Arkivet för december, 2011

Farväl 2011!

Jag vet. Den här bloggen har blivit tråkigare än brunsås. Och då är det illa. Luften gick ur mig någon gång under all julstress och press. Jag pallade helt enkelt inte med att pressa mig själv till att leverera ens en meningslös bild.

Men liksom alla måndagar så är även ett alldeles nytt år en fantastisk möjlighet till bot och bättring. En ypperlig tidpunkt för fräscha omstarter och nya krafter. 2011 var året då A och jag flyttade in i vårt drömhus, renoverade det från golv till tak, bokstavligt talat, då jag tog min  efterlängtade lärarexamen och började jobba med mitt kall. Det var året då jag började bli genusmedveten på riktigt, slutade blogga på blogg.se och istället började om här på ett mer passionerat, feministiskt och genomtänkt sätt.

2012 kommer att bli ännu ett fantastiskt år. Jag kommer att gifta mig med mannen i mitt liv, fortsätta engagera mig för genusarbete med barn och slutföra mitt livs mest utdragna projekt. Några nyårslöften? Jag är väl som alla andra när det gäller sån’t. Jag vill bli en mycket varmare, mer omtänksam person samt ännu bättre pedagog, jag vill blogga oftare och bättre och jag ska nog hinna springa Tjejmilen igen.


 GOTT NYTT ÅR!

En liten undran av genusfunderande förskoleförälder

Hej Bella!

Jag har precis hittat din blogg via Kalle-böckerna på Adlibris, och blivit glad av dina kloka funderingar kring genus och förskola. Jag tänkte passa på att fråga en grej som jag funderat på idag, och hoppas att du har något tips. Min dotter fyller två år nästa vecka och går på ett jättetrevligt dagis. Personalen, tre kvinnor i olika åldrar, är rara och går att prata rätt så bra med, och hon trivs med dem och de andra barnen, som är från hennes ålder upp till fyra år. Vi bor i en medelstor högutbildad stad där det är lite statusjakt-aktigt, så de flesta hämtar vid tre-halvfyra, men det är både mammor och pappor.
Bara så att du får en bild av situationen, liksom. Imorse när jag skulle klä på lilla A ville hon bara ha klänning och strumpbyxor. Jag försökte med de vanliga byxorna och favorittröjan (med paljettigt hjärta-inte så jättegenustänk), men det var bara klänning som gällde. Så fort hon fått på sig den sa hon ‘åh, så fin du blev’, vilket var _precis_ vad fröken sa när vi kom till dagis… ‘Har du din fina klänning på dig idag A, den som du hade när vi hade rymdfest?’. Behöver jag säga att ingen säger nåt när hon har jeansleggings och grönrandig tröja? Man behöver ju inte vara Einstein för att klura ut varför min dotter helt plötsligt vill ha klänning, eller varför det är paljetthjärtat som är favoriten, men vad ska jag göra? Och kan jag, som gärna själv har klänning på kalas, sminkar mig och har Leila som husgud, verkligen säga nåt om det här? Bara för att jag tycker att det är viktigt att hon kan leka utan att halka? Hoppas att du som förstår både genuseriet och förskolan kan ha några tips om det här…

Vänliga hälsningar
 

Innan jag börjar förklara min syn på saken vill jag passa på att tacka dig för dina varma ord och mycket intressanta frågor!

Det du beskriver är någonting jag ser på mitt jobb varenda dag och liksom du kämpar jag med tankar om hur jag ska bemöta detta på bästa sätt. För det första så vill jag klargöra att dina personliga preferenser kring Leila, klänningar och smink inte ska behöva stå i motsats till de värderingar du vill att din dotter ska uppfostras med. Du som vuxen kan bestämma själv hur du vill klä dig, vilka program du vill titta på och huruvida du vill sminka dig eller ej. Tack vare din erfarenhet som vuxen kan du på samma gång kritiskt granska och fundera kring ovanstående, vilket din dotter inte har redskap för ännu. Därmed är du berättigad att tycka och tänka kring vad det är för egenskaper din dotter får uppskattning och komplimanger för.

Även trots vi som jobbar inom förskolan, läs gärna mina tidigare inlägg om detta, ska motverka traditionella könsroller och undvika att bemöta flickor och pojkar utifrån deras kön, så görs just detta på alltför många förskolor runt om i landet. Trots att du aldrig kan bestämma arbetslagets sätt att arbeta på har du, återigen enligt vår läroplan, möjlighet att påverka förskolans verksamhet. Till sist men inte minst är det du som förälder som har det sista ordet när det gäller ditt barn. Jag som förskollärare kan ha tankar kring hur ett barns utveckling ser ut och hur det borde fortsätta, men det är just barnets vårdnadshavare som förhoppningsvis vet barnets bästa och alltså tar det avgörande beslutet i allt från napp och blöjbyten till klädval, lärande och värderingar.

I juletider bör man tänka efter

 Hej igen alla ni fina människor! Hoppas att ert julfirande har varit lika fint som mitt och att ni är mätta, utvilade och några klappar rikare.
Själv har jag tänkt mycket på dem som inte får njuta av denna högtid på samma fina sätt som de flesta av oss tar för givet. Jag har tänkt på de ensamma och sjuka. På de äldre och de ledsna.
Detta tackar jag en fin, gammal herre för. En herre som jag mötte under min morgonlöptur på julafton. Han skulle vara hemma och fira, själv eller som han uttryckte det ”sin gamla, trogna vovve”. Inbjudan till vårt hem skrattades bort och jag sprang hem med tung ångest som glömdes bort senare under dagen. Men ju mer jag tänkte på det desto mer gnagde en sak som har gnagt sedan Luciafirandet på mitt jobb. Jag gick på kommuntidningens hemsida och skickade följande insändare.

Jag jobbar som förskollärare och har därmed det stora privilegiet att fira högtider på ett mycket speciellt sätt, just tack vare barnen. Inför Lucia tränade vår barngrupp, liksom alla andra, på att sjunga Luciasånger och när själva dagen började närma sig var de duktiga som få! Vår förskola ligger i närheten av ett hem för äldre och mitt arbetslag såg det som en fantastisk möjlighet att barnen skulle dit och lussa. Inte många äldre får träffa barn i dessa speciella och fina tider och nu skulle våra barn få visa upp sina talanger som de har varit så stolta över. Efter två samtal till hemmet fick mitt arbetsslag det hemska beskedet. Det fanns nämligen ingen möjlighet för oss och barnen att komma och sjunga eftersom ”de (som jobbar för de äldre) skulle iväg på möten och dylikt”.
Detta gjorde mig förbannad. För det första så skulle inte barnen lussa för äldreboendets personal, utan för deras kunder. För det andra fick vi ett nej utan att ens försöka komma överens om några andra tider som skulle passa bättre.
Handlar inte dessa högtider om empati och välvilja? När blev möten viktigare än tillfällen då människor kunde få träffas och få utbyte av varandra?
Jag har då lärt mig någonting mycket beskt. Nästa år ringer jag redan i augusti och tänker inte acceptera ett nej. Våra barn och äldre förtjänar bättre än så!

Älsk’ på den!

 David*, 5 år

När vi ändå pratar om Batman kan jag starkt rekommendera boken ”Kan Batman vara rosa”. Den blev flitigt använd under examensarbetet och borde ingå som obligatorisk kurslitteratur för lärarstudenter.

Boken som egentligen är en avhandling av Anette Hellman handlar om stereotypa uppfattningar om kön, hur de tillåts men även produceras i förskolan. Varje gång jag läser den här fantastiska genusbibeln förundras jag över nya saker. Just nu tänker jag mycket på hur föreställningar kring kön skapas redan hos mycket små barn. Det är nämligen något jag ser varje dag.

Hellman lyckas framförallt visa hur ens könstillhörighet och dess begränsningar blir en del av identiteten. detta sker tidigt och i en mycket snabb takt.

*Namnet är fingerat.

Stackars Gerndt!

När SVT:s morgonsoffa diskuterar kvinnomisshandel tillsammans med sportpanelen höjer jag volymen och spetsar öronen. Av personliga skäl är just kvinnomisshandel en känslig fråga för mig. Men istället att ännu en gång ta på offerkoftan hör jag en av experterna, Pamela Andersson, sammanfatta hela det fenomenet på ett alldeles klockrent sätt. ”Våld inom hemmet och våld mot kvinnor når aldrig några stora rubriker”.

Det verkar inte gå att bädda in texten, men klicka här och titta från 39:e minut.

Roliga boktips!

Tre böcker som tre-, fyr- och femåringarna i min barngrupp bara älskar handlar alla om djur. Själv älskade jag fabler som liten, undrar om det är så för de flesta barn? Djur som pratar, får mänskliga egenskaper och förmågor, hittar på skojiga saker är dessutom lätta att dramatisera vilket jag oftast gör när jag läser för barn.

Först ut är ”Sagan om pannkakan”, en gammal klassiker som har blivit omgjord av Anna Höglund. Boken handlar om en kaxig pannkaka som vägrar bli uppäten och på rymmen träffar hon alla möjliga djur. De upprepande verserna kan verka tjatiga, men barnen älskar boken mycket tack vare dessa!

Översvämningen av Paul Stewart är en riktig pärla med några år på nacken. Tyvärr verkar den inte finnas att köpa i Sverige, men jag ser att många bibliotek i landet har den inne. Denna bok är en underbar berättelse om två vänner, Kaninen och Igelkotten, med fantastiska illustrationer och ett fint budskap.

Sist men inte minst har vi Lilla Kotten får besök av Lena Andersson som alla barn från 2-6 år älskar! Förutom härliga bilder innehåller boken spännande rimupplevelser och är så charmig att man bara smälter. Dock orkade jag inte med det faktum att Kotten, som är klädd i en rosaklänning och har röda lackskor på sig, självklart får vara av kvinnligt kön. Så jag blev rabiat och bytte ut könet. Kotten blev alltså en han. Vips så får man en genusmedveten bok!

Min mamma!

Mamma är här idag och vi har ägnat kvällen åt att äta tacos (hej fredagsmys!), baka hundratals pepparkakor till Cornelis sköna stämma och titta på ”Så som i himmelen”. Det är så skönt när man kan slå mamma en signal, typ bara för att man saknar henne och vips så är hon här!

 Åh, va jag älskar min mamma!

Det är banne mig kärlek

De senaste veckorna har både A och jag jobbat arslet av oss. Sena kvällar, tidiga morgnar och inte sällan tar vi med jobbet hem. Nej, jag tar inte barnen hem, utan reflekterar, planerar och tillverkar pedagogiskt material.

Igår var det ännu en kväll då vi inte sågs förrän sent på kvällen och jag blev så otroligt ledsen när det slog mig hur mycket jag saknar min fina A. Han är en av de få personer som jag kan vara mig själv med och som jag inte får nog av. Vilket är mycket då jag egentligen älskar att vara ensam riktigt långa stunder.

Att sakna någon så mycket efter 3,5 år ihop är banne mig kärlek.

 Bilden är tagen i våras och förutom solen saknar jag min lugg!

Så skall du leva

”Genom hela vår historia har lagstiftning och religion upprättat regelverk för människors livsföring. Det kyrkliga och de världsliga lagarna har följts åt. Man har på olika sätt reglerat människors levnadssätt, för att skapa ordning och värna om familj, moral, ordning och stabilitet.

Sexualiteten, i synnerhet kvinnornas, har noga kontrollerats. De som bröt mot reglerna straffades hårt och skoningslöst.”

Dessa ord, skrivna av Håkan Nilsson, museichefen på Ystad Kloster, möts man av på väg in till utställningen ”Så skall du leva”. Utställningen bygger på Ann Heberleins texter, teologie doktor i etik, och knyter ihop då- och nutid.

Heberlein skriver bland annat om att kvinnans oskuld alltid har varit en viktig angelägenhet för traditionella familjer och samhället i stort. Värderingar om att fina flickor skall spara sin oskuld till bröllopsnatten lever kvar än idag, inte minst när man jämför kvinnans och mannens sexualitet. Medan en man med många partners ses som en hingst, blir en sådan kvinna hora, madrass, inte lika fin, ”precis som om hon var en ägodel, ett ting, att bruka och missbruka”, skriver Heberlein.

På samma sätt ser vi än idag på kvinnokroppen, liksom sedan urminnes tider, som något motsägelsefullt, menar Heberlein. Hennes analyser är knivskarpa och hon förklarar att kvinnokroppen kan ses som vacker, men på samma gång också äcklig. Den har alltid varit och fortfarande är utsatt för offentliga bedömningar, den duger sällan som den är. Även idag lär vi oss, och det mycket tidigt, att fina flickor, de som är något att ha tar hand om sin kropp. Heberlein hänvisar till vilket modernt modemagasin som helst. Där är bevisen för detta tankesätt många, ”duktiga flickor är smala och svala och i kontroll”, skriver hon.

Andra intressanta tankar Heberlein presenterar under utställningen är mensen, som än idag året 2011, ses som något äckligt, något som borde hemlighållas och vara en anledning till skam. Se bara på reklamer för bindor, blodet har plötsligt blivit adligt blått! Heberleins sammanfattningar är slående, det har aldrig varit enkelt att vara en god kvinna. Inte på medeltiden, inte under renässansen, inte heller idag. Hon skriver hur kvinnor förr i tiden slutade jobba när de gifte sig. Är det så olikt dagens situation, undrar jag? Vilka är det som idag stannar hemma med barnen och går tillbaka till jobbet efter många år för att sedan jobba deltid? En av de få kvinnor som under tidigt 1900-tal kunde, tack vare utbildning, mod och envishet, försörja sin familj då kvinnan skulle vara i hemmet, var Anna Rothstein och tjänstgjorde som stadssjuksköterska.

Utställningen väckte starka reaktioner hos både A och mig. Medan jag blev förbannad förstod A hur privilegierade män som grupp faktiskt har varit och är.

Hoppas att ni inte har glömt mig!

Jag har då inte glömt er!
Jag lovar att svara på era kommentarer, frågor och mejl för att sedan skriva kloka, roliga, inspirerande inlägg när Luciastressen har lagt sig. Det är inte lätt att jobba för att bryta könsnormer dessa dagar och jag kämpar i motvind mest hela tiden.  
Ikväll passar jag på att reflektera över den fantastiska utställningen ”Så skall du leva” som Klostret i Ystad bjöd på i helgen.

Stora mål

Igår slipade jag tillsammans med kollegorna på verksamhetsplanen för vår avdelning. Inga små löften, utan stora, starka ord. Vi skrev ner viktiga mål som följande:

”Förskolan skall sträva efter att varje barn […] utvecklar sin förmåga att fungera enskilt och i grupp, att hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler” Lpfö 98, rev. 20

Under skriver vi att ”målet är uppnått när alla barn vet hur de ska göra sig hörda, stå upp för sig själva och andra samt kan säga ifrån i utsatta situationer. Alla barn ska veta att deras kropp och integritet är bara deras”.

Jag läser dessa ord och det känns så fint på något sätt.

Blandade känslor

Idag är jag sockersugen, bitterfittig och allmänt nere. Jag läser blogg efter blogg, de flesta skrivna av feminster, och jag är så trött. Så trött på gnällandet, på martyrskapet och anklagelserna. Dagar som dessa vill jag att världens ska vara perfekt. Rättvis, jämställd, inkluderande, vacker.

Missförstå mig inte, jag om någon ser strukturella skillnader och orättvisor, men idag orkar jag bara inte. Alla inlägg jag läser känns så bleka, bekanta, uttjatade. Inte mindre viktiga för det, det är bara jag som inte riktigt orkar idag. Orkar inte älta och må dåligt. Jag vill bara att allting ska bli bättre. Med jämställdheten, fattigdomen och orättvisorna. Nu och för alltid.

Sedan har jag även en stark, stark önskan att ha personer som bloggar på ett personligt, vardagsnära och klokt sätt, och deras bloggar som jag följt länge, närmare. En bloggdejt och varför inte flera. Träffas, inspireras, skratta. Åh, vad jag vill. Jag tänker då på fina människor som Stella, Elsa, Fummelfot, Annqa, LadyHiccups, Visselpaj, Nina Ruthström, Happy Hanna och många fler.

Au natural

Älskar dessa bilder. Noll redigering, noll smink. Bara Bella.

Bilderna är tagna med hjälp av min gode vän även kallad självutlösaren bara sekunder efter varandra. Dessutom ser jag, för ovanlighetens skull (!), inte sur ut. Hade inte kvalitén sugit skulle jag använt någon av dem som profilbild.

Det är märkligt

Jag har aldrig varit en sådan som på söndagskvällar får en sådan där asjobbig måndagsångest. Visserliggen har jag haft måndagsångest då och då under min studietid, men då har det handlat om någon ond tenta som skulle skrivas/lämnas in just på en måndag och jag har pluggat på tok för lite.

Måndagar innebär för mig något fint, hoppfullt och nästan löjligt skönt. Jag vet vad jag ska göra, jag äter vid fasta tider, rutinerna är fasta och allt liksom bara flyter på. Måndagar är en vacker möjlighet till nystart. Hur dåligt man har skött sig veckan innan så kommer måndagar alltid med ett löfte om att det kan bli bättre.

Det jag dock inte har tid med på måndagar är att göra mig så här fin. Men det är liksom okej ändå.

Jul = Viktångest?

Den här helgen har varit en riktig frosshelg. Den började redan i fredags med en godispåse, fortsatte med gudomligt god adventsfika och avslutades hemma med fina vänner, saffransbullar med vaniljfyllning och pepparkakor.

Nu siter jag här och känner mig som världens äckligaste. Magen är inte alls glad, den är uppsvälld och i uppror, hela kroppen är slut och befinner sig någon slags allt- för- mycket-socker-koma och huvudet håller på att explodera. Bara några timmar tidigare var så lycklig över att få baka, äta och njuta. För det är vad jul innebär för mig. Massor, massor med god mat, nästintill frosseri, i nära och käras sällskap.

Men julen har även en mörk sida. Ren och skär ångest. Den kommer med tusentals tunga frågor. Hur kunde jag äta så mycket? Nu måste jag ut och springa! Jag är fet och äcklig. Varför stoppade jag i mig alla dessa bullar? Har jag ingen disciplin?

Sedan blir jag förbannad. För vilken nyhetssida man än går in på ser man recept efter recept på godsaker som man bara måste baka vid jul. Samma nyhetssidor visar även onormalt smala tjejer i fina underkläder som får mig att vilja kräkas upp alla de goda bullarna. Vetskapen om att dessa tjejer är kraftigt retuscherade hjälper inte. Ändå mår jag dåligt.

Och så tänker jag att detta kan ju inte pågå. Jag ska ju för fasiken kunna äta mina goda bullar utan att något skitföretag står där och får mig att må dåligt. För nu räcker det inte ens att retuschera modellerna längre. Nu ritar man deras kropp och klistrar på någons ansikte. Allt för att nå perfektion.

Samtidigt undrar jag och många med mig varför vi har så svårt att leva upp till dessa ideal. Vi tror ju att det är oss det är fel på. Och istället för att äta en bulle till åker jag till gymmet i ett desperat försök att slippa ångesten.

En bättre förskola

Jag älskar mitt jobb. Jag sjunger högt på vägen dit och skrattar ännu högre på vägen hem. Jag älskar mina kollegor, jag utvecklas varje dag och skulle aldrig någonsin vilja sluta jobba med barn!

Men i veckan fick vi beskedet att kommunen jag jobbar i kommer att tvingas spara pengar. I år har vi inom barnomsorgen varit förskonade, men alltså inte längre. Vi kommer att tvingas ta emot ett tjugonde barn. Ett barn till låter väl inte så jättefarligt och även om vi är tre förskollärare på min avdelning (vilket är långt ifrån vanligt för alla förskolor) kan vi tyvärr inte klona oss.

Idag läser jag GP och gläds åt att se min förebild Vesna Birkedahl agera för barnens skull. Vi vill ju alla barnens bästa. Ingen vill försämra för dem som är vår framtid. Trots det har besparingarna nu även kommit till oss och inom andra kommuner har de drabbat barnen rätt länge nu.

Vi kan inte ha kakan och äta den. Enkelt uttryckt handlar allt om prioriteringar. Antingen vill vi att föräldrarna ska jobba och vi i förskolan ska kunna erbjuda barnen utveckling och lärande. Eller så får vi erkänna att det tyvärr inte kan nås. Kvalitet kostar pengar och det ska kännas i plånboken att erbjuda vår framtid en bra start.

Ni kan göra skillnad, mina vänner. Skriv på en namnlista som föreslår en ordentlig modernisering av förskolan.