Arkivet för november, 2010

Vadå vänta?

Jag vet att det är långt kvar till bröllopet, men jag kunde inte hålla mig.

Mer än 390 sidor och jag har fortfarande inte hittat en klänning som jag kan tänka mig ha. Så kräsen trodde jag aldrig att jag var!

Min måndag

Efter en inte så produktiv förmiddag med Jessica, men dock massa skvaller, var det dags för löpturen. Vänsterfoten krånglade så foten och jag fick kompromissa om att springa 10 minuter och gå 10 i en timme.
Efter det belönade jag mig själv med sushi och fick en räka trots att jag påpekade att jag inte skulle ha det. Tre gånger. Nåväl, i-landsproblem får man ju lov att ha ibland. De sju andra bitarna smakade underbart och nu sitter jag och försöker sammanfatta några meningar till uppsatsen innan det är dags för dramapasset. Det blir en lång måndag.

Julkort 2010 del II

Idag vill kameran som jag vill och då får man passa på. Här har ni tre julkort till. Fyra julkort på en dag alltså. Inte illa pinkat.

Sretan Božić betyder God Jul på kroatiska om någon undrar. Stilrent med juliga färger var temat för årets julkort och jag måste säga att jag är väldigt nöjd.

Julkort 2010 del I

Idag gick det undan. Jag lyckades med att inte överdesigna och höll mig istället till ett stilrent tema. Färgerna är typiskt juliga, till skillnad från förra året. Här får ni se de allra första. Resten tar vi imorgon, när kameran vill samarbeta.

Vad tycker ni?

Kärlek och annat viktigt

Efter en lång sovmorgon med mys och pussar är Adam på gymmet och jag lyssnar på ”I’m gonna be” av The proclaimers och njuter av dagens första cappuccino och macka av surdegsbröd. Igår hade vi adventsfika med hemmagjorda pepparkakor, lussebullar och glögg i mängder. Ett stort tack till alla våra fina vänner som gjorde kvällen till en succé!
Idag väntar julkortspyssel och film om Cornelis. Årets julkort kommer att bli enkla och stilrena. Pysselväskan längtar efter att få öppnas och det riktigt kliar i mina fingrar av pysselbegär.

Vad har ni för er idag?

Bombsäkert skämt

Jag kan inte sluta skratta. Kunden har (inte alltid) rätt är en blogg som jag brukar läsa då och då. Vissa inlägg är riktiga klassiker. Andra får mig att undra varför folk jobbar i vissa branscher. Men ibland dyker det upp ett inlägg som får mig att skratta högt. Ett sådant inlägg kommer här:

”Jag står i kassan på klädavdelningen och håller på att expediera en medelålders kvinna. Hon säger inte ens hej och verkar väldigt blyg. Då kommer det in en ung kille med en stor väska:

Han: Kan jag ställa den här, så jag slipper släpa på den i affären?
Jag: Ja, visst.
Han ställer den vid mig och går.

Kvinnan som jag håller på att expidera tittar plötsligt mig i ögonen och säger:
“Det är en bomb i väskan!”
Jag fryser till is och säger:”Vaa?”
Hon: “Nä jag skojade bara” (inget leende eller nåt som styrkte det hon just sa)
Sedan går hon.

Jag suckade av lättnad när killen kom tillbaka och hämtade sin väska.”

Inlägget och bloggen hittar ni här.
Det har då gjort min dag.

Likabehandling

Skolverkets allmänna råd är rekommendationer och stöd för hur skolans författningar (lagar, förordningar och föreskrifter) kan tillämpas. Den anger hur man kan eller bör handla och syftar till att påverka utvecklingen i en viss riktning och att främja en enhetlig rättstillämpning.

2009 publicerade Skolverket en skrift om hur förskolan och skolan måste jobba för att främja likabehandling och förebygga diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. Sedan 2009 har alltså skolor och förskolor tillgång till råd och rekommendationer om hur detta arbetet borde utformas. Skriften är uppbyggd kring tre punkter, främjande, förebyggande och åtgärdande arbete och varje punkt är noga beskriven definitionsförklaring och konkreta exempel. 

Några av exemplen är: 

Ge pojkar och flickor lika stort inflytande och utrymme i verksamheten.

Belysa rasismens idéhistoria.

Använda böcker som belyser olika typer av familjebildningar eller olika minoriteter i förskolan.

Vi kan alltså inte längre välja bort ett visst arbetssätt, eller skylla ifrån oss med argument om okunskap. Nu finns allting svart på vitt. Särskilt den sista punkten i exemplet ovan skulle jag velat ha kännedom om när en förälder motsatte sig att min barngrupp skulle arbeta med bl.a. hbt-frågor. Föräldern i fråga gick så långt och menade att hans son minsann inte skulle gå och bli bög.
Det är alltså vårt ansvar att förebygga diskriminering av dessa slag. Nu har vi argumenten och kunskapen. Så vad väntar vi på?

Tävla hos whopsydaisy

Jag brukar aldrig anmäla mig till tävlingar eftersom jag aldrig någonsin har vunnit någonting. Inte ens en ny lott på Bingolotto. Dåligt, eller hur? Men när jag läste om att en av mina favoritbloggare, Whopsy Daisy, som även gör läckra smycken, har en tävling var jag bara tvungen att vara med. Priset är ett personligt smycke med valfri text. Kan det bli bättre?

Gå in och tävla du med!

Snacka om att generalisera

Examensarbetet är full gång. Vi går igenom litteratur, forskning och alla möjliga studier hela dagarna. En och annan gång upptäcker man en riktig pärla. Som Yvonne Hirdman till exempel, som igår vann Augustipriset i kategorin facklitteratur.
Men då och då vill man bara spy. Som när hardcorefeminister uttalar sig om barn utan att ha någon som helst vetenskaplig förankring i sin text.
Eller när den danska debattören Bertill skriver, inte en, utan tre böcker om hur synd det är om killar i skolan. Om att skolan har blivit ett kvinnligt universum och att killarna därmed är mer utsatta än någonsin. Jag vill bara spy!

Nedan citerar jag tretton påståenden om kvinnliga lärare, som Bertill anser sig kunna fastställa efter femton år som lärare. Påståenden är tagna från hans bok ”Hankön i skolan”. Om någon undrar så skäms jag åt hans vägnar, gubben är ju pinsamt okunnig! Påståendena stämmer bättre in på Jan Björklund, om ni frågar mig. Och som kvinna och lärare så tror jag att jag är mer trovärdig än en bitter, gammal gubbe. 

13 påståenden om kvinnliga lärare

1. En kvinnlig lärare är mycket allvarlig och förbereder sig noga till lektionerna.

2. En kvinnlig lärare lägger stor vikt vid att den plan som hon gjort upp skall följas och åtlydas.

3. En kvinnlig lärare menar att detaljerna är viktiga.

4. En kvinnlig lärare kan bli mycket arg.

5. En kvinnlig lärare menar att böcker är mycket betydelsefulla i undervisningen.

6. En kvinnlig lärare menar att det är mycket viktigt att saker och ting görs precist och korrekt, snyggt och ordentligt.

7. En kvinnlig lärare lägger vikt vid att det är lugnt och ordentligt i klassen.

8. En kvinnlig lärare är mycket uppmärksam på hur eleverna har det med varandra.

9. En kvinnlig lärare berättar ofta om sitt eget liv.

10. En kvinnlig lärare diskuterar mycket med eleverna.

11. En kvinnlig lärare får eleverna att känna att det är synd om henne om de inte läser sina läxor.

12. en kvinnlig lärare har svårt att säga ifrån och sätta gränser.

13. En kvinnlig lärare har inte särskilt stor självtillit; i varje fall inte så mycket som en manlig lärare.

Äntligen måndag

Ibland hatar jag kollektivtrafik. Nej, jag menar inte ogillar, jag menar verkligen att jag avskyr kollektivtrafik. Varenda cell i min kropp gör det just nu. Dramapasset är slut, det är minusgrader, det blåser och snöar och jag har väntat på den j*vla bussen i en över halvtimme. Det är något jag inte kommer att sakna när vi har flyttat. Jag skrapar rutorna på bilen tusen gånger om bara jag slipper vara beroende av en buss som aldrig kommer.
Ja, jag är förbannad idag. Och så tar jag tillbaka det jag skrev om att vinter är en vacker årstid och att snö kan vara mysigt. Jag hatar snön med idag. För det är en sådan dag och ibland får man faktiskt vara förbannad.

Barn är bra härliga

Att jag tycker det är väl ingen hemlighet med tanke på mitt yrkesval. Jag kan helt enkelt inte få nog av barn. De är ärliga, har nära till skratt och de luktar så himla gott! Min nya favorit är Kevin, fem månader och redan en riktig charmör. Jag struntade snabbt i de vuxna för att få gosa med honom och det ångrar jag inte. Jag längtar redan tills vi kan vara hans barnvakter. Vem behöver Tv när man har en sådan här skojig unge att leka med?

En bra dag

Gårdagen kan sammanfattas så här: trötthet, en stark nu-kommer-jag-att-svimma-känsla och ren uppgivenhet. Idag är det lördag och redan ser den ut att knäcka helvetesfredagen med hästlängder.
Härligt lång sovmorgon visade sig vara precis det jag behövde för att vakna lycklig. En god frukost och varm dusch gjorde morgonen ännu bättre och nu väntar jag på att vi ska åka till namngivningskalaset. Vi har den perfekta presenten och är redo för en massa gos med Kevin, dagens huvudperson.

Och trots att jag vanligtivs hatar allt vad kyla och snö heter måste jag erkänna hur vacker vintern kan vara ibland. Den är otroligt vackern så länge jag håller mig inne med en varm kopp te i handen. Så långt kan jag sträcka mig.

Vad ska ni hitta på för skoj idag?

Jag har fått jobb!

Den senaste månaden har jag levt med en jobbig ovisshet. Efter att i fyra år ha vetat vad som väntar bakom hörnet går jag nu mina sista veckor på lärarprogammet. För första gången på fyra år hade jag fram till igår inte en aning vad som väntade efter nyårsskiftet. Ovissheten gjorde mig orolig och den gjorde att jag var stressad mest hela tiden. Idag vet jag. Jag har fått jobb och nu är alla papper påskrivna. I januari börjar jag jobba en förskola, med barn som är två till fem år. Jag kommer alltså, efter alla praktikperioder, äntligen få en fast arbetsplats med kollegor och en barngrupp som jag slipper slita mig från efter några veckor. Jag kommer att vara en central del i verksamhetsutformningen. Jag kommer att få jobba med det jag älskar!

På gymmet! Oh yeah :-)

mms_img56312 (MMS)

På gymmet! Oh yeah :-)

Dagens höjdpunkt

Efter att ha sprungit nio kilometer står jag nu på en fullpackad buss som körs av en galen chaufför. Ganska pissigt om ni undrar.

Tack underbara läsare!

Flera gånger har jag varit på gång att sluta blogga. Det tar alldeles för mycket tid som jag skulle kunna lägga på någonting annat. Jag har valt att fortsätta av en enkel anledning. Det är tack vare mina få, men oerhört intelligenta, intressanta och inspirerande läsare. Några av er känner jag personligen, andra har jag lärt känna via era egna bloggar. Och på något sätt känns det som om vi har blivit vänner också. Visst är Internet fantastiskt ibland?
Hade jag aldrig skaffat en blogg så skulle jag inte fått lära känna er. Ni kommenterar, engagerar er och peppar. Och det betyder så oerhört mycket skall ni veta. Just gårdagens inlägg krävde mycket mod av mig att skriva då min relation till mannen som är min biologiska pappa är allt annat än vacker. Och när flera av er kommenterar och skriver att ni är i samma situation vill jag bara krama er. Vetskapen om att oavsett hur svårt man har det finns det de som har det lika svårt, om inte ännu svårare, att det finns de som förstår, det gör att livet känns en smula enklare.

Bildkälla 

Att inte ha en pappa

Idag är det fars dag. Idag glädjs papporna åt alla fina presenter och uppvaktningar. Idag får just de vara i centrum.
En gång om året uppmärksammar vi våra fäder på ett sätt vi kanske inte gör annars.

Det är just på en sådan dag som jag saknar att ha en pappa som mest. Jag har lärt mig att leva utan en pappa alla de andra dagarna, men just idag är det svårt. När folk pratar om vad de skall köpa till sin pappa, blir jag mest tyst. När man går förbi affär efter affär som påminner en om vikten av att uppvakta sin far blundar jag hårt och går förbi. När kassörskan påminner en om att det är fars dag imorgon vill jag dra en lögn om att min pappa dog igår och bryta ihop, bara för att.

Jag avundas alla som idag kommer att vara med sina pappor.
För trots att jag aldrig har haft en pappa, inte ens en fadersfigur, avundas jag er. Jag saknar att ha pappa, trots att jag aldrig på riktigt har haft en.

Ha en fin fars dag och låt era pappor veta hur mycket de betyder för er!

En känsla av ren tacksamhet

Är på väg hem efter en dejt med fina Malin.
Jag ser mitt ansikte i fönsterrutan och upptäcker att jag ler från öra till öra. Idag har det varit en sådan perfekt fredag trots att jag har sovit alldeles för lite.
Idag är tacksam. Ja, hela min kropp och själ är fylld av en känsla av ren tacksamhet.
Jag är tacksam för mitt liv, för min fästman och min familj. Jag är tacksam för mina vänner och för alla de härliga människor jag träffar dagligen. Jag är glad för att jag slipper frysa och gå hungrig. Jag är även tacksam för min utbildning och för att jag snart börjar jobba med det jag älskar. Jag är så tacksam för så mycket. Vad är ni tacksamma för?

Bevara mångfalden!

I november förra året antog EU ett direktiv om att vissa fröer skall registeras. Det handlar om udda fröer, gammeldags fröer, ovanliga fröer, lokalt anpassade fröer som skall få en gräddfil i lagstiftningen och avkrävas ett enklare och billigare regelverk. 

EU-lagstiftningen ska nu implementeras i den svenska lagstiftningen. Jordbruksverket har formulerat en regelsamling som är ute på snabbremiss. Verket föreslår också  att varje enskild frösort ska kosta 5000 kronor att registrera det första året, och därefter 2000 kronor om året. 

De här sorterna är av noll och intet värde för den storskaliga industrin, men till stor glädje för många entusiaster, småskaliga odlare och trädgårdsamatörer. Det handlar om ungefär 300 olika frösorter i Sverige, bland annat chilifrukter, sparris och morötter. Enligt många företag som säljer dessa fröer skulle så höga avgifter helt omöjliggöra försäljning i framtiden.

Ett av dessa företag drivs av Adams föräldrar och heter Runåbergs fröer. Det är ett företag som har nischat sig på att sälja just alla udda, gammaldags och ovanliga fröer och skulle direktiven gå igenom kommer deras företag att riskera att förlora hela sin kärnverksamhet.

Jag väljer därför att använda ett utdrag ur brevet till Jordbruksverket skrivet av Runåbergs fröers ägare redan 1995: 

”Dessa nya regler, som gäller från årsskiftet, kommer att förändra utbudet av köksväxtfrö för alla odlare. Tyvärr till det sämre för ’all framtid’. Det är ett samvetslöst övergrepp att inte ens tillåta husbehovsodlare så frön av sorter som inte finns dokumenterade inom EU. Att förvägra oss alla de tusentals spännande sorter som finns runt om i världen är på gränsen till ofattbart, bara för att de är utomEUiska.

Bredden både nu och för framtiden bör istället uppmuntras. Ju bredare genetisk bas vår odling vilar på, desto mindre sårbar är den. I en framtid med ev. klimatförändringar och ozonbrist, är varje sort och variant viktig för vidareutvecklingen av vår växtbas.

Mångfalden beskärs ytterligare. Trots att vi i Sverige förbundit oss att bevara den. T.o.m. internationellt skrivit under på det i Rio de Janeiro.

Vår trädgårdskultur utarmas till synes helt i onödan. Vi anser oss tydligen så rika här i kalla norden, att vi kan bortse från och t.o.m. förbjuda mängder av sorter och varianter från klimatzoner liknande vår egen. Huvudsakligen för att de är för små för att klara de avsevärda kostnader som registrering i officiella sortlistor i Europa innebär.

Låt oss behålla variationen och friheten som all världens fröer skänker oss. Vi har allt att vinna på det. Det är synnerligen kortsynt och osunt att begränsa handeln på detta sätt. Till förmån för de lönsammaste sorterna hos de allt färre, men större fröfirmorna.”

Kampanjen mot Jordbruksverkets och EUs beslut stormar på både Facebook, bloggar och i flera tidningarChefredaktören för tidningen Allt om Trädgård beskriver varför svenska odlare, med våra speciella klimatförhållanden, har så stor nytta av udda grönsakssorter att välja på.

Jag vet inte om det redan är för sent, men jag vägrar vara tyst. Just 2010 är biologiska mångfaldens år. Till den biologiska mångfalden räknas också en mångfald av grönsaksfröer. Hur det kommer sig att Jordbruksverket inte känner till detta är för mig en gåta.

Att arbeta mot jämställdhet

Som ni kanske redan vet håller jag på med examensarbete som kommer att behandla genusfrågor i förskolan. Jessica och jag är i full fart med att gå igenom all litteratur om ämnet och dessa högar med böcker bara växer. Även om det är ett intressant och roligt ämne vi har valt känner jag ibland för att skrika rakt ut. Forskning efter forskning visar hur våra föreställningar om kön i sin tur överförs till barnen och hur stor makt vi faktiskt har. Jag har fastnat för det konkreta arbetet mot jämställdhet i förskolan. I flera böcker framgår det att när man i förskolan drar igång ett genusprojekt handlar det ofta om att det är flickorna som skall ändra på dig. Flickorna ska lära sig att ta för sig och bli tuffare ich på så sätt lära sig att tackla killarnas sätt att vara.

”Duskussioner om hur man ska förbättra delaktigheten i gruppen landar till exempel inte sällan i att uppmuntra sådana egenskaper som traditionellt förknippas med pojkar: att ta plats, att hävda sin rätt och så vidare. Istället för att lära alla barn att visa hänsyn och vänta på sin tur – handlingsmönster som ofta förknippas med flickor.” (Utbildnings- och kulturdepartementet 2006)

Forskaren Marie Nordberg är inne på samma linje i sin artikel om pojkar, flickor och genuspedagogik:
”Medan pojkflickan ofta ses som någon som positivt tar för sig, är modig och orädd, frammanas genom andra diskurser flickpojken som omanlig och saknande vissa egenskaper. Genom jämställdhetsdiskursen framstår pojkflickans maskulinitet som en positiv tillgång, medan genom den hegemoniska maskulinitetesstereotyp som idag råder i flickpojkens fall uppfattas som en problematisk brist. Hos både pojkflickan och flickpojken kopplas femininitet till något negativt.”

Bildkälla

Ett nytt liv på landet

Det flesta av oss kan nog enas om att det för tillfället inte finns så många produktiva och intressanta program på TV. Alla dessa hemmafruar, folk som söker efter kärleken på bästa sändingstid och urdumma såpoperor får mig att vilja kräkas. De får mig att undra vart vi är på väg. Vi borde utvecklas framåt, inte bakåt.

Dock finns det en ljusglimt i mörkret och för mig är det den brittiska serien ”Ett nytt liv på landet” som sänds på kanal 9 kl. 19.00. Där söker den charmiga arkitekten George Clarke upp människor som tröttnat på storstadens stress och längtar ut till lugnet på landet. Genom att satsa allt de har, såväl pengar som energi, ger de sig i kast med de mest krävande objekten. De renoverar, river, bygger och inreder med liv och lust samtidigt som familjerna stundtals går på knäna. ”Ett nytt livet på landet” är en serie om drömmare, slit och faktiskt förverkligande. En serie att inspireras av.

Då Adam och jag kommer att göra något liknande om två månader känns serien väldigt inspirerande och nyttig. Och ikväll beger sig ett par till bergen i Kroatien för att göra om ett fallfärdigt hus till sitt nya hem. Jag kommer självklart att sitta fastklistrad vid soffan prick sju ikväll.
Var med ni också och följ med till mitt hemland!

Fullt upp

Jag är ledsen för att jag inte skriver så flitigt, men ni ska veta att jag har fullt upp. Det är fullt upp med examensarbetet som Jessica och jag vill ska ge oss toppbetyg. Det är även fullt upp med anställningsintervjuer. Och någonstans där ska jag också klämma in ett eller två träningspass, dejt med vänner och mys här hemma. Det är inte lätt att vara Bella just nu.

Eller jo, det är det visst! Jag älskar mitt liv!

Helgen i bilder

Anledningen till att jag inte har skrivit i helgen är att jag har varit alldeles för upptagen med att leva livet och ha roligt. Och när vädergudarna för första gången på två veckor ger oss lite solsken måste man åka till Stenungsund för att promenera vid havet och ha picknick i lä. Och när kvällen är framme hämtar man upp kompisarna för att käka ute och skratta till man får ont i magen.

Barbro och jag är glada för solen

Tjörnbron

Man bara måste älska västkusten

Kärlek

Ännu mer kärlek

Att arbeta med genus i förskolan

Idag har Jessica och jag börjat jobba med vårt examensarbete. Egentligen tjuvstartade vi redan igår med att låna några böcker som handlar om vårt ämne. Vi kommer att göra en studie om hur man kan arbeta med geniusfrågor i förskolan. Ämnesvalet kändes självklart från början då det är något vi båda är väl insatta i och intresserade av. Så här skriver Delegationen för jämställdhet i förskolan:
”Man ska arbeta med jämställdhet i förskolan eftersom det ingår i förskolans uppdrag. Ett uppdrag som finns tydligt formulerat i bland annat läroplanen. Därför behövs det egentligen inga konkreta bevis för att jämställdhetsarbete lönar sig eller ytterligare förklaringar om frågans betydelse. Jämställdhet är helt enkelt ingen frivillig aktivitet som går att välja bort utan den ska ingå i det dagliga arbetet. ”

Längta ihjäl sig

Minns ni vårt drömhus?
Efter nyårsskiftet flyttar vi in och jag orkar inte vänta längre! Snart kommer jag att knacka på med målarpensel i ena handen och spackel i andra. Vi har väntat så länge, men snart är det bara vårt.
Tänk er bara, kunna sitta på uteplasen och titta på den enorma gräsmattan. Plantera en stor blomrabatt. Lukta på lavendel och vänta på att äpplen skall mogna. Gå upp till skogen bakom och plocka svamp. Gå långa promenader runt sjön och cykla ner till havet.
Men framförallt slippa folk. För Adam och jag gillar inte folk. Eller jo, det gör vi ju. Vi gillar inte bara att ha folk som grannar.

Vardagsklotter på universitetet

mms_img52970 (MMS)

På en av toaletterna på universitetet hittade jag det här. Ska man skratta eller gråta?

Heja oss!

Jag har tänkt på en sak. En sak som jag tänker på då och då. Nu handlar det om hur jag igår skrev att jag var söt. Om hur fel det kändes. Att skriva att jag var söt, alltså. För det skall man inte. Man skall inte tycka att man är söt, fin, bra, att man suger. För är man tjej så får man enbart säga att man är dålig, fet eller dum. Oduglig. Titta på alla andra och på hur lyckade de är. Jag kommer aldrig att vara lika bra. Aldrig duga. Aldrig räcka till.

Sedan blev jag lite förbannad på mig själv. Jag blev förbannad eftersom det kändes fel att skriva att jag är söt. För det är jag ju. Men det skall man ju inte säga högt att man tycker. Det är ju tabu och ett brott mot den ökända jantelagen.

När jag tänkte mer på saken blev jag mer förbannad.
Till slut slog det mig, men jag är ju söt och intelligent och kompetent. Jag duger. Jag mer än duger. Varför skulle jag försöka dölja det?

Så jag säger det då- F*ck you Jante, jag är bäst! Vi är bäst allihopa och vi skall vara stolta över det!
Så det så.

I opponeringstider

Så här söt är jag idag. Så är det i opponeringstider. Jag måste väga upp för min bitchighet.

Sweet victory

I väntan på mitt paket från Hööks, med vinterjacka och termoleggins, står jag framför dessa läckra bakverk.
Jag väntar på att sögsugen skall infinna sig men ingenting händer. Kanske om jag tittar närmare? Fortfarande ingenting. En vecka utan socker och jag är botad!
Ha!

Nåväl, vi får väl se hur det känns ikväll. Något säger mig att jag inte kommer att vara lika nöjd runt niotiden, när blodsockernivån är i botten efter ännu ett dramapass.

Att ständigt sakna en del av sig själv

Nästa sommar blir det av. Vårt bröllop.
Vi inser att vi pga. husköpet inte kommer att pengar, eller tid för den delen, för att kunna ordna ett bröllop det närmaste året. Vilket känns bra. Man gifter sig, förhoppningsvis, en gång i livet och då skall allting vara precis som vi vill ha det. Inga kompromisser.
Igår kollade Adam upp några lokaler, för även om det är långt kvar skadar det inte att höra sig för. Då slog det mig. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer bröllopet att hållas i här Sverige.
När jag skrev när vilka i min släkt jag vill skall vara kom tårarna. Det finns en risk att stora delar av min släkt inte kommer att kunna vara med. Då de flesta jobbar i hotellbranschen är det viktigt att jobba stenhårt under sommarmånaderna. Sedan har inte folk i Kroatien den lyxen som vi här kallar semesterdagar. Man jobbar helt enkelt så länge det finns jobb.
Dessutom har man sällan råd att åka utomlands och en tur och retur biljett till Sverige motsvarar en hel månadslön för vissa av mina släktingar. Lika lite som vi kan arrangera ett bröllop i Kroatien och ta med oss Adams släkt och alla våra vänner ner dit, lika svårt blir det för mina släktingar att komma hit.

Det är något som jag får leva med varje dag. Vetskapen om att en del av mig själv är där. Känslan av att jag aldrig är hel, för en stor del av min identitet finns i ett annat land. Visst har Sverige blivit mitt hem, men så är Kroatien det också och kommer alltid att förbli det. 

Allt det här blev så klart för mig igår. Och det blir inte lättare. Hur blir det om vi får barn? Hur kan jag kompensera för den saknad de kommer att ha av sitt kroatiska arv? 

Att ständigt sakna en del av sig själv är något man aldrig lär sig att leva med.