Det här måste vara januarilistans absolut längsta och lättaste rubrik.
Jag valde att läsa samhällsvetenskapliga programmet och det var mitt första och enda val. För det fanns inget annat jag kunde tänka mig.
Jag har aldrig varit mycket för naturvetenskapliga ämnen, till mammas besvikelse. Istället älskade jag att skriva, föra debatter och fundera. Diskutera i timmar utan att komma fram till någonting.
Och om samhäll var rätt för mig! Jag behövde knappt plugga för att bli en VG-tjej. Det är precis det jag blev. En VG-tjej. För lat och likgiltig för att plugga en extra timme och få MVG och för allmänbildad för G.
Dock var jag aldrig lärarnas favorit. Och det är okej. Nu i efterhand. För jag har ju klarat mig ganska bra ändå.

 måndag, 31 januari, 2011,22:18  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Jag vill inte gå in på några detaljer, eftersom samtalet jag minns bäst är alldeles för personligt. Det jag kan berätta är att jag var runt tio år och att en person jag såg upp till mest av alla tog sig tid. En person brydde sig om mig, då ingen annan gjorde det. Den här personen var en lärare som skulle komma att forma mig till blivande skribent. En lärare som ville att jag skulle gå ifrån att skriva dikter till att skriva noveller. En person som såg till att mitt skrivande utvecklades och jag med den. En gång sade den här läraren någonting som jag aldrig kommer att glömma.
Under mitt livs allra svåraste period tog han sig tid att prata med mig en stund. Han tittade på mig och rynkade pannan. Han sade ”Bella, vi måste alla hitta vår plats under solen. Även du kommer att göra det och det kommer att bli en fin plats. Vänta och se”.

 måndag, 31 januari, 2011,22:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Som ni har märkt har den här bloggen tagit en paus. Jag tror aldrig att det har dröjt så länge innan jag började blogga igen. Men med ett heltidsjobb, renovering och diverse roligheter är det svårt att hitta tid. Och ork. Framförallt ork. Jag hoppas att ni inte har gått och glömt mig. Och min narcissistiska sida hoppas att ni har saknat mig lite.
Hur som helst kan jag tänka mig att ni är nyfikna på hur det går med vårt hus. Det går faktiskt lysande. Det säger jag trots att hela kroppen värker efter flera dagar med tungt arbete och trots att vi har blivit tvunga att bila upp hela golvet i badrummet. Det är tung skit, den där betongen, alltså.
Övervåningen är dock så gått som färdig, det fattas endast golv som kommer om några dagar. Håll tummarna! Och en dubbelsäng förstås.

Så här lär ni aldrig se mig igen.

Väggarna vid trappan är spacklade och slipade. Målning väntar!

Så här såg badrummet ut i tisdags.

I flera dagar har Adam slitit i vårt framtida badrum fullt med damm.

Just nu ser det ut så här och på onsdag får vi ett fönster. Hurra!

 söndag, 30 januari, 2011,20:33  |    Drömkåken, Personligt   |    0 kommentarer » |

Here we go again. Jag gillar verkligen inte sådana typer av inlägg. För jag orkar verkligen inte göra listor och sedan förklara varför jag tycker som jag gör. Så jag tänker göra det lätt för mig även den här gången.

Pojken som kallades det.
Gömda.
Asyl.
Världens lyckligaste folk.
Att finna balanser.
Min barndom av Maksim Gorkij.
Anna Krenina.
Bron över Drina.

Och många, många fler.

 måndag, 24 januari, 2011,20:34  |    Allmänt, Personligt   |    0 kommentarer » |

Vad är ovanor egentligen? Dåliga vanor? Okej, vi kör på det!
En jobbig ovana jag har är att jag är väldigt bra på att avbryta folk. Det är inte som så många tror för att jag tycker att det de har att säga är ointressant. Tvärtom! Det är så pass intressant att jag vill skynda mig att bekräfta det de säger med egna erfarenheter och jag gör det direkt för att jag ofta glömmer bort vad jag tänker säga. Jag är lite som hon Doris i Hitta Nemo. Men trots att jag avbryter er så lyssnar jag noga på det ni säger, tro inget annat.

En annan ovana är att jag tröttnar alldeles för fort. När jag börjar göra något så kan jag sällan slutfölja det innan jag sätter igång med något helt annat. Det jobbigaste är när jag pysslar. För då måste jag ju packa ner allting i min scrapbooksväska igen och vem tycker att det är kul?

Sist men inte minst så är jag alldeles för hetsig. Jag kan bli arg över det lilla minsta och älta det i flera dagar. I vissa perioder kan jag börja gråta så fort jag tänker på alla barn som svälter. Och det har inget med mensen att göra. Dessutom kan jag få panik över nästan vad som helst som inte funkar som det ska. Hur kul tror ni att det är att vara Adam?

 måndag, 24 januari, 2011,16:06  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Äntligen en lätt en! Säg en person som är helt nöjd med sin kropp? Inte ens gudinnan Scarlett Johansson är det, hur skulle då jag vara det?

Länge har jag rent utav hatat min näsa. Stor och bred är den och jag som alltid velat ha en liten som pekar uppåt. Istället fick jag en balkannäsa med karaktär.
Idag tycker jag att den är helt okej, den är ju en del av mig. Även om jag ibland kan vilja operara bort den jobbiga knölen som knappt syns.

Sedan ogillar jag mina breda höfter. Kom inte nu och säg att kvinnor ska ha breda höfter och annat tjafs, för varr man än tittar så ser man bara tjejer med smala ben och inga höfter alls.

Mina små bröst har jag länge ogillat. När jag blev arton och förstod att jag inte skulle få några bröst som alla andra tjejer i klassen blev jag så himla deprimerad. Jag skämdes i åratal. Jag förstod inte hur storbystade tjejer kunde klaga över sina bröst. Tills jag började dansa med en. Och såg hon ont hur hade. När hon sedan berättade hur avundsjuk hon var på lilla viga mig tysnade jag och höll käften sedan dess. Nu klagar jag inte mer utan är mest tacksam.

 måndag, 24 januari, 2011,11:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Det här med att flytta till landet var en stor grej för mig. Jag har ju alltid varit en storstadstjej. Alltid nära till affärerna, som hade öppet även på söndagarna. Kunna gå på bio på en vanlig tisdagkväll. Närhet till allt man kan tänkas vilja ha.

Förutom naturen.
Och stillheten.
Tystnaden.

Nu har jag allt det där. Eftersom jag jobbar i Göteborg kan jag shoppa på rasten och fika efter jobbet. Samtidigt har jag alla fördelar med landet på kvällar och helger. Och att bo på landet älskar jag. Ännu mer när det ser ut så här.

 söndag, 23 januari, 2011,19:00  |    Drömkåken   |    0 kommentarer » |

Bloggen har gått och tagit helg och jag önskar att jag kunde säga att jag har gjort det samma. Med hjälp av min mor och Ivana har både vårt sovrum och det blivande gästrummet blivit målade. Och nu kommer den utlovade bildbomben. Så håll i er.

Här ser ni det blivande gästrummet. Ser ni, liksom jag, ekparkett på golvet? Det kommer att bli så fint, så fint! 

Här är vårt sovrum. Sidoväggarna kommer att få sig fina tapeter nästa helg. Ekparkett här med. Och en stor vit säng.

Utsikt från gästrummet.

 söndag, 23 januari, 2011,16:22  |    Drömkåken   |    0 kommentarer » |

Jag har aldrig varit så mycket för siffror.
Det är mest mammas grej.
Men jag gillar 14, som i 14:e juni och min födelsedag.
Jag älskar min höjd, som i 1.66.
En annan favorit är 18, som är 18:e oktober då Adam och jag förlovade oss.
27:e februari blev jag storasyster till en skitunge.
3, för att det är så många böcker jag håller på att läsa just nu.
42, min skräckålder.

 torsdag, 20 januari, 2011,21:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Gud va svårt. Det är dessutom ännu svårare när man har jobbat hela dagen, stått still i köer på vägen hem och vet att slipningar av väggar väntar. Men här kommer det:

Jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över att jag har sprungit Tjejmilen, tagit körkorten och fått min lärarexamen. Jag är stolt över mitt yrke. Och jag är stolt över att ha hittat en så bra kille som Adam är.

Jag är stolt över min lillasyster. Mest för att hon går sin egen väg och vågar säga sådant andra tänker. För att hon är den hon är.

Jag är stolt över min fina fästman. För att han är så intelligent och framgångsrik.

Nu tog orden och orken slut.

 torsdag, 20 januari, 2011,18:54  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Som sagt, jag kommer aldrig att ångra något jag har gjort i livet. Så gott som alla val som jag har gjort i livet bygger på ett beslut som jag då tyckte var rimligt. Jag tycker helt enkelt inte att man ska lägga energi på att ångra saker. Det är ju ingen idé att titta tillbaka och må dåligt över saker man har gjort eftersom man ändå inte kan vrida tillbaka tiden. Istället bör man fokusera på framtiden och se framåt. Och det är precis det jag gör.
Mina val och därmed mina handligar har gjort mig till den jag är idag och jag skulle aldrig vilja ha det på något annat vis.

 tisdag, 18 januari, 2011,21:03  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Ni som följer min blogg vet sedan länge att en av de viktigaste sakerna i mitt liv är mitt yrke som lärare. Efter sju spännande, inspirerande och inte sällan väldigt krävande terminer fick jag i fredags min lärarexamen och kan nu kalla min för lärare på riktigt.

Att jag skulle bli just lärare var nog ingen som kunde tänka sig. Förutom mamma. Medan jag länge pratade om hur gärna jag ville bli jurist, austronaut eller journalist nickade min fina mor och log. Hon visste att min kärlek till barn och passion för undervisning skulle vinna till slut. Har jag sagt att min mamma alltid har rätt?

För fyra år sedan bestämde jag mig för att bli lärare och har inte ångrat mig sedan dess. Jag älskar att se hur andra utvecklas, men jag älskar mest av allt att själv utvecklas lika mycket. Det bästa jag vet är när jag ser hur barn knäcker den alfabetiska koden eller kommer på att tre minus ett är två. Jag älskar att vara nära barn. Jag smittas så himla lätt av deras ärlighet, deras öppna sinnen och framförallt deras nyfikenhet.

Många har sagt att jag inte kommer att bli långvarig som förskollärare. Folk har sagt att man inte har energi för att klara sig livet ut. Vissa har pratat om att läraryrke är ett lågstatusyrke och andra om hur otacksamt det är.
Då är det min tur att nicka och le.
För jag tycker synd om dem.
Jag har hittat hem.

 måndag, 17 januari, 2011,19:22  |    Läraryrket   |    0 kommentarer » |

Rivit tapeter. Storhandlat och rivit mer tapeter. Jag hann bli kvar med vårt blivande sovrum och nästa hela gästrummet. Great success! Adam kom lite längre än så och lyckades riva hela badrummet, hallen och två små garderober. Nu ser vårt hus som en riktig byggarbetsplats.

 söndag, 16 januari, 2011,20:00  |    Drömkåken   |    0 kommentarer » |

Idag hinner jag inte blogga. Jag är alldeles för upptagen med att riva tapeterna. Det är allt annat än roligt, men det går fortare än jag har vågat hoppas. Därför väljer jag att sammanfatta inlägget med följande ord: jag visste inte vad ett riktigt förhållande var och hur mycket man kunde älska någon som inte var ens släkt innan jag träffade Adam. Vad jag har gjort för att förtjäna honom är fortfarande ett mysterium för mig.

 söndag, 16 januari, 2011,16:06  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

När det kommer till musik är jag en allätare. Jag lyssnar på pop, rock, r&b, hiphop, metal, jazz, klassiskt, både svensk och kroatisk folkmusik och mycket mycket mer.
Min kärlek till musik föddes tidigt, mycket tack vare min pappa som sjunger som en gud. Hemma hos mormor och morfar är musiken något som ständigt finns med. Morfar spelar och mormor sjunger, så har det alltid varit och så är det fortfarande.
Som dansare ser jag musiken som ett medel men framförallt en förutsättning. Jag gillar inte att sjunga, jag uttrycker mig hellre genom dansen. Och musiken talar till mig. Den berättar hur jag ska röra min kropp. Musiken är jag.

 lördag, 15 januari, 2011,17:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Jag har som motto att aldrig ångra något jag har gjort i livet.
Eftersom jag aldrig någonsin kommer att ångra något, så tänker jag inte skämmas över mina handligar. Så vitt jag minns så har jag aldrig snott något eller slagit någon. Förutom min lillasyster, men det föredrar jag att kalla syskonkärlek.
Det faktum att jag har blivit alldeles för full och spytt i folks buskar är något de flesta av oss har gjort. Alltså inget att skämmas över. Ni märker min fina moral?
Nu åter till verkligheten. Jag skämms för saker jag inte minns och inte tänker på. Saker som jag har sagt när jag har varit ledsen, arg eller besviken. För dumma saker säger vi allihopa vid något tillfälle och jag ångrar det eleka jag har sagt. Så om ni känner er träffade- förlåt. Jag ber verkligen om ursäkt med hela mitt hjärta.

 lördag, 15 januari, 2011,15:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

 fredag, 14 januari, 2011,19:00  |    Läraryrket, Personligt   |    0 kommentarer » |

 fredag, 14 januari, 2011,07:00  |    Läraryrket   |    0 kommentarer » |

Jag önskar att jag kunde säga att jag tycker om min kropp. Eller att jag åtminstone var nöjd. Men det är jag inte. Jag saknar min danskropp som kunde göra viga rörelser utan minsta ansträngning. En kropp som gjorde som jag ville. En kropp som jag älskade.
Därför har jag svårt att tvinga mig att tycka om den igen.
Men vissa saker med den har inte förändrats och en av dem är mina ögon. Jag har alltid varit nöjd med dem och tyckt att det var det vackraste på hela mig. Mina ögon ljuger aldrig, har jag fått höra av en vän en gång och det stämmer. Är jag glad glittrar dem som små stjärnor. Är jag ledsen är de glansiga och trötta.
En annan sak jag tycker om med min kropp är min midja. Slank och tunn. Till skillnad från mina breda höfter och stora rumpa. Men det passar ihop på något sätt, tycker jag.
En tredje sak jag tycker om är mitt hår. Länge har jag velat ha mammas stora lockar, men har lärt mig att de är svårare att sköta om än man kan tro. Därför är jag nöjd med mitt platta hår och den lagom mörka nyansen.

Ni då, vad tycker ni om på er själva?

 onsdag, 12 januari, 2011,21:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Jag har alltid älskar idrott. Tidigt började Ivana och jag träna basket och jag har varit fast sedan dess. Oavsett om det är basket, handboll eller volleyboll, så länge det handlar om lagsport är jag inte sen med att haka på. Jag har alltid älskar att röra på mig och mår riktigt dåligt när jag inte får göra det.
Idag är det mest gymmet och löpspåret som gäller och jag saknar basketträningar. Alla sena kvällar när man sprang tills man inte längre kände benen och skrattade åt litet och stort med tjejerna i laget. Jag saknar att ha en tränare som ser till min utveckling och motiverar mig när allt känns himla svårt. Ibland kan jag önska att jag var fjorton igen.

 tisdag, 11 januari, 2011,21:38  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Det är alltså dags för ännu en svår rubrik. För hur skulle jag kunna välja endast ett roligt minne? När jag träffade mitt älskade Adam är ett. Ett annat när jag fick lära känna min fina vän Jessica. Ännu ett är då jag hoppade upp och ner av glädje när jag tillsammans med mamma steg in i vår enorma matsal.

Ett speciellt roligt minne dyker upp nu när jag tänker på min barndom. Det är dock inte säkert att det är lika roligt för min lillasyster. Jag kan ha varit tre år och hon strax över ett. Min kära syster Ivana föddes nämligen två månader för tidigt och vägde då mindre än två kilo. På grund av det har alla varit extra försiktiga med henne och hon var inte sen med att vänja sig vid att få sin vilja igenom. Ni förstår, hon grät väldigt mycket. Så fort man såg underläppen darra visste man att ungen inte var helt nöjd. En morgon satt vi och åt frukost, Ivana och jag. Och rätt som det var så började hon gråta så fort mamma gick ut ur rummet. Och snäll som jag är trodde jag att hon var hugrig och tryckte in ett ägg i hennes mun. Ett helt ägg. Oskalat dessutom. Ivana började gråta ännu mer och jag kunde inte för allt i världen förstå vad jag gjorde för fel. Jag ville ju hjälpa henne. Mamma kom in för att trösta och tittade åt mitt håll. ”Bebis hungrig” svarade jag kort och pekade på syrran. Konstigt nog tyckte inte mamma att jag var så himla hjälpsam.
Och syrran kan ännu idag berätta hur ond jag var som tvångsmatade henne. Skitunge.

 tisdag, 11 januari, 2011,21:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Nu tänker jag vara så pass tråkig och säga att min absoluta favoritplats är vårt nya hem. Vi har längtat efter huset så himla länge och nu är vi äntligen här. Det är så bra att vi inte riktigt har fattat att vi bor här. Fortfarande känns det som att man är och hälsar på hos någon och ska snart resa bort. När jag åt frukost igår och tittade på skogen blev jag så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det är lycka, det! 

Min fina hemstad Opatija kommer på en delad första plats. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar havet, värmen och människorna. Maten ska vi inte ens prata om.

På andra plats kommer universitetsbiblioteket på Pedagogen. Förutom att det ligger mitt i Göteborg så älskar jag att vara omgiven av hundratusenals böcker och all kunskap som finns i dem.  

Som ni förstår är jag himla trött efter flytten. Jag vill bara lägga mig och sova i minst en vecka. Tyvärr tror jag inte att världen kan stanna av bara för min skull. Tills jag har blivit piggare orkar jag inte bjuda på några jätteintressanta inlägg.

Bild 2, 3.

 måndag, 10 januari, 2011,09:13  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Det här är nog den svåraste rubriken i januarilistan hittills. Jag är nämligen nöjd med mitt liv. Nej, jag är mer än nöjd. Jag älskar mitt liv. Ibland är jag så lycklig att det gör ont. Så lycklig att jag ibland inte tror att jag förtjänar det. Men vissa saker återstår att göra. Bara för min egen skull.

För det första vill jag bli kvitt mitt sockerberoende. För inte så länge sedan har jag vägrat erkänna att det där med socker är något problem. Tills jag faktiskt märkte hur svårt jag hade att utesluta det helt och hållet en hel vecka. Jag fick panik och tänkte att sötsaker inte ska få kontrollera mig på det sättet.

För det andra vill jag bli bättre på tt springa längre distanser. En mil räcker än så länge, men tiden skall förbättras avsevärt. Och spring i benen har jag, det kan jag lova. Så fort vi har kommit i ordning i huset någorlunda, ska jag bege mig till gymmet och springa. Då ska inte snön få stoppa mig längre!

Och sist men inte minst vill jag njuta av att bo på landet. Flytten hit är ju en bit på vägen. Att köpa vitrinskåp och bli vuxen är en annan. För vitrinskåp köper man när man har blivit vuxen. Så är det bara. Jag vill ha mer tid till mina nära. Inte stressa och slippa få magsår av alla måsten.

 lördag, 8 januari, 2011,22:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Sommaren 1994

Det är kväll och alldeles mörkt ute. Vi har åkt i många timmar nu. Jag är trött och helst av allt vill jag sova, men jag törs inte. Jag vågar inte ens blunda. Istället vakar jag över Ivana som sover tungt. Hennes andetag hörs knappt. Ibland känner jag att måste försäkra mig om att hon lever. Jag knuffar då henne lätt på armen och känner mig elak, tänk om hon vaknar och inte kan somna om? Jag kan inte hjälpa det. Hon ser så fridfull och ännu yngre och skörare ut än den lilla femåringen hon är. Hennes korta, svarta hår, håret som jag har avundats så länge jag kan minnas, glänser i mörkret. Jag tittar på hennes små, gröna sandaler som en gång var mina. Helst av allt vill jag krama om henne och säga att allting kommer att ordna sig, att vi är framme snart. Men vad vet jag om det egentligen, jag är själv bara ett barn.

Det har börjat regna nu. Dropparna slår lätt mot fönsterrutan. Det är kallt. Mamma kan heller inte sova. Hon har knappt ätit något sedan imorse, då vi gav oss iväg. Hennes lockiga, ljusbruna hår, som hon så omsorgsfullt gjorde i ordning tidigare idag, spretar nu åt alla håll och gång på gång försöker hon fösa bort de stora lockarna som envisas med att täcka hennes ögon. Mamma pratar med en äldre kvinna som sitter på sätet bredvid och jag lyssnar väldigt noga. Jag är otroligt fascinerad av kvinnan och hennes berättelser. Hon berättar att hon har lämnat Jugoslavien för tjugo år sedan och har sedan dess bott i Schweiz, Australien, USA och Ungern. Nu är hon på väg till sin dotter som bor i Zagreb. Kvinnan har fin beige kavaj och välstrukna grå byxor på sig. Håret är ljusblont och välfriserat. På fingrarna har hon tre stora diamantringar som hon ofta rör vid. Hon doftar lavendel och utstrålar ett slags värme, samtidigt som hon verkar ha världens bästa självförtroende. Jag vill bli som hon när jag växer upp, tänker jag.

Bussen stannar och vi hör att vi befinner oss vid den ungerska gränsen. Jag har aldrig varit i Ungern förut. Vi har aldrig behövt åka via Ungern. Då det fortfarande är alldeles för oroligt vid gränsen mellan Serbien och Kroatien, trots att kriget officiellt är över, är vi nu tvungna att göra en lång omväg genom Ungern för att kunna komma in i Kroatien. Spänningen ligger i luften och nu är alla vakna, även Ivana. En storväxt man i mörkgrön uniform kommer på bussen och allas blickar är fästa vid honom. Jag försöker fånga hans blick och tittar på alla de små detaljer som kan skvallra om han är en god eller ond gränsvakt. Jag lägger märke till hans stora näsa, breda axlar och en iskall, grå blick. Han verkar minst sagt irriterad. Det är inget bra tecken. Sådana brukar förr eller senare välja ut någon som de kan ta ut sin ilska på. Han rör sig med raska, långa steg mot oss samtidigt som han noggrant granskar allas pass och resedokument. Nu är han vid oss och jag kan tydligt höra mitt hjärta slå hårt. Jag blir nervös trots att jag vet att det är ingenting att vara nervös för. Män i uniform har sådan effekt på en, tänker jag. Jag ser hur mamma räcker honom sitt jugoslaviska pass, Titos pass. Ett litet rött häfte som står för frihet och öppna dörrar. Det är bara att Tito nu är död och hans mästerverk Jugoslavien härjas av krig.

Den ungerska gränsvakten säger något till mamma som hon inte förstår. ”Vanka!”, upprepar han med allt högre röst. Ut? Ut, vart? Mamma försöker få honom att förbarma sig över oss. Hon tar fram sitt födelsebevis och andra identitetshandlingar, samtidigt som hon pekar på Ivana och mig. Det verkar bara göra honom ännu mer irriterad och jag tänker att han inte kommer att ge med sig. Vi kommer inte in i landet, punkt slut. Mamma försöker förklara att vi inte är några flyktingar, om det nu är vad han tror. Hon säger att vi är på väg till släkten i Kroatien, att vi ska hem. När hon förstår att gränsvakten inte kommer att tillåta oss att fortsätta brister hon i ett hjärtslitande gråt och ställer sig på sina bara knän och bönar och ber. Ivana snyftar allt högre och stora tårar fäller nerför hennes olivfärgade kind. Hela hennes kropp skakar och jag känner mig allt mer förtvivlad.

Precis när jag tänker att det inte finns något som helst hopp kvar ställer sig den äldre kvinnan upp och börjar med en lugn röststämma konversera med gränsvakten. Hon tar mammas pass från hans hand och pratar vidare samtidigt som hon lägger sin högra hand på hand axel. Jag förstår inte vad de säger, men inser att det är hennes kunskaper i ungerska som kan komma att rädda oss. Vakten talar nu med en betydligt mildare röst och det är plötsligt som om tiden står still. Jag hör inga ljud längre, allting rör sig oerhört sakta. Med några korta ord går gränsvakten ut ur bussen och den blonda kvinnan hjälper mamma upp samtidigt som hon berättar att det har skett ett missförstånd, men att vi nu får åka vidare. Mamma kramar om henne gång på gång och Ivana verkar vara i chocktillstånd, hennes ögon är stora som tefat. Den äldre kvinnan skrattar lite lätt och fortsätter prata med en lugn stämma, som om ingenting har hänt. Bussen startar igen och vi åker vidare. Det har slutat regna.

 fredag, 7 januari, 2011,22:00  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Mitt uppe i en flytt. Nu är det mesta nerpackat och väntar på att flyttas till huset. Hela dagen har gått åt att packa ner, sortera och bära hit och dit. Det är lika kul som det låter. Alltså inte alls. Men jag tänker inte hamna efter med januarilistan. Idag är det meningen att jag ska skriva om de bästa filmerna jag har sett och lådan med alla mina favoritfilmer är nerpackad, precis som allt annat. Jag får helt enkelt dra någon ur minnet. Så here it goes.

Precisous.
Stekta gröna tomater.
Snuten i Hollywood.
Dumma mig.
Hitta Nemo.
Elisabeth.
The Secret Life Of Bees.
A League of Their Own.
American History X.

Så där. Jag har säkert glömt massor av filmer som har berört mig, men jag orkar verkligen tänka efter. Nu ska jag packa ner det allra sista av porslinet och förundras över hur mycket lådor det blir när man är två som flyttar. Imorgon går lasset till Stenungsund och huset!

 torsdag, 6 januari, 2011,21:23  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Jag är en äkta cappuccinoälskare. Minst en cappuccino om dagen brukar det bli, annars är jag inte mig själv. Cappuccino gör jag genom att göra en halv kopp riktigt starkt kaffe och vispa varm mölk med en sked cappuccinopulver. Därför är jag beroende av att alltid ha mjölk hemma. Annars blir det ingen cappuccino och utan den ingen glad Bella. Och de som känner mig vet hur jobbigt det är när jag inte är glad.

Äpplen är också något vi alltid har hemma i kylskåpet. Helst ska det vara Royal Gala, men äpplen som kommer från bekantas trädgårdar är också välkomna.

Bild 1, 2

 onsdag, 5 januari, 2011,16:56  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Jag var väldigt nära att helt strunta i bloggen och januarilistan idag. Jag har sovit mindre än fyra timmar inatt, jobbat till fem och efter maten var det dags att packa låda efter låda med böcker, kökssaker och annat. Men skam den som ger sig. Efter en jodgubbs- och mangosmoothie fick jag nya krafter.

Idag ska jag alltså skriva om något galet som jag har gjort. Det vore ju kul om jag nu var en galen person. Vilket jag verkligen inte är. Jag är så himla svensson att det nästan är pinsamt. Det galnaste jag har gjort hittills var att köpa ett hus innan jag hann bli trettio. Galet, eller hur?

Men nu när jag tänker efter så har jag gjort en galen sak som åttaåring. Tillsammans med min kusin Miro. Fast det är snarare sjukt än galet. Vi brukade fiska Miro och jag. Vi kunde simma till en valfri båt i hamnen gå upp och sätta oss där för att sedan njuta resten av dagen på samma plats och kanske fånga en fisk eller två. Att det var högst olagligt tänkte inte vi på då. En gång fångade vi några fiskar, vars sort jag inte längre kommer ihåg, som vi visste inte smakar något vidare. Vi tog dem med oss hem till min moster och funderade på vad vi skulle göra med dem. Jag minns inte vem av oss kom på den briljanta idén att fylla deras munnar med rengöringsmedel. Ni vet ”ankaflaskan” som man gör rent toan med? Japp, den. Vi fyllde de stackars fiskarna tills deras ögon blev blå. Jag mår illa när jag tänker på det nu. Men då tyckte vi att det var otroligt spännande och intressant.

Ni är fria att sluta läsa min blogg nu.
Men om det är någon tröst försäkrar jag er att fiskarna inte längre var vid liv när deras kroppar fylldes med ankavätskan. Lite human måste man ju ändå vara.

 tisdag, 4 januari, 2011,20:55  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Förutom min lillasyster som alltid har varit min absoluta motsats och som jag redan har hyllat här på bloggen är min andra favoritperson här i världen min fantastiska mamma. Min mamma är världens bästa mamma och jag är så himla glad för att få vara hennes dotter. Det har nämligen alltid varit vi tre. Så länge jag kan minnas har det funnits ett speciellt band mellan oss som ingen annan kommer åt.

För två och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att vara singel. Jag skulle sluta träffa idioter till killar och fokusera på mig själv. En månad senare träffade Adam och blev kär. Mannen i mitt liv visade sig vara en underbart varm kille som kan få mig att skratta hur ledsen jag än är. Han är på många sätt min raka motsats. Han är ordningsam, ser till att saker blir gjorda och är alltid i tid. Han är grym på att snickra, är otroligt intelligent och en sann romantiker. Och en riktig heting med!

 måndag, 3 januari, 2011,22:09  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

2011 blir året då jag börjar jobba som förskollärare. Min första dag är redan imorgon och det är pirrigt i magen. Jag är förväntansfull och lite orolig. Kommer jag att trivas? Kommer barnen att gilla mig? Kommer jag att bli en bra förskollärare och klara av det stora ansvaret som ligger på mig? Tusen frågor kretsar i mitt huvud och gör mig alldeles förvirrad. Jag ska försöka ta en dag i taget. Jag har tusen planer för verksamheten och imorgon är det dags! Dags att bli världens bästa förskollärare!

2011 blir även året då Adam och jag flyttar in i vårt drömhus. Det blir ett hus som vi kommer att göra till vårt, genom stora och små renoveringar. En egen trädgård längtar jag efter mest av allt och till våren kommer jag att fixa en enorm blomrabatt vid huset. Växthus är även det något jag suktar efter. Förhoppningsvis kan vi skaffa ett så småningom.

2011 blir året då jag kommer att träna som aldrig förr. Vilket säger mycket för att komma från mig. Jag har som mål att springa Midnattsloppet i juni, men vill även gå ner några onödiga kilon som jag har burit på sedan jag slutade med dansen. Att bli kvitt sockerberoendet är också mitt mål under året.

 söndag, 2 januari, 2011,20:07  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Jag heter kort och gott Bella. Bara Bella. Inte Isabella eller Isabelle. Bella var det. Hur roligt det än må vara att förklara det där varje gång man träffar en ny prick så är det ännu roligare att bli raggad på med frasen ”Vet du att Bella betyder vacker på italienska?”. No shit, Sherlock!
Jag är ett äkta sommarbarn som kom till världen en vacker junidag. Mamma brukar säga att jag hade ljusa, runda kinder, stort leende och var det vackraste barnet på hela BB. Och min mamma ljuger aldrig.
Jag lärde mig läsa långt innan skolstart och har läst ända sedan dess. Tjocka och tunna böcker, tidningar, serier, klassiker, skönlitteratur och kursböcker. Oftast läser jag tre, fyra böcker i taget. Jag tröttnar fort och måste byta fokus. Däremot har jag väldigt svårt att inte läsa ut en bok när jag väl har börjat. Hur dålig den än är. Jag är konstig, jag vet.
Dansat har jag gjort så länge jag har minnas. Contemparery dance, på svenska kallad modern dans, har under flera år varit mitt liv. En knäskada senare och min dröm om att bli professionell dansare tog slut.

Jag har alltid haft en dragning till bollsporter. Basket, handboll, volleyboll. You name it och jag har tränat det. Jag är en sådan som mår psykiskt (och fysiskt) dåligt om jag inte får röra på mig. Efter att ha varit en ivrig Friskis & Svettis förespråkare som både har tränat, jobbat och nästan bott där, har jag nu övergått till löpning och hittat mig själv där. Allt färre gruppass men desto mer styrketräning på gymmet har det blivit det senaste året och det känns också rätt. I framtiden vill jag bli instruktör i step. Ni vet, gruppasset där man hoppar upp och ner på en bräda och svettas som en gris? Japp, det vore ju kul!
Före fyra år sedan bestämde jag mig för att bli lärare och började då läsa på Göteborgs Universitet. Nu är jag så gott som färdigutbildad och det är det bästa som jag har gjort i hela mitt liv. Jag älskar mitt yrke och är stolt över att säga att jag är lärare. Jag ser det som ett kall och är otroligt passionerad och ambitiös.
Dessutom är jag väldigt kreativ och under de senaste åren har jag utvecklat den sidan av mig själv genom scrapbooking.
Jag är väldigt högljudd och är inte rädd för att stå för mina åsikter. Vissa skulle även kalla mig kaxig. Själv ser jag mig själv som otroligt målmedveten person.

Augusti 2008. Jag saknar solbrännan!

 lördag, 1 januari, 2011,19:34  |    Personligt   |    0 kommentarer » |