Idag har jag:

• druckit alldeles för mycket kaffe. Åh du sköna koffeinkick!
• haft det bästa rytmikpaset med barnen sedan jag började jobba! Nyfikna, glada ungar som upptäcker och utmanar sin kropp till musik ger mig energi!
• förberett mig för morgondagens utvecklingsamtal. Det är mitt allra första (egna) och gissa om jag har fjärilar i magen!
• sprungit åtta kilometer och känt mig snabb och stark.
• lagat mat. Det händer inte alldeles för ofta i vårt hushåll om vi säger så.
• målat naglarna i limegrönt. Vågat och vårigt ska det vara.
• tvättat. Det var väl så där kul.

Idag har jag inte:

• städat badrummet, vilket jag borde ha gjort. Istället tänkte jag att det hinns med imorgon. Det hinns knappast imorgon.
• låtit bli att sova middag. Det lär betala sig inatt.
• hunnit att se alla barn. Verkligen se. Men det ska jag verkligen försöka imorgon.
• inte läst färdigt ”Anna bråkar”. Den härliga karamellen full av praktisk jämställdhet i förskolan ska jag spara till helgen.

Inte så dumt för att vara en helt vanligt onsdag.

 onsdag, 29 februari, 2012,22:01  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Idag avslutade jag veckan med att springa en mil. Det var milen från helvetet, benen ville men inte magen. Varför är det alltid nå’t? Redan efter tre kilometer började magen att krångla och efter ett tag ville jag bara spy. Värst var det i uppförsbackarna och jag var riktigt nära på att ge upp. Jag gjorde inte det. Tiden stannade på exakt en timme och jag orkade faktiskt inte ens bry mig.

Förra veckan sprang jag sammanlagt 29 km, denna blev det 30. Det är många minuter av löpning. Trots dagens mardrömsrunda är jag mer taggad än någonsin att springa lika långt under kommande vecka.

Den där Gunde var inte dum när han myntade uttrycket ”Ingenting är omöjligt!”

 söndag, 26 februari, 2012,20:02  |    Träning   |    1 Kommentar » |

Nu när snön är borta och vi har fått nyinflyttade talgoxar som närmaste grannar samt pigga vårlökar i rabatten kände jag att det var dags för en ny dörrkrans. Jag återanvände julkransen och valde att pryda den med ljuslila och starkgult band, blommor i liknande nyanser och en ursöt fågel jag hittade i en blomsterbutik för någon vecka sedan.

Nu är det vår på riktigt!

 söndag, 26 februari, 2012,13:16  |    Personligt   |    3 Kommentarer » |

Just nu vill jag inget annat än att våren ska komma. På riktigt. Inte en sådan vår då jag fortfarande måste ha vinterjacka och dubbla strumpor, frysa så fort solen gömmer sig och inte kan ha picknick. Jag vill ha en riktigt varm vår med färgsprakande rabatt, gröna träd och plocka tidiga jordgubbar utanför huset.

Men mest av allt vill jag resa! Helst till Kroatien, som alltid. Kommer aldrig att sluta längta efter mitt Kroatien. Ikväll läser jag om Rom, tack för boken älskling! En vårresa dit väntar i (förmodligen) maj.

Bäst belysning på kvällen hittas i badrummet. Jag är inte alls en sådan som skulle få för mig att läsa där.
Inte alls.
Okej. Kanske ibland.
Ja, ja hela tiden.  

Så nu vet ni det.

 torsdag, 23 februari, 2012,21:08  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

Häromdagen fick jag en mycket intressant kommentar på mitt inlägg om jämställdhetsdebatten som har pågått i tidningen DN. När jag skulle svara kunde jag inte få med alla mina tankar och källor, därför ger jag Calle och hans tankar ett eget inlägg.

Motverka traditionella könsroller tycker jag är fel uttryckt och leder fel. Om det finns barn som trivs i den traditionella könsrollsmallen måste det vara ok. Däremot ska förskolan vara så uppbygd och så öppen att individen sätts i centrum och att alla respekteras. Dessutom gör du ett fördomsfyllt uttalande om kompensatorisk pedagogik i ditt svar ovan där du tydligen anser att pojkar saknar empati. En jämställd formulering hade varit att de barn oavsett kön som behöver träna empati får göra det och vice versa för de som behöver göra sig hörda. Att ha så fördomsfulla åsikter om könens egenskaper är sorgligt!

Jag håller med dig när det gäller första delen av din kommentar. Barn som vill följa traditionella könsnormer, av sig själva och inte av våra krav, ska givetvis få göra det. Annat är att inte respektera barns intressen. Dock ska man alltid reflektera över varför små barn väljer att göra på ett visst sätt. Till exempel vägra att leka med dockor om man är av manligt kön. Detta kommer tidigt, ofta redan när barnet är två år. Framförallt ska vi pedagoger, i linje med läroplanen, erbjuda många olika typer av aktiviteter så att barn kan vidga sina upplevelsevärldar.

Jag tycker att din formulering om en förskola där individen är i centrum borde vara starkare uttryckt i läroplanen, även om respekten för alla barn är central redan idag.

Med det är när det kommer till mitt uttalande om kompensatorisk pedagogik våra åsikter skiljs åt. Som jag tydligen påpekade i en av kommentarerna till mitt inlägg ska denna typ av pedagogik utövas med tanke på vilken barngrupp man har. Jag må ha gett exempel på pojkar som behöver tränas på empati, men så har jag läst alldeles för många forskningsrapporter och statistik om våldsamma killar. Jag är även väldigt insatt i hur den manliga könsrollen till en stor del bidrar till att skapa aggressiva pojkar och män. Du kanske skulle vara intresserad av att läsa om jämställda män som trotsar den manliga könsrollen. Enligt studien är dessa män mindre benägna att ta till våld. Slump? Skulle inte tro det.

 tisdag, 21 februari, 2012,20:23  |    Genus, Läraryrket   |    1 Kommentar » |

För en vecka sedan blev de allra sista inbjudningskorten ivägskickade till mina nära och kära i Kroatien. Trots ett par missöden är jag ändå rätt nöjd med att ha gjort korten själv.

 måndag, 20 februari, 2012,08:30  |    Bröllop, Scrapbooking   |    2 Kommentarer » |

I fredags hade min kollega och jag en lång diskussion om män i förskolan. Eller snarare om bristen på män. Vi tog bland annat upp vikarier av manligt kön som ständigt diskrimineras. De får sällan eller aldrig byta blöjor ensamma och nästan alltid får de höra kommentarer ”Du som kille…”. Ofta får de utföra sysslor som inte har mycket med barnomsorg att göra, så som att bära tunga saker, byta glödlampor eller ägna sig åt ett utåtagerande ”problembarn”.
Inte undra att dessa vikarier efter några år oftast väljer att inte utbilda sig till barnskötare eller förskollärare. Jag tror inte att lönen är den viktigaste faktorn när man ska välja sitt framtida yrke. Att bli behandlad som människa och inte ett kön hamnar nog högre upp på prioriteringslistan.

Visste ni att 10 procent av alla som jobbar i förskolan i Norge är män? I Sverige hamnar siffran på skamliga 3 procent. Norge har sedan 2005 satsat över 15 miljoner på rekrytering av män, medan Sverige inte har gjort någonting alls. Norge nöjer sig dessutom inte med detta. De har ett mål med 20 procent män i förskolan, vilket redan är uppnått i 13 procent av alla förskolor.

Nej, jag tror inte att fler män i förskolan gör verksamheten bättre på jämställdhetsarbete. Men jag tror på att slå hål på myter som bygger på gamla könsnormer. Vi har en chans att göra det genom att visa att det finns en plats för män i förskolans värld.

Artikeln i det senaste numret av ”Lärarnas” som min kollega och jag uppskattade kommer ni till genom att klicka på bilden ovan. Där kan ni bland annat läsa om färsk statistik och bland annat detta:

Samtidigt vill Ole Magnus Hetland varna för att fastna i synen på manligt och kvinnligt. Det finns män som kan vara mer inriktade på omsorg, gilla att pyssla, läsa och laga mat, likväl som det finns kvinnor som inte är det.

— Vi som jobbar i förskolan är viktiga förebilder och alla måste våga gå på tvärs med könsrollerna och göra sådant vi inte alltid känner oss så bekväma med. Om barnen ser att alla kan göra olika saker utvidgar vi deras handlingsutrymme vilket ger dem en bredare repertoar att spela med senare i livet, säger han.

(Hämtat från http://www.lararnasnyheter.se/l-rarnas-tidning/2012/02/06/norrm-nnen-ligger-f-re)

 söndag, 19 februari, 2012,17:17  |    Genus, Läraryrket   |    2 Kommentarer » |

Det finns väl ingen som har missat den enorma uppmärksamheten som DN har skänkt ämnet jämställdhet/genus de senaste dagarna. Självklart reagerar jag på detta och har svårt att hålla huvudet kallt. Låt oss därför granska DN:s plötsliga intresse kring ämnet lite närmare.

Precis som DN tar upp har Skolverkets granskning kommit fram till att en tredjedel av alla förskolor struntar i skollagen enligt vilken vi är skyldiga att motverka traditionella könsroller. Miljöpartiet vill därför satsa på att fortbilda personal och garantera genuspedagoger till samtliga förskolor. Deras förslag gäller tyvärr enbart Stockholms stad.
Själv hade jag velat se en satsning som skulle omfatta hela landet. Inte minst då både studier och större rapporter visar att läroplanen för förskolan har sina brister. Den öppnar för alldeles för skilda tolkningar vilket resulterar i att jämställdhetsmålen oftast hamnar i någon dammig pärm i personalrummet.

Sedan tar DN så klart upp debatten kring ordet ”hen”. Och man ger inte ordet till vem som helst. Nej då, man lyfter upp fakta utan någon som helst källhänvisning och tomma teorier i allt från psykologi till pedagogik formulerade av Elise Claeson, den mest konservative genusdebattören som går att hitta. Efter Pär Ström då förstås.
Claesons påstående att ”hen” skulle förvirra barnen är så korkat att jag inte ens vet var jag ska börja. Om jag kan någonting så kan jag barn. Barn i förskoleåldern blandar pronomen hon/han/den mest hela tiden, utan att bry sig. Om nu inte någon vuxen kommer med pekpinnar och påpekar att barnet säger fel. 
Förutom förväntade grodor om ”prinsessperioder”, genusförespråkarnas vilja att ”ta bort kön” och allmänt kaos i barns hjärnutveckling säger Claeson att hon har en viss aktning för de förskolor som inte följer läroplanen. Själv blir jag djupt bekymrad. Om förskolor inte följer detta mål, vad är det mer de brister i?

 torsdag, 16 februari, 2012,21:07  |    Genus, Läraryrket   |    5 Kommentarer » |

Det är viktigt med apgarv även på en helt vanlig onsdag. Därför bjuder jag på detta klipp ur serien Scrubs. A och jag grät floder efter avsnittet. Så böla och njut!

 onsdag, 15 februari, 2012,14:07  |    Personligt   |    1 Kommentar » |

Idag är det som Alla hjärtans dag, en av de mest konsumenthetsiga högtiderna. Jag är inte av dem som ens avfärdar dagen. Istället ser jag den som en perfekt möjlighet för överraskningar och lite extra mys, alltså ett ypperligt tillfälle att köpa alternativt tillverka en personlig present. För att ge bort presenter är enligt mig det roligaste som finns! Som tur är har jag en sambo som tänker likadant och strax ska vi öppna dessa!

På jobbet pysslade vi och pratade om kärlek. Det hela slutade med kramkalas och barn som spontant sa ”Jag älskar dig!” till varandra.

 tisdag, 14 februari, 2012,16:51  |    Personligt   |    0 kommentarer » |

För en månad sedan skrev jag till tidningen ”Förskolan” och klagade om bristen på genusfrågor. Min insändare blev publicerad kort därefter i både pappersform liksom på hemsidan och idag kunde jag hitta februariupplagan i min brevlåda. Det verkar som redaktionen har tagit till sig av mina önskemål. Hittills har jag läst tio sidor och hittat inte en, utan tre rubriker som på olika sätt berör jämställdhet!

Och på Förskolans hemsida kan ni läsa ett alldeles underbart reportage om Gunghästens förskola och deras mycket imponerande jämställdhetsarbete!

 måndag, 13 februari, 2012,21:35  |    Genus, Läraryrket   |    5 Kommentarer » |

 söndag, 12 februari, 2012,16:10  |    Personligt   |    3 Kommentarer » |

Ja, hur kan man sammanfatta John Grays, författaren av ”Men Are from Mars, Women Are from Venus”, hos Skavlan igår? Förutom överanvändningen och det grova missbrukandet av det uttjatade biologikortet för att förklara skillnaden mellan män och kvinnor, för den har vi inte hört förr(!), gav han sig in i att fastställa att kvinnor inte vill ha sex och män inte ska prata känslor.

För vem vill ha en känslomässig man? Och så dumma vi kvinnor är som kräver av våra stackars män som efter en lång dag på jobbet inte orkar annat än att slöa i soffan att lyfta på arslet och hjälpa till hemma. Hallå, vadå hjälpa till?! Som Mona Sahlin så klokt påpekade handlar det inte ens om att hjälpa till, utan om att göra. Det män förväntas hjälpa till med är inte någonting som rör bara kvinnan. Huset, bilen, barnen osv. tillhör båda och ska alltså delas!

Men nej, det slutar långt ifrån där. Det som jag tyckte var mest osmakligt av allting Gray hann få ur sig var kritiserandet av ”det radikala jämställdhetssystemet i Skandinavien”.  Hur har du mage, Gray? Det räcker inte att hacka på människor utifrån deras kön, nu ska du dela in folk i etniska grupper med? Själv har jag rötter i Kroatien, ett land som inte direkt strävar mot jämställdhet på något plan, men ändå hyllar jag skandinavisk jämställdhetspolitik.

Och vad är egentligen problemet, Gray? Är du rädd att din lilla teori om trötta män som ska få stressa av framför TV:n medan frugan tacksamt tar hand om allt annat ska spricka? Jag har en nyhet för bakåtsträvare som du – vi kvinnor vet bättre nu för tiden. Vi jobbar lika hårt som män och inte står vi ut med samma skit längre. Nädu, stenåldern ringde och ville ha sin kvinno- och manssyn tillbaka.

 lördag, 11 februari, 2012,09:25  |    Genus   |    10 Kommentarer » |

Min arbetsvecka avslutas med snoriga och hostiga barn som bara ville kramas.
Idag räknade vi äpplen och pratade decilitermått för att kunna baka en fantastisk äppelpaj. Sedan tillverkade vi vackra kort lagom till Alla hjärtans dag.

Det är märkligt hur många barn av manligt kön verkar avsky vissa färger. Avskyn verkar börja när de är två, kanske tre och växa sig allt starkare för varje år. När de är fem står de helt orubbliga och dissar rosa pärlor, lila lånetrosor och röda vantar som om de är rena pesten vilka argument eller metoder jag än försöker ta till.

Och kan man verkligen klandra dem när man ser hur könsmärkta barnprodukter faktiskt är.?

 
Tack för ”tipset” Mamma Bear!

 fredag, 10 februari, 2012,21:08  |    Genus, Läraryrket   |    1 Kommentar » |

Det är torsdag idag och ingen bra sådan. Låt oss sammanfatta det hela i en åh-så-praktisk-lista!

1. Jag har noll överseende för föräldrar som lämnar sina sjuka barn på förskolan. När jag sedan har mage att störa dem mitt på dagen då ungen har 39 graders feber får jag dras med sura suckar och kommentarer som ”Kan ni inte lägga honom?” eller ”Jag får se om jag kan komma ifrån”. Istället för att få psykbrott tar jag två alvedon och sisådär tusen halstabletter så fort jag kommit hem.

2. Gud förbjude om man någonsin berättade det minsta negativa om någons barn. Nej, nej, ens egna ungar är änglar som never ever skulle vara elaka. Att samma unge ägnar sig åt mental mobbning dag in och ut ses som offerhandling. Det är ju alltid något annat barns fel. Keep in mind att det här kommer från vuxna människor.

3. Samma personer som ifrågasätter ens yrkeskompetens och kräver de mest sjukliga sakerna, till exempel att jag ska släppa åtta barn och istället leta efter borttappade vantar som för övrigt ligger i barnets fack, ändå är trygga med att ha sitt barn på förskolan tio timmar om dagen.

Over and out.
aka. bitter förskollärare

 torsdag, 9 februari, 2012,19:43  |    Läraryrket   |    2 Kommentarer » |

Först idag slog det mig att jag inte har skrivit här på evigheter. Med evigheter menar jag över en vecka. Jag som alltid brukar skriva minst ett, mer eller mindre meningsfullt inlägg om dagen hade helt plötsligt ingenting att säga. Ju längre tiden gick desto mer tomma kändes mina åsikter och det var svårt att komma igen.
Det känns som jag är skyldig er en kort redogörelse för mitt liv under de gångna veckorna.

Jag har tränat. Löpningen som en gång i tiden var mitt största hatobjekt har förvandlats till en ren njutning. Löpningen funkar nämnligen varenda gång nu för tiden. Den ger mig inte kritik, utan belönar mitt kämpande.

Jag har pysslat med bröllopsplanering. Alla inbjudningskort, förutom de som ska till Kroatien, är scrapbookade och ivägskickade. Skorna har jag bestämt, vi har kollat in lokalen ännu en gång och passar nu på att vila någon månad. Dock behöver klänningen sys in då jag tappat i omkrets. Stress maybe?

Jag har jobbat arslet av mig. De senaste veckorna har varit tuffa som aldrig förr. Jag som trodde att allting skulle lägga sig när jag har jobbat i ett år. Men så verkar mitt yrke aldrig ta paus.
När det blir för jobbigt funderar jag på att börja plugga igen. På riktigt, inte bara någon strökurs hit och dit. Masterexamen som leder till forskaryrket har alltid varit en av mina största drömmar. I dagarna kretsar mina tankar kring det. Orkar jag läsa halvfart och jobba fulltid? Vågar jag binda mig på någonting så intensivt i fyra år? Vill jag verkligen det och kommer jag att misslyckas ifall jag försöker?

Har ni saknat mig en smula? Jag har då saknat er. Var och en av er underbara personer som läser och kommenterar, engegerar er och får mig att fortsätta lite till, ännu mera.

 onsdag, 8 februari, 2012,22:09  |    Personligt   |    4 Kommentarer » |