12,67 km

Jag är så stolt över mig själv att jag kan gråta!
Idag stod 12 km lätt distans på schemat och de ”första” tio kilometrarna sprang jag i mycket snabbare tempo än vanligt, mycket tack vare Adam som sprang bredvid.
Efter de tio kilometrarna kom vi till en asjobbig backe som aldrig tog slut och jag ville bara dö. Eller åtminstone stanna.
Det gjorde jag inte, jag fortsatte springa. En röst i mitt huvud viskade hela tiden ”Du är stark, du klarar det. Fortsätt, du kan”. När vi kom hem, 12,67 km senare, ville jag bara gråta. Jag var så stolt över mig själv. Nästan lika stolt som när jag fixade körkortet.
För denna distans är något otroligt stort för mig. För bara ett år sedan fick jag kämpa för att klara av fem kilometer och tyckte att löpnig är ett nödvändigt ont.
Nu älskar jag allting med det.
Och jag älskar mig själv, för jag har aldrig trott på mig själv mer.


Lämna gärna en kommentar!