Arkivet för oktober, 2010

Ibland förstår jag bara inte

Nej, det är svårt att förstå sig på folk ibland.
Så här såg det ut vid hållplatsen tidigare idag.

En vanlig söndag tänker ni nog.
Visst, men det gör det inte rätt för det. Jag menar, sopkorgen är ju där, mindre än en meter bort.
Onykter eller inte, det finns ingen anledning att strunta i att sträcka sig och slänga skiten i en j*vla sopkorg!

Ja, jag är förbannad idag.
Och hungrig.

Headhunted!

I torsdags blev jag headhunted av en trevlig kvinna från Sydafrika. Hon driver en tvåspråkig förskola och efter att ha läst mitt CV ville hon att jag skulle komma på intervju. De söker efter en svensk förskollärare, då de andra enbart pratar engelska med barnen. Nu har jag precis gått därifrån efter ett mycker givande möte. Jag vill ha jobbet så gärna! Förskolan är allt jag har drömt om. Små barngrupper, drivande pedagoger med rötter från alla världens hörn som jobbar i underbart mysiga miljöer. Nu väntar ett möte till, nu med verksamhetschefen.
Åh, jag vill ha!

Highs and lows

Från och med idag jobbar jag eftermiddagar i en tvåa och är resurs för en kille med aspergers och ADHD. Terminen ut. Som om jag inte redan har nog med projekt.
Jag är redan fäst vid killen som har det största hjärtat på hela skolan. Jag är glad över att det tack vare min närvaro blir lättare för honom att vara ett barn. Vara som alla andra.
Ett minus är att klassen bakade muffins på fritids. Jag fick motvilligt tacka nej. Och de luktade så himmelskt gott! Jag är alltså inne på dag fem och väntar. Jag väntar på att det ska bli lättare.

Fina Anna

Idag fyller min vän Anna år.
Gå in på hennes blogg och gratta, vetja!

Change

Jag har försökt att inte skriva om mitt förhållande till mat här i bloggen. Jag vet själv hur påverkad jag blir av andra som gör det. Inte på det sättet som får en att bli glad för att man mår bra, utan på ett sätt som får en att må dåligt för att man borde träna mer och äta mindre.

Dock kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg om det. Bloggen handlar ju om mina tankar kring smått och stort och jag har sedan i måndags kommit till en viktig insikt om mig själv.

Jag har inte ätit något sött alls sedan på fyra dagar. Allting började när Adam och jag bestämde oss att köra lite extra hårt i veckan, dvs. införa någon form av träning varje dag. Eftersom vi är tävlingsmänniskor båda två ville vi göra det ännu jobbigare. Ingen koffein, dvs. kaffe för Adam och cappuccio/latte för mig, inget bröd och inget socker. Inga onyttiga snacks.
Det slutar inte där. När vi ändå har en sådan vecka, varför inte prova på den ökända GI-metoden? Sagt och gjort.
Visst låter det hälsosamt? Vi tränar redan regelbundet, äter varierad kost varje dag och ser oss själva som sunda människor. Så det borde inte vara så svårt. Eller?

Det är grymt jobbigt, tro inget annat! Jag ser godis, bullar och glass överallt. När jag häromdagen satt och försökte plugga på biblioteket kunde jag endast tänka på hur alla andra satt med sin läsk, choklad och annat gott. Och där satt jag med mitt äpple och lite nötter. Jag åkte hem för att hindra mig själv från att springa över till 7eleven.
Nu är jag inne på dag fyra och kroppen skriker efter snabba kolhydrater. Ju högre den skriker och ber desto mer beslutsam blir jag. Vad har jag gjort med mig kropp att den inte klarar sig utan skit i fyra dagar? Det, mina vänner, är den bästa motivationen i världen.

Världens bästa mamma

Nu tycker jag att det är på tiden att jag berättar mer om min mamma. Min fina mamma som förra veckan blev femtio.
När jag var yngre brukade jag skämmas för min mamma. Hon var inte som alla andra mammor som var hemmafruar, bakade bullar och skvallrade över en kopp kaffe. Min mamma gick sin egen väg. Som den rebell hon var älskade hon att provocera och vägrade passa in någonstans. Hon vägrade göra det som folk hade sagt till henne. Hon skulle minnsan göra som hon själv ville. Vilket hon också alltid gjorde.

Min mamma blev på åttiotalet den första och enda kvinnliga gruvarbetaren i forna Jugoslavien. Hon kallades till intervju eftersom arbetsgivaren trodde att hon var en man. När hon dök upp med sitt långa lockiga hår, kvinnlig och uppkäftig, kunde de inte annat än att anställa henne. De ville se vad hon gick för. Och som hon visade dem!
Min mamma detonerade sprängladdningar för att göra nya gångar i gruvan. Nu snackar vi flera tusen meter under marken. Sedan sprang hon så snabbt hon kunde.
Hon visade mig och min syster att vi kan bli precis vad vi vill, bara vi kämpar hårt.

Jag har alltid brukat säga att jag inte har bett om att bli född. Nu när jag har blivit äldre och klokare tänker jag annorlunda. Jag är glad för att det är just hon som är min mamma, för hon är ju den bästa mamman i världen.

Att visa sin uppskattning

I fredags var min sista dag på praktiken och trots att jag har blivit tillfrågad till vikariera där, som jag självklart inte kunde motstå, kändes det som ett jobbigt farväl.
För att visa min uppskattning valde jag att scrappa ihop två kort, ett till arbetslaget och ett till min handledare, där jag beskrev hur mycket jag värderar deras varma ord och inställning mot mig. De har tillåtit mig att bli en av dem och det kommer jag aldrig att glömma.

Att säga adjö

Jag ser honom på långt håll. Han rusar ända från fotbollsplanen och jag kan inte annat än att le.
Han har enbart tunna jeans och en tröja på sig och han springer allt han kan samtidigt som han ropar ”Bella, Bella vänta!” Hans händer är utsträckta och han springer in i mig och ger mig en stor kram. Hans kinder är alldeles rosiga och jag ser att han är gråtfärdig. ”Bella, jag vill inte att du ska gå”, säger han och nu trillar stora tårar nerför hans kind.
Hur ska jag kunna trösta honom när mitt hjärta håller på att spricka?
Det här barnet har jag fått träffa för första gången för tre år sedan på min allra första praktik, då han gick i förskolan. Han blev då en av mina favoriter trots att jag inte borde ha några. Han charmade mig med sitt stora leende och lockiga hår. Jag tänkte att om jag någonsin skulle ha barn så skulle de vara lika honom.
Nu står samma lilla pojke och håller hårt om mig och gråter.
Tre av de ”tuffa” killarna i klasser springer till oss och bildar en stor gruppkram. Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag gråter och förstår inte hur man förväntas fixa det här.

En inte så vanlig oktobermåndag

Som ni redan vet har Adam och jag förlovat oss. Ni har redan fått se de underbara ringarna och nu tänkte jag berätta hur det gick till. Det tål dock att påpekas att jag fortfarande är chockad och inte riktigt har insett hur stort detta faktiskt är.

Jag kom hem runt fem i måndags, efter en jobbig dag på praktiken och ett hård träningspass. Trött oh utsvulten. Jag orkade knappt gå de få trappsteg till våning två och vår lägenheten. Jag visste att Adam redan var hemma och det var som vanligt olåst. Jag öppnade dörren och blev så paff att jag nästan svimmade.
Det första jag såg var tända ljus i hela lägenheten, och då menar jag verkligen överallt. Jag försöker samla alla de tusen tankar som dyker upp i mitt förvirrade huvud och då ser jag Adam. Han ler nervöst, klädd i slips, vit skjorta och kostym.
Jag vet inte om jag ska ta av mig kappan, lägga ner träningsväskan eller pussa honom. När jag äntligen har fått av mig kappan tar han min hand oh går ner på knä. Mina ögon måste ha varit stora som tefat, så överraskad har jag nog aldrig blivit. Han visar mig ringen och frågar om jag vill gifta mig honom. Jag nickar till svar och nickar och nickar.
Jag hör ordet i mitt huvud men lyckas inte få ut det. Till slut kommer allting på en gång. Jag säger att det är klart att jag vill oh jag ler så mycket att det nästan gör ont. Vi pussas i en evighet och han berättar att han har lagat min älsklingsrätt, lasagne. Vi skålar och pussas och kramas mer. Vi skrattar och tittar på våra ringar och vi är så löjligt lyckliga.

Nu är jag fästmö till världens underbaraste man.
Han är den jag alltid har drömt om. Och mer.

Jag älskar dig, Adam.

”Varför kan du inte va hos oss efter freda…

mms_img19189 (MMS)

”Varför kan du inte vara hos oss efter fredag?”

När jag inte kunde ge eleverna ett bättre svar än att jag kommer att börja jobba på en annan skola så småningom svarar eleverna så här ”Men då tänker vi börja på skolan du ska jobba på!” Mina gullungar!

Två världar tillsammans för evigt

Överraskningskalas

Igår ordnade vi ett överraskningkalas för min mamma som imorgon blir femtio. Hon blev otroligt glad men även chockad. När hon väl förstod att det som hände var verkligt började hon fråga ut oss ”Hur kom du in?”, ”Var det därför du frågade var jag bodde?”, ”Hur hann ni med allting?”, ”Hur fick du tag på alla?”.
Min fina mamma.

Lördagsmys

Den här helgen firar vi den lyckade försäljningen av vår fina lägenhet. Igår njöt vi av en trerätters på Faro, restaurangen med fantastiskt god mat och en underbar utsikt.
Även ikväll slog på stort med drinkar, chips och godis.
Det är ju trots allt inte varje dag man blir rik för en kort stund.

Äntligen!

Idag kl 12:30 lanseras den nätbaserade veckotidningen FeministisktPerspektiv som jag längtat efter så!
Jag är så trött på alla tjejtidningar som talar om mig vilka kläder jag ska köpa, hur jag ska inreda mitt hem och hu jag ska tillfredsställa min kille.
Nej, nu talar vi utveckling som inte bygger på samhällets manliga dominans så långt ögat når.
Om ni känner likadant klicka er in på www.feministisktperspektiv.se

Logiskt, eller?

Idag får våra elever gå inomhus i jackor, mössor och vantar samtidigt som kommunen skryter om miljonvinst på sin hemsida. Ska det vara så här?

Om klädkoder

Jag har i min tidigare blogg skrivit om de oskrivna klädkoderna som gäller i skolvärlden. Då talade jag mest om hur jag själv har blivit utsatt för kommentarer om mitt utseende som inte direkt var några komplimanger.
Flera i lärarlaget/skolan har alltså ett behov av att påpeka hur jag klär mig, eller som de menar klär upp mig, vilket stör mig något otroligt. Att eleverna kommenterar att jag har målade naglar eller ljus ögonskugga har varit något jag har lärt mig att hantera. Det är något jag har kunnat ta med en nypa salt.
Men när vuxna människor påpekar samma sak, och det på ett sätt som får mig att känna mig liten, är enbart dålig stil.
Jag vägrar att bli en lärare i jeans och tröja, sönderpermanentat hår och trasiga naglar. Det må låta hårt, utseendefixerat och till och med elakt, men jag anser att vi kan höja vårt status genom att bl.a. klä oss bättre. Hur mycket vi än vill hävda att utseendet inte spelar någon roll så gör det ju faktiskt just det. Det är ju det yttre vi ser först.
De lärare som tog hand om sig själva och stack ut respekterade jag mest. Hur provocerande det än må låta.

Idag är jag klädd så här.

Vårt drömhus

Nu när budgivningen på vår lägenhet är i full gång och det ser ut som att vi kommer att få mer pengar än vi egentligen behöver är det mer än någonsin dags för mig att visa några bilder på vårt drömhus.
Det här är huset vi blev så kära i att vi helt enkelt var tvungna att ha det. Det tål att påpekas att vi egentligen inte ens tänkte köpa något hus vid det tillfället, det kändes fortfarande så långt bort. Men något hände när vi såg den stora tomten och steg in i den stora, ljusa hallen. Vi blev förälskade. Vi visste att det här var vårt drömhus och att det måste bli vårt. Vilket det också kommer att bli vid årskiftet. Välkommen till vårt nya hem som väntar sig en hel del renoveringar som kommer att sätta vår prägel på det.

Höstpromenad

Det är okej

Det är alltså helt okej att äta choklad. Och inte bara okej, det är till och med bra! Här har vi en artikel som förklarar varför kvinnor känner sådant begär för choklad. Precis vad jag behövde just nu.
Jag behöver alltså inte ha skuldkänslor och må dåligt i flera dagar framöver när jag har unnar mig choklad. Det är ju hälsosamt!

Fredagsfika med mamma

Inte konstigt att jag har blivit en sådan gottegris med tanke på vem jag brås på. Sådan mor…

Får folk säga vad som helst?

Jag blev kallad ”jävla blatte” igår. Jag blev så ställd att jag inte ens kunde förmå mig att svara.
Heja yttrandefrihet!

For the very last time

Idag gäller det. Idag blir jag bedömd av min VFU-ledare för allra sista gången. Jag blir bedömd av en person som kan avgöra om jag kommer att få mitt examen eller inte. Jag är inte lite nervös heller.
Det är nu jag måste visa att jag kan.
Nu kör vi så det ryker!
Så håll tummarna för fasiken!

Allting var inte bättre förr

Jag må störa mig på bagateller och jag kan även vara väldigt duktig på att ta mitt blivande yrke på alltdeles för stort allvar, men vissa saker kan jag absolut inte släppa oavsett hur löjliga de än må uppfattas av utomstående. ‘

En sådan sak är ordet ”dagis”.
För det första, dagis finns inte. Sedan 1998 heter det förskola och är en annan typ av verksamhet än den som vi envisas att kalla dagis.
För det andra tål det även att påpekas att de som jobbar i förskolan har en läroplan att följa,  där omsorg och pedagogik går hand i hand och där huvuduppgiften är att lägga grunden till det livslånga lärandet.

Jag har inte läst 3½ år på universitet för att bli kallad dagisfröken av föräldrar och er andra. Jag blir utbildad lärare för tidigare åldrar och att bli kallad något annat än lärare/förskollärare är för mig en ren förolämpning.
Om en 2- åring kan säga förskola kan även ni andra det.

I behov av energi

Det är så konstigt hur slutkörd man kan vara när man har praktik. Denna gång är den sista, men även den längsta hittills. Jag vet inte var min energi har tagit vägen.
Jag sover dåligt eller inte alls eftersom jag oroar mig för hur lektionerna och samlingarna kommer att gå. Jag vill inte bara duga, jag vill vara bäst. Och att vara bäst kostar. Det kostar timmar och timmar jag lägger på att planera och genomföra, komma på nya, fräscha idéer och utveckla dem, tillverka dockor och redskap och surfa runt på alla de underbara pedagogbloggar som finns där ute.
Jag är inom ett par månader färdigutbildad lärare och jag vill göra mitt bästa för att förtjäna mitt examen. Men allt slit tar på krafterna och mitt ”vanliga” liv blir lidande. Träningen ska vi inte ens prata om.

Förhoppningsvis kan dessa mirakelpiller göra mig pigg och alert igen?

SD:s ledamöter lämnar kyrkan

Biskop Eva Brunne inledde sin predikan med att tala om att tusentals människor protesterade runt om i landet mot rasism. När Brunne nämnde att det inte är värdigt en troende människa att göra skillnad på människor bara för att de kommer från olika länder reste sig samtliga Sverigedemokrater upp ur bänkarna och lämnade kyrkan. ( Ur dagens DN)

Varför blir jag inte förvånad?
Tydligen kände ju sig SD träffade av biskopens predikan. Vad hände med ”Jag är inte rasist, men..”?
Heja biskopen som vågar tala om rasismen och dess konsekvenser! Detta får inte förbli en politiserad fråga där enbart de rödgröna tar ansvar och kritiserar SD:s politik. Vi är många där ute som inte håller med SD och nu måste vi markera det.

Och vad kommer du från?

Häromdagen läste jag Magdalena Ribbings blogg på DN. Istället för att skratta alla dessa i-landsproblemsfrågor höll jag istället på att bokstavligt talat sätta min nygjorda cappuccino i halsen.
Frågan handlade om hur man bemöter att alla i tid och otid frågar om ens ursprung så fort man inte ser ”svensk ut”, bryter eller på något annat sätt avviker från den vesterländska normen.
Som ni kan förstå kunde jag mer än lätt identifiera mig med frågeställaren.

Hur många gånger har inte jag blivit tillfrågad samma sak? Oftast ställs frågan av alla möjliga främligar, som tar sig friheten och vill bryta isen.
Till er som tänker bombadera mig med kommentarer om mänsklig nyfikenhet kan jag redan nu svara att visst kan jag förstå det. Samtidigt kan jag för det mesta inte annat än att bli otroligt trött på dessa typer av frågor som oftast leder till att man undrar varför min familj har flyttat hit, vilket är en oerhört känslig fråga i mitt fall.

Och nej, det räcker inte att säga att man helst inte vill prata om det, byta ämne eller svara ”Från Partille/Göteborg/Västsverige, och du?”. Svarar jag att jag är från Partille/Göteborg/Västsverige är personen i fråga fräck nog att säga ”Men egentligen då?”.

Och nej, jag skäms inte för mitt kroatiska ursprung, tvärtom. Jag är otroligt stolt över att ha ett till hemland, ett till språk och en massa referenser som jag annars inte hade haft.

Men efter att så fort jag har presenterat mig få frågan ”Vad kommer du från?”, vilket har hänt sisådär tiotusen gånger hittills, kan jag ärligt säga att det inte är roligt.

Och nej, man känner sig inte unik.
Man känner sig utpekad.

Skulle ha folk ställt samma fråga om jag hade varit blond?
Och varför är mitt hår så rufsigt?

En exklusiv väska

I fredags visade jag upp min magiska väska för F1:orna och förklarade att den innehåller olika föremål som vi skulle använda oss av på lektionerna. Bland annat min kompis Bob.
Så fort väskan togs fram ville eleverna veta allt om den. En av killarna, låt oss kalla honom Jesper, ville veta följande:
Jesper- ”Vad heter den egentligen?”
Bella- ”Den heter ju den magiska väskan.”
Jesper- ”Men vilken modell?”
Bella- ”Magiska väskan 2000.”
Jesper och klasskamraterna säger i kör- ”Wooow”

Japp, den kan man inte köpa var som helst.

Min härliga fredag med Jennie

Efter en härlig dag med mina F1:or som började med rytmiksamling och slutade med språklektion med Bob, mötte jag världens bästa Jennie för en fika. Dvs. jag vräkte i mig och vi snackade skit. Som vanligt då.
Efter fikat bar det av till gymmet för höstens första boxpass. Vi tyckte att ledaren var trevlig och uppmuntrande, så vi lär ju gå dit igen. Kanske redan på tisdag, eller vad säger du Jennie?
Nu har jag legat här och försökt att lära mig min nya mobil. Det blev en Xperia, X10 mini pro och jag är redan kär! Kan man bli kär i en pryl? Den är liten, har snabb internetanslutning, pekskärm och tangentbord. Nu kommer inte de långa resorna till och från praktiken kännas lika långa igen.
Dock måste jag vara tråkig och lägga mig nu om jag ska orka dubbelpasset med Jennie imorgon.