Arkivet för juli, 2011

Söndagsångest

Imorgon börjar jag jobba. Det blev alltså en kort, men betald semester i år. I fredags längtade jag efter jobbet, barnen, ansvaret och rutinerna. Idag hade jag kunnat tänka mig en lat vecka till.

Semestern har varit full av roligheter som utlandsresa till solen och värmen, långa dagar med kära vänner, små utflykter och god mat. Det har varit snålt med godis, efterrätter, glass och skitmat men fullt av träningstillfällen. Vi har även fortsatt hålla oss till GI efter de två första, hårda veckorna. Jag har med facit i hand lyckats bli av med mitt sötsug, vilket även var mitt nyårslöfte. Jag har undvikit kolhydrater, speciellt allt vad pasta, ris och bröd heter. Igår åt jag en skiva bröd för första gången på mer än en månad. Gott var det.

GI-metoden och min hårda självdisciplin har resulterat i minus fyra kilo och så mycket mer ork. Jag tänker fortsätta äta kolhydratsnålt eftersom jag misstänker att jag är glutenintolerant. Som om laktosintolerans inte vore nog. Men de två går ju hand i hand verkar det som.

Idag bidde det inga fina bilder och veckan avslutas ännu en gång med ett träningspass på gymmet.

Och det ska blir riktigt gött!

Prioriteringar

Jag tänker vara ärlig.

Jag hinner inte blogga för att jag gör så mycket annat som är roligt. Som att hänga med fina Anna och Malin. Och premiärbada i Sverige. En sjö som visade sig vara varmare än jag trodde. Som att äta vansinnigt god middag och jordgubbar till efterrätt.

Vi fick GI-bröd och päronmarmelad som Malin har gjort själv! Behöver jag ens säga hur gott det var?

När solen började gå ner åkte jag till Götet och träffade syrran och njöt av att snacka skit på en fullproppad uteservering. Jag är så tacksam för henne även om det inte alltid går fram. Att ha en syster som är 18 månader yngre är underbart och praktiskt på alla sätt och vis. Nästa helg ska vi ut och dansa, skratta och vara coola som bara systrar kan!

Jag är hög på kärlek

Skräpkommentarer gör mig galen!

Idag har jag fått långt över 50 skräpkommentarer på gamla som nya inlägg. Samtliga är överpositiva, syftar till något som inte har det minsta med inlägget i fråga att göra och är skrivna på mer eller mindre korrekt engelska.

Är det någon som känner igen det här? I så fall- hur blir man av med dessa skojare?

Jag har nu som krav att den som kommenterar måste vara registrerad samt inloggad och jag har ingen aning hur detta påverkar er som inte bloggar från wordpress. Hoppas att ni kan kommentera i alla fall!

Uppdatering: Tack världens bästa Nina som imorse tog sig tid att hjälpa mig med det mycket irriterande problemet! Lösningen heter Akismet och jag hoppas att det fungerar!

Ännu en klänning

Vissa är svaga för skor. Min syster är en av dem. Aldrig har jag träffat någon som har fler och snyggare skor. Jag förstår varför hon bor själv. Hennes skor får ju inte plats annars.

Min svaghet har sedan jag kunde köpa mina kläder själv varit klänningar. Byxor är alltför svåra att hitta. De flesta måste sys upp och flertal av dem är för tighta om rumpan men för stora vid midjan. Klänningar är så mycket enklare.

I veckan fick jag hem ännu en klänning. En färgglad, 50-talsinspirerad sak från Vila.

Lite sol, tack?

Snart är semestern slut och även om jag stundvis längtar tillbaka till jobbet (!) vill jag passa på att få ut så mycket som möjligt av min semester. Så vad hände med cykelturer till havet och sjön, badmintonspelande på gräsmattan och middagar med nära och kära på uteplatsen?

Regn. I år igen känns det som semestern regnar bort och jag längtar tillbaka till Kroatiens sol och värme som mest.

Om man ska tro SMHI kommer dock solen tillbaka till västkusten redan imorgon. Tills dess ska jag titta på gamla bilder från soliga dagar och drömma mig bort.

Och passa på att träna inomhus…

En regnig dag

Jag klarar inte av skriva om det hemska som har hänt i Norge, men kan inte heller låta bli. Då jag vid sådana händelser färdas femton år tillbaka i tiden klarar jag inte av att vara objektiv. Istället kan ni läsa om Fannys åsikter då hon skriver så bra om det här och här.

Själv kan jag inte sluta läsa om eländet och min första tanke var att detta säkerligen skulle göra extremhögern glada. Men när det nu är känt att gärningsmannen är etnisk norrman så klassas det inte längre som terrordåd. Istället pratar alla, privatperson liksom medier, om en sjuk, ensam människa med trasig uppväxt. Hade det varit en person med utländskt utseende eller ännu värre- en muslim, då hade diskussionstonen varit en annan.

Hursomhelst hoppas jag att det som har hänt ger extremister, vilka ideologier de än håller kära, tillfälle att tänka efter snarare än trigga igång dem ännu mer.

Idag tänder jag ljus för alla de som har förlorat sitt liv.

Det tog bara sju månader

Essas och min C-uppsats är äntligen publicerad!

Åh, jag är så glad. Och ja, vi kammade hem högsta betyget!

Räck upp en hand alla ni som vill läsa om genusarbete på förskolan!

Att välja bort utveckling

Tidigare idag pratade jag med en gammal vän som jag inte har träffat, eller pratat med för den delen, på flera år. Som det brukar vara när man återupptar kontakten efter en längre tid berättar man vad man gör nu för tiden och så vidare. Så jag berättade att jag jobbar som förskollärare och att jag trivs himla bra där jag är.

Tjejen i fråga berättade att hon efter flera år på ett boende för dementa nu har fått ett längre vikariat på en förskola i vår hemkommun. Självklart blev jag intresserad och frågade hur hon trivdes och ifall hon kunde tänka sig att fortsätta jobba inom barnomsorgen. Det kunde hon och då undrade jag, som jag alltid brukar göra, om hon inte borde söka till lärarutbildningen.

Hennes svar fick mig att nästan logga ut och blockera henne för gott. Min vän tyckte nämligen att hon var en så bra barnskötare redan och att hon inte ville slösa tre och ett halvt år på en utbildning som skulle ge henne precis samma lön. ”Dessutom så har jag ju jobbat med barn så länge nu att jag är lika kompetent som vilken förskollärare som helst”, berättade hon. Eller nej, hon skrev faktiskt inte förskollärare. När jag tänker efter så sa hon dagisfröken. Big difference.

Ni kan tänka er hur jag reagerade. Jag kände för att kalla henne arrogant, okunnig och rent utsagt naiv, men det gjorde jag inte. Istället skrev jag att hennes påstående är lika med att kissa på min långa, jobbiga och nödvändiga utbildning och en stor förolämpning mot barn i förskolan som förtjänar vuxna med rätt utbildning och rätt barnsyn.

Att påstå sig vara lika bra på att utöva ett yrke som en person som faktiskt har lärarexamen, som brinner för sitt jobb och som har ett arbetssätt som är beprövat ur flera vetenskapliga studier och teorier, gör mig ursinnig.

Att sådana personer får jobba med barn och samtidigt har en stark ovilja till att utbilda sig och vidga sina vyer gör mitt jobb så mycket svårare.

Konsten att glädjas åt andra

Cissi Wallin, programledare på Radio1 och en av mina favoritbloggare, skriver idag om hur hon blir kritiserad för att försöka äta nyttigare, träna och helt enkelt ta hand om sig själv. Folk anklagar henne för att vilja bli smal som Elin Kling och därmed stödja de ”sjuka utseendeidealen”.

Människor som dömer andra kommer det alltid att finnas gott om. Att man dock kritiserar någon för att försöka bli bättre, oavsett vad det nu handlar om, är bara dålig stil och oftast bevis på den gamla hederliga avundsjukan.
Kan man inte inse att en fast, sund kropp kräver en massa jobb och självdisciplin och inbillar sig att det instället handlar om bulumi eller gener är bara korkat.

Istället borde folk glädjas åt andras beslutsamhet och vilja att utvecklas och må bättre.
Men det är väl för mycket begärt, antar jag.
Varför vara glad för någons skull när man kan vara avundsjuk och sprida negativ energi?

Min nya hatt

Min nya, löjligt stora hatt med ett svart band med vita prickar på är precis en sådan hatt jag alltid önskat mig. Och tydligen är det flera än jag som hade nytta av den.

Som till exempel min nioårige kusin Mateo.

Och min fina A.

Jämställdhet i Kroatien

Visselpaj undrar om jag kan ge min bild av jämställdheten i Kroatien vilket jag som den feminist jag är inte kan motstå.

  • Den höga arbetslösheten bland kvinnor som ökat kraftigt sedan socialismens fall är enligt min personliga uppfattning ett centralt problem när det gäller jämställdheten i Kroatien. Den innefattar även problemet med åldersdiskriminering av kvinnor. Dock är detta inte ett lika stort problem som den extremt låga andelen av kvinnor på ledande positioner samt löneskillnader mellan könen.
  • Det andra problemet är att traditionella patriarkala värderingar tycks ha fått ett uppsving, inte minst genom den katolska kyrkans stärkta ställning.
  • Det saknas en politisk vilja att genomföra konkreta jämställdhetsreformer, trots att landet har infört en jämställdhetslag görs inte mycket åt saken i praktiken.
  • Ont om förskoleplatser, en regering som uppmuntrar kvinnor att stanna hemma och ta hand om sina barn är en viktig aspekt som gör det svårare för kvinnor att återvända till jobbet. Även om det officiellt är möjligt att dela på föräldraledigheten är det en mycket liten andel som gör det.
  • Låg kvinnorepresentation i samtliga politiska partier för att inte tala om regeringen och näringslivet är ett slående exempel. Exempelvis är endast 2 av 14 ministrar i regeringen kvinnor, då inklusive premiärministern Jadranka Kosor.
  • Trots dessa oerhört negativa fakta måste jag ändå tillägga att det under de senaste åren har skett en relativ förbättring av kvinnors rättigheter och jämställdheten mellan kvinnor och män. Det sociala skyddet för kvinnor för närvarande är avancerat jämfört med grannländerna, vilket har uppmärksammats av EU. Machokulturen är något svagare idag, speciellt bland välutbildade unga.

Det tål att påpekas att det är just ovanstående aspekter som gör att jag aldrig skulle vilja bo i Kroatien på heltid. Jag skulle helt enkelt bli galen. Men drömmen om en lägenhet med utsikt över Opatija, med egen terass och nära till stranden dit jag kunde fly så fort jag tröttnade på Sverige hade jag inte tackat nej till.

Därför älskar jag Kroatien

Solnedgångarna är korta, men gör att allt annat känns blekt och obetydligt.  

Kroatiens svar på Nice, den fantastiska staden Opatija, får alltid mitt hjärta att slå lite fortare än vanligt.

Den lilla fiskebyn Njivice har imponerande varmt vatten och mysiga stränder.

Där kan man avnjuta en fantastisk middag samtidigt som man ser när solen går ner någonstans bakom Opatija.


Där finns människor som alltid får mig på gott humör.

Utsökta maträtter och vin gör det enkelt att synda.

Där kan jag bära upp en löjligt stor hatt och se fantastisk ut.

Fröken Bella har återvänt

Tidigare idag landade ett mindre flygplan på Landvetter flygplats i ett regnigt Göteborg.

”Fan vilket skitland vi har kommit till…”, utbrister en skåning som sitter bredvid Ivana och alla instämmer. Spöregn, blåst och femton grader kan kännas tugnt efter en vecka i ett land där solen skiner från morgon till kväll, vattnet är minst 25 grader varmt och vinet är billigare än vatten. Sådana utlåtanden är okej att komma med om man är svensk. Som invandrare får man höra att man får åka hem om det inte passar. För man ska inte klaga.

Ja, jag är lite bitter som ni säkert märker. Det svider att lämna mitt andra hem vars luft som är en härlig blanding av salt, värme, lavendel och torr jord, jag ständigt saknar.

Live från Landvetter

Nu kommer det att bli tyst här i en vecka. Vi är incheckade, trötta och förväntansfulla. Croatia here we come! Sverige, ses om en vecka!

Hallå, är det någon där?

Ja, jag ser att ni kommer hit, ni är förvånansvärt många och antalet ökar stadigt med varje dag som går. Vilket är mer än glädjande. Dock är ni väldigt dåliga på att kommentera. Jag vet att det är sommar och att de flesta av er har viktiga saker att göra än att sitta här och glo, men när ni ändå är här inne kan ni väl skriva en rad eller två? Utan era ord ingen rolig blogg.

Och jag vill inte ha en massa ja-sägare heller. Jag vill veta vad ni tänker när ni läser bloggen. Tycker ni att jag skriver förj*vla dåligt, inspirerande, kränkande, tråkigt eller intressant så kan ni väl få låta mig veta det? Var inte så himla svenniga!

Japp, jag skrev ”svenniga”. Allt för att provocera.
Så skrärpning nu.
Snälla?

Ken och barbisarna

Hur ska en kille eller en tjej vara? Berättelsen om Kenta som bejakar sin feminina sida är lika viktig att reflektera över för flickor som för pojkar. (Adlibris hemsida)

När man har ”bara” sju barn har man råd att sitta nära, nära på en mysig filt under den stora eken och läsa fängslande böcker. Idag blev det bl.a. Pija Lindenabaums ökända ”Kenta och barbisarna”. Förutom min kritik angående den trista framställningen av förskolläraren som en kaffedrickande moralkärring, ser jag boken som viktig genusamning.

När molnen blev allt mörkare gick vi in och gestaltade det där med killar och klänning på ett mycket praktiskt sätt.

−Ken har för platta tuttar för den klänningen!, säger en mycket skeptisk femåring

Kroatiens stränder ropar på mig

På söndag bär det av till mitt andra hem- Kroatien. I år valde vi Kroatiens största ö, Krk. Uttala det om ni kan! Vi sydslaver älskar konsonanter, gärna flera i rad.

Jag har nästan längtat ihjäl mig efter Kroatiens steniga klippor, det turkosa, lugna havet, den goda maten och det ännu godare vinet, språket, människorna och värmen.

Vi kommer att bo i en liten fiskeby Njivice, som vi besökte under en båttur förra gången vi var i landet. Ön Krk är perfekt för A och mig, då det finns gott om sportaktiviteter, cykelstigar, historiska sevärdigheter, vackra stränder och mysiga restauranger. En eller två dagar av vår sjudagarsresa kommer vi att tillbringa i min hemstad Opatija, Kroatiens egna Nice.

Innan resan ska jag hinna packa, växla pengar, träffa några fina människor, tvätta och göra tusen saker till.

Njivice


Opatija

 

 

*Tryck på bilderna för att komma till publiceringssidan.

Jag har problem

Jag är så mätt att jag kan spy. Två timmar efter middagen. Där rök min löparrunda. Och gymmet känner jag verkligen inte för, men det måste göras. Dessutom är det alldeles för varmt för något annat.

 Ja, ni hör. Det är synd om mig.

−Ja jag får väl kyssa dig då.
Men bara så du vet, jag har redan en prins.

Den dagen

Det är återigen dags för en barnboksrecension. Förutom ”Den andra mamman” av Viveka Sjögren, som jag redan har skrivit om här, är jag löjligt kär i hennes nyaste barnbok ”Den dagen”.

Boken handlar om en fågelfamilj som blir bortkörda från sitt hem. Pappan är inte hemma och fågelungarna är alldeles för små för att kunna flyga.

Första gången jag läste boken fick jag låsa in mig på en av bibliotekets toaletter. Tårarna rann och jag andades tungt. Boken fick mig att minnas en liten Bella och det var inget lätt moment .

Viveka beskriver en flyktingfamiljs utsatta situation på ett sätt som barn kan ta in, lika bra om inte bättre än vuxna. I boken förekommer även bortgång av en familjemedlem, ännu en viktig och problematisk aspekt som man behöver prata med barn om.

Bilderboken ”Den dagen” är högst aktuell, färgsprakande och inger hopp. Vad mer kan man begära?

För visst är man genustaliban…

… om man inte vill klä sin dotter i rosa, opraktiska kläder med volanger och annat onödigt skit på. Dagligen läser jag Magdalena Ribbings frågespalt, mest då jag förundras över hur folk tycker och tänker. Dagens fråga kan jag inte låta bli att engagera mig i:

Jag undrar hur jag kan hantera min svärmors klädinköp till vår dotter. Ända sedan dotter föddes har svärmor köpt väldigt tjejiga kläder med mycket spets och rosa, med ”I’m cute” och liknande texter tryckta. Kläderna är sällan lämpliga att leka i och jag har tackat och tagit emot och pliktskyldigast satt på dottern kläderna när vi hälsat på farmor. Nu har hon dock gått långt över gränsen enligt mig då hon köpt ett par skor med hög klack åt dottern som bara är 5 år gammal. Vad gör jag? Dessa sätter jag under inga omständigheter på mitt barn!

De flesta av kommentarerna till frågeställaren är inte minst dryga och provocerande, vissa hänvisar till felaktiga studiekällor som ska bevisa hur flickor älskar rosa pga. sin genuppsättning.

Dagligen får jag kämpa i motvind när det gäller barnkläder. Rosa och vita kläder som gör att flickorna på mitt jobb inte vill leka i gräset för att mamma och pappa blir arga när kläderna smutsas ner. En pojke bröt häromdagen ut i hjärtslitande gråt när de enda underkläderna vi kunde låna ut till honom var trosor och röda. Han är minsann ingen tjej, hävdade hans storebror.

Att påstå att färger, mönster, text och annat gällande barnkläder inte påverkar deras identitetsutveckling är ren bullshit tycker jag. Hade min svärmor köpt ovanstående plagg till mina barn så hade hon vackert fått höra ett och annat.

Så kalla mig genustaliban eller vad ni nu vill, men jag tänker inte begränsa barnen bara för att glädja någon annan och slippa konflikter.

Lärande

Jag önskar att alla lärare kunde jobba efter de fyra didaktiska nyckelbregreppen:

Vad ska läras?
Hur ska det läras?
Varför ska det läras?
För vem ska det läras?

Veckan innan semestern passar jag på att fundera på dessa frågor nu när jag vet vad det är för barngrupp vi får till hösten. Jag gör om den pedagogska miljön, köper in och lånar nya böcker, skapar nytt material, läser in mig på två avhandlingar- en om genus och en om matte. 

Så här blev miljön. Därmed är två av frågorna besvarade.

Utgång på GI-vis

Igår kom Adams kompis T och min syster till oss. Dagen började med grillning på vår uteplats, där vi i timmar satt coh snackade om livet i allmänhet. Dagen avslutades på Badens nattklubb där jag dansade till vi fick skavsår och sjöng tills jag blev hes.

Eftersom jag fortfarande undviker tomma kalorier var vanliga efterrätter uteslutna och vi bjöd på somrig fruktsallad. Dock var det svårare på nattklubben. I ett svagt ögonblick fick jag i mig några klunkar vitt vin och cola light, men det gick mycket bättre än väntat.

När gänget idag åt pizza höll jag mig till grekisk sallad. Gissa om jag är stolt! För en gång skull glömde jag inte att ta med kameran och fick ihop några riktigt härliga bilder! De kommer här:


Min barnsyn

Jag är en person som har starka åsikter om det mesta och jag skräder inte orden.

Dock är det någonting jag brukar lämna hemma eftersom jag är den mest diplomatiska personen som finns när jag väl är på jobbet. Jag tror på att odla demokratiska värderingar hos barn där korta kommandon och order inte existerar. Istället väljer jag diskussion, empati och flera olika perspektiv.

Jag tror på barns förmåga och det går inte en dag utan att de lär mig någonting om världen. Samtidigt ser jag mig själv som en handledare som hjälper barnen att komma till nästa nivå, utifrån deras kapacitet och läget de befinner sig i. Jag tror inte på föreläsande undervisning där det är jag som har alla de rätta svaren och där det är barnens roll att svara rätt på frågor jag ställer.

Därför älskar jag nedanstående citat och rättar min lärarroll efter det:

Om barn uppfostras att lyda blint blir de slavar eller tyranner. – August Strindberg

Håkan och jämställdheten

Ylva Johansson (S) har jag alltid uppfattat som förvirrad, mesig och dålig debattör. Men när jag nu sitter och läser hennes brev till Håkan Juholt inspireras jag och vill ha svar. NU.

Vi kvinnor är dubbelt beroende av en väl fungerande välfärd. Många av oss jobbar inom välfärdssektorn och för oss alla är en väl fungerande förskola, äldreomsorg och sjukvård helt avgörande för att vi skall arbeta. Allt fler vittnar nu om underbemanning, dåliga resultat, stora barngrupper och stress. Är du beredd att anställa fler i äldreomsorgen, förskolan, skolan och vården?