Arkivet för mars, 2010

Nu lämnar jag Götet

Och åker till Lund för att hälsa på min finfina vän Janna och umgås med det gamla gänget. Yey!
Igår blev en riktig måndag, då jag hann med mycket. Bl.a. har jag nu sått de sista blommorna, städat, fikat med mamma och lekt med Max och så har jag gjort påskkort. Hörs igen i slutet av veckan!

P.S. Hoppas att ni får en fin påsk!

Max trivs bra i vår säng.

Glad påsk på er!

50års kalas

I helgen firade vi Adams mosters man Steve, som blev hela 50 år! Dagen till ära åkte vi till Uddevalla för massor av god mat, dryck och skratt med Adams underbara släkt. Frågan var dock- vad köper man till en man som fyller 50 och redan har allt? En färgglad kaktus!

Eller är det en gurka, tandpetare, godis och kruka fylld med enkronor?

Adam och Karin

Barbro och Heléne

Födelsedagsbarnet i sin nya jacka. Är man girl coach måste man ju skylta med det.

Anna och jag

Paus i skrivandet

Känslan av uppgivenhet, ångest och oinspiration och en ännu inte färdig hemtenta gav mig ett enormt huvudvärk någon gång under eftermiddagen. Som tur var stod en dejt med Emma och därefter Step med Fysikens bästa Annika på schemat och enkelt uttryckt räddade dessa tjejer min dag. Och kanske även min tenta. För väldans vad det sprutade av ord när jag återigen satte mig vid datorn för att försöka få med några vettiga (?) rader till. Imorgon ska hemtentan in och delkursen är äntligen över! 

Och som om jag inte hade nog med bekymmer fick jag idag ett blev från Göteborgs Universitet. Vad vill de mig egentligen, rynkade jag pannan och undrade. Det visade sig att det snart hålls ett informationsmöte om examensarbetet, vilket var det absolut sista som ockuperar mina tankar för tillfället. 10 maj måste vi bestämma oss om vad vi vill skriva om. 10 maj?! Är de inte kloka? Jag har då ingen aning och jag tror verkligen inte att jag kommer att komma på det under de närmaste veckorna. Jag är så körd…

Och bara för att jag har en så kass mobilkamera tänker jag fira det genom att visa några underbart suddiga bilder på Emma och mig. Titta och njut!

Att vara lagom säker

Imorse klarade jag av att återigen springa 9 km. Klockan stannade på 51 minuter, vilket är hela två minuter bättre än förra gången. Att springa de kilometrarna var en ren njutning, kroppen kändes lätt och benen gjorde precis det de skulle. Dessutom är det en lyx att vara student, eftersom man kan träna på morgnarna då föreläsningarna oftast börjar klockan nio.

Hemtentan som måste in på torsdag har dock ingenting med njutning att göra. Jag kan inte få ordning på mina tankar, texten har absolut ingen röd tråd och samtidigt vill jag så mycket, jag vill verkligen göra mitt bästa. Under dagens handledning berättade vår lärare att det ideala tillståndet är att vara lagom säker, att det är då under sker. När hon säger det förstår jag att jag måste sluta ställa enorma krav på mig själv och se den här hemtentan som en process. Hädanefter kan jag bara bli bättre. Och ibland kan delmålen kasta en mörk skugga över det stora målet- att bli en bra lärare.

Paj med fetaost och soltorkade tomater och sallad till blev dagens middag. Min mor hade varit så stolt om hon hade sett mig nu!

Seedingloppet

Igår sprang Adam Seedingloppet för att fixa en så bra placering som möjligt inför Göteborgsvarvet som han springer för första gången. Seedingloppet är hela tio kilometer och femhundra meter långt och Adam kom i mål på 45 min och 40 sek. Imponerande, eller hur? Det garanterar honom en riktigt bra plats om två månad.

Självklart var jag på plats för att heja på Adam och de andra hurtbullarna, totalt var de över 2700!

Jag har lyckats att få till en hyfsad bild på Adam när han springer in i mål. Kan ni se honom? Han har blå jacka och svarta byxor.

Fler bilder från Seedingloppet hittar ni här.

Här är friheten större

Nyheten kring att ta eller inte ta emot ensamkommande flyktigbarn i Vellinge är ingen nyhet längre. Kommunens ledning har i tjugofem års tid totalvägrat och använt argument av ekonomisk art för att förklara deras negativa inställning till flyktingmottagning. Nu har de till slut fått ge sig och enligt gårdagens Uppdrag granskning blev de snarare tvungna till det då den moderata partiledningen hotade att genom lag göra det obligatoriskt- alltså att alla kommuner ska ta emot flyktingar, även Vellinge. Istället för att behöva ta emot 30 barn skrev man vackert på ett avtal med Migrationsverket om att ta emot 5-8 barn som kommer att placeras i familjehem.
Problemet är bara att avtalet endast gäller i ett år och under dold inspelning avslöjar Göran Holm att några familjehem blir det då inte, och inte heller något gruppboende.  

I dag bor 230 ensamkommande asylsökande barn i tillfälliga boenden i fyra kommuner i Sverige. Den ursprungliga avsikten var att barnen skulle tillbringa några nätter där i väntan på en mer permanent plats i någon av Sveriges kommuner. Men i realiteten har många barn fått tillbringa upp till ett halvår i dessa tillfälliga boenden, skriver Migrationsverket i ett pressmeddelande.

Idag är många skolor positivt inställda till att ta emot SD, något som för bara några år sedan var tabu. Många undersökningar visar att SD är på väg in i riskdagen och länge har det varit min största rädsla. Vad händer med mig och många andra då? Blir jag utslängd ur landet? Eller måste jag göra diverse tester som kan bevisa att jag är svensk nog för att få stanna? Kommer mina prestationer att betygsättas i framtiden, så som det idag görs med invandrare i Danmark? 
Jag börjar alltmer inse att vi inte ens behöver SD, det är bara en tidsfråga innan de övriga partierna tar efter deras invandrarpolitik. Pest eller kolera, alltså. Har man en gång öppnat Pandora asken… Men det som upprör mig mest är att hela den här invandrardebatten bottnar i ett ”vi-och-dem” resonemang. Varför kan inte jag bara för vara? Varför ska mitt utseende behöva sätta mig i ett fack och göra mig mindre värd, andraklassens medborgare?

Länge har jag vägrat att identifiera mig själv som invandare eftersom det är ”oftast etniska minoriteter som uppfattas och stämplas som kulturellt annorlunda och avvikande” (Tesfahuney, Mekonnen, 1999, Monokulturell utbildning, s. 65). Hur många skulle vilja identifiera sig med något annorlunda och avvikande? Tyvärr råder ett slags bristperspektiv i vårt samhälle, då debatten kring det mångkulturella främst har kommit att handla om överbetonade kulturella skillnader där ”ungdomar med annorlunda kultur” ses som ett problem (Tesfahuney, 1999, s.73). ”Svenska/vita/kristna barn och ungdomar görs till normen […] och utomeuropeiska/svarta/muslimska barn och ungdomar görs till avvikare från denna norm” (Tesfahuney, 1999, s.73).

Nu, nu jävlar!

Har ni saknat den förbannade Bellan? Hörde jag ett ja? Nu får ni den!
Jag brukar ha TV:n eller radion på ganska ofta, eftersom jag tycker att det är trevligt att höra röster och liv medan jag håller på med något annat. Ikväll blev det TV3:s nya realy show- Daiting in the dark. Serien går ut på att personer träffas några gånger i totalt mörker för att i slutet av avsnittet se varandra. Väldigt utseendefokuserat, otroligt heteronormativt och fantastiskt korkat, det är mitt betyg. Men det slutar inte där, nej nej.

Sofie och Erik, ett av paren, verkar falla för varandra från första början. Dock ändras detta när Erik får reda på att Sofie har indiskt ursprung. ”Utländska tjejer är inget jag brukar falla för”, säger han gång på gång då han pratar om dejten med de andra killarna. Sofie märker ju detta redan under dejten, och blir självklart ledsen, då hon inte ser sig själv som indier och anser att det endast är hennes hudfärg som definierar henne som en.
Jag blir så arg på Erik och hans fördomar. Det som är så himla upprörande är det faktum att han tycker om Sofies personlighet, men att hennes utseende får honom att inte bli dragen till henne- hennes utländska drag och mörka hyn. Sofie är inte bättre, Eriks kläder är tydligen det fulaste hon har sett. Avsnittet slutar med att ”alla levde lyckliga i alla sina dar”, eller åtminstone just Erik och Sofie.

Och här sitter jag är så satans upprörd! Den känslan av att bli avvisad på grund av sitt (utländska) utseende är något av det värsta jag själv har varit med om, inte en utan flera gånger. Att inte se ut som de flesta prinsessor, barbies, eller andra kvinnor som blir positivt uppmärksammade i media är något jag och många andra har fått växa upp med. Att vilja vara ljusårig har länge varit min högsta önskan, i tron om att folk skulle gilla mig mer då. Men vet ni vad- fuck that! Vem vill vara som alla andra när man kan vara sig själv?

Dagens fika

Då stackars Jennie har skadad sitt knä och vi inte kan träna ihop på ett bra tag bestämde vi oss för en mitt-på-dagen-fikadejt. Med det som mål begav vi oss till Norra kajpromenaden här i fina Eriksberg för att sittandes i solen njuta av utsikten över andra sidan av Götaälv. Mycket skvaller och skratt, var sin kanelbulle och solbrillorna på näsan resulterade i en perfekt tisdagseftermiddag.

Lund

Nu är bussbiljetten till Lund, en av mina älsklingsstäder, köpta! På tisdag den 30:e åker jag och hälsar på min underbara vän Janna och förhoppningsvis hinner jag träffa några till från vårt gamla gäng. Lund, here I come!

9 km!

Jag klarade det! Jag klarade det på 53 minuter, vilket inte är en superimponerande tid, men jag klarade det för första gången i mitt liv och jag är så stolt! Mina planer på att kanske springa tjejmilen i år, något som jag för bara några år sedan aldrig ens skulle få för mig, görs nu om till jag definitivt kommer att springa tjejmilen. Och det snabbt- under 50 minuter! Okej, nu ska vi inte förhasta oss här, men va fasiken. Jag ska klara det med! Så nu är 5:e september spikad!

Nu är det allt dags för Bellas segerdans! Eller ja, först när jag har fått i mig en massa kolhydrader kroppen skriker efter.

Jag vill klaga

Problemet är att jag är så förbaskad glad nuförtiden att det knappt går att hitta något jag kan tänkar bli förbannad på. Jag vet inte om det beror på solen eller termometern som faktiskt visar flera plusgrader om dagen, men något är på tok. Dock lär jag bli upprörd en hel del nästa vecka då det är dags att återvända till Pedagogen och studierna. Massor skvaller med Jennie igår lovade en hel del spänning. Jag kan knappt vänta!

Denna lördag bjöd på scones till frukost som jag gjorde helt frivilligt klockan åtta imorse. Hemmafruvarning där!
Dubbelpass med spinning samt styrka klarades av, likaså en snabb tur till Hornbach för inköp av lite blomsterlökar och jord, övningskörning och även lite scraping.

Vår egna receptbok har nu fått sig en uppfräschning.

Sjuk eller inte? Part 2

På något magiskt sätt blev jag av med den fruktansvärt onödiga irritationen i halsen. 
Nu är jag istället hes. Inte lite hes, utan gammal-tant-som-har-rökt-hela-sitt-liv-hes. Inte alls mysigt, men det gör i alla fall inte ont. Nä, man ska inte klaga. Hur svenskt låter inte det förresten och hur ofta hör man inte folk klaga bara för att sedan säga ”Nä, inte ska man klaga”?

På tal om något helt annat- jag hatar kvinnodagen. Så länge sådana dagar måste finnas för att man ska lyfta fram kvinnan lite extra och sedan helt strunta i det de resterande 354 dagar är ju urlöjligt. Inte ens i Sverige, idag år 2010, kan vi hävda att vi är jämställda. Inte så länge kvinnor tjänar mindre än män bara på grund av att de är kvinnor, inte så länge kvinnor får ta rollen som förälder och inte så länge unga tjejer mår allt dåligare på grund av duktighetskomplex påtvingade av de krav samhäller ställer på dem. Därför hatar jag kvinnodagen, men dagen diskuterades även i förskoleklassen.

Elev (6 år)− Jag fattar inte! Varför ska man vara snäll mot tjejer för?, stönar i protest
Elev (7 år)− Har du inte lärt dig det?! Är du inte snäll mot tjejerna kommer ingen tjej gilla dig. Och sen när du blir vuxen kommer du inte få några tjejer och då kan du inte gifta dig och skaffa barn!

Här har vi en som tänker i helt andra banor och utgår från fortplantningsteorin.

Yey!

Just nu läser jag GP, njuter av dagens första cappuccino och ser en rubruk som får mitt hjärta att hoppa dubbelslag. ”Här finns jobben i framtiden”- med en bild på studenter i en föreläsningssal på Pedagogen. Tydligen kommer bristen på förskollärare att öka de närmaste åren, men om 3-4 år kommer även grundskollärare att behövas. Till jul blir jag färdigutbildad förskollärare med behörighet att undervisa upp till femman och denna artikel ger mig motivation jag just nu behöver.
Snart är det dags att springa till bussen för att sedan hålla två boksamtal i en F1:a. Lilla grodan av Martin Jakob Strid blev mitt bokval, ni bara måste läsa den. Man skrattar så att tårarna rinner. Så fin är den.

Sjuk eller inte?

Sedan igår morse har jag känt av att något är på gång med min kropp, igen. Halsen kändes tjock och irriterad och jag frös, mer än vanligt, och skakade lätt. Det är det absolut sista jag behöver nu när träningen rullar på bättre än någonsin och en mängd uppgifter som skall göras under min andra och sista vecka på praktiken återstår att göra klart. Smart som jag är får jag för mig att en löprunda kan göra skillnad. Det gjorde den, och det inte till det bättre. Fem kilometer klarade jag innan benen vek sig och jag blev sängliggande resten av kvällen.

Det kändes dock bättre idag. Trots en tveksam känsla i halsen ville jag inte missa boxen med Jennie ikväll. Nu känns det rätt okej i både halsen och resten av kroppen. På vägen hem kom jag på något yogaledaren sa i slutet av passet för några veckor sedan. ”Tacka era kroppar för att de fungerar som de ska.”
De gör vi alldeles för sällan. Vi bara förväntar oss att vår kropp ska fungera. Det är först när den sviker oss som vi sköter om den mer än vanligt. Mycket sömn, det är vad min kropp kommer att få de närmaste dagarna.

Jag höll helt på att glömma någonting som gjorde mig väldigt glad när jag kikade in i brevlådan idag. Där kunde jag hitta ett ljust rosa kuvert med mitt namn och adress skrivna med vackert handstil och guldig penna. Emma, tänkte jag med detsamma! Och där inne låg ett inbjudningskort till hennes födelsedagskalas som jag inte tänker missa! Tack, Emma.

Slut på veckan

Har inte jag världens bästa sambo? Inte nog med att han går upp prick sju på en söndag för att ta hand om tvätten, några timmar senare väcker han mig för att berätta att våfflorna är klara.

Vår söndag har varit ovanligt effektiv. Efter våffelfrukosten satte vi direkt igång med storstädningen här hemma. Till och med fönstren har fått sig en rejäl omgång. Sedan var det dags att bege sig till Lundbybadet för lite motionssimning.

Och titta här, jag lyckades hitta dessa underbara hängslen på Beyond Retro igår. Som jag har letat efter just rätt storlek och färg! Tro inte att de på H&M:s herravdelning fungerar lika bra, inte om man är liten och tjej. Tyvärr. Men nu är dessa mina, bara mina!

Fredagsmys med Malin

Efter en vecka på praktiken som har gått fortare än någonsin, var det idag dags för fredagsmys hemma hos fina Malin. Hon var så gullig som bakade fullkornsscones och gjorde underbart te. Dessa serverades på/i hennes vackra servis som jag är fantastiskt avundsjuk på. Väl hemma väntade min underbara sambo i köket med tacosen klara. En fredag kan sällan bli bättre än så här!

Dagens ansträngning

Då det har varit bildtorka på ett tag här tänker jag vara duktig och visa våra groddar som nu växer för fullt i de coola burkar Adam har fått av sin pappa i födelsedagspresent. Mer fräscht och mer ekologiskt kan man inte ha det! Hoppas på lite alfaalfagroddor på mackan imorgon!

Dagens ansträngning var löprundan med min käre sambo, som för min del slutade på 7,8 km, vilket jag ser på enorm bedrift men tanke på gårdagens stentuffa Steppass. Man var sådär sugen på att dra ut när termometern visade -5, men så här i efterhand känns det ju jättebra!
Belöningen blev smoothie med nötter, björnbär och banan i vår läckra mixer.

Hitlersnack över blodpudding och potatisbullar

Daniel– Kolla, det är nån som har ritat Hitlermärke på bordet! (pekar på bordet vi sitter vid)
Alla tittar på märket.
Josefin– Vad är det?
Sandra– Det är han som som hatar alla som har mörka ögon och svart hår. Typ judarna.
D– Ja… Och det är konstigt för han var mörk själv.
J– Varför hatade han dem då om han också var mörk?
Jag försöker svara så pedagogiskt som möjligt utan att komplicera alldeles för mycket och säger att han nog var en mycket sjuk person.
Bella– Och då kan man få för sig konstiga saker.
S– De lurade folk och sa att de skulle duscha men sen så gasade de ihjäl dem istället.
J (mycket eftertänksamt)– Jaa… De tänkte säkert va skönt med en dusch, men de visste ju inte att de egentligen ska dö.
S– Min morfar levde då!
J– Min med. Och mormor.
S– Fast Sverige var inte med.
D– Jo, vi sålde vapen till dem!
S– Men vi tog emot judar också. De som Hitler hatade.
J– Men hur… Sålde Sverige vapen till Hitler? (höjer rösten) Men, men då var ju Sverige med!
B– Ja, fast jag tror att vi var tvungna att göra så för att rädda oss själva.
J– Tänk om det inte skulle finnas några vapen…

En mycket djup diskussion under dagens lunchrast med dessa fyror fick mig att ännu en gång inse att de är oerhört smarta och reflekterande små individer. 
Elevernas namn är självklart fingerade.

De osynliga flickorna

Box med Jennie var precis vad min kropp behövde ikväll! Och på lördag ska vi på spinningspass kryddat med rejäl styrketräning.

Idag fick jag möjlighet att helt ensam ta hand om de fyror jag besöker under mina VFU-perioder. Det var inte första gången, jag har fått hålla i lektioner innan, dock inte en hel dag, helt utan min handledare. Och tack vare min tidigare erfarenhet visste jag att sådana moment kan gå lite hursomhelst.

Första entimmeslektionen gick väldigt smärtfritt. Efter ungefär en halvtimme efter läsandet av en inte så jättespännande biologibok, var jag bara paff över att eleverna fortfarande hängde med. Inga utbrott, klagomål eller andra problem. Lektionen var nog den mest produktiva någonsin.

Som jag skulle äta upp det under matten, som smidigt nog också var dagens sista lektion, även den en hel timme lång. Jag märkte snabbt att många var trötta, omotiverade och gnälliga. Någonstans där kom jag på en sak. Mina vägar till de elever som behövde hjälp följde ett tydligt mönster.

Först gick jag till de stökiga killarna, sedan var de högljudda tjejernas tur, efter dem uppmärksammade jag de tysta killarna. Och sist var det, äntligen, de osynliga tjejernas tur. Ni vet vilka jag menar. Dessa duktiga, snälla tjejer som inte längre räcker upp handen, eftersom de har lärt sig att det inte tjänar någonting till. De vet redan att de får klara sig själva.

Och som jag fick bita mig i läppen. Jag. Jag som har läst otaliga genusböcker och påstått mig vara så himla genusmedveten. Jag som var så säker på att sådant minsann inte skulle hända mig när jag själv blev lärare. Just då blev jag återigen medveten om min makt. Lärarens makt. Och hur den kan påverka en människas liv. Och tro inte att det var lätt att ändra på mönstret bara för att jag blev medveten om det. Det var svårt, men som tur är har jag nästan två veckor, för denna gången, att jobba på det.

Imorgon väntar månadens VFU-träff som kommer att handla om hur pedagoger och bibliotekarier kan samarbeta för att utveckla elevers lust till lärande. Jag ser verkligen fram emot det!

VFU

Det är nu återigen dags för VFU (praktik) i två veckor. Det finns inget roligare än att komma tillbaka till leende ansikten och ungar som springer fram till en, kramar om en och säger hur mycket de har saknat en. Det är ganska vanligt förekommande i förskolan och lågstadiet, men jag blir alltid lika förvånad över att de elvaåriga fyrorna gör på samma sätt. De som annars inget hellre vill än att verka så tuffa och vuxna.
Varje gång jag är där förbluffas jag över det höga antalet elever, de är för tillfället trettiotre. Hur min handledare och de andra lärarna lyckas att få varje dag att gå mer eller mindre smärtfritt är för mig en gåta. Jag beundrar dem och alla andra lärare där ute som jobbar i allt större barngrupper. Inte minst när jag läser om hur de allra minsta ett- och tvååringarna på våra förskolor runt om i Göteborg, men även i resten av landet, har det. Nu höjs fler och fler röster mot detta vansinne, och jag hoppas innerligt att det får effekt. Snart.