Arkivet för januari, 2012

Vem är förskolan till för?

Det är inte det minsta roligt att vara förskollärare i dagar som dessa. Då talar jag inte om de ökande storlekarna på barngrupper, inte om bristande genusmedvetenhet bland pedagoger OCH föräldrar, inte heller om utebliven ekonomisk satsning.

För ett år sedan tog jag lärarexamen och började jobba som förskollärare. Jag var stolt och redo att vara en del av världens viktigaste yrket. Jag ansåg att mitt kall handlade om att utbilda framtida demokratiska medborgare och ge dem en superstart i livet.

Ganska snart började min yrkesstolthet att blekna. En stressande arbetsmiljö, ny läroplan, många barn i behov av särskilt stöd, minst sagt elaka föräldrar och min ambition att bli världens bästa lärare gjorde sitt. Idag tror jag inte längre att jag kan utöva mirakel och jag tror inte heller att alla människor är goda i grunden.  Förhoppningsvis kan jag en dag åter tro det, med hjälp av mer kunskap, erfarenhet och skinn på näsan.

Fler och fler ifrågasätter mitt yrke, den verksamhet jag jobbar inom och dess påverkan på barn. Förhastade slutsatser som bygger på egna erfarenheter utan någon som helst vetenskaplig forskning vittnar om att förskolan är någonting som ska undvikas så länge det går. Det är en sak att bli ifrågasatt av enstaka personer på Familjelivs forum och en helt annan när det handlar om storbloggare med makt att påverka tusentals människor.

När förskolereformen genomfördes i Sverige för mer än fyrtio år sedan var grundtanken att kvinnorna skulle få en möjlighet att gå ut i arbetslivet. Förskolan var en jämställdhetsgåva till familjerna. Idag är förskolans mål ett annat. Vi finns till för barnen. Vi är inte till för föräldrarna. Om ni ändå skulle tror det läs vår läroplan som i år har blivit en del av skollagen. Oavsett vad alla tror finns vi till för barnens utveckling, stimulans och lärande. Även för de barn under tre år. Att säga något annat är åldersdiskriminering. Alla barn är olika. Alla barn har olika slags behov. Alla barn har rätt till att gå i förskola.

Jag ser hur viktig förskolan är för barn på min avdelning. Varje dag, för de allra flesta barn. Oavsett om de är arton månader, tre år eller nyss fyllda sex. Vikten av social kompetens och möjlighet att samspela går inte att beskriva i ett inlägg. Inte ens två eller tre. För att inte prata om demokratiska värden, olika perspektiv att se saker på, empatiförmåga, ordförråd, utforskande matematik, läsamning, finmotorik osv. Listan kan göras lång.

Förskolan är en rättighet för barnet själv, något som alla barn oberoende av föräldrarnas sysselsättning ska kunna få ta del av. Tanken är att förskolan är till för alla. Därav femtontimmarsregeln, för er som anser att den är paradoxal.

Mot Tjejmilen!

Jag sprang milen på 57:48 min för en stund sen! Är jag bäst eller är jag bäst?!

Eh, jaa. Det var egentligen allt jag hade att säga. Det och att jag tänker belöna mig själv med en smaskig efterrätt, typ äppelpaj. Måste ju kompensera för kaloriförlusten. Kalorier ut, kalorier in, som jag brukar säga.

Och på tal om något helt annat. När man trodde att vi inte skulle få någon vit vinter bestämde sig  snön för att komma. Surt sa räven, men visst är det vackert?

Vad det egentligen handlar om

Det har varit mycket prat om förskolans vara eller icke-vara både här och var på Internet, jobbet och i sällskap med nära vänner. Summan av kardemumman är långt ifrån vacker. Folk i allmänhet och mammor i synnerhet verkar tro att:

  • 1. Förskolan är skit; stora barngrupper, dumma dagisfröknar,  separationsångest från föräldrarna (läs mamman) osv.
  • 2. Har man (läs mamma) skaffat barn så får man (läs mamma) ta hand om dem.
  • 3. Alla barn under tre år kan få den utvecklingen de behöver hemma med sin förälder (läs mamma) och på lekplatsen lika bra som på förskolan.
  • 4. Förskolan är till för att föräldrarna ska kunna jobba. Inte barnen. 

 Behöver jag ens säga att jag älskar den här människan?!

Att det ska vara så svårt när det är så lätt

Jag är så lycklig ikväll. Livet är så bra just nu. Kärleken är bra, träningen är bra och jobbet är bra. Det har förmodligen med min tidigare löprunda att göra. Jag blir alltid så uppåt av att springa.

Varför kommer jag inte ihåg den känslan? Det känns så tungt och meningslöst innan löparkläderna är på och innan de första stegen är avklarade. Men sedan händer någonting alldeles magiskt. Kroppen liksom vaknar till och skärper sig. Efter femte kilometern känner jag mig bäst i världen, som på toppen av ett berg. Oövervinnelig. En ovärderlig känsla.

På söndag väntar milen efter två pass på sju kilometer och jag är så peppad. Glömmer jag det ska jag in hit och läsa ovanstående igen. Det handlar om kraft och disciplin. Någon gång ska det komma naturligt för mig med.

P.S. Jag vill passa på att tacka er för de fina, kloka och intressanta kommentarer om mitt inlägg kring feminism vs. utseende! Ett litet extra tack går till Leo som utvecklade och sammanfattade det hela alldeles klockrent här. D.S.

Världens bästa yrke

Här kommer några av anledningar till varför jag föredrar att jobba med barn:

  • Barn är brutalt ärliga. Inga låtsaslekar, bara rakt på sak.
  • En kille kan säga till sin killbästis att denne är fin utan att stämplas som bög.
  • På vilket annat jobb skulle det ha ropats ”BELLA! Bella är här!” följt av kramutdelning när man kommer på morgonen?
  • Man känner sig som ett geni när man pratar om jordens rotation eller någon av räknesätten. 
  • Lärandeprocessen ses som något lustfyllt. Visste ni att kemiprat på toan kan leda till åtskilliga skrattanfall?
  • Det är aldrig fel tillfälle att spontantsjunga ”Sjörövar Fabbe”.
  • Det garvas minst hundra gånger på en dag. Slå det ni.
  • Det gråts dock minst lika mycket. Men detta är oftast inget som inte kan lösas med lite gammalt hederligt spex.

Om att ha kakan och äta den

Igår piffade jag till mig med smink  och ny kjol. Jag kände mig snygg och stark. Redo att möta Göteborg gav jag mig ut i snörusket och log stort.

Jag älskar att piffa till mig. Ta på mig fina kläder, lägga på lite rouge och kanske ett extra lager mascara, fixa håret lite mer än jag brukar. Jag ser piggare ut och kliver liksom in i en roll. En bättre version av mig själv.

Jag vet att man som feminist ska akta sig för det där med att framhäva sitt utseende. Helst ska man sluta raka benen, permanenta sitt hår och gud förbjude att man använde smink! Vi kvinnor ska inte förskönas för att passa andras lustar.

Men vet ni vad? För mig handlar feminism om valfrihet. Att jag som kvinna får välja själv. Jag vet att jag får uppskattning när jag passar in i mallen. När jag är lagom uppiffad. För det ska ju vara lagom. Om jag satte på mig lösögonfransar och gick i högklackade skor på jobbet skulle förtroendet för mig ryka illa kvickt. Sorgligt, men inte mindre sant. Samtidigt vill jag tro att jag gör mig vackrare för min egen skull. Framför allt då jag tycker att det här med kläder och färger, ögonskuggor och läppstift är så satans skoj!

Är jag en dålig feminist för det? So be it.
Eller vad tycker ni?

Bröllopsbesatt

Jag vet att jag har försummat den här bloggen och er alldeles för mycket sedan… ja, urminnes tider. Varje dag känns det som när jag brukade göra de få gånger jag skolkade från skolan, jag skäms så det inte ens blir värt det, och varje dag lovar jag mig att jag ska blir bättre. Sedan går hela kvällen, och jag har bloggen uppe, men det är inne på google jag egentligen befinner mig timme efter timme, kväll efter kväll.

Jag har nämligen blivit besatt. Besatt av bröllop och allt som har med bröllop att göra. Efter en månad av intensivt googlande kring klänningar, skor, blommor, hår, dukningar osv. osv. är jag nu expert på det mesta inom bröllop. Så är det med det mesta jag ger mig in på. Jag måste veta allt, in i minsta detalj innan jag kan fatta ett vettigt beslut. Att jag köpte min klänning på ren impuls kan fortfarande ge mig sömnproblem och ångest.

Ja, ni hör. Google och jag får minsann ta och lugna oss lite grann. Det är ju trots allt inte förrän i augusti jag ska gifta mig. Nu tar vi och andas lite, stänger av och istället njuter av ett vackert collage.

Våren/sommaren 2011

Igårkväll upptäckte jag fantastiska Picasa! Hur det kunde undgått mig är en gåta, då programmet är det bästa bildredigerarprogrammet efter Photoshop. Efter lite pill lyckades jag skapa ett collage för första gången.  Låt mig bara varna er, många fler lär dyka upp här, för jag älskar enkelheten i att lägga upp en bild istället för tjugo.

Är jag grym?

Eller är jag grym? Förra veckan satte jag igång min inför-tjemilen-träning och sprang sammanlagt 23 km. Denna vecka blev det 24 km! Jag ville verkligen inte springa när jag vaknade imorse, men tanken att förlora en underbar utelöpning gnagde som fan och till slut gav jag mig ut. Tio kilometer senare kom jag hem svettig, röd i ansiktet och lycklig! Min kropp har äntligen bestämt sig för att lyssna och vi samarbetar bra för tillfället.

 Och bara för att bjussar jag på en random knasbild!

Att påminna om jämställdhetsarbete

ESS undrar hur det går för mitt föredrag som jag skulle hålla för kollegorna. Jag blev nämligen utnämnd till genusansvarig på min förskola och ska därmed fungera som inspiratör och informatör. Superbra! Bara det att tiden för genusdiskussioner inte verkar finnas. Administrativa frågor, ekonomi och andra praktiska diskussioner för att inte tala om prioriteringsområden som språk, matematik och natur/teknik kommer alltid före.

Jag tänker dock inte ge upp utan kommer att göra mig hörd med eller utan stöd redan vid nästa möte. Jag kommer att påminna om vårt ansvar att aktivt jobba med jämställdhetsfrågor, prata om forskning som visar att 70% av alla bilderböcker har karaktärer av manligt kön. Jag kommer att berätta om olika genusprojekt runt och i landet, tipsa om litteratur som kommer att omvända de av åsikten ”låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar”. Jag kommer att länka till sidor som gör jämställdhetsarbete i förskolan och skolan lättöverskådligt och där det finns gått om didaktiska metoder att ta till.

Saker jag stör mig på idag

  • KD med övriga Alliansen bestämde sig idag för att fortsätta diskriminera transpersoner och alltså bryta mot mänskliga rättigheter. Personer som byter sitt kön ska alltså fortsätta tvångssteriliseras.
  • När jag inte kan springa ute på grund av hårda vindar. Att inte springa ute på grund av snön är en sak. Men på grund av stormvindar för tionde (?) gången i ”vinter” är fan inte okej. Nämnde jag att jag inte gillar blåst?
  • När strumpor med blommor på kallas ”flickstrumpor” blir jag rabiat. Hört om Ferdinand som älskade att lukta på blommorna? Gah!
  • Jag hatar när folk tittar konstigt på mig när jag tackar nej till fika och kommenterar min träning negativt med syfte att få mig att verka konstig och annorlunda.

Livsfarlig nostalgi

Jag tog en titt i bildmappen för att rensa bland sommarbilder. Det hela slutade med vår- och sommarlängtan som bara jag kan få. Sedan lyssnade jag på väderrapporten som varnade för ännu en storm på väg och insåg att det är långt kvar tills min trädgård är i blom igen.


För de allra minsta

Anna H har en bebis på tre månader och undrar om jag har några boktips för de allra minsta. Visst har jag det!

På min absolut första plats kommer samtliga pekböcker av Lena van Rooy. Hennes böcker är supersöta, hållbara och bryter mot könsnormerna. Se bara Gustav i hans rosa hår och dockvagn i boken ”Köra vagn”!

Karin Salmson har skrivit ”Vovven Moa går på toa”. Det är aldrig för tidigt att börja med rim och ramsor, samtidigt är denna bok underhållande för både vuxna och de allra minsta. Även den här boken är fri från tråkiga könsschabloner.

Sist men inte minst- böckerna om Max av Barbro Lindgren är ett måste! Igenkänningsgaranti för stora och små, vackra illustrationer och en übergullig Max!

Man kan inte bli populär om man inte ser bra ut

Ikväll tar jag en nostalgiresa tillbaka till 2009 och Essas och min B-uppsats. Uppsatsen blev en studie om högstadieelevers upplevelser och uppfattningar kring begreppet popularitet. Tack vare intervjuer med elever i en åttonde klass och analyser av tidigare forskning i ämnet kunde vi dra följande slutsats:

Eleverna talar om utseende och att ha rätt attityd som de viktigaste krav som bör uppfyllas om man vill nå popularitet. Detta leder oss vidare till den norm som eleverna ständigt måste hålla sig inom. För att nå popularitet finns en balansgång mellan att bry sig för lite respektive för mycket. Detta gäller både utseende och attityd.
Studien visar att tjejer har större krav på utseende än killar för att bli populära. Detta intygas av både killar och tjejer i intervjuerna. Man pratar även om två typer av popularitet, en positiv och en negativ. Den negativa populariteten kan tänkas bero på en rubbad balansgång, vilket inte är eftersträvansvärt.

Förutom Ambjörnssons ”Kön, klass och etnicitet” samt Postmans ”Den förlorade barndomen” använde vi oss i studien en hel del av Ann-Sofie Holms avhandling Relationer i skolan- En studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9. Holm i sin tur analyserar begrepp som hegemoniska maskuliniteter och den betonade femininiteten.

Denna position bygger på en förgivettagen uppfattning om vad som är normalt och eftersträvansvärt i kulturen vid en given tidpunkt. Den kan förstås som en föreställning om vilka egenskaper en man idealt bör besitta, en norm som både män och kvinnor på ett eller annat sätt behöver förhålla sig till. Ofta förknippas denna position med auktoritet, kroppslig styrka och teknisk kompetens. Film- och idrottsstjärnor får ofta stå som symboler för det normerande idealet.
(Holm 2008: 20)

Någonstans i allt detta slår det mig att vi har en skylldighet att synliggöra och analysera barns perspektiv, tankar och känslor. De säger en hel om vår värld.

Tack Hanna!

Om ni inte redan har sett Hannas WTF-projekt tycker jag att det är god tid att göra det. Idag blev min historia illustrerad och resultatet blev precis som jag har tänkt mig.


 

Tack Hanna!

En gång är ingen gång

2010 sprang jag Tjejmilen för första gången och älskade det. Trots att jag inte fick min önskade tid på 55 min, trots att min grupp var alldeles för stor och trots att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på älskade jag att delta i någonting så stort.

Jag började springa 2009. Ganska sporadiskt och enbart på gymmets löpband. Innan dess såg jag löpning som något ska undvikas till varje pris. Men jag började springa och löpturerna gav resultat. Snabbt. Jag var fast och har sprungit sedan dess.

Efter Tjejmilen blev mina löpturer allt jobbigare. Jag hade varken ork, vilja eller motivation kvar. Framför allt var jag inte redo att träna så pass mycket för att kunna klara av att springa en mil på 55, helst 50 minuter.

Så det blev en hel del styrketräning, spinning och steppass. I år hålls Tjejmilen en vecka efter vårt bröllop. Bara en galning skulle bestämma sig för att ändå delta. Men så är jag ju galen.

Vi sätter igång med tre löppass i veckan för att sedan öka till fyra. Jag älskar att springa och jag älskar mål. Och i år ska jag fanimig lyckas.

Jag vill ha jul igen

Imorgon börjar jag jobba igen efter en välbehövlig julsemester. Även om jag längtar tillbaka så kan jag inte låta bli att sörja över att julen är slut. I år har jag längtat efter jul som aldrig förr och när den väl kom gick den över alldeles för snabbt! Jag saknar att ha min och As familj här, äta gott och på tok för mycket, spela spel, skratta och sedan äta lite till.

 Jag sätter tulpaner som vi fick av mamma i en glasvas och ler (!)

 Granen var stor, fin och barrade inte alls!

 Gissa vem som fick vara tomte i år!

 Av någon märklig anledning pratade tomten värmländska och av reflexen att döma tyckte hon nog att det här med säkerhet var viktigt.

 

Vi dukade fint med tygservetter. Massa vuxenpoäng till oss! 

 Jag vill ha jul igen!

Lite hastigt om könsroller och Sarah Jessica Parker

Ju mer jag lär mig om feminism, könsföreställningar och samhällsstrukturer desto mindre kan jag njuta av små vardagliga ting utan att sönderanalysera dem. Det är inte ofta som jag kan lyssna på låtar, se reklamsnuttar eller ännu en Hollywoodkreation utan att höja ögonbrynet och känna hur genuskärringen inom mig vaknar till liv.  

Igår såg jag filmen ”I don’t know how she does it”, en film om en småbarnsmorsa som älskar sin karriär och kämpar med att jonglera hämtning/lämningen av barnen, middag, affärsmöten och resor samtidigt som hon lyckas klämma in sex med sin man. Filmen lyckas med att belysa dubbelstandarden som karriärskvinnor med barn utsätts för. En kvinna är en dålig mamma för att hon älskar sitt jobb samtidigt som hon är en dålig ”teamworker” på jobbet.

Jag var nästan säker på att filmen skulle sluta som alla andra liknande rullar. Kvinnan slutar jobba eftersom hon inser att hennes familj är det viktigaste och att hon faktiskt inte behöver sin karriär så mycket som hon först trodde. Hennes man, som för övrigt inte lagade mat en endaste gång under hela filmen, skulle fortsätta som vanligt med sitt åh-så-viktiga-jobb samtidigt som han får en massa beröm eftersom han hämtar sina barn från skolan!

Vänta lite… Det är ju precis så filmen slutade. Visst, Parker tvingade sin chef att anpassa sig efter henne, vilket han går med på. Hallå, verkligheten? Och ännu en grej. Någonstans i slutet av filmen säger Parker en sak som gjorde mig väldigt, väldigt trött.

Because trying to be a man is a waste of a woman.

Så för att sammanfatta det hela – WTF? Har vi verkligen inte kommit längre än så?

Systrar gånger två