Arkivet för november, 2011

Alla vill ha Kalle

Luciafirandet närmar sig med stormsteg och vi på förskolan brukar stå för traditionerna. Redan nu pratas det i barngruppen hej och vilt om vilka som ska vara lucior, stjärngossar och tomtar. ”Lucia får bara vackra flickor va’!”, utbrister flera barn och jag håller på att sätta kaffet i halsen. Istället spiller jag en skvätt på golvet, och blir utnämnd till Spillfröken. Jag försöker ignorera komplimangen och frågar storögt ”Men, Kalle då? Kommer ni ihåg Kalle?!”. Några nickar. Men när det är dags att återigen låna ”Kalle som Lucia” på biblioteket är den redan utlånad. Man kan ställa sig i kö, men väntetiden blir lång. Ända till februari får vi vänta.

Visst, det är ju fint att Kalle är populär. Det är bara att jag verkligen skulle behöva hans hjälp nu.

Genusbok som gör mig kluven

Barnboksförfattaren Carina Wilke är för mig en gammal bekant. Hennes böcker ”Lia för en dag/Leo för en dag” och ”Tilda med hallonsaft och tjejkraft” upptäckte jag någon gång under lärarutbildningen och trots att de har sina brister uppskattar jag dem eftersom de ändå tar upp genusfrågor, vilket mycket få barnböcker gör.
Tillsammans med illustratören Charlotta Carlqvist har Wilke nu även skrivit boken ”Spelar roll! sa Virvel”. Boken kommer tillsammans med ett litet arbetshäfte och en vacker affisch i A3-format.
Förra veckan läste jag boken för mina fyraåringar för allra första gången och reaktionerna var mycket blandade. Barnen hade svårt att förstå att någon faktiskt kunde heta Virvel, som varken benämns som flicka eller pojke, och blev väldigt förvirrade då hen inte beskrivs utifrån sitt kön. Här får boken ett stort plus av mig då den faktiskt sätter finger på någonting jag inte riktigt funderat över tidigare. Även jag hade svårt för denna karaktär eftersom jag just inte kunde lista ut dennes kön och därmed ge den en identitet. Vad säger det om mig, de barnböcker som finns och vårt samhälle?
När Virvel hade en rosa klänning på sig tyckte barnen att hen var en flicka, men så fort hen bytte om till lite ”tuffare” kläder och klättrade med pojkarna trodde barnen att hen var en pojke. Detta var väldigt viktigt för även dem att ta reda på, alltså huruvida Virvel var det ena eller det andra. Samtidigt så ville de inte gå med på att en pojke kan ha klänning. När jag försökte ta reda på varför fick jag inga riktiga svar. Barnen tyckte dock inte att det var alls okej när Virvel blev mobbad pga. sitt klädval och blev överens om att alla fick klä sig och göra som de vill. De blev upprörda när Virvel blev nerslagen och ville trösta Virvel när hen grät.

Det känns någonstans som att Wilke lägger alldeles för stort fokus på klädernas betydelse då hela boken är uppbyggd kring just detta. Även om jag håller med om att ”det aldrig har det funnits så tuffa kläder för pojkar eller så söta, gulliga, sexiga kläder för flickor” är det lätt att utesluta de barn som faktiskt klär sig könsneutralt. Istället hade jag velat se att Wilke lade mer krut på att diskutera de olika könsbundna aktiviteterna. Även om tanken är god och sensmoralen att man visst kan spela fotboll i en rosa klänning skriker mellan raderna, tvivlar jag på att Wilke har bidragit till att bredda synen kring genus hos min barngrupp. Istället förstärkte den deras tankar kring ”flick- och pojksaker” och det krävdes en hel del av mig som lärare att diskutera dessa tankar och bearbeta dem för att sedan försöka krossa deras redan etablerade fördomar kring kvinnligt och manligt.

Trots allt detta är boken en liten, fin pärla i denna enorma uppsjö av könsnormativa barnböcker och om inte annat är den ett utmärkt diskussionsunderlag. Däremot krävs det att läraren kan en hel del om genus, eftersom den annars lätt kan ge en motsatt effekt. Arbetshäftet som följer med boken är mycket läsvärt men en upprepning för mig och räcker tyvärr inte riktigt till.

Shoulda woulda coulda

Det var alltför länge sedan jag skrev ett ifrågasättande, feministiskt eller ens i närheten av intelligent inlägg. Sist jag gjorde det blev så många provocerade vilket ledde till otrevliga och rent utav hatiska kommentarer. Detta tog musten ur mig en smula. Det blev liksom svårt att argumentera, provocera och ens få ner några kloka meningar att fasta här på bloggen. Det gick så långt att jag för en kort stund funderade att lägga det här med genusinlägg åt sidan och istället ägna mig åt att framställa mitt liv som en rosa, fluffig, problemfri, hemmafruig tillvaro. Då skulle nog alla älska mig och skriva fina, snälla och lika fluffiga saker i kommentarerna.

Men sedan så kom jag ju på att redan finns en UnderbaraClara. Egentligen är de ju alltför många. Men det finns bara en Fröken Bella och hon behövs ju faktiskt. Vem ska annars tjata om genus betydelse, kaxa sig när hon blir dumförklarad och vara allmänt bitterfittig?

Imorgon tar jag nya tag och ger mig på att recensera en barnbok om genus och hoppas på trevlig respons.

 

Château de Fröken Bella

Vardagsrummet är advetspyntat och ser ut så här under dagen.

Och när solen går ner är det mysigt värre, vilket kameran inte riktigt lyckas visa.

I kökets fönster hänger två ljuslyktor med snöflingor och en pyttetomte som håller i polkagrisen som om det gällde livet.

Istället för snö har vi här på västkusten stormen Berit och jag är nöjd med att ha struntat i att tvätta fönstren.

Även vår dörrkrans har fått sig en omgång av adventpyntning. 

 

Det är äntligen dags att tända första ljuset!

Nu är jag helt slut efter allt pyntande, lussebakande och tänker att julen kan ta och komma. Aldrig har jag längtat så här mycket.

Var ska jag börja?

Att jag skulle få en hel del hatiska kommentarer på mitt förra inlägg hade jag väntat mig. Men kommentaren nedan tar fanimig priset.

Jag tycker inkompetenta förskolelärare ska hålla käften när det gäller politik på hög nivå angående förbud att dölja ansiktet. Du är inte torr bakom öronen nog för att ens fundera på att diskutera terrorlagarna ute i Europa. Hade jag kunnat hade jag stoppat din blogg. Vet inte vad du inbillar dig men allt hänger ihopa med terrorism som är ganska utbrett numera, plus att det mer och mer utförs av barn kvinnor eller involverade samhällsmänniskor med bra utbildning. [...] Vi måste förbjuda allt och inte bara enstaka plagg, det fungerar inte så. Jag röstar på miljöpartiet och är involverad i saker som rör säkerhet, så låt oss slippa dina utspel här på nätet tack. MVH Värna om mänskligheten.

Att bli kallad för inkompetent förskollärare redan i första meningen lägger verkligen nivån för resten av kommentaren. Sedan blir det bara bättre och bättre. Jag är icke torr bakom öronen, ska alltså hålla tyst om viktiga politiska frågor och blir hotat om att min blogg borde läggas ner.  Och som om det nu på något sätt skulle anses fint att personen i fråga röstar i miljöpartiet. Nu är jag uppe i tio liknande kommentarer och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Just det, islamförespråkande feminist, dum subba,  jävla kärring som kan ha sina oskyldiga islamister boendes hos sig, naiv och mycket mer benäms jag som. Men det är andra smarta snubbar somför stå för de varma orden.

Åh du fina demokrati

För drygt ett år sedan införde Frankrike den omtalade lagen om slöj- och niqabförbud. Det var då det officiellt blev tillåtet att ekonomiskt bestraffa dem som är förtryckta. För om vi ska tänka som Frankrikes regering så är alla dessa kvinnor förtryckta och ska frigöras. Eller hur var det nu igen?

Hur hjälper det dessa kvinnor att segregera dem ännu mer då de inte får vistas på offentliga platser, alltså utomhus, i sina klädesplagg? Hur demokratiskt är det egentligen att förbjuda vissa grupper att klä sig på ett visst sätt?

Hey, jag anser att gubbar med ölmage och hår på ryggen ska förbjudas. Hur många euro ska de få betala om de vistas offentligt?

P.S. Jag ber alla SD-sympatisörer, islam- samt kvinnohatare att inte anstränga sig att kommentera här. Jag vill inte ha er ”sanning” och behöver därmed inte upplysas. D.S

Era rubriker: Träning

Så länge jag kan minnas så har träning alltid funnits i mitt liv. Tidigt fick jag lära mig träningens fördelar. Att jag skulle börja träna något lagsport var givet eftersom bollsporter var en naturlig del i min familjs vardag. Att även själv börja hålla på med det var alltså inget val och det är jag otroligt tacksam för.

Enkelt sagt lever jag för att träna och jag tränar för att kunna leva. Jag älskar att svettas, att ge lite extra när det är som jobbigast och att falla ihop efter ett jobbigt pass. Jag älskar att driva min kropp till att göra det jag vill, till att bli starkare och snabbare.

Dessutom är jag en tävlingsmänniska av rang. Att ge upp är aldrig ett alternativ. Så jag gör allt till en tävling när det kommer till träning. Det kan låta jobbigt, men det underlättar något otroligt. Finns det ingen jag kan springa om, cykla om, hoppa högre eller lyfta tyngre vikter än tävlar jag mot mig själv. Om jag är förbannad på mig själv eftersom senaste träningspasset inte gick som jag ville sparar jag den känslar och använder mig av den under nästa pass. Gissa om det går bättre då?!

Av någon konstig anledning tränar jag alltid, alltid bäst på hösten. Det må bero på rutinerna eller på att min kropp, på grund av solbristen, behöver aktiveras. Är det för mörkt för att springa ute ”fuskar” jag på bandet. Är jag trött på löpningen kör jag igång med spinning. I vissa perioder är det nästan uteslutande bara styrketräning som gäller. Jag är en sann periodare och därför måste jag ständigt påminna mig själv om att träningen är den bästa medicinen för i stort sett allt.

Så när jag, som idag, inte alls känner för att träna egentligen tittar jag på G.I. Jane. Det må låta töntigt men militärfraser brukar göra succén.

 

Leka hemmafru

Idag har solen bestämt sig för att hitta till västkusten och efter en jobbig förkylning numero dos har jag återigen hittat kraften. Idag har jag tid och ork att leka hemmafru och ge mig på att baka surdegsbröd. Närmare bestämt Barsjabrödet à la Saltå Kvarn.

Ett hett tips: Om ni ska baka surdegsbröd krävs otroligt mycket tålamod, massor av tid och jäskorgar – de är ett måste!

Sluta sprida lögner!

En sak som irriterar mig så djävulskt mycket är generaliseringar. Det kan till exempel handla om ens etnicitet, om hur vissa verkar tro att alla svenskar är konflikträdda, att greker är duktiga på att fuska, att alla danskar älskar öl och så vidare. Samma generaliseringar kan appliceras på kvinnor vs. män. Att kvinnor är si och så och män precis tvärtom. Ännu värre är det när folk tror att det som är typiskt manligt eller kvinnligt har med biologi att göra. Don’t even get me started on that one.

Imorse läste jag den dummaste listan någonsin. En slags ordbok för att översätta kvinnors svenska. Ett litet smakprov kommer nedan. För att se resten klicka er vidare här. Det blir bara bättre och bättre. Tydligen är feminist lika med fet (?). Listan fördummar inte bara oss kvinnor, den förlöjligar även män.

Kommentera gärna hos tjejen som bidrar till att sprida dessa myter. Så alla ni, enligt listan feta feminister, det är dags att för er att göra er hörda!

 

ORDBOK FÖR ATT ÖVERSÄTTA KVINNORS SVENSKA:
Ja……………………………………….….Nej
Nej…………………………………………Ja
Kanske…………………………………….Nej
Vi behöver…………………………………Jag vill ha
Vi måste prata…………………………..Du är i trubbel
Visst, gör så………………………………Det är bäst att du låter bli
Gör som du vill………………………….Du kommer att få betala för det här senare
Jag är inte upprörd………………………Såklart jag är upprörd, din idiot!
Du är uppmärksam ikväll………………Tänker du bara på sex

 

P.S. Tydligen betyder kvinnans ”nej” egentligen ”ja”. Att dessa korkade myter sprids bidrar ju till att våldtäcktsfall mot kvinnor fortfarande än idag inte tas på allvar. För vi kvinnor skojar ju bara. Vi vill ju egentligen. Fy, va förbannad jag blir! D.S.

Lagom till jul

Jag blev väldigt upprörd när jag läste Matildas blogg idag. Hon lyckas verkligen beskriva leksaksförsäljarnas bidragande till ökning av traditionella könsroller på ett mycket osmakligt sätt. Det jag inte visste då var att jag tre timmar senare skulle hitta City Gross senaste reklamblad i personalrummet, ett reklamblad som nästan fick mig att ringa upp GP med flera och kräva en utförlig artikel om eländet!
Döm själva:

Killarna slåss med svärd medan tjejerna gör espresso och fikar! Kan det bli mer tydligt?

Vilka är ni?

Imorgon ska jag fortsätta att besvara era frågor, men efter en lång, lång dag orkar jag inte mer än att återigen sno en lista.
Jag vet ganska mycket om er tack vare GoogleAnalytics. Jag ser var ni befinner er, hur ofta ni kommer hit och hur länge ni stannar, vilka sökord som får er att besöka min blogg, men ändå vet jag inte riktigt vilka ni är. Nu tänker jag vara så fräck och be er att upplysa mig.

Ålder:
Bor:
Intressen:
Jobb/Plugg/Annat:
Hur hittade du hit:
Hur länge har du läst min blogg:
Varför läser du min blogg:

 

Pretty Please?

Snart är den min!

Jag har hittat den. Den p e r f e k t a brudklänningen! Det blir inte den här, utan en ännu snyggare. Kan ni tänka er det? Jag tänker inte visa några bilder förrän efter bröllopet så ni får vackert vänta. I’m so evil! Den blir min först på måndag och jag längtar redan så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av med alla dessa känslor!

Hela den här pröva-brudklänningar-upplevelsen var minst sagt spännande. Jag började nästan lipa när jag fick på mig den alldeles p e r f e k t a klänningen. Jag kände mig som en brud! När jag sedan fick prova en slöja var jag på vippen att ge upp alla mina principer. Vilket jag inte gjorde. Men det var nära eftersom slöjan var så fin och inte alls som jag hade föreställt mig den.

Jag vill även passa på att säga tack till världens bästa Jessica, min blivande brudtärna, som gjorde den här dagen ännu mer speciell!

Era rubriker: Genus och barn

Genus i mitt arbete med barn börjar allt mindre handla om färger, kläder och så kallade dockvrån. Istället väljer att att lägga fokus på lekar, språk och andra lärarledda aktiviteter.

Genusfärgad som jag är ser jag allting utifrån just det perspektivet. Jag tänker väldigt mycket på att uppmuntra flickorna att göra saker som killarna brukar vilja, till exempel att leka med lego, bygga med klossar och visa sin styrka på olika sätt. På samma gång lägger jag mycket krut på att ge pojkarna i min barngrupp massor med kramar, uppmuntra dem att vara empatiska och visa sina känslor samt baka, leka med dockor och prata om Pippi.

Två gånger i veckan har jag rytmik med min barngrupp och idag prövade de på rytmisk gymnastik. Syftet var att de skulle lära känna sin kropp genom ett redskap och olika typer av musik. Det var en ren njutning att se både flickor och pojkar göra pirueter, stå på tå och skaka rumpan.

 

 

*Eftersom jag inte tänker exponera min barngrupp googlade jag på barn som sysslar med just rytmisk gymnastik och fick upp enbart bilder på vackra tjejer i små, små klänningar med glitter på. Även när jag la till ordet ”killar” till sökningen var resultatet detsamma. Visst blir man förundrad?

Era rubriker: Jämställdhet i mitt förhållande

När jag flyttade hemifrån var min mamma orolig för hur jag skulle klara mig. Jag kunde absolut inte laga mat, vilket slutade med att jag levde på en ensidig kost bestående av mackor, enklare typer av soppor, yoghurt och frukt/grönsaker. Därför var det givet att jag tills slut skulle träffa en kille som lagar mat och tycker om det.

Egentligen har vi det ojämställt hemma nu när vi båda tänker efter. A lagar nästan uteslutande all mat. Jag avskyr att laga mat och gör det därför ytterst sällan. Disken behöver vi inte ens tänka på tack vare diskmaskinen. Förutom att laga mat brukar A klippa gräset, fixa med huset, vi hjälps åt med att tvätta och städa. Om något av mina klädesplagg går sönder lagar han dem åt mig. Jag kan inte sy och har inget intresse av att lära mig det. Det låter som om jag inte gör något och att A är min slav, vilket självklart inte stämmer.
A hälsar att han inte reflekterar över om dessa sysslor är manliga eller kvinnliga. Medan jag vill vara motsatsen till min husliga mor är han en person som måste få saker gjorda, helst på sitt sätt.

När vi får barn kommer en hel del att ändras. Jag kommer att ta på mig saker som rent generellt anses vara ”manliga” som att klippa gräset, byta däck och snickra, eftersom jag vill vara en bra förebild för våra barn.

Båda två har vi som ambition att dela föräldraledigheten 50/50 så tidigt som möjligt, helst med en gång. Vi anser att man är två om att vara förälder och båda vi två känner att vi vill ha en så stark anknytning som möjligt till våra barn. Att A tjänar betydligt mer än mig kan ställa till med problem, men så får han ju fortfarande 80 % av sin lön, vilket vi, tillsammans med min, klarar oss på, då vi inte har så pass små marginaler. Vi har dessutom båda fasta jobb och arbetsgivare som inte ser föräldraledighet som en belastning . Däremot skulle vi vara de enda i vår umgängeskrets som väljer att göra på detta sätt, vilket säkert inte kommer att vara lätt då vi redan nu blir ifrågasatta.

Om jag ska få citera A kan våra tankar kring delad föräldraledighet sammanfattas som följande:

”Egentligen handlar allt om prioriteringar. Det är viktigt att få en nära relation till sitt barn och någonstans måste man prioritera det framför att måla huset, köpa en båt eller åka på utlandsresa.”

Att överge sina principer

När bloggare inte har något att skriva om brukar de be sina läsare att bestämma det åt dem. De efterfrågar alltså rubruker till sina blogginlägg. Något ännu tråkigare är när bloggare har så kallade ”frågestunder”. Läsarna frågar om allt mellan himmel och jord och bloggaren svarar.

Länge har jag avskytt sådana typer av blogginlägg. De kändes liksom billiga och egotrippade. Idag, när jag är jag trött, hungrig och har en tolvtimmarsarbetsdag att se fram emot, känns sådana inlägg klokrena. Idag är en sådan perfekt dag att överge mina principer och be om er hjälp. Har ni rubriker för mig- shoot! Undrar ni något och vill att jag ska svara brutalt ärligt- hit me!

MVH,
Desperat bloggare aka. bitter tant.

Mobbning och barn

Jag har fantastiska läsare.

I samma stund som jag funderar på hur jag ska handskas med mobbning som börjar eskalera i min barngrupp får jag hjälp utan att ens behöva fråga om den.

På jobbet har jag två pojkar (varför är det alltid pojkar) som inte riktigt kommer överens, för att uttrycka det milt. Den ene har i sitt femåriga liv endast hört hur duktig och fantastisk han är och tenderar nu alltmer att underminera barn som han leker med på ett väldigt manipulerande sätt. Han slåss aldrig, men använder sig av psykisk mobbning där han utesluter, fryser ut och förminskar andra.

Den andre pojken är ny i barngruppen, han är livlig och tar gärna kroppslig kontakt. Han pratar en annan dialekt än den som resten av barngruppen talar, är nyfiken och framåt. Denna pojke ser upp till det förstnämnda barnet, härmar honom i både tal som kroppsspråk. Dock får han tåla väldigt mycket negativ uppmärksamhet eftersom han har utmålats som syndabock av den första pojkens föräldrar (vuxet, jag vet) och det går inte en dag utan att han får höra om hur dålig/dum/elak han är. Föräldrarna ser den förstnämnda pojken som ett offer eftersom han har blivit slagen av den nya pojken. Idag berättade han att hans pappa hade uppmanat honom att slå tillbaka ifall han skulle bli slagen någon mer gång.

Ja, ni förstår mitt dilemma.
Så återigen till mina fantastiska läsare. Som en skänk från ovan fick jag idag följande kommentar:

En vän till mig skickade en berättelse till mig ang. hur man förklarar mobbning till barn.

Jag har nästintill ingen kontakt med barn, men som trogen läsare utav din blogg och dålig kommentator ;P så kom jag och tänka på dig.

Jag vet inte hur gamla dina barn (där du jobbar) är, men jag tyckte att detta sätt var så pedagogisk och en så bra metod att visa barn var egentligen mobbning gör mot den mobbade. Så jag chansar lite…

Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är? Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så… ombads barnen att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. ”Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna.”

Önskar dig en fin dag!

/Zandra

Tack Zandra! Du gjorde min dag. Imorgon kommer jag att göra exakt likadant med de äldsta i min barngrupp, alltså fyra- och femåringar. Dock hade jag helst velat göra den med deras föräldrar.

 

Framtida ståuppkomiker

Kommer ni ihop lustigkurren från mitt jobb? Barnet har gjort igen. Alltså fått mig att asgarva så jag grät.
Tidigare idag pratade barnen och jag om vad våra föräldrar heter och vi gick från den enda till den andra. Till slut kom vi en en härlig femåring. ”Och vad heter din pappa”, frågar jag. Ungen svarar då, hur coolt som helst,

”Min pappa heter Tyst.”

Härliga unge.
Men jag kan inte låta bli att undra vad den pappan har gjort för fel.

Show must go on

Idag har jag helt enkelt inte velat blogga. Jag har dock hela dagen tänkt att jag borde, inte minst då ni börjar bli allt fler som läser och kommenterar och jag vill inte svika någon av er, gamla som nya. Men ibland orkar jag verkligen inte och jag vill inte spotta ut en massa värdelösa inlägg, eftersom de förstör min fina bloggbebis.

Istället läser jag vad andra kloka människor skriver och den här gången är det Aftonbladets Olivia Svensson som får mig att nicka igenkännande. Hon skriver som följande om att kvinnors framgång har ett högt pris:

Budskapet: Svik inte dina läsare. Ska man vara framgångsrik ung kvinna 2011 får man betala ett högt pris. Inte nog med att man ska göra karriär. Man ska dessutom:

  • Vara snygg (hälsosamt, inte för smal eller för tjock).
  • Vara en bra flickvän (samtidigt som man förstås är självständig) och ha ett bra sexliv.
  • Ha coola kläder (och gärna en egen stil).
  • Ha många vänner (både irl och på facebook).

Jag kan lägga till hur många punkter som helst på Svenssons lista. Förutom allt ovan ska man ha ett rent och vackert hem, vara snäll och omtänksam, vass men aldrig elak, vara en bra mor och aldrig klaga på sina barn och så vidare.

Idag orkar jag inte vara den tjejen. Jag orkar nog inte vara den alls mer, när jag tänker efter. Inte på andras villkor i alla fall. Så vi knyter ihop säcken och fortsätter på gårdagens tema. För precis som fina Fummelfot skriver, så tänker jag skita i prestationsbaserad självkänsla och satsar istället på att göra saker för att jag vill det, inte för att förväntas av mig.

Konsten att älska sig själv

Ikväll försöker jag lära mig att älska min kropp, samtidigt som jag tar ledigt från träningen och njuter av mörkchoklad.

Varför är det så många som har ett minst sagt komplicerat förhållande till sina kroppar? Jag känner då ingen som är nöjd. Det finns alltid något att förbättra, något att ogilla.

Det är dags för förändring, mina vänner. Jag tycker att vi ska sluta en pakt. Från och med nu ska vi bojkotta allt sånt som får oss att tycka mindre om oss själva. Jag tänker på tjejtidningar, annonser som talar om för oss att vi inte duger, reklam som använder kroppar som sexuelliserade objekt, människor som ger oss råd om hur vi kan gå ner i vikt och filmer där bara de retuscherat vackra får synas.

Istället ska vi tänka på det fina hos oss själva, ge oss själva en klapp på axeln, peppa varandra och sluta vara så förbaskad duktiga.

När inspirationen tryter…

snor man en lista.

1. När ingen ser eller hör mig sjunger jag. Oavsett vad min mamma säger kan jag inte sjunga och hatar att göra det bland (nyktra) människor.

2. Jag går aldrig hemifrån utan mascara. Mascara går före allt.

3. Min blogg heter som den gör eftersom jag heter Bella och jobbar som lärare. Originellt, jag vet.

4. Om jag vågade skulle jag åka upp i Eiffeltornet. Höjdrädd som jag är skulle det sluta med att jag antingen kissar på mig eller svimmar. Alternativt både ock.

5. Om 10 år kommer jag att ha skrivit en jätteintressant och skitsmart avhandling och bli rik på att producera pedagogiska barnböcker.

You gotta love her

”Kan det vara en särskild maskulin svaghet som gör att spottarna inte klarar att svälja salivöverskott som flertalet kvinnor förmår göra? Eller tror spottarna att de ser manligt tuffa ut när de skjuter iväg en salivklump lite hur som helst?”

Det är nog bara Magdalena Ribbing som kan få ord som ”maskulin” och ”svaghet” i samma mening. Sedan kommer det självklart flera män som minsann ska använda kommentarsfältet till att upplysa oss om att de endast sett unga kvinnor spotta omkring.