Arkivet för september, 2011

Kiss och bajs

En av många saker som gör att mitt jobb skiljer sig från andras är yttrandefriheten. Här snackas det om snoppar och snippor, fetma, kiss och bajs på ett ohämmat och icke tabubelagt sätt.

Det är till exempel inget ovanligt att barnen börjar jämföra former, färger och storlekar på sina bajskorvar. Jag som aldrig har varit så känslig av mig när det gäller sånt och dessutom hatar allt vad förbud heter låter dem hålla på. Som jag ser det snackar ungarna matematik!

Imorse satt en treåring på toa en lång stund och såg minst sagt besvärad ut. Jag satte mig bredvid och höll hans hand. Han spände sin lilla kropp och jag förstod att nummer två är på gång. Efter en lång stund av suckande och tryckande tittade treåringen upp på mig och sade:

- Fröken, man blir så alldeles trött i benen!

Förbjuden kärlek

Har ni någonsin tänkt på hur lyckligt lottade vi som bor i Sverige faktiskt är? Jag gör det mer eller mindre varje gång jag pratar med någon av mina släktingar i Kroatien och ungdomsarbetslöshet, dyra utbildningar samt obefintliga pensionssystem kommer på tal.

Igår visades Korrespondenterna på SVT och avsnittet handlade om förbjuden kärlek. Programmet började och slutade i Bosnien, med ett par som gifte sig under det hemska kriget på 90-talet. Hon är kroat och han bosnjak som det numera kallas. Alltså muslim. Deras kärlek var provocerande då och väckte hat, och det gör den ännu idag.

Sedan får vi följa ett lesbiskt par i Ryssland och det är då mina tårar kommer. Paret måste smyga med sin kärlek och kan inte skaffa barn som vi andra. De har inga rättigheter.

Det som dock skrämmer mig mest är den delen i programmet som handlar om USA:s söder. Där existerar fördomarna, Ku Klux Klan och viljan att förbjuda rasblandade äktenskap i alla största grad. Alltså är demokrati inte alltid ett botemedel mot fördomar.

Se programmet och fundera på alla de rättigheter vi har och som vi ofta tar för givna. Tänk på alla de som har kämpat för att vi ska ha det så.

 

Åh, håll käft!

Kan folk inte bara sluta klaga på 3 och alla problem de igår hade med telefon/mobil/internet?
Nu har jag läst inte en, utan tio bloggar som gnäller på detta och jag orkar snart inte mer!
Shit happens! Ni dör inte utan internet/mobil en dag! Det är faktiskt sant.

Likande problem händer Telia titt som tätt, men ingen reagerar. Hur beroende är man av dessa saker om man måste skriva långa inlägg om det? Vad säger det om dagens samhälle?

Nej, nu får det faktiskt räcka. Jag orkar inte läsa mer ordbajs om hur dåliga 3 är. Gör inte så jag måste säga åt er att sluta gnälla. Jag gillar’t inte!

Och fröken Bella har alltid rätt. Så det så.

Utsikt från mitt skrivbord

Praktiska genustips

En läsare undrade igår hur jag gör rent praktiskt för att få in jämställdhet som en naturlig del av vardagen på min förskola. Då mina kollegor inte medvetet jobbar på detta sätt, gäller nedanstående tips mitt egna arbetssätt. Med detta sagt vill jag betona att de jag jobbar med är fantastiska pedagoger som jag vet ser det bästa hos alla barn!

Innan jag delar med mig av egna råd vill jag betona att de flesta barn idag går i förskolan, och majoriteten spenderar mer vaken tid hos oss än men sina föräldrar. Med det sagt kan vi konstatera att förskolepersonal, utbildad som outbildad, har en enormt viktig roll i dessa barns identitetsutveckling.

Att man i förskolan, enligt lag- alltså Läroplanen för förskolan, Lpfö 98, är skyldig att arbeta för att motverka traditionella könsroller och behandla barn lika oavsett kön mm. Har jag skrivit om här. Ännu en lag som styr vår verksamhet är Diskrimineringslagen, vilken jag tar upp i samma inlägg.

Innan man börjar jobba med något krävs en tydlig målformulering. Så ta en ordentlig funderare kring vad det är du/ni vill uppnå, hur du/ni kommer dit samt vem/vilka som gör vad.

Se dig omkring på din arbetsplats. Hur ser miljön ut? Vad sänder den för signaler? Är den lika inbjudande för flickor som för pojkar och tvärtom? Vad har ni för böcker, leksaker osv.? Varför väljer vissa barn att leka på enbart ett sätt?

Skapa nya lekar, gör om miljön och blanda gärna olika material! Se hur nya gruppsammansättningar och lekar blir till. Men glöm inte att utvärdera och fundera kring vad som kan utvecklas och hur.

Slutligen kommer även några tips på saker jag gör dagligen:

  • Jag rättar aldrig barn när de råkar säga ”han” istället för ”hon” och vice versa. Sån’t lär de sig tids nog ändå.
  • Jag försöker att inte uppmuntrar enbart en viss kvalitet hos barn. Säger jag att någon är söt, påpekar jag fort något annat bra, ofta icke könsbundet. Jag är noga med att berömma vitt skilda egenskaper hos ett och samma barn för att ge dem möjlighet att utveckla en så bred identitet som möjligt.
  • När vi har maskerad för jag ett gott exempel genom att klä ut mig till starka karaktärer. Dessa kan innebära rosa overall och ett spjut.
  • Jag säger barnens namn istället för att kalla dem för ”flickor” och ”pojkar”.
  • Ibland brukar jag byta kön på huvudkaraktärerna i en bok, sång, vers o. dyl. för att skapa mångfald.

Vad mina böcker berättar

Ännu en gång väljer jag att knycka inläggsidé av Elsa, dock inte enbart på grund av tidsbrist. Emellanåt verkar hon vilja lägga ner bloggen (du skulle bara våga!) men jag tycker att den är otroligt inspirerande! Hon skriver på att vardagsnära sätt som jag tycker är helt fantastiskt och helt ärligt tycker jag att hennes blogg förtjänar ett mycket större publik.

Elsa visade nyligen upp sin bokhylla och uppmanade oss att göra detsamma. Hon, liksom jag, tycker att ens böcker berättar mycket om vad man är för person.
Själv tycker jag att varje hem borde ha massvis med böcker. Jag måste erkänna att personer som inte äger minst fem böcker, hit räknar jag inte kurslitteratur och matlagningsböcker, sjunker rejält i mina ögon.

Min svarta bokhylla delas med A även om de flesta av hans böcker ligger i en av lådorna i källaren av en mycket oklar anledning. Bokälskare som jag är har jag flera gånger uppmanat honom att ta upp dessa, men som ni ser nedan saknas det idag plats för fler böcker. Ännu en bokhylla måste alltså inhandlas asap!

Vår bokhylla är en salig blandning av kurslitteratur från lärarprogrammet, skönlitterära mästerverk, en och annan skräpprodukt som jag inte kan förmå mig att slänga. Här finns gott om genusböcker, föga förvånande, lexikon, trädgårdsböcker, några tunga klassiker och så en egen barnbokshylla. Nästan alla pocketböcker är inslagna i tapetpapper, delvis för att jag skäms över antalet romaner à la Marian Keyes o.dyl. jag råkar äga, men även för att det helt enkelt är snyggt. Bokhyllan fungerar även som mappförvaring innehållandets material från mina år GU och As Chalmerstid, räkningar och annat viktigt.

 

 

Vad berättar era böcker om er?

Ny prickig favorit

Det är dags för mig att åka till Anna och bli bjuden på middag, film och nya bekantskaper. Det gör jag i min nya klänning från H&M.  

 Ha en fin lördag, allihopa! 

Jag avundas er

Ibland önskar jag att jag var en sådan som:

  • inte bryr sig om huruvida folk tycker om en eller ej,
  • kan äta hur mycket skräpmat som helst utan att det påverkar ens kropp (läs vikt),
  • argumenterar väl och lyckas få över människor på sin sida istället för att bli sur,
  • inte brusar upp sig för det minsta. Impossible tack vare balkangener,
  • är överpositiv och aldrig gnäller.

 

Men då vore jag ju inte varit Bella och tänk så tråkig världen hade varit då!

Hösten är här

Åh, hösten. Jag fullkomligt älskar den här årstiden som innebär guldliknande löv, en kopp te i handen, långa promenader…

Eh… Vänta lite!

Vem försöker jag lura egentligen? Jag avskyr ju höst! Avskyr med stort A! Jag är ett sommarbarn in i märgen och jag kommer alltid, alltid att föredra sommaren. Under mina svaga stunder kan jag ibland avundas de som ser hösten som period för nystart, mysiga hemmakvällar och blaha, blaha. För det mesta är jag alldeles för bitter eftersom långa kvällar och varma dagar är borta.

Om jag någon gång vinner på bingo, trots att jag aldrig spelar, ska jag bosätta mig någonstans varmt under höstmånaderna. Kroatien vore inte helt fel, alltså. Då slipper ni läsa mina gnälliga inlägg och jag kanske blir en sådan överpositiv, peppmänniska. Åh, du hemska tanke.

Men tills dess kommer jag att bo på landet och försöka att inte tycka om bilderna nedan alldeles för mycket.


Roligheter över frukosten

Jag och fem barn i åldrarna 2-5 sitter och äter frukost. Mannagrynsgröt med russin/banan/sylt står på menyn och barnen diskuterar vilken av dessa tre tillbehöralternativ är nyttigast.

Tobias (5 år) − Jag tror att man blir stark av all mat!
Maria (4 år) − Jag med. Förutom godis!
Måns (3,5 år) − Av godis blir man tjocker!. Alla fnissar.
Tobias − Som min pappa!

Barnens namn är fingerade.

Barn vs. vuxna

Vissa tycker att detta är provocerande. En pojke i klänning. Glittrig dessutom! 
Det som jag tyckte var oerhört befriande var att ingen reagerade! Ingen sa att barnet nedan var konstig/dum/bög.  Några av de andra barnen bråkade dock, de ville ju ha samma klänning. Så kom ihåg:

Barn lägger inte värderingar i det de gör, om inte vi vuxna gör det!

 

Själv är jag bara avundsjuk. Tänk om den hade funnits i min storlek!

Ny kategori

Med mindre än ett år kvar till vårt bröllop har A och jag lyckats pricka av några väldigt viktiga punkter från planeringslistan.

Lokalen och kyrkan bokade- check!
Färgtema- check!
Maten- check!

Det har även tillkommit en kategori här på bloggen, ”Bröllop”, då jag har en liten, liten misstanke om att det blir mycket av den varan framöver. Tröttnar ni på eländet, säg bara till!

Nu börjar jag drömma om klänningen, som jag vill ska bestå av spets. Jag vet inte riktigt varför, jag brukar inte gilla spets annars. Men det känns så där chict och lite bohemiskt. Och just bohemiskt är rätt ord för mig! Nu har jag hittat den perfekta klänningen, åtminstone på bild, men just dessa klänningar för dyra för vår budget och mitt (ännu) sunda förnuft.


Drömma kan man…

Inte synas, inte höras

Nyligen blev jag utnämnd till språkpilot på jobbet och ska alltså fungera som inspiration och kunskapsbank för mina kollegor när det gäller barns språkutveckling.
Idag var det dags för mig att infinna mig på en föreläsning som bland annat handlade om Bornholmsmodellen som kommunen jag jobbar i är väldigt förtjusta över. Själv är jag svårimponerad. Jag har svårt för att använda mig av enbart en metodik och därmed avfärda alla andra. En härlig blandning av vetenskap och beprövad erfarenheten är något jag försöker eftersträva.
Föreläsningen och diskussionen efteråt var mer än givande och jag kommer att trivas som språkpilot som fisken i vattnet.

Dock störde jag mig på en grej.
Vilka är förvånade?
Jag vore ju inte Bella om jag inte hade haft något att klaga på.

I slutet av träffen räcker en av lärarna upp handen och efterfrågar mer jämställdhet i de barnböcker vi får med oss till våra arbetsplatser. Hen skulle gärna vilja se lite mer medvetenhet kring bland annat jämnare könsfördelning när det gäller huvudkaraktärerna, menar hon. Jag är på vippen att räcka upp handen och hålla med, starta ett livligt samtal och påverka när läraren i fråga avbryts av en av ledarna som menar att hen har likabehandling som en av sina största passioner och minsann har tänkt på detta när böckerna beställdes. Läraren gör ett försök att säga något mer men blir avbruten. Tydligen räcker inte tiden till.

Jag vill gå fram till den här fantastiskt modiga personen, men hen försvinner snabbt och jag står där och ser ut som ett fån.
Vad hände egentligen?

Tur att de har fått mig som ny språkpilot – någon som vägrar vara tyst!

Glädjetårar

Igår gifte sig min bästa vän med sin älskade och jag kan inte hindra mina tårar när jag ser henne. Världens vackraste brud! Min fina, fina vän. Du förtjänar all lycka i världen och jag vet att du kommer att få den tillsammans med din A!


Busfröken

Man blir ju som man umgås!

Jag hann allt leka framför kameran en stund innan det var dags att bege sig in till Götet för en dejt med världens bästa syster! Ha en underbar lördag allesammans!

Jag har fördomar

Jag älskar Elsas brutalt ärliga inlägg om fördomar. Det är synd att hon inte bor närmare, den där Elsa, för vi är så lika på många sätt!
I brist på fantastiska inläggsidéer bestämde jag mig för att skriva ihop en egen lista här.

Jag har fördomar om folk som:

Vad tror om det här, Elsa?

Läsarna gör bloggen

Tack för alla era fina kommentarer! Ni förstår inte hur mycket det betyder att ni finns där och tycker som jag. Att ni stöttar och förstår. Det är ni som gör den här bloggen till det den är!

Ikväll läser jag ”Genusperspektiv på pedagogik” av Inga Wernersson. Den rekommenderar jag alla att läsa, även om den kan vara tung emellanåt.

”Forskning om intellektuella könsskillnader utgör [...] ett område där resultaten haft betydelse genom att de entydigt visar att ursprungshypotesen kan förkastas. Skillanderna är små eller obefintliga.” (sid. 20)

En annan Bella

Det har varit en minst sagt ansträngande dag på jobbet. Jag fick verkligen tvinga mig för att åka dit. Jag ville helst stanna hemma och komma på en bra plan för jag ska få mitt arbetslag att förstå hur viktigt det här med jämställdhetsarbete är.

Trots att de vet. De vet att det är deras skyldighet att jobba på det sättet. Ändå pratas det så mycket, men mycket lite görs. När jag kommer med förslag på aktiviteter som bygger på jämställdhetsarbete blir jag ignorerad. Jag får inte ens en kommentar på det jag rekommenderar. Igår blev jag så himla ledsen och är det fortfarande.

Det känns som att det faktiskt kvittar. Det spelar ingen roll hur pass mycket kunskap jag har om det här, vilka exempel och argument jag än använder, hur mycket jag än kämpar. Jag gör allt i motvind och dagar som dessa känner jag faktiskt för att ge upp.

Jag hatar den känslan. Känslan av att det jag gör är totalt obetydligt. Känslan av att jag ställer till med besvär.

Jag orkar bara inte.
Men det värsta är att jag känner mig så himla ensam.

Om att så små frön

Tre fyraåriga pojkar sitter och målar i ateljén strax efter lunch. Två av pojkarna fyller år inom kort och diskussionen kring födelsedagskalas är i full gång. Det pratas tårtor, musik och presenter.

− På mitt kalas ska jag bestämma allt!, säger en av pojkarna, låt oss kalla honom Oscar.
− Det ska jag med!, säger den andra pojken som vi kan kalla Marcus.
Den tredje pojken, Pontus, tänker efter och nickar. Efter en stund säger han:
− Jag ska bestämma leksaker vi ska leka med. Vi ska leka med bilar och vapen. Inga tjejleksaker!

Jag sitter vid samma bok och kan inte låta bli att blanda mig i. Så jag undrar vad Pontus menar är tjejleksaker. Han svarar att det är ”dockor, barbies och hello kitty-grejer”.
− Men ni brukar ju leka med de leksakerna här på (förskolans namn). Menar du att ni är tjejer då?
− Nej!, utbrister alla tre och Pontus fortsätter:
− Jag menar ju att killeksaker är typ bilar och sån’t.
− Men Ella (pojkarnas treårige kompis) brukar ju leka med bilar. Jag förstår inte hur du menar, Pontus.

Pontus ser sur ut och mumlar något om att han inte vet. Pojkarna målar fortfarande, men är nu tysta. Det är uppenbart att jag störde deras livliga diskussion. Efter en halv minut tittar Oscar upp och utbrister:

− Men, fröken! Jag tror inte det finns killeksaker. Jag tror att alla leksaker är barnleksaker!

Svar på tal

Trixie skrev en kommentar till mitt förra inlägg som handlade om hur jag blev feminist, som jag väljer att ta upp i ett eget inlägg.

Måste man va femenist om man brinner för genus? Alltså, de femenuster jag vet verkar tycka att alla kvinnor ska styra… Å bara oratar om KÖN. Så är det väl ändå inte med genus, att det handlar om bara mabligt å kvinnligt?? – Trixie

Självklart måste du ju inte det. Du kan tycka att genus är viktigt utan att kalla dig feminist. Jag gjorde det själv i flera år.

Feminister tycker inte att kvinnor ska styra, utan feminism är, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006), en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. Ditt påstående är nära besläktat med uppfattningen om att feminister skulle hata män som är en vanligt förekommande myt vilken måste utplånas.

För övrigt kan jag rekommendera dig att läsa Jämställdhetslagen som feministerna kämpade för att införa. Hade det inte varit för feministerna så skulle du idag inte få rösta, inte kunna gå i skolan i samma utsträckning som män, för att inte tala om att vara myndig.
  
Genus handlar om att kön är en social konstruktion som nog stöds av de flesta feminister.

Hur jag blev feminist

Jag har så länge jag kan minnas varit pro jämställdhet. Att män och kvinnor är lika mycket värda, att alla människor är lika mycket värda är värderingar som jag har blivit uppfostrad med.
Redan i ettan kunde jag störa mig på att bli missgynnad på grund av mitt kön. I skolan, inom sporten, i affärer, you name it.
Jag fattade aldrig riktigt att jag inte skulle ropa så högt. Jag vägrade låta min klasskamrat, som var den smartaste killen i klassen, ta åt sig äran för ett matteprov i trean. Mitt prov fick ju fler poäng och det skulle alla minsann få höra. Att jag sedan dess kallades för ”besserwissern” fick jag leva med.
Att springa efter killar och le åt deras dumma skämt var aldrig min grej. Jag hade tidigt stora drömmar om att bli jurist, men ångrade mig i slutet av tvåan på gymnasiet. Jag som hade VG i allt skulle ändå aldrig komma in. Dessutom tyckte alla att jag var så himla bra på att ta hand om barn.

Att faktiskt börja kalla mig för feminist dröjde till för något år sedan. För inte ville jag bli sedd som en äcklig bitterfitta, som hatade män och inte rakade sig.
Men sedan läste jag boken ”Att göra kön”. Raderna som följande gjorde öppnade mina ögon:

[...] ”Bli vem du vill, se ut hur du vill och välj hur du vill, men se samtidigt till att du är rätt, ser rätt ut och väljer rätt.” (sid. 120)

Sedan upptäckte jag Linus Fremins fantastiska blogg. Och jag läste och tog in. Varenda så välformulerade ord läste jag. Jag började fundera på varför Linus budskap var så provocerande för så många. Det var då jag såg de strukturella orättvisorna och slutade tala illa om enstaka individer.

Det var då jag bestämde mig för att ta på mig genusglasögonen och aldrig ta av dem igen.

Hur blev du feminist?

Run Forest, run!

Så här glad (och svettig) är jag för att jag tvingade på mig löparkläderna och sprang tuffa 6,5 km imorse. För det var tufft, att säga någonting annat vore lika med att dra en stor, fet lögn. Men tillfredställelsen jag känner just nu gör det hela värt det.
Ofta känner jag en slags hatkärlek för personer som tycker att morgonlöpning är det bästa som finns. Ibland kan jag önska att även jag var så hurtig. Men det är jag inte. Enligt mig ska träning vara hårt och ansträngande och tungt och svettigt. Det är då djävulen i mig vaknar till och ger hundra procent.
När det var extra tungt, efter ca 4 km, kämpade jag för att motivera mig själv till att fortsätta. Orden ”Run Forest, run!” dök upp och som jag sprang! Och skrattade. Träning ska ju vara kul!

Om barnomsorg sköttes av män

Igår tröstade min kollega och jag en väldigt ledsen ettåring med ett temperament som får mitt kroatiska hjärta att skämmas. Till slut la vi henne i en vagn och min kollega körde vagnen fram och tillbaka samtidigt som hon gungade den. Det var enda sättet som ettåringen accepterade. Efter gungande och fram-och-tillbaka-gående med vagnen i över en halvtimma slog en grej mig.

– Hade det här yrket varit mansdominerat så hade någon för länge sedan uppfunnit en vagn som gungar sig själv. Snacka om effektivisering!, säger jag.

− Ja, det har jag aldrig ens tänkt på! Men visst är det så. Och en blöjbytarmaskin skulle ju finnas på varje förskola!, svarar min kollega och fnissar.

När ska det blir bättre?

Jag fick nyss mejl från Lärarförbundet och faktan får mig att bli smått deprimerad. Läs och sprid, vänner! Bra lärare som utbildar för bättre framtid förtjänar bättre än så här:

1. Jämfört med en lika välutbildad civilingenjör får en grundskollärare mer än 10 000 kronor mindre i plånboken varje månad. Det betyder flera miljoner under ett yrkesliv. Dessutom försämras pensionen. (Källa: Perspektiv på lärarlöner, del 6, ”Ge bra lärare högre lön”)

2. Efter 15 år i yrket tjänar en svensk grundskollärare sämre än kollegor i många andra länder. När OECD rankar 32 länder hamnar svenska lärarlöner på en föga smickrande 23:e plats. (Källa: Education at a Glance)

3. I takt med att kvinnorna har blivit fler i läraryrket har också lönerna blivit lägre jämfört med andra grupper. (Källa: Perspektiv på lärarlöner, del 2, ”Om hur lön och kön hänger ihop”)

4. 80 000 lärare, fyra av tio, överväger att lämna yrket och huvudskälet är lönen. (Källa: Perspektiv på lärarlöner, del 6, ”Ge bra lärare högre lön”)

5. Om de senaste 25 årens minskning i söktryck till lärarutbildningarna fortsätter, kommer den sista behöriga förstahandssökanden att antas till lärarutbildningen 2028. Den främsta orsaken till att unga väljer bort läraryrket är lönen. (Källa: Perspektiv på lärarlöner, del 4, ”Lärare – drömyrke eller andrasortering”)

Plus ett faktum som svider lite:

6. Bara 5 av 100 föräldrar skulle i första hand rekommendera läraryrket till sina barn. 7 av 10 föräldrar upplever att läraryrkets status minskat de senaste tio åren. Samtidigt tycker 8 av 10 föräldrar att läraryrkets status borde höjas. (Källa: Lärarförbundets undersökning Föräldrars syn på sitt barns yrkesval)

Tidigt i livet

Samtidigt som jag igår kväll kämpade på spinningcykeln såg jag på ”Tidigt i livet” som gick på SVT:s kunskapskanal. Serien handlar om tidig utveckling hos barn och hur de allra första åren påverkar barnets möjligheter till utveckling och inlärning. Sjukt intressant är det för alla oss som jobbar med barn, har egna småttingar och/eller möter barn i sin vardag i allmänhet.
Speciellt gillar jag att serieskaparna använder sig av olika forskare som i sina studier kommit fram till helt skilda slutsatser. Jag uppskattade även den breda expertisen, då man får se både psykologer, barnläkare, antropologer och hjärnforskare.

Tryck på länken ovan för att komma till serien på UR Play!

Ett löfte till mig själv

Från och med idag kommer jag att leva mitt liv enligt förljande principer:

  • Jag ska bli snällare mot mina nära och kära och visa kärlek oftare och mer öppet.
  • Jag ska äta den där chokladen när helst jag är sugen och inte må dåligt över det.
  • Jag ska träna för att det är roligt och för att jag ska bli starkare, inte för att gå ner i vikt.
  • Jag ska bara läsa de bloggar som får mig att må bra. Alltså inga duktig-flicka/pojke-bloggar som ger mig prestationsångest och alla möjliga komplex.
  • Jag ska omge mig med personer som gör mig glad, bort med energitjuvar!

La Trappe Quadrupel

 En otroligt tung måndag slutade med en minst lika krävande tisdag.
Dagen började bra, med glada barn vid frukostbordet. Humöret var på topp och livet lekte. Några timmar senare blev mina kollegor och jag kallade för dåliga pedagoger och hotade till noggrann iakttagelse framöver av en förälder. Jag tänker inte redogöra för händelsen här men kan konstatera att vid fyratiden blev vi tre, annars de gladaste förskollärarna i kommunen, så deprimerade att vi började tvivla på oss själva. Vi vet ju att vi klarar av vårt jobb och det galant. Barn tycker att det är roligt att komma till oss och tråkigt att gå hem. Vi är pedagogiskt medvetna och aktiva som få, men ändå blir det så fel. Imorgon är det en ny dag och vi tar den med förnyade krafter!

Uppdatering- Jag vill inte vara en sådan förskollärare som stör sig på vissa föräldrar. Jag vill ju kunna samarbeta med alla, det ingår ju i mitt jobb och jag tänker alltid sträva efter att vara en professionell lärare. Idag känns det mycket bättre, men det är lätt att bli överväldigad av 19 olika barns viljor, samt alla föräldrars krav och pekpinnar ur läroplanen.

Hursomhelst slutade dagen med Lindholmenstafetten med min A, världens finaste Jessica och hennes blivande make. I spöregn och piskande vindar. Vi hade kul trots det tråkiga vädret och jag är glad att jag tog mig igenom de 2,5 kilometrarna. Vårt team hette La Trappe Quadrupel och vi sprang jämte bland andra ”Lattefarsorna” och ”Tjejmaffian”.

Uppdatering- Jag sprang min runda på 13:25 vilket är en hel minut bättre än i fjol! I spöregn och piskande vindar, måste jag påpeka återigen. Hela teamets tid slutade på 46:47 och min A kom i mål efter fantastiska 09:25! Woho!

Sorgligt men sant

Fast inte rätt för det.

 

 

*Bilden är tagen från MSN.

Låt mig va!

Kan man få gå ut en endaste gång utan att bli raggad på (läs antastad) av jävla fyllon?!

En fin kväll som började med Jessicas möhippa på Casino Cosmopol, femkamp och god middag med massor med genus-, barn- och privatsnack slutade på en stinkande buss. En ung kille tyckte att det var en bra idé att sätta sig bredvid mig och börja snacka fem centimeter från mitt ansikte. När han la sin hand på mitt lår fick jag nog och sa ”Flytta din jävla hand, ditt äckel!”. Paret framför bad honom att sluta och när han gick iväg mumlade han något om hur torr och tråkig jag är.

Jag blir så himla trött på sånt här. Om jag någonsin får en son och han skulle bete sig på det här sättet skulle jag skämmas ihjäl.

Barn i regnbågsfamiljer

I måndags gavs lärare i kommunen där jag jobbar en chans att delta i ett seminarium om barn i regnbågsfamiljer arrangerat av RFSL m.fl. För er som inte vet står förkortningen RFSL för Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter och arbetar för att homosexuella, bisexuella och transpersoner ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som andra.

Seminariet är ett av många andra som hålls runt om i landet för att stödja förskolepersonal i sitt arbete så att alla barn ska bli sedda och bekräftade, oavsett hur deras familjekonstellation ser ut. Förutom seminariet får man tillgång till ett utbildningsmaterial där bland annat boken ”Barn i regnbågsfamiljer” av Karolina Schubert ingår.

2007 gjordes en enkätundersökning om lärares behov av kompetensutveckling som visade att enbart 5% av förskollärarna ansåg att de fått tillräcklig kunskap om hbt-frågor under utbildningen. Jag tillhör inte den gruppen. Tack vare mina privata kontakter samt ett brinnande intresse för allas lika värde anser jag att jag ändå har rätt så bra koll när det gäller hbt-frågor. dock behöver jag, liksom många andra lärare, konkreta tips, material, metoder och tankar vilket jag fick tack vare Klara Nygren som höll i seminariet.  

”Förskolan ska bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja barns lika rättigheter och möjligheter.” Läroplan för förskolan 98

Som det oftast brukar vara när man väl öppnar sina sinnen för nya tankegångar brukar vi människor genast anpassa oss till dessa. Själv har jag börjat med att ändra våra inskolnings-, informations- och schemablanketter. Där står inte längre ”mamma” och ”pappa”, istället skriver man sitt namn under ”förälder1″ och ”förälder2″. Nästa steg är att ta med sig informationen till sitt arbetslag och tillsammans formulera aktiviteter som bidrar till att göra verksamheten mer inkluderande. Detta gäller utifrån många olika aspekter- kön, etnicitet, funktionsnedsättning, sexuell läggning osv. Dessa aktiviteter ska vara synliga i det pedagogiska arbetet, i kontakten med de vuxna samt i personalgruppen.

Normkritiskt tänkande borde vi alla ha, oavsett yrke. Så nästa gång ni ser en film, läser en bok, befinner er på en fest- ställ normkritiska frågor. Är det någon som exkluderas? Varför och framför allt- vad kan du göra åt det?