Arkivet för september, 2010

Min vän Bob

Säg ”Hej” till min nya vän Bob.
Han blev till av en gammal strumpa och ska följa med till klassen idag. 
Bob kan nämligen inte säga ”r” och vi får allt hoppas att barnen vill lära honom.
Om han vågar sig ut, vill säga. Han är lite blyg, min Bob.

Och så mycket sötare i verkligheten.

Att ta vara på varenda ljusglimt

Jag lånade sambos bil imorse. Rättare sagt tog jag den och tvingade stackaren att cykla till jobbet, vilket tar ca 45 minuter enkel väg. Men så blir ju min resa till praktiken totalt en timme kortare, vilket gör mig på bra humör som i sin tur sambon också har glädje av. På väg hem drabbades jag av plötsligt ha-begär och var tvungen att inhandla ”Runners”. Nu sitter jag på balkongen och läser om löpartips samtidigt som solen värmer skönt. Det är svårt att minnas att det så sent som imorse bara var 1,8 grader. Kylan är alltså på väg och det gäller att ta vara på alla de små, sköna stunder i solen som är kvar.

Bella är s’uk

Buhuuu! Kan man ha praktik med yngre skolbarn utan att bli smittad av alla möjliga baciller? Tydligen inte. Snor, ont i halsen och feber samt fyra veckor kvar då jag måste ge järnet och visa att jag är kompetent. Nu mer än någonsin. För jag brinner ju för fasiken för det här. Det är något jag vill göra varenda dag resten av mitt liv.
Inte alls rättvist, tycker jag.
Så jag får trösta med mig te och hemmagjorda skorpor. Om jag orkar öppna burken.

Märks det hur missnöjd jag är?

Så vackert

Natalia Kazmierska skriver så vackert och träffande att jag måste torka en liten tår som faller ner för kinden.

”Det var inte jag som integrerades – det var Sverige som smälte ihop med mig.”, avslutar hon krönikan med och jag känner mig löjlig som gråter men samtidigt så glad för att någon ordagrant beskriver det jag känner.

Det finns hopp.

Dags att sälja

Det är nu dags för oss att sälja vår fina tvåa och gå vidare. För er som inte vet har vi köpt ett underbart hus som vi ska flytta in i efter årsskiftet. Och även om vi längtar så enormt mycket kommer vi båda att sakna vårt hem, ett hem som Adam har lagt så mycket arbete på. Nu är lägenheten ute för försäljning och vi hoppas så klart på att få massa pengar för den.
Här kommer några bilder på vårt vackra hem:

Bokmässan 2010

Igår var jag på bokmässan med Adam och flera tusen andra. 
Vi gick runt och suckade och pekade på alla de fina, spännande böcker vi såg. Vi önskade att vi var rika och kunde köpa dem alla. Men eftersom vi tyvärr inte är rika ännu fick vi nöja oss med ett par stycken. För Adams del blev det ”Jamies America”, som han har suttit och bläddrat i hela dagen nu. Jag däremot hittade ett antal barnböcker, ”Elvis, the greatest hits” och ”Språkglädje”. Och jag är så himla kär i den sistnämna boken!

”För att barn ska kunna utveckla ett rikt språk behöver de uppmuntran och språklig stimulans. I denna bok presenteras en mängd rim, ramsor, fingerlekar, hemliga språk, sånger, gåtor, talesätt, berättelselekar och andra former av språklekar och språkliga övningar.

I ett inledande avsnitt redogör författaren för olika faktorer som inverkar på barns språkförmåga samt tydliggör hur barns språk kan stimuleras på olika sätt. Författaren betonar att språklig medvetenhet, t.ex. om språkljud och orddelar, underlättar läsinlärningen. Hon visar också vilken betydelse föräldrarna har för barnens språkutveckling och ger praktiska råd om hur man kan skapa en god språklig miljö i hemmet, förskolan och skolan.

Boken är avsedd som en kunskaps- och inspirationskälla för alla som möter barn i åldrarna 3 till 11 år.” Källa- Adlibris

Jag har redan läst ut halva och kan inte vänta tills jag får pröva några lekar ur den redan imorgon!

Gårdagens knytkalas

Under gårdagens knytkalas hos Åsa blev kameran bortglömd ända till det var dags för efterrätten. Det kanske var lika bra då de få bilder jag hann ta blev irriterande suddiga. Och då var jag ändå nykter. Astrött, men nykter. Här kommer i alla fall ett par suddisar, bara för att.

Erika har gjort fantastiska cupcakes med små, söta fjärilar!

Vad hände med mitt hår egentligen? Tji fick jag för att jag har bemödat mig att platta det…

I Åsas korridor är det killar som sköter disken.

Jag kan inte låta bli

Just nu sitter jag på bussen på vägen hem från dramakursen.
Jag roar mig med att tjuvlyssna på en ryss som erkänner för den på andra sidan luren att han har varit otrogen mot sin tjej. Ibland önskar jag att jag endast kunde ett språk. Men mest är det faktiskt grymt kul.
Och lite sorligt.

Stress

Egentligen hinner jag inte blogga idag. Men eftersom jag känner mig så otroligt snäll tänker jag i alla fall säga hej. Och hej då. Men först ska jag visa bilden på focaccian jag tar med till knytkalaset ikväll.

Vem kunde tro att durumvetemjöl, halvsalt och rosmarin kan göra underverk?

Min första beställning

Idag fick Lisa sitt bokmärke som jag har gjort. Och de orden hon skriver om det och mig på sin blogg är mer än vad jag någonsin kunde förvänta mig. Helt enkelt verkar hon älska sitt nya bokmärke och jag är så himla stolt!
Och så här ser det ut:

Kärlek

Idag mår jag bra!
Nej, jag mår bättre än bra, jag mår så bra att det inte går att beskriva hur bra jag mår. Första dagen på slutpraktiken är avklarad och mitt hjärta och min själ är fulla av kärlek! Mina tidigare fyror som nu är femmor sprang idag fram till mig och kramade mig allihopa att jag nästan ramlade omkull. De blev så besvikna av att jag inte kommer att vara hos dem och trots att jag är ledsen över det så blev jag varm i hjärtat när jag såg att det var lika ledsna.
Att jag senare på dagen fick lika många kramar av mina F1:or, trots att det är första dagen jag är hos dem, värmer ännu mer. Och hur jag klarade av att inte fälla en liten tår när två killar gjorde det här fina hjärtat till mig, det är en gåta, mina vänner.
Och om jag någonsin tvivlade på varför jag har valt att bli lärare så är alla tvivel nu bortblåsta. Jag älskar mitt yrke!

Åter till glädjen

När huvudet är fullt med så många svåra och mörka tankar att även kroppen slutar fungera som den ska finns bara en sak som kan göra mig på bra humör igen, pyssel. Och det är precis vad jag har ägnat mig åt idag, kokat och druckit massor med te och pysslat.
Jag har hunnit göra ett bokmärke, som är den allra första beställningen jag har fått (!) och ett kort till en nyfödd Matilda. Bokmärket visar jag först imorgon, jag vill ju inte förstöra överraskningen för Lisa.
Här är babykortet:

Att sörja

Jag vet att jag borde ta tag i mitt liv igen. Det är massor med saker som väntar på att bli gjorda.
Jag borde träna, jag borde plugga, jag orde städa och jag borde umgås.
Men jag orkar liksom inte. Sorgen är fortfarande för stor och det är svårt att tvinga sig le. 
Imorgon börjar slutpraktiken och trots att jag kommer att vara slutkörd så vet jag att jag kommer att le. Umgås man med härliga, intelligenta, underbara ungar hela dagarna så kan man inte annat än att le.

Fantastiska analyser

Jag kan inte få nog av analyser om Sverigedemokraternas framgångar.
Jag vill förstå men även fylla mitt huvud med välformulerade argument. Nu är det upp till kamp mot rasismen! Att sörja vinner man inga kamper på!

Har ni tid och är ni lika intresserade som jag är skulle jag rekommendera dessa två klokrena analyser:

http://blogg.aftonbladet.se/omvarlden/2010/09/framlingsfientlighet-ar-ingen-sjukdom-som-gar-att-bota

http://annalenalodenius.blogspot.com/2010/09/viktigare-att-motarbeta-varderingar.html

Sverigedemokraternas 33 punkter

Jag hittade nyss dessa punkter på Expressens hemsida. Det är alltså dessa punkter 5,7 procent av svenska folket har röstat på. Det värmer ju knappast i hjärtat.
Jag brukar säga läs och njut.
Istället säger jag nu läs och gråt.

Allt är en enda röra

Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen och varken Alliansen eller de rödgröna har egen majoritet.
Detta blev klart för mig först när Maria Wetterstrand började tala igår, hennes sista politiska tal som aktiv språkrör, och som jag grät. Jag grät för att Mp trots bättre resultat än 2006 inte vann, jag grät för att ingen annan vann. Men mest grät jag för att Sd fick komma in.
Vi har nu ett djupt rasistiskt parti att handskas med på riktigt.
5,7 procent av Sveriges befolkning tycker alltså inte att jag och många med mig inte hör hemma här. Att vi är parasiter som kostar pengar. 5,7 procent av Sveriges befolkning tycker att jag är mindre värd.

Hur jag och månda andra skall klara de kommande fyra åren är för mig en gåta just nu.
Nej, nu orkar jag inte mer.

Snart får vi veta

Det är som att jag måste pausa mitt liv idag.
Ingenting känns meningsfullt. Jag måste få veta.
Är det idag Sverige får sin första kvinnliga statsminister?

Nya saker

Det är konstigt hur en ny indiskamugg kan göra mig på bättre humör. Lägg till tre nya kuddar till sängen och min dag är gjord.
Materialist?
Jag är för glad för att skämmas.

Om man ändå hade en snopp

För det mesta är jag stolt över att få vara kvinna.
Jag är övertygat om att jag på grund av det har fått kämpa och jobba hårdare, höras mer och vara kaxigare. Allt detta för att hänga med. Oavsett om det handlade om killarna i klassen, killarna i basketlaget eller de manliga kollegorna på alla de extrajobben jag har haft. Jag har alltid haft ett behov av att vara minst lika bra som de, helst lite bättre. Detta har dock inte uppskattats för ofta.

Låt mig ta ett exempel.

Jag sitter och lyssnar på ännu en storföreläsning där, grovt räknat, inte ens tio procent av de tre hundra andra som sitter där är män. Alltså, som vanligt på lärarutbildningen och andra kvinnodominerade utbildningar. Men så händer något jag tidigare inte har reagerat över. En efter en börjar de få män som är där avbryta föreläsaren för frågor. Eller frågor och frågor, de mest omformulerar det föreläsaren har sagt vilket gör att föreläsaren går i fällan och en fin relation mellan dem är född. Eftersom jag aldrig kunde leva med att vara sämre än någon annan, räcker jag också upp handen. Jag håller upp handen ett bra tag. Ingen reaktion från föreläsaren. Jag tänker inte ge mig, jag vet att han ser. Men så avbryter han för rast och jag får sitta där och känna mig som en fåne.

Ett annat exempel är när man i klassen fullt av tjejer råkar ha en eller två killar. Seminarieledarna är inte sena med att utbrista ”Nämen, vad roligt med några killar! Jättespännande att ni är här!”. Jag sitter där och återigen känner mig värdelös och kokar. Jag är så nära bristningspunkten, men vad ska jag säga? ”Jaha, men VI då? Är inte det roligt att VI är här?!”. Tror knappast att det skulle bli uppskattat om jag skulle undra det.

För jag har tidigt insett att oavsett hur kompetent, intelligent och driven jag är kommer jag alltid att sakna en sak. För om jag ändå hade en snopp… då hade jag kunnat gå hur långt som helst.

Nya mål i läroplanen för förskolan

Nuvarande mål: 
Förskolan ska sträva efter att varje barn

  • utvecklar sin förmåga att upptäcka och använda matematik i meningsfulla sammanhang, och
  • utvecklar sin förståelse för grundläggande egenskaper i begreppen tal, mätning och form samt sin förmåga att orientera sig i tid och rum.

Nya mål i läroplanen:
Förskolan ska sträva efter att varje barn

  • utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring,
  • utvecklar sin förmåga att använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar,
  • utvecklar sin förmåga att urskilja, uttrycka, undersöka och använda matematiska begrepp och samband mellan begrepp, och
  • utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang.

 

Inte för att vara en tråkmaja, men känns inte de nuvarande målen mycket mer realistiska?

*Källa

Ur dagens GP

Hahahaha!

Man får inte skrämmas

Jag brukar ofta drömma mardrömmar. För det mesta brukar jag vakna mitt i allt det hemska eller bli väckt av Adam. Ni vet vilka mardrömmar jag menar, riktigt ruskiga sådana som gör att man vaknar genomsvettig och med hjärtat i halsgropen.

Inatt vaknade jag vid tretiden. Denna gång var det värre. Jag kommer inte ihåg vad jag drömde om, dock minns jag känslan. Trots att drömmen inte handlade om mig minns jag hur illa jag mådde av att personerna som drömmen handlade om utsattes för något så hemskt att jag till slut bara hörde ett hjärtslitande skrik, skrik som aldrig tog slut. Inte förrän jag vaknar av att Adam ruskar hårt om mig och jag inser att det är jag som skriker. Först då slutar jag skrika. Han kramar om mig och jag känner hur rädda vi är, för båda skakar och kämpar för att få luft. Hur jag somnade om är en gåta, då jag kämpade allt jag kunde för att inte göra just det. Inte gå tillbaka till den hemska mardrömmen igen.

En som inte lyckades somna om är Adam. Och eventuellt grannarna. Jag vet att jag måste ha skrikit väldigt högt och väldigt länge, för jag skrämde skiten ur Adam. Och här har vi en man som inte blir rädd för någonting. Vad grannarna måste tro om mig nu vill jag inte ens veta.

Jag hoppas bara att jag aldrig mer vaknar så igen.

Och det tror jag Adam också gör.

Här är vi betydligt gladare än vad vi var inatt!

Glädje trots mörker

Som många andra brukar jag varje höst drabbas av en slags sorg, en slags nedstämdhet. Varje höst samma symptom. Tankarna blir mörkare, svårare och tyngre för varje dag. Ju gråare det är ute och ju mindre sol jag får desto mörkare tankar.
Jag kan inte hjälpa det. Det är som att drömma om att man faller, man skriker och ropar på hjälp, men allting går i slow motion.
Med kylan och mörkret blir jag allt mer apatisk. Jag orkar inte med allt elände i världen. Jag gråter och gråter och sjunker allt mer.
Och tills våren är här igen pausar jag mitt liv. Jag gör saker bara för att jag måste. Jag äter för att jag måste, jag pluggar för att jag måste och jag umgås för att jag måste. Det finns ingen glädje i dessa handlingar.
När jag igår satt på biblioteket, med kurslitteraturen och markörpennan i högsta hugg, kunde jag känna hur jag började sjunka. Djupare och allt längre in i apatin och förtvivlan.
Räddningen blev dramatimmarna. För hur löjligt det än må vara att illustrera en äggkokare tillsammans med två andra personer, så är man ändå löjlig tillsammans. Och någonstans börjar man se på allt det hela och inser hur löjligt det faktiskt är, men även frigörande på något sätt. Jag börjar skratta så att det nästan gör ont.
Och jag sjunker inte längre. Mörkret försvinner allt mer och jag börjar ana en ljusglimt längst in i tunneln. Hjärtat börjar slå hårt igen och jag känner hur glädjen och lusten återvänder.

Åh, vad jag är glad för alla de underbara dramatimmarna som väntar!

En vacker höst

Jag har alltid föredragit vår och sommar före höst och vinter. Jag har aldrig varit mycket för kyla och regn.
Jag väljer alltid att åka till ett varmt ställe där jag kan sola och njuta av värmen. Dock har jag lärt mig att uppskatta snö i mer än fem minuter och även de stunder när jag inte är inomhus och kan beundra dess skönhet med en kopp te i handen.
Men hösten är det svårare med. Bor man vid västkusten har man vant sig vid att höst innebär regn, oftast horisontellt, och stormvindar. Dock kan jag inte annat än att tycka att hösten en oerhört vacker årstid, dessa få veckor innan kylan tar över på riktigt. När blommorna fortfarande är vid liv och löven får en underbar gyllene och rostig nyans.

Jag vill ha en vacker höst i år!

Ljung har fått flytta till vår balkong.

Helgplugg gör mig sur

I fredags satt jag på fina Pedagogen och pluggade och pluggade. Sedan köpte jag te och pluggade ännu mer.
När klockan började närma sig 16.00 insåg jag att det skulle krävas helgplugg om jag skulle bli färdig med skrivuppgiften innan tisdag. Det gjorde mig smått deppig, men mest av allt blev jag sur.

Och när jag sedan träffade en folkpartist utanför skolan som ville ge mig deras broschyr och prata om hur bra de har varit för skolpolitiken, ja då var jag inte sur längre. Jag blev förbannad! Jag skällde ut stackaren och skrek att de har förstört min utbildning och mitt yrke tack vare en skolminister som gör lagändring baserat på felaktig fakta som är tagen ur luften och inte det minsta bygger på vetenskaplig forskning.

Nej, det var väl inte jättesnällt av mig. Hon kan ju inte hjälpa att Björklund är mindre begåvad. Men man står inte utanför Pedagogen och delar ut propaganda för en skolpolitik som strider mot allt vi har lärt oss de senaste åren.

Så nu ska jag gå och fortsätta plugga och försöka att inte döda någon.

Lindholmenstafetten

Som om Tjejmilen inte var nog var jag tvungen att springa Lindholmenstafetten igår. Vi var fyra stycken som skulle springa 2,5 km var och som vi sprang! Efter 53 minuter sprang vår sista tjej in, en riktigt grym tid!
Tack Jessica för att du frågade om jag ville vara med och tack Lisa och Sofia som fick hoppa in samma dag (!) för att ersätta de två som inte kunde vara med.
Det slutade med en härlig kväll som jag vill göra om snarast. Efter två lopp har jag nu blivit en tävlingsfreak och vill bara mer!

Så här glad var jag för en till medalj!

Jessica var lika glad, hon!

Jessica springer allt hon kan för att snabbt lämna stafetten över till Sofia

Våra grisrosa hårband för den äkta 80-tals känslan!

Ädelt i särklass! Ja, vi hette faktiskt så.

Baksidan av RUT-avdraget

Länge har jag dragit mig för att skriva om RUT-avdraget. Delvis eftersom det är en otrolig känslig fråga för mig då jag har ooch fortfarande jobbar extra som städerska och delvis då jag som feminist tänker på avdraget som en kvinnofälla. Som invandrare är jag även medveten om den etniska aspekten, dvs. att en stor majoritet av städjobben utgörs av invandrare.
Det är långtifrån ett gramuröst jobb, det är vi alla medvetna om. Dock vet få hur liten man känner sig när man precis har gjort rent köket i en 4,5 miljoners villa i Torslanda och får klagomål från mamman i familjen för att man missade en fläck på fönsterbrädan.
Få vet att man bara vill skrika när de som vinner på RUT hävdar att nu ”vanliga” människor har tid över till familj.
Dock tänker ännu färre på hur det drabbar de som får plocka upp deras skit. Hur det drabbar deras familjer.

Jag vill be er att, oavsett om ni är för eller mot RUT-avdraget, tar er tid och tittar på det här avsnittet av Uppdrag Granskning. Det handlar om de som vi inte talar om så ofta, barnen i Europa vars mammor och pappor får flytta utomlands och göra någon annans skitgöra.

Vägra bära svart!

I tisdags träffade jag mamma för en morgonfika som slutade med kort promenad till närmaste shoppingcentret. Mamma skulle köpa ny mjölkvisp och jag kände för ett par färgglada leggins. Det blev ingen mjölkvips för mammas del, dock upptäckte vi att Vila hade utförsäljning. Vi tittade snabbt på varandra och begav oss dit med raska steg. En halvtimme senare var mamma flera scarfar rikare och jag fick hela fyra plagg för endast 160 riksdaler! 

Det hela resulterade i outfiten ovan (sorry för den wannabe-modeblogg-bilden!).
Färgglatt och prickigt, den bästa kombinationen. För jag tänker vägra bära svarta kläder i höst, oavsett vad alla modejättar säger!

Maria Wetterstrand kickar rumpa

Rösta grönt!
Men inte på Centern!

Det skall löna sig att arbeta

Nu i valtider översköljs vi av propaganda för olika partier och själv är jag mer än trött på eländet.
Mona retuscheras för att tilltala fler, Hägglund poserar med exotiska djur och moderaterna…
Har ni reflekterat över att på moderaternas jobbaffischer endast syns ljushyade, blonda män och någon enstaka lika ljus kvinna?
Tydligen skall det löna sig att arbeta.
Så länge man inte råkar vara invandrare…