Arkivet för oktober, 2011

Riktiga män och riktiga kvinnor

I brist på bättre litteratur återgår jag mer än gärna till gamla pärlor från lärarutbildningen. En sådan är boken ”Språk, kultur och identitet” av Seija Wellros. Boken tar bland annat upp språkens vikt i socialisationsprocessen. Bokens bärande tanke är att de normer som en grupp delar skapar igenkännande och trygghet, och att de därför är nödvändiga i det sociala samspelet.

Kapitlet ”Riktiga män och riktiga kvinnor” tar upp frågan om huruvida det är biologin eller socialisationsprocessen bidrar till skillnader i kvinnors och män språk, beteende, klädstil och andra yttre attribut. Författaren ger upp att svara på frågan ”Hur är kvinnor och män egentligen?” med en enkel förklaring. Frågan får olika svar beroende på vem frågar i vilket syfte och den som svarar. Författaren anknyter även till läroplanen för skolan från 1980, Lgr80, som genomsyrades av en tydlig jämställdhetsideologi.

”Flickor och pojkar skulle bemötas på samma sätt, intresseras för samma leksaker, böcker, studievägar och yrken, och som vuxna skulle de förvärvsarbeta och sköta hemmet på lika villkor. Med andra ord: man trodde på socialisationen som den viktigaste orsaken till bristerna i jämställdhet i samhället och på uppfostringens möjligheter att förändra den ojämlika maktstrukturen kvinnor och män emellan. ”(sid. 97)

Vad som sedan skedde och varför kan ni läsa i Wellros bok. Hur man återigen började använda sig av uttryck som ”Pojkar är pojkar” kallar författaren för en cirkel som har blivit sluten. Och jag kan inte annat än att finna det oerhört sorgligt.

 

Helgen i bilder

I lördags gjorde jag mig i ordning för att gå på bio med syrran.

Vi såg ”Niceville” och grät. Ingen gick från biosalongen oberörd.

Jag beundrade tomtens baksida. 

Jag gjorde min allra första krans som nu pryder vår dörr.

A däckade i vardagsrummet.

Jag sprang härliga 7 km. Ni bara måste älska min outfit!

Återigen dags för lite hederligt gnäll

Jag har varit dunderförkyld i en hel vecka nu. Jag som trodde att jag skulle klara mig utan förkylningar, feber och snuva den här hösten. Det har varit en pina att inte kunna träna, inte kunna ge 100 procent på jobbet och inte känna någon smak på den goda maten A gör.

Idag är jag äntligen frisk, nåja nästan, och vet ni vad som händer. A och jag sitter och diskuterar jämställd föräldraförsäkring över frukost när jag tar upp armarna för att sträcka på mig. Det klickar liksom till i axeln och jag får en paralyserande smärta längst med nacken, axeln, och vänstra skuldran. Jag faller ihop på golvet av smärta och krokodiltårar kommer som på beställning.

Nu har jag tryckt i mig två iprentabletter, fått massage och konstaterar att jag faktiskt kan röra mig rakt fram. Så med lite vilja av stål så kan jag kanske klara av ett pass på crosstrainern. För jag ska banne mig träna idag.

 

Ja, jag är lite galen.

A dream coming true

 

I veckan håller jag på att slutföra ett projekt som förhoppningsvis ska öppna nya dörrar för mig. Efter det väntar möte med min projektpartner, Annqa, och sedan ska allting gå väldigt fort, om det vill sig som vi vill!

 

Vad sänder våra läroböcker för budskap?

Kvällen ägnar jag åt att läsa Skolverkets underlagsrapport ”En granskning av hur kön framställs i ett urval av läroböcker” av docent Britt-Marie Berge och adjunkt Göran Widding. Denna rapport är en av de litteraturkällor som används i den jämställdhetskursen jag läser för tillfället.

Forskarna använder sig av ett analysverktyg som bygger på tre övergripande frågor:

    • I vilken grad blir kvinnor, män och transpersoner i lika hög grad representerade?
    • Hur representeras kvinnor, män och transpersoner i texten?
    • Får de inta samma positioner i samhälliga verksamheter och symboliska representationer? Sagt med andra ord; gör de samma saker och värderas deras prestationer likvärdigt? Om ja; Är de lika ofta representerade? Om nej; Vilka grupper förknippas med vilka verksamheter och symboler? Finns hierarkier mellan de olika verksamheterna och symbolerna?

Resultaten av läroboksgranskningen dessa forskare representerar är slående. Till exempel används biologi- och naturkunskapsböcker av ett könsneutraltspråk, men endast en av böckerna tar upp begreppet transsexualitet. När människor bekönas i texter och bilder blir de oftast av manligt kön medan kvinnan görs till den avvikande i litteraturen. När kvinnan trots allt får förekomma i läroböckerna utgör hon inte normen, utan finns oftast med i sociala sammanhang och mycket sällan, om aldrig, som en professionell yrkesutövare.

Männen är inte bara överrepresenterade i bildmaterialet, de ”innehar den totala dominansen”, för att använda forskarnas egna ord. I många läroböcker nedvärderas kvinnor och får stå för omodern folktro, medan männen representerar modern vetenskaplighet.

Jag läser vidare och blir bara mer upprörd för varje sida. Kvinnor bedöms utifrån sitt kön, de förlöjligas i lärobokstexter, de beskrivs som offer och misstänkliggörs. Observera att dessa analyser inte är gjorda av någon bitter feminist utan av två mycket respekterade forskare som har blivit utvalda av Skolverket för att göra detta viktiga underlag.

Osynliggörandet av transpersoner i läroböckerna är skrämmande och även om många texter kan tolkas som könsneutrala finns det alltför många exempel där människor explicit ”bekönas”. Som analysen lyder har transpersoner ingen som helst prioritet i de undersökta läroböckerna.

I en av samhällsböckerna som analyserades kan vi hitta följande mening:

Ingen kan förneka att det finns grundläggande biologiska skillnader mellan könen- när det gäller sexualitet och fortplantning.

 Forskarna undrar vad HBT-forskare tänker om denna heteronormativa ”sanning”. Samma sak undrar jag med.

Att vara nära

Under en hel dag kan jag på mitt jobb höra mängder med förutfattade meningar om hur man ska vara. Från både vuxna och barn.

De vuxna kan prata om att kvinnor och män och bra på olika saker, hur ”fiiiint” allting och alla är, fälla nedvärderande kommentarer om det motsatta könet osv.
Barn säger allt från ”Killar kan inte ha lila byxor” och ”Det här är en killkeps för att den är blå” och kan till och med exkludera vissa på grund av deras kön.

Allt detta fortsätter pågå om någon inte säger ifrån. Om någon inte börjar ifrågasätta, sätter igång en diskussion och uppmuntrar till reflektion. Man behöver inte vara den som ska upplysa alla, oftast räcker det med en enkel fråga ”Hur menar du då?”.

Så även nästa gång då någon säger ”Hon är tjej för hon har långt hår” ska jag finnas till, vara nära och fråga ”Hur menar du då?”.

Could this be it?

Should I?

Igår var A och jag på bröllopsevent och jag fick prova en brudklännig. Klänningen med stort K. A började nästan gråta och jag fick massor med komplimanger av folket som var där.

Nu är frågan om jag ska visa den här.
För den här klänningen can be it.

Female empowerment in Brazil

Här sitter jag med min helgcappuccino och bläddrar igenom förra månadens upplaga av National Geographic. Jag beundrar fantastiska naturbilder, upprörs över den illegala elefantjakten och läser om fantastiska Regina Nicolardis senaste äventyr.

Dock är det särskilt en artikel som fångar min uppmärksamhet. Den heter ”Girl Power in Brazil”. Artikeln handlar om hur blandningen av kvinnofrigörelsen och heta såpoperor har lett till att Brasiliens fruktsamhetsstatistik har minskat betydligt och satte fart på landets ekonomi.
Jag läser om hur kvinnorna i Brasilien har börjat mäta sitt värde i utbildning och jobb, istället för familjebildning. Jag får höra om uttrycket ”A fábrica está fechada”. Fabriken har stängt. Inga barn blir till, här inte.

Starka kvinnor inspirerar andra att lyckas konstateras det i artikeln som hela den andas en härlig empowerment-feminism. Dessutom kan kvinnor som är välutbildade få bättre jobb vilket leder till att de tjänar mer och kan bidra till att ekonomin förstärks. ”Varför två barn och inte fyra eller fem”, undrar journalisten och får ett svar  som får sammanfatta det här inlägget:

”It’s the 21st century, senhora, are you nuts?”

Fredagsfin

Egentligen har jag inte tid att skriva detta inlägg. Egentligen borde jag vara på väg mot tåget as we speak. Men jag kunde inte låta bli. Jag ska göra storstaden men min fina Malin ikväll.

Jag är för stressad för att le.
Och yes, jag vill ha komplimanger!

Vi är mer individer än vårt kön

Eller hur var det nu igen?

Idag hade vi en vikarie av manligt kön och jag fick minst tio gånger (jag skojar inte!) höra om hur ”kul det är att få en kille hit”.

Ungefär så här glad var jag över det.

Saker jag hatar som alla andra älskar

  • Schulmanklanen. Hur blev de kända nu igen? Alex fattar jag väl, men resten?
  • Svenska Hollywoodfruar. Vettiga kvinnliga förebilder, tack.
  • Brunsås. En sås som är brun och inte smakar något. But why?
  • Lakrits. Nej. Bara nej.
  • Onepiece. Ta på er riktiga kläder!
  • Svart kaffe. Urk.
  • Höst. Höst på västkusten. Inte så mysigt.

Jag behöver inte era råd

Ord kan såra så otroligt mycket ibland. De kan hitta in i ens medvetna och finnas kvar där i flera år, även decennier. De hårda orden som gör ont är mycket lättare att komma ihåg än de fina, varma.

Jag fullständigt avskyr när folk ger mig ”råd” i stil med ”vänta bara tills du själv får barn, då får du se”. Varför säger man så? Varför önskar man att någon ska få det kämpigt, lika illa som de har det? Och skulle jag våga slänga ur mig att jag kanske aldrig tänker skaffa barn så får jag höra att jag minsann kommer att ångra mig om några år.

Varför lägger sig människor i hur andra ska leva sitt liv? Varför tror de att deras sätt är det rätta? Är jag mindre bra pedagog för att jag inte har egna barn? Är jag ingen riktig feminist för att jag bryr mig om mitt yttre? Är jag en dålig flickvän för att jag inte lagar mat, stryker kläder och sätter min pojkvän i första rum?

Ord kan göra så otroligt ont ibland.

Mera länkkärlek!

Visselpaj är en otroligt inspirerande bloggare som var en av dem som fick mig att blogga mer öppet om feminism och genus. Jag utmanas ständigt av hennes skarpa texter och sätt att se på saker och ting och jag har lärt mig så otroligt mycket av henne. Senast igår skrev hon om hur användning av kvinnokroppar kan visa sig på en vanlig konferens. Läs hennes lysande analys, begrunda, kommentera och prenumerera- ty den här tjejen förtjänar det!

När man bor i hus ska man kratta löv

Att vara präglad av sin barndom

Ibland kan jag känna mig så lycklig att det gör ont. Det gör ont för att jag helt enkelt inte tror att jag förtjänar att vara lycklig. Jag är liksom säker på att någonting snart kommer att hända och allt kommer att bli som vanligt igen. Att jag ska kastas tillbaka till misär och konstant rädsla. Precis så som min hela barndom har varit.

Det har tagit mig många svåra år att äntligen inse att jag är värd någonting bättre än att vara barn till en alkoholiserad, spelmissbrukande kvinnomisshandlare. Det har krävts mycket jävlaranamma och uppoffringar för att jag skulle göra en klassresa. Hamna där jag är idag. Bli lycklig. Men framförallt- förbli lycklig. Sluta sabotera för mig själv.

Någonstans där emellan bestämde jag mig för att ägna mitt liv åt att jobba med barn. De mest utsatta, de lättmanipulerade. Om jag kan lyckas få ett enda barn att få bättre självförtroende och en gnutta framtidstro så har jag lyckats.

Idag är jag lycklig och den där alldeles för bekanta rädslan försöker smyga sig långsamt in igen. Men min dörr är låst och fönstren stängda. Mitt hjärta är i tryggt förvar.
För jag förtjänar att vara lycklig.

100% igenkänning

Det är nog ingen annan än Nemi som kan få mig att skratta högt efter trettontimmarsarbetsdag!

Fuska bäst?

Jag är sannerligen en periodare, jag. Jag tröttnar fort, tappar motivationen, den där gnistan som får mig att kämpa lite extra och ger upp. Allt för att efter tag komma igen och starta om och förbanna mig själv för jag är så satans ombytlig.

Mina perioder handlar om allt möjligt. De kan påverka mina val av böcker, filmer, personer, jobb, kurser och så träning. Just nu är jag inne i en bra träningsperiod och kör så det ryker. Det gäller liksom att passa på innan jag hinner tröttna. Det börjar och slutar med dessa förbannade ursäkter. Om allt från trötthet, tidsbrist, ont i magen/huvudet/foten till träningsvärk och gammalt hederligt gnäll.

Vad är era ursäkter för att slippa träna?

Men framför allt- hur gör ni för att komma igen? För inte är väl ni några såna där jobbiga supermänniskor?

Låt mig för bövelen inte vara den enda periodaren här! Så bring it on.  Alltså, hur fuskar ni?

Bättre än ingenting

Jag har en sådan mördarvecka rent jobbmässigt. Långa dagar, enorm barngrupp och noll nya idéer. Om ni nu undrade varför jag uppdaterar dåligt så beror det på detta. Och den här trenden verkar hålla i sig resten av veckan. Jag tänker inte be om ursäkt för det eftersom jag ser bloggandet som något roligt, det ska aldrig vara en tvång. Ibland är jag en åsiktsmaskin och ibland, liksom idag, totalt oinspirerande.

Då kan man passa på att smittas av andra kloka människor. Idag gör jag det med Dilsa Demirbag-Sten. Det är lätt för mig att relatera till en kvinna, feminist, framgångsrik och flyktingbarn.

Ibland behöver vi påminnas om att det finns gott om sådana fantastiska kvinnor där ute.

Jobblycka!

Förutom en massa lovord från min chef fick jag tidigare idag besked om att jag får fastanställning och … wait for it … wait for it … blir genusansvarig!
Intresse och engagemang med en nypa tjat ger alltså resultat. Inom kort ska jag hålla föredrag om genus och jämställdhetsarbete för förskollärare från sex olika förskolor!  

Gissa om jag är glad!

Jugoslaviska rockband

Du som tidigare idag sökte på ”kroatiska rockgrupper” och hittade till min blogg måste ha blivit väldigt besviken. Visst är jag kroat och råkar älska rock, men inte har jag skrivit mycket om ämnet. Så det gör jag nu och hoppas att du hittar tillbaka! Klickar du på bandens namn så kommer du vidare till youtube och deras bästa låt enligt mig.
Egentligen klassas banden nedan som jugoslaviska, eftersom Kroatien (Hrvatska) inte fanns när de bildades. Any how… här kommer mina topp fem band i kategorin jugoslovenske rock grupe:

1. Bijelo dugme. Namnet betyder ”Vit knapp”. Jugoslaviskt rockband från Sarajevo.

2. Crvena Jabuka, eller ”Rött äpple”. Bandet bildades 1985, även det i Sarajevo.

3. Zabranjeno pušenje – ”Rökning förbjuden” blev till i … Sarajevo!

4. Prljavo kazalište – ”Smutsig teater” blev till i Zagreb 1977.

5. Magazin (egentligen popband) bildades i Split 1970.

Kalasdags

Ikväll vankas det kalas. Det är nämligen svärmor som fyller 57. Och när man fyller år ska man få ett fint kort, tycker jag.


Men innan dess ska jag hinna med en tur till storstaden och träffa världens bästa Jessica!

Feminism lönar sig

Befolkningens studiedeltagande efter kön, utbildningsnivå och tid
  1999
kvinnor

 

eftergymnasial utbildning, 3 år eller mer

319264

 

Befolkningens studiedeltagande efter kön, utbildningsnivå och tid
  2009
kvinnor

 

eftergymnasial utbildning, 3 år eller mer

632712

 

 

Tabellerna är hämtade från Statistiska centralbyrån, http://scb.se.

Dagens i-landsproblem

 

Den bästa versionen av Jane Eyre någonsin. Den slår alla andra med hästlängder.

Jag har redan sett den här filmen och det är alldeles för tidigt att se den igen.
Och jag älskar den riktigt, riktigt mycket.

Ja, ibland är livet så orättvist.

Lathet straffar sig

Ikväll tvingade jag mitt lata arsle upp från soffan och iväg till gymmet. Det var en hel vecka sedan jag var där sist och jag önskar att jag hade en massa viktiga ärenden, jämställdhetskursen eller en jobbig förkylning att skylla på.

Icke.
Jag är bara lat.
Och så himla, himla trött.
Men mest lat.

Varför är det så svårt att återgå till träningen när man har varit borta i några dagar? När man sedan väl har genomlidigt passet känns det helt plötsligt så mycket bättre igen. För kvällens pass var jag verkligen tvungen att genomlida.

Lathet straffar sig.
Att jag aldrig lär mig.

You gotta love Zelda

Vem är förvånad?

Var femte pappa stannar inte hemma, lyder rubriken på GP:s hemsida som följs av förklaringen att var femte pappa inte tar en enda föräldraledig dag under barnets första fyra år. Räck upp handen ni som är förvånade. Jag är då inte det.

Det kan gå flera månader, ibland hela terminer, innan jag träffar vissa pappor till barn på min förskola. Är det är en slump att samma pappor hellre pillar på sina iphones än är nära sina barn när de  väl är tillsammans?

Samtidigt är det alldeles för lätt att skylla på männen. Jag läser dessa åsikter och förstår delvis varför föräldraledigheten idag är så ojämställd. Det finns nämligen fortfarande de som tror att pappor inte är lika bra att ta hand om sina barn. Papporna ses som några plastföräldrar enbart på grund av sitt kön.

Och hur kan det vara en slump att mindre än tre procent av alla som jobbar i kommunala förskolor är män? För det kan rimligtvis inte hänga ihop?

Att inte ha varit hemma med sitt barn en endaste dag på fyra år är ingenting annat än sorgligt om ni frågar mig. Så om det är några pappor där ute som läser detta – varför?

Något gammalt, något nytt

Om snart tio månader ska jag bli fru. Men först ska jag bli brud och planera ett bröllop med allt vad det innebär. Och detta strider ju mot mina feministiska ideal i allra högsta grad. Ni kanske undrar varför jag väljer att följa en heteronormativ, könsstereotyp tradition som att gifta mig i kyrkan (!), i en vit klänning, byta mitt efternamn och drömma om ett bröllop som egentligen inte är mer än en stor fest. Ibland kan jag undra det med. Inte minst när jag läser min f.d. mentors avhandling ”Något gammalt, något nytt – skapandet av bröllopsföreställningen”.
Eva Knuts som var Jessicas och min handledare under C-uppsatsskrivandet, fastställer så klokt att:

”En vigsel kan […] kosta noll och ingenting. En vigsel kan ta 30 sekunder och en sådan vigsel är precis lika juridiskt giltigt som ett bröllop för hundra tusentals kronor. Men skulle människor ingå äktenskap i samma utsträckning som idag om inte utrymmen för att spendera fanns? […] Om bröllopen inte skulle vara mer än det juridiska – om inte ringar, festlig klädsel, god mat och champagne kopplades till bröllopen – skulle planeringsguiderna och bröllopstidningarna bli så tunna att de försvann, och den magi som många söker i bröllop skulle inte finnas.” 

Jag har egentligen aldrig velat bli gift. Jag såg inte någon mening i det hela. Ett papper är ett papper och ingenting mer, tänkte jag för bara något år sedan. Jag var inte en av dem som drömde om ett magnifikt bröllop, en klänning som man egentligen inte har råd med och en hel dag då man får vara en prinsessa. Det där vill jag fortfarande inte ha.

Dock har jag träffat en man som jag älskar över allt annat i hela världen och jag vill visa det för våra nära och kära. Visa att vi nu är en familj. På både A:s och min sida av släkten är vi dessutom av alla de många kusiner de första som gifter sig och förväntningarna är stora. Hade vi bara åkt iväg någonstans så skulle vi göra många besvikna och till och med sårade.

Samtidigt gör vi detta för oss själva. Vi vill ha den här stora dagen och fira den med andra, utan att bli kallade för hycklare. Vi vill passa in i feministmallen men ändå kunna göra saker som inte alltid är förenliga med den. Trots att vi passar in i heteronormen försöker vi ifrågasätta den och skulle aldrig mena att det var det enda rätta.

När jag läser Knuts avhandling blir jag påmind om den exkludering av männen när det gäller bröllopsplaner. Där ser vi en omvänd könsdiskriminering som skrämmer mig. För inte vill jag ha den där festen för min egen skull. Jag vill att den ska presentera oss båda två, tillsammans. Att man som brud har fler alternativ att tänka på, så som håret, brudbuketten, klänningen osv. är dock någonting som ingen kan komma ifrån.

Jag tänker byta mitt efternamn. Jag bär fortfarande efternamnet som jag har fått efter mannen som råkar vara min far. Det vill jag inte längre. Att A inte byter sitt och vi kommer på något helt nytt beror på att han är väldigt stolt över det namnet som hans mammas släkt har burit och blivit kända för sedan flera decennier tillbaka.

Så jag läser avhandlingen och skäms. För jag vill ju allt det där som borde vara förbjudet för en feminist som mig.

Gammal tant

Ikväll har jag en gammal-tant-kväll.
Jag kollar in min pension och vuxenpoäng i en mjuk kofta och med rufsigt hår. Då passar jag på att njuta av en kopp te och Hirdmans senaste mästerverk, ”Den röda grevinnan”.

Det är okej att känna sig gammal på en grå oktobermåndag.

Inte utan min mamma

Häromdagen såg jag filmen ”Inte utan min dotter”. Jag har dragit mig för detta länge eftersom jag kunde känna på mig att igenkänningsfaktorn skulle leda till mardrömmar och tårar i mängder.

Trots att den oerhört överdrivna amerikanska patriotismen ständigt präglade filmer grät jag floder och jag fick mardrömmar. Jag färdades tillbaka i tiden då min mamma var Betty (huvudpersonen) och Iran istället var Serbien.

Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med inlägget, då det kommer att bli alldeles för utelämnande. Men jag orkar inte ta tag i ännu en terapisession för att bearbeta allt det jobbiga som kommer upp till ytan när jag ser sådana filmer och läser liknande böcker.

Under mina allra första levde min familj ett lyckligt liv i Kroatien. Vi hade en liten, men mysig lägenhet. Lägenhetskomplexet var som en enda Bullerbyn för oss barn. Pappa hade ett välbetalt jobb i Rijekas hamn och mamma har precis fått provanställning på ett hotell. Kroatien var på väg att utropa sig självständigt. Våra serbiska grannar flyttade utan att säga ett ord. Pappa beklagade sig dagligen över landets utveckling till ”en fascistisk stat kryddad med en stor nypa kroatisk nationalism”. Kommunismen dog något år tidigare tillsammans med Tito och skulle nu raderas ur folkets minne. Pappa längtade tillbaka till Serbien där hans vänner och hans familj bodde och han var hemma allt mer sällan. När han väl var det fylldes vår lilla lägenhet med cigarettrök, gräl och förtvivlan.

En dag när mamma var på jobbet tog pappa Ivana och mig på ett litet äventyr, som han kallade det. Ovetande av vad som komma skulle blev vi förväntansfulla och nyfikna som bara barn kan bli. På tågstationen berättade han att vi skulle få träffa farfar. Ivana och jag sken upp. Som jag älskade min långa, snälla farfar!

Snart befann vi oss i Serbien, men inte var det inte farfar vi hälsade på. Istället kom vi att bo hos några vänner till pappa. Dagarna gick och vi var inte lika uppspelta längre. Saknaden efter mamma tog över allt mer och frågorna om när hon skulle komma ställdes allt oftare. Jag minns det hela som en dimma av suddiga händelser då Ivana ständigt grät och ingen riktigt verkade vilja ha oss där.

Först när jag blev vuxen kunde mamma och jag prata om det. Hon kunde berätta om chocken hon drabbades av då hon kom till en tom lägenhet. Paniken när hon insåg vad som hände och vreden då hon ringde pappa och han vägrade komma tillbaka med oss.

Hon hade ett val. Om hon jobbade kvar i två veckor till skulle hennes provanställning gå över till en fast tjänst. Vilket då var en stor grej om man är småbarnsmamma. Mina mostrar försökte övertala mamma att stanna och ge min pappa lite mer tid att sansa sig.

Mamma lyssnade på varken sin chef eller mostrarna. Hon kom till oss. Hennes val gjorde att vi tvingades leva med mannen som råkar vara min far i flera år framöver, innan vi till slut kunde fly.

Det är alltid vi, mamma.
Vi stannar hos dig. Ostajemo sa tobom.

Hur fria får barn vara?

Sådant blir jag tokig på! Bilden ovan kommer från ett inredningsmagasin som låg i fikarummet på mitt jobb. Jag tänker inte skriva vad inredningsföretaget heter, helt enkelt eftersom de inte förtjänar någon som helst uppmärksamhet.

Det har pratats så mycket om fria val på sistone. Om hur flickor väljer själva att klä sig i rosa och leka med dockor. Hur pojkar själva vill leka hjärndöda lekar med brummande bilar och häftiga vapen.

Så jag ser på bilden ovan och jag förstår inte. Hur kan de välja själva när vi så tydligt visar dem den ”rätta” vägen?