Arkivet för juni, 2011

Självplågeri

Idag var det riktigt jobbigt på matfronten.

Det började väl med kokta ägg och en näve hasselnötter till frukost. Jag var inte ens lite sugen på morgoncappuccino! Nöjt packar jag min matlåda med lax med ost och massor med haricots verts.  

Ungarna på jobbet bjuds på tacos. Med tacochips. Jag är så sugen på salt och kolhydrater vid det här laget att jag kan dö! Min kollega skrattar, med mig eller åt mig, jag bryr mig inte ens längre. Långsamt tuggar jag min lax och lovar ungarna att den visst är lika god som tacos.

Vår vikarie ska sluta imorgon för att åka till USA och hon har med sig en chokladkaka. Men inte vilken chokladkaka som helst, utan det mest kladdigaste, smarrigaste chokladkakan i världen. Och alla som känner mig det minsta vet vilken chokladälskare jag är. Bittert får jag äta min apelsin och jag ser glad ut nu också. För jag är stark. Jag ska klara det!

Väl hemma i tryggheten, där kylskåpet är fyllt med GI-nyttigheter och där det inte finns några frestelser så långt ögat kan nå, gör jag i ordning middag. Den får bli dagens belöning.

Det blev baconmuffins! Synd bara att jag blev mätt efter en enda.

 

Nu väntar milen. På med löparskorna and off we go!

Dags för förändring

Att jag inte har min slanka, viga danskropp längre har påverkat min självkänsla och syn på min kropp och dess förmåga mycket negativt de senaste åren. Jag har fortsatt äta som jag gjorde samtidigt som jag rörde mig betydligt mindre. Ett klassiskt fall, eller hur?

Länge har jag tänkt att jag ska bli fitt igen, för jag vet ju hur mycket bättre jag mår av det. Om ett år ska A och jag ha vårt efterlängtade bröllop och jag ska få tillbaka min kropp tills dess.

Men eftersom jag är antingen-eller-människa kan jag inte ändra saker delvis. Det krävs en riktig, hållbar förändrig för att jag ska kunna lyckas. Inspirerad av fina Elsa har jag bestämt mig att ge min kropp GI-detox. Inga snabba kolhydrater, ut med pasta, ris och socker. In med proteiner i form av ägg, kött och fett med avokader och nötter.

Men jag tänker inte stanna där. Kosten ska ju alltid kombineras med träning och jag kommer att träna varje dag. Både konditions- och styrkepass.

Först har jag tänkt hålla mig till detta i en vecka med start fr.o.m. i måndags. Nu när det går så bra och jag känner av sockerberoendet som jag vill bli kvitt av på köpet, lägger jag in en vecka till. På söndag nästa vecka åker vi till Kroatien och min detoxperiod kommer att vara till dess.

Nu är jag inne på dag 3 och det går så bra så. Men det är inte lätt ska ni veta. Pepp behövs i massor!

Välkomna!

Efter dryga sexton månader på blogg.se hamnade jag till slut här! Mycket återstår att göra, bl.a. skall inlägg som är publicerade 1970 få rätt datum och den gamla bloggen kommer jag att ta bort helt.

Enligt bloglovin’ borde mina gamla följare flyttas med den nya bloggen inom kort. Hur det reder sig vet jag inte ännu.

Jag vill passa på att tacka fina Nina Ruthström för den nya, fräscha och helt underbara designen och ett mycket gott samarbete! Tusen tack.

Så vad tycker ni? Låt höra!

Sött och surt

Jobbet är slut för idag. Arton barn med tillhörande föräldrar och syskon samt en kollega som blev sjuk kunde ha lätt till en ren katastrofdag.

Strax innan mellanmålet står jag i köket och vispar grädde till rulltårtan som skvätter över hela mig och köket. Två vikarier försöker förgäves aktivera barnen och jag känner hur mitt tålamod allt mer tar slut. ”KANNIVARALUGNAIFEMMINUTERTILL!”, vrålar jag och genast ångrar jag mig. 

Jag känner mig som en sådan hemsk pedagog som jag aldrig skulle bli.

Jag kramar om dem och ber om ursäkt, säger att jag inte tycker om min röst när den är så hög och arg.

Två timmar senare är alla, barn som anhöriga, mätta och glada. Barnen springer runt på gården snabbare än vanligt. Sockerkickens förtjänst. Föräldrarna minglar och jag fyller på kaffe och försöker ta så många bilder som möjligt. Jag har lyckats få ihop en fantastisk avslutningsfest helt på egen hand och när föräldrarna kommer fram för att tacka och berömma vill jag bara krama om dem. Och mig själv.

Om tolv timmar är jag tillbaka på jobbet. Jobbet som bjuder på nya upplevelser varje dag.

Men innan dess ska jag låsa in mig i sovrummet, dra ner rullgardinen och beordra total tystnad.

Jobbkärlek

Samtidigt som jag insvept i en mysig filt dricker min morgonlatte på uteplatsen slår det mig hur mycket jag längtar till jobbet.

Det blir en sen dag med avslutningsfest och mingel med föräldrarna. Barnen är himla stolta över sina egenbakade rulltårtor och om några timmar ska de få garnera dem med jordgubbar.

Dags att bege sig till jobbet som jag älskar!

I väntan på…

Just nu har jag noll inspiration och lust när det kommer till bloggen. För att inte tala om tid.
Dessutom har det varit ont om kommentarer på sistone, vilket gör att jag ibland känner att jag lika gärna kan lägga av. Utan kommentarer ingen rolig blogg.
Jag har även bestämt mig för att byta forum, skaffa ny design och börja om. Resultatet får ni se om en vecka eller så.

Jag är förväntansfull. Och i behov av energi, inspiration och pepp.

Sån’t som gör ens dag

Klockan är halv sex och jag har precis låst dörren till förskolan. När jag slänger soporna ser jag en smal, gråhårig tant gå mot mig och le så där gulligt som tanter brukar göra. Hon hälsar på mig och frågar om jag jobbar där samtidigt som hon pekar på det röda huset jag kom ut från. Jag svarar att jag gör det varpå hon berättar att hennes son har gått i huset bredvid och nu går hennes barnbarn på avdelningen som visar sig vara den jag jobbar på.

 

− Tack ska du ha!, säger den smala tanten. Ni har en så viktig uppgift! Ni utbildar morgondagens framtid!

 

Jag rodnar och säger ”tack” flera gånger. Jag vill bara krama om henne men nöjer mig med ett mjukt handslag och ett leende som jag kommer att gå runt med i flera timmar.

Ett år äldre

På tisdag fyller jag år och igår passade Adam på att ordna en födelsedags- och något försenad examensfest i min ära. Våra familjer och släktingar samlades hos oss och vilken kväll det blev!

 

Om kvotering

Ibland önskar jag att jag vore liberal.
Jag kan önska att jag kunde tro på människors förmåga att välja det bästa för dem själva, individualismen som följer med det och leder till den oändliga valfriheten. Jag önskar att jag kunde tro att alla kan bara de vill och kämpar hårt nog.

Men det är jag inte och det kan jag inte. Jag tror inte att alla människor vet vad som är bäst för dem. Jag tror att individualism leder till bl.a. klasskillnader och ökade orättvisor mellan könen. Jag vet att man är påverkad av saker som uppväxtmiljö, omgivning och kulturellt kapital.

Det är bl.a. därför som gag är för kvotering. Att hävda att kvotering är ett orättvist system är att inte inse att vissa grupper har fått det mycket bättre än andra just pga. kvotering. T.ex. har det funnits, och fortfarande finns, sk. manlig kvotering i hela världshistorien, inom alla branscher. Kvinnor har inte fått utbilda sig, ha samma rätt till att jobba och tjäna sina egna pengar. För inte så länge sedan fick kvinnor inte ens vara myndiga.

När ett yrke ändå blev kvinnodominerat, som t.ex. läraryrket, sjönk lönerna, för att inte tala om status. Slump? I don´t think so.

Jag förstår människor som är mot kvotering. Det vore ju bra om saker och ting hade ordnat sig till det bättre av sig själva. Om historien har lärt oss någonting är det att det tyvärr inte fungerar på det sättet.

Ut med det gamla…

… och in med det nya!
Som genusansvarig på min avdelning satte jag nästan i halsen när jag idag gick genom våra boklådor idag. Man kan inte arbeta genusmedvetet och försöka motverka traditionella könsmönster men ändå ha böcker som strider mot detta. Så ut med det gamla och in med det nya I say!

 

Bort med könsstereotypa prinsessor!

Och in med starka, kompetenta och kaxiga tjejer!

Tvådagarsskägg

Barnen, min kollega och jag sitter och äter lunch. Efter prat om djur, musik och basänger kommer vi in på mustasch och skägg.

− Min pappa har bara lite skägg, säger en pojke på tre år.

− Tvådagarsskägg kanske?, svarar jag.

− Tvådagarsskägg? Det är väl sån’t man har två dagar om året!, utbrister en flicka (fem 5 år)

I’m back!

Igår klarade jag av att springa milen igen! Förstår ni vilket lyckorus det är?!
Jag kan igen!
Som om det inte vore nog känner jag inte av träningsvärken som brukar vara olidlig. Så om två timmar kör jag femtio minuters spinningspass. För att jag kan!

 

En helt irrelevant bild, men inte mindre fin för det.

Bara spring

Det känns bra igen, det här med löpningen. Jag har lyckats hitta ett träningsprogram som ska hjälpa mig att uppnå mitt mål och springa Tjejmilen på 55 minuter.
Fyra till fem dagars asjobbig träning i veckan fylld med intervaller, backlöpning och långa distanser, längre än själva milen, kommer att ge mig styrkan, i benen och själen.

Och idag sprang jag. Jag ville inte, men jag gjorde det. Igår sprang jag och det kommer jag att göra på söndag med. Jag vet inte var den här älskar-att-springa-och-tycker-att-det-faktiskt-är-skönt-Bellan kommer ifrån, men jag gillar henne. Massor!
För hon bär på en vilja som jag inte trodde fanns.

Istället för jantelagen

Idag hittade jag den här i personalrummet. Helt enkelt klockrent.

F*ck you, Jante, jag är viking!

Gäsp…

Nu är jag äntligen tillbaka på jobbet! Japp, jag har faktiskt saknat mitt jobb.

Under läsvilan däckade fem av åtta barn och tre av dem snarkar nu högt. Jag som tyckte att jag dramatiserade Pippi urbra. Och skulle man inte vila upp sig under helgen? Varför dricker jag svart kaffe och gäspar då?

Idag firar vi

Det bästa sättet att fira nationaldagen är väl ändå att sponsra något svenskt?

 

Skärpning blogg.se!

Har mmsat ett underbart inlägg för över en halvtimme sedan. Det händer absolut nada.
Är riktigt trött på blogg.se och deras strul. Inte en utan tiotals gånger har mina inlägg bara försvunnit. Spårlöst. Inte en gång utan minst tjugo gånger har jag publicerat inlägg som inte har gått att kommentera. Statistiken har det också varit strul med otaliga gånger. Jag känner verkligen mer och mer för att byta till något annat…

Ivana och mamma är här och vi steker på st…

mms_img59017 (MMS)
Ivana och mamma är här och vi steker på stranden. What else, liksom?

De bästa recensenterna är barn

Igår jobbade jag på avdelningen bredvid min. Tio barn och tre pedagoger samt sommarväder gjorde mitt jobb till ett rent nöje.
Vid fyratiden var jag kvar med två av barnen och vi gjorde ”trolldryck” i sandlådan. Mitt i blandandet av löv, ogräs och vatten får jag världens gosagaste kram av en av dem.
”Bella, jag älskar dig! Kan inte du vara min fröken?”

Och så undrar folk varför jag har valt läraryrket…

Nostalgi

Ivana och jag växte upp med den här serien. Idag visar jag den för min ovanligt lilla barngrupp idag. Och så försöker jag blunda för att den enda kvinnliga karaktären älskar rosa och dans.
Låtsas att det är en slump.
Gissa hur det går.

 

Den förbaskade väggen

Jag brukar springa minst två gånger i veckan. Det kul, enkelt och effektivt. Oftast brukar jag känna mig mer än nöjd med löparrundorna och tycker att jag har presterat maximalt.
De senaste tre, fyra veckorna har det vänt. Benen har känts tunga som bly, psyket hänger heller inte med. Jag lyckas springa 5 km men kommer inte längre än så. Jag går in i den där förbaskade väggen. Dessa kilometrar springer jag oftast under trettio minuter och meningen är att jag sedan ska öka. Istället tar det stopp.

Det här ger mig ångest. Trots att folk tycker att det är jättebra att springa så här långt hatar jag att gå tillbaka i utvecklingen. Planen var ju att avsevärt förbättra tiden för milen. Nu klarar jag inte ens att springa den längre.
Ja, ni märker ju att jag är förtvivlad angående detta.
Alla tips mottages med glädje.
För jag ska banne mig lyckas!