ska jag springa Tjejmilen för andra gången och jag är redan så nervös att jag kan kräkas.

Mina förutsättningar kunde ha varit bättre. Jag blev tokförkyld så sent som i förrgår och halsontet släppte först imorse. Mensen kommer typ imorgon och gör att jag är uppsvälld och deppig. På plussidan så har jag ju inte ont i halsen längre, jag har vilat och ätit bra och löptränat massor under sommaren.

Jag vet att den enda som kan sätta stopp för mitt mål att klara loppet på under en timme är jag själv. Därför måste jag stärka tron på mig själv. Och jag blir otroligt glad för er som hjälper till och peppar mig! Är ni i Stockholm imorgon kom och heja på mig och om inte håll tummarna!

Fina vänner, bebisgos och namsdag

Den här helgen var precis så som en perfekt helg ska vara. Det är faktiskt lite sjukt hur obetydliga helger kunde vara när jag levde studentlivet, jag kunde ju faktiskt ha sovmorgon eller festa hela natten lång fast det bara var en onsdag. Nu när jag är en hårt arbetande småbarnsförälder är helger så heliga att det nästan är löjligt. Så fort det vankas fredag ska det gosas, kramas, lekas, umgås, bakas, tränas, städas och allt vad det nu är med rosaskimmer, tusen små hjärtan och glittrande glitter! Annars är det inte en helg värd namnet och då måste vi vänta i en hel vecka innan vi kan göra om allt det där.

Nu var ju den här helgen allt det där och mer och det gör måndagsångesten lite, lite mindre. I fredags blev vi bjudna på middag av svärföräldrarna och det blir ju en riktig gourmet sådan när de lagar mat. I lördags hjälpte Adam en kompis att flytta så jag fick barnen för mig själv och vi hade så mysigt och de gnällde faktiskt inte mycket alls. Dessutom överlevde de, bara en sådan sak.

På eftermiddagen kom min kollega Carin och hennes tre veckor gamla A som jag fick gosa massor med! Om det nu inte vore för att jag bara kom ihåg skrik från trollens första år så hade jag kanske blivit sugen på en egen sådan gosig. Men mitt minne är starkt och riktigt så roligt ska vi ju inte ha det. Strax efter, efter att ha flängt runt här i metropolerna, kom även Carins syster Lisa med sin übergulliga Vendel. Efter år av internetvänskap träffades vi nu på riktigt för första gången. Och jag bara känner att det är så fina vänner jag har fått den här helgen! Det är så fint att vi kan hälla lite extra glitter på allt det där fina.
IMG_3386 (1024x683)

Lille A sov gott i min famn och var överlag en riktig komfortbebis!

Och idag hade Arvid sin namnsdag! Förra året glömdes det mesta bort, även hans namnsdag. Men idag, IDAG då firade vi. Med macka och banan till mellanmål och alldeles ny duplouppsättning i present. Här ska det in med massor av årets-förälder-poäng, så det så!
IMG_3395 (1024x683)

IMG_3392 (1024x683)

En ganska så nöjd Arvid!

Med stora framsteg

Har jag berättat att vi har två barn som går, eller rättare sagt springer, här hemma? Ett tag trodde jag på allvar att den dagen aldrig skulle komma, att vi skulle behöva kånka på två tunga barn och hålla i handen i evigheter. Men icke, nu går de, helst av allt springer de och det är så underbart och otroligt stort att jag inte kan greppa det. Nu har vi inte två bebisar längre, det är ju så fantastiskt att jag blir så löjligt sentimental och en sådan där nördigt stolt förälder!

Arvid tog sina första steg bara några dagar innan ettårsdagen och har varit ostoppbar sedan dess! Det var underbart att se ren och skär lycka i hans ögon då all frustration försvann och han äntligen kunde ta sig dit han ville helt på egen hand. Och fort gick det!
Desktop9

Det verkade först som om Benjamin också skulle börja med att gå då, bara ett par dagar senare än Arvid. Men det gick ju så långsamt att behöva ställa sig upp först, ta några steg och ramla. Hela den proceduren tyckte han var så onödig så han fortsatte med att krypa. Men några dagar efter vår Kroatienresa bestämde han sig att för att det var nog och kunde helt plötsligt själv.
Desktop10

Fröken Bellas sommar 2014

Det faktum att förra sommaren var dittills bästa i Sveriges historia kändes som ett dåligt skämt då vi tillbringade en stor del av den på sjukhuset. Av samma anledning är det nog få som är lika tacksamma över att sommaren 2014 blev minst tusen gånger så bra som förra var som vi är. Och av precis samma anledning blev det totalt tyst här på bloggen. Det gällde ju att klämma ur varenda minut av den här fantastiska årstiden och det kunde inte göras framför en dator.

För att försöka gottgöra er som fortfarande tittar in hit bjuder jag på vår underbara sommar i form av el grande bildbomb!

IMG_0782

Vi börjar där vi slutade. Den 24:e juni fyllde trollen ett år och jag bestämde mig för att baka överdådiga tårtor. Fyra bottnar, mascarponefyllning och smörkräm, allt det gånger två samt över två dygn som det tog att göra mästerverken gör att de egentligen förtjänar ett eget inlägg.

Desktop9 IMG_3012 (1024x683)

Efter deras födelsedag invigde vi gungan och sandlådan till trollens stora förtjusning.

IMG_3054 (1024x683)

På väg till Kroatien dit vi flög från Malmö stannade vi först i Ystad där trollen fick mata fåglarna i ankdammen med sin gammelfarmor. Arvid stortrivdes medan Benjamin mest ville därifrån.

IMG_3193 (1024x683)

Väl i Kroatien blev vi väldigt glada för barnvänligheten på hotellet. Här lekte trollen när det var som varmast ute.

IMG_3162 (1024x683)

Vi åkte givetsvis till trollens gammelmormor och gammelmorfar där de hängde i deras trädgård. Här med Adam och min kusin Martina.

IMG_0812

Och självklart badade trollen. Som de badade och älskade varenda minut!

IMG_3191 (1024x634)

När det blev dags för mellanmål blev vi bortskämda med förstklassig utsikt!

IMG_3105 (1024x684)

Sedan skulle det badas ännu mera vilket gjorde Benjamin så otroligt lycklig!

IMG_3124 (1024x683)

Självklart skulle ju trollen även bada i havet med, trots alla farliga stenar!

IMG_3081 (1024x683)

Vad passar bättre än en mysstund i soffan efter allt badande?

IMG_3289 (1024x683)

Vi hann även med en kort tur till Vänern och Sjötorp där vi njöt av den bedårande solnedgången.

IMG_3294 (1024x683)

Och när trollen somnade passade vi på att bada i jazzucin with a view!

IMG_3299 (1024x683)

Trollen å andra sidan fick åka runt i en häftig bil vilket Arvid älskade! Benjamin, not so much…

IMG_3314 (1024x683)

Väl hemma badade vi så gott som varje dag! Både på altanen…

IMG_3269 (1024x683)

… och i havet.

Trollens 1-årskalas

Trollen fyllde ett i tisdags och var då helt oberörda av det hela trots paketöppning, sång och extra fin frukost. Idag kom släkt och vänner på deras allra första födelsedagskalas och vilket kalas det var! Som alla bra sammanfattningar kommer även denna att ske i bildform. IMG_2955 (1024x683)

Inne i lekrummet höll många barn till. Så himla fint. Precis som ett barnkalas ska vara.

IMG_2994 (1024x683)

Men alla barn verkade tycka att presentöppningen var roligast.

IMG_0700 (1024x684)

Jag bara älskar den här bilden på Benjamin och en mycket blond moi.

IMG_2970 (1024x683)

Och medan Benjamin mest busade med moster…

IMG_2951 (1024x683)

Gosade Arvid allra helst med faster sin.

IMG_2926 (1024x729)

Sedan var det dags för bamsetårtor som jag har gjort från scratch.

IMG_2988 (1024x683)

Ännu mer presentöppning. Som tur var hade jag många snälla hjälpredor.

IMG_2938 (683x1024)

Adam vågade sig på en megabit och ni ser ju vad jag tycker om det. Älsk’ på den här bilden alltså!

Lekfarbrorn som försvann

Det är allmänt känt att dagens pappor inte är riktiga föräldrar. Fortfarande ses de som och väljer att bli andraklassensföräldrar genom att inte ta ut ens en fjärdedel av föräldradagarna och dessutom oftast bara drygar ut sin semester när mamman ändå är hemma. På så sätt blir papporna inte prioriterade när barn behöver någon att söka tröst hos, de får nöja sig med att spela rollen som en simpel lekfarbrorn. Busig, påhittig och ack så mycket roliga än den tjatiga morsan.

Därför blev jag både förvånad och lite matt av Ulf Starks bok ”Kvällen när pappa lekte” som min kollega läste under vilan igår. Där är pappan inte någon som leker.

− Nu ska vi leka, sa pappa en kväll när mamma var borta på kurs.
− Vad sa du? sa min bror.
− Leka, det vet ni väl vad det är? sa pappa. Det tycker alla barn är roligt.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Visst tyckte vi om att leka, både min bror och jag. Men vi hade aldrig lekt med pappa förut.

Är det bara jag som tycker att stycket ovan det är hemskt? För om papporna inte ens är lekbröder längre, vad är de då? Hörrni pappor där ute, varför blir inte ni upprörda?

Glad midsommar!

Hoppas att ni alla har haft lika fin midsommar som vi!

Trollen skötte sig exemplariskt ända fram tills vi vuxna skulle äta, de verkade inte besvärade av sina kransar och var otroligt härliga och nyfikna. Dessutom värmde solen gott, inte illa för midsommarafton i västsverige med andra ord!

Trollens_första_midsommar

 

När livet blir till en massa måsten

Det är nog fler än jag som känner att livet ofta är som en lång lista med måsten som aldrig riktigt hinns med. När trollen kom och blev prio ett hamnade allt annat i skymundan. Vilket vi då inte ens hann reflektera över, det var bara så självklart.

Nu när sommaren är här skulle jag vilja leka med mina barn på altanen eller njuta av ett glas rosé i kvällssolen utan att behöva må dåligt över ogräset i rabatterna och perenner som borde ha delats redan i mars. Oftast brukar jag kunna vifta bort alla sådana tankar med ett enkelt konstaterande att mina barn måste få komma på första plats och att ogräskriget ändå inte kan vinnas. Men just ikväll när strykhögen är större än någonsin, disken fortfarande odiskad och löprundan inställd ännu en kväll, allt på grund av ledsna troll som inte kan somna om har jag svårt för att tänka positiva tankar om carpe diem.
Klippa_gräset_juni

I helgen hann jag i alla fall med ett av alla måsten!

Så här en trött måndagskväll…

… kan jag bara inte förstå att om två veckor fyller trollen ett år. Det så fantastiskt stort att jag inte riktigt kan greppa det! Två små troll som nyss växte sig stora och starka i min mage och sedan fick uppleva den stora världen och bli delar av den är en alldeles för otrolig tanke så här sent en måndagskväll. Mina små troll som just nu är så charmiga och så gosiga förvandlas lite i taget till små barn från att ha varit två hjälplösa bebisar.

Tidigare har Benjamin varit den mest fysiska av trollen. Han behärskade krypning, pincettgrepp och att ställa sig upp mot allt först. Men nu är hans starka sida evigt babblande som är det finaste jag vet! Han utvecklar sitt tal lite varje dag och det känns som han alltid kommer på nya stavelser och ljud! För tillfället försöker säga ”titta där!” och verkar förstå mycket av det vi säger. Både enkla substantiv och korta uppmaningar.

Arvid å andra sidan vill helst av allt bara gå runt och utforska världen från högre höjder. Han är riktigt stadig och vi kan gå runt med honom hållandets i bara en hand hur länge som helst. Dock har han inte riktigt vågat sig iväg på alldeles egen hand ännu hur mycket jag än försöker överdriva betydelsen i det där steget från soffan till soffbordet häromdagen.

Min vecka har varit allt annat än bra. Jag har fått en vagel under den övre ögonlocket som gör att jag knappt kan öppna ögat på morgonen och ser ut som en freak resten av dagen. Och min iPhone blev vattenskadad under en promenad i regnet. Den är död och jag försöker klara mig utan att totalt balla ur. Och inga löprundor på sistone heller. Men så tittar jag på mina söta troll och allt känns så fjuttigt och det enda som betyder något är min familj. Och då känner jag mig lycklig för jag äntligen får leva ett vanligt Svenssonliv. Det kommer jag aldrig att ta för givet!

Getskar_med_trollen

Jag och trollen

Nu när helgen närmar sig sitt slut är det bara en ren tacksamhet jag känner. Jag är så tacksam för att jag får vara mamma till två underbara ungar, mina små troll. Hjärtat blir alldeles varmt när jag inser hur mycket jag betyder för dem och vilken stor del de har kommit att bli i mitt liv. De är ju hela mitt liv! Trots en helg med mycket lite sömn men desto mer gnäll hade vi många, många fina stunder ihop, jag och mina troll.
Desktop6

Sorgligt nog har mjukisbyxor, löpartröja och sidofläta tydligen blivit min hemmalook… Moderskapet gör en inte bara gott!

Solig fredag i Eriksberg

Det bästa med att inte jobba heltid är att jag ibland får sluta tidigt och tillbringa några värdefulla timmar med trollen. I fredags var det dessutom ännu en underbar sommardag och på ren impuls begav vi oss till våra gamla hemtrakter. Göteborg är en underbar stad att befinna sig i när solen skiner och då tänker jag främst på havsnära områden som Eriksberg.

Desktop2

Dagen började dock med lite mellanmål. Arvid övar på att gnaga äpple med sina fem tänder! Gott!

Desktop3

Väl i Eriksberg skulle det promeneras. Först var det Benjamins tur.

Desktop4

Sedan ville Arvid visa upp sin gå-på-tå-talang. Han passade även på att vinka lite.

IMG_2737 (1024x683)

När det var dags för lunch fick Adam kämpa.

IMG_2735 (1024x683)

Intresset var inte riktigt på topp om vi säger så…

Livet med trollen v. 47

Egentligen skulle jag springa långpass ikväll men en stuken (eventuellt bruten) och nu väldigt lila och enorm tå satte stopp för det roliga. Inte mycket att göra då tår tydligen läker av sig själva och minst två veckor innan den är återställd igen är ett mycket, mycket surt faktum. För att inte deppa ihop helt kollade jag igenom kameran och blev på bra humör igen. Sedan kom jag på att trollrapporter lyser med sin frånvaro här på bloggen och så kan vi ju inte ha det!

De har alltså hunnit bli hela 47 veckor och om en månad fyller de ett år! Hur sjukt är inte det?! De klättrar på allt, ramlar konstant och de går (!) alldeles själva med gåvagnen. De ”pratar” en massa. Bland annat säger de ”mamma” (Arvid) och ”titta” (Benjamin). Båda svarar ”där” när vi frågar var lampan är och för det mesta säger de ”dadda dadda”. De går upp väldigt tidigt, oftast redan innan fem oavsett hur sent de får lägga sig eller hur lite de sover på dagen. Dock äter de bra igen (halleluja!) och har lärt sig att dricka ur pipmuggarna. Ingenting går säkert här hemma längre, skåp som ännu är osäkrade öppnas och töms på nolltid, de når upp till fönsterbrädorna och pillar på blomkrukorna där (ve och fasa!), de drar i sladdar, äter på allt och då menar jag ALLT!

IMG_2688 (1024x683)

För bara några dagar sedan hade troll både jackor och mössor på sig ute, vilket är väldigt svårt att tänka sig idag när det är över 30 grader i solen och de sover illa på grund av värmen.

IMG_2692 (1024x683)

Efter en lång stund av utelek somnade de i våra famnar gungandets i hammocken och fortsatte sedan så här.

IMG_2698 (1024x683)

Idag kom sommaren till västkusten på riktigt och trollen premiärbadade ute!

IMG_2718 (1024x683)

IMG_2719 (1024x683)

Vi kan väl säga att aktiviteten gick hem!

IMG_2658 (1024x683)

Även om jag älskar att få jobba igen är det ibland riktigt svårt att åka iväg.

IMG_2661 (1024x683)

Men sen får jag komma hem och gosa med världens finaste Benjamin och Arvid!

Nya rekord, självdisciplin och personbästa

Träningen går så bra att jag inte kan låta bli att skryta! Jag är helt tagen på sängen över vad min kropp klarar av nu bara elva månader efter en tvillinggraviditet from hell som dessutom slutade med ett inte så najs kejsarsnitt. Jag vet att det låter så sjukt klyschigt men jag har verkligen fått perspektiv på det här med smärta tack vare det nyss nämnda. Att dra ut och springa med favoritmusik, nya löparskor och njuta av den Bohuslänska solnedgången gör att varje löptur känns som en underbar stund då jag bara får vara jag.

Jag började springa på ”riktigt” efter nyår. Innan dess gick jag på promenader med barnvagnen två gånger om dagen, i snitt blev det 5-6 mil i veckan. Sjukt, jag vet. Jag började springa mycket försiktigt på löpbandet här hemma, väldigt sporadiskt ska tilläggas. Två kilometer blev snart till tre och i november sprang jag fem kilometer och började sedan långsamt öka farten. Jag var mycket försiktig och tränade samtidigt upp mina musklerna runt bålen, axlar och ben genom enkla styrkeövningar med lätta vikter.

Efter nyår bestämde jag mig för att satsa på löpning helhjärtat. Jag litade på att min kropp var helt återhämtad. Återigen trodde jag på mig själv och började springa ute. Jag fortsatte gå med vagnen, nu en gång om dagen och sprang två till tre gånger i veckan, oftast fem kilometer. I april sprang jag 7 och 8 kilometer för första gången och jag sprang allt snabbare. Även då det kändes tungt och jag var trött, omotiverad och det regnade tvingade jag mig ut. Just de tyngsta löprundorna var de som slutade med bäst tid.

Idag var en sådan. Jag sprang 9 kilometer på otroliga 49 minuter och 43 sekunder och har alltså nytt personbästa! Jag är fortfarande så euforisk och faktiskt lite förvånad. Hur kunde jag bli så här bra? Jag som hatade att springa och hade noll självdisciplin för bara några år sedan! Jag är inte rädd för att springa Tjejmilen längre. Jag tror till och med att jag har en god chans att få en tid under en timme.

Träningsvecka 3:
Tisdag – 7 km, 39 min 39 sek
Onsdag – 5 km, 27 min 15 sek
Fredag – 6 km, 32 min 53 sek
Lördag – 8 km, 44 min 29 sek

Träningsvecka 4:
Tisdag – 9 km, 50 min 14 sek
Torsdag – 6 km, 33 min 17 sek
Söndag – 8 km, 44 min 41 sek




Bloggdesign

Ninas Foto & Form