Arkivet för mars, 2012

Fredagshimmel

Ikväll iakttar jag himlen från vårt köksfönster med ett glas rött i handen. Jag ler stort och tänker att livet är så himla underbart ibland. Mer än ofta funderar jag på hur mycket mitt liv har förändrats det senaste året och hur nöjd jag är med de besluten jag har fattat. Jag har gått från att vara urfattig student i storstaden, som festade var och var annan helg, shoppade loss och levde på nudlar till villaägare, med fast jobb och egen bil.

Idag lever jag ett vanligt svenssonliv och jag älskar det. Min minst sagt ostabila barndom har gjort att just svenssonlivet var mer värt än alla backpackningresor världen runt jag istället kunde ha ägnat mig åt. Men det där valde jag bort. Jag ville för en gång i mitt liv känna mig trygg, ha rutiner och en stabil vardag. Någon att älska och ett varmt hem att komma till. En bit mark som bara är mitt eget och som jag kan göra vad jag vill med.

Glaset är snart tomt och jag ler fortfarande. Min egna plats under solen är lila, drömliknande och alldeles, alldeles underbar.

Förresten…

… så hade vi Pippikalas idag.

Den här bjuder jag på!

I did it!

Igår kom jag hem  klockan 20.30. En timme senare somnade jag och sov ända till sju imorse. Vi kan väl konstatera att mitt genusföredrag tog musten ur mig en smula.

Själva föreläsningen tog 45 minuter och var otroligt givande! Jag var skakig i rösten till en början, men det gav sig när orden bara kom av sig själva. Jag glömde att ta upp ett par saker, men pratade desto mer om andra.

Med hjälp av den aktuella forskningen, läroplanen och framförallt den här bloggen påminde jag om att genus är en del av vårt uppdrag. Att det är ett viktigt område som vi inte kan välja bort och att vi är tvungna att aktivt motverka stereotypa könsroller. Jag berättade om att forskning efter forskning visar att vi måste bli bättre på jämställdhetsarbete i stort, då vi idag bidrar till att befästa den trånga genusmallen. Jag gav praktiska genustips och avslutade med att berätta om nyttiga genusmedvetna böcker för barn, föräldrar och personal. Den långa listan med alla dessa böcker kommer att publiceras på vårt portal för att kunna nå ännu fler!

Jag älskade att prata om genus! Det dagliga tjatet som mina kollegor får utstå har gett resultat och jag önskar att jag kunde tjata på fler! Det bästa av allt var att jag inte alls blev dumförklarad som jag fruktade, utan fick fantastiska kommentarer av så många!

Föreläsningens övergripande syfte var att väcka tankar och inspirera, men att framför allt visa vad våra fördomar har för konsekvenser och visa hur viktiga vi förskollärare är.  

En mycket nöjd Bella

Fröken Bellas helg i bilder

Livet leker

Jag är ledsen för att jag inte är lika aktiv här som jag brukade vara. Det är bara att andra saker måste prioriteras högre just nu.

Som mitt föredrag om genus. Redan på tisdag kommer jag att stå framför mina chefer och cirka 40 förskollärare, varav majoriteten har varit yrkesverksamma i längre än 20 år (!). Jag är så nervös att själva tanken på det får mig att vilja kräkas. Att prata genus med bekanta på en fest eller tjata här på bloggen är en sak. Att försöka inspirera människor som har jobbat med barn innan jag ens var påtänkt är någonting helt annat.

Mitt livs kärlek har fått ryck och bestämt sig för att bygga om vår altan. Betongtrappan rök på en dag. Ja, han är något av en superman. Nu får vi gå ut genom källaren. Alternativ hoppa ner. Jag röstar för källaren.

Löpningen går som på räls. Idag var det dags för veckans tredje pass. Det blev en mil och på lördag väntar ännu en. Jag känner mig starkare och mer peppad för varje löprunda. Jag kan verkligen inte minnas varför jag hatade löpning så starkt för bara något år sedan.

Jag känner även för en ny profilbild i gammal anda. Dock lyckas jag inte förminska den eller så pratar bloggen och jag helt olika språk. Hjälp, någon? Nina, orkar du rycka in ännu en gång? Pretty please?

Med andra ord kan ni skatta er lyckliga om det produceras mer än ett inlägg under helgen.

Du, jag och Loreen

När en jobbar med barn är det helt och hållet omöjligt att inte knyta an till vissa av dem. Det är galet hur mycket känslor dessa fantastiska varelser väcker i en och sådan kärlek som jag känner mest hela tiden går inte att beskriva med ord. En enkel fråga som ”Bella, vad gör du?” från en liten tvååring som för bara några månader sedan knappt kunde prata för att inte tala om att använda tvåordssatser kan få mitt hjärta att slå dubbelslag. Att se hur mina ord, men framför allt handlingar kan hjälpa ett barn att nå det där nästa steget är fanimig ren och skär kärlek.

De som känner mig vet att en av mina största kärlekar i livet, förutom barn, är musiken. Jag har dansat så länge jag kan minnas och tillsammans med musiken kan jag bli vem som helst, befinna mig var som helst och vara hur stark som helst.
På mitt jobb har jag den fantastiska äran att lära känna, ta hand om och bidra till att utveckla en underbar kille på 2,5 år. Redan under hans inskolning blev det tydligt att vi två delade kärleken till musiken. Rytmen, dansen, sången. Samma 2,5-åring ber mig nästan dagligen att sätta på ”sik” (musik) och vi rockar loss tillsammans som om morgondagen inte fanns.

Under mellanmålet blev det så där tyst och tråkigt som det ibland kan bli när alla diskussioner har tagit slut och vi alla är för upptagna med att äta. Jag tar då fram min mobil, går in på youtube, hittar Loreen och hennes ”Euphoria” och klickar på play. 2,5-åringen skiner upp som en sol och som på order börjar hans axlar och huvud röra sig i takten med musiken. Ganska snart börjar han nynna och sjunga med i vissa ord. En minut senare sitter vårt sällskap, som hittils mest iaktog oss som om vi vore världens största dårar och ler. En trummar med sin gaffel, en annan skakar på armarna och ännu ett barn nynnar för fullt.

När låten är slut för tredje gången är det dags att duka av och 2,5åringen måste bytas på. Istället för att avbryta den magiska stunden räcker jag över min mobil till honom och han tittar på Loreen som om hon vore Jesus. Blöjan hinner bytas innan låten är slut för andra gången men vi fortsätter att sjunga.

Och någonstans vet jag att om sisådär 15-20 år kommer samma kille att gästa Idol och säga ”Men min fröken tycker att jag sjunger bra!”. 

Och det känns för jävla bra.

Min personliga genusbibel

Det finns inga tjejbestämmare” heter Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi som är någorlunda genusintresserade redan vet och det samtliga studier visar på – nämligen att ”förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa”. (Eidevald, 2009).

Eidevalds analyserar i sin avhandling utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att ”flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang”. Enligt Eidevald arbetar förskollärarna aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer. (Eidevald, 2009).

Om man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel. Nämligen Eidevalds bok ”Anna bråkar” som tar hjälp av ovannämnda avhandlingen. Redan i början betonar Eidevald jämställdhetsarbetets betydelse i förskolan och hans argument är, om än välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplan, att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte där och det ifrågasätts av Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat gör han upp med kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen ”Flickor, pojkar och pedagoger” skriven av Kajsa Wahlström och ”Genuspedagogik” av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompesatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de välbeskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag först tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen ”Förskolan” kritiseras Eidevalds bok för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just bristen av praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process men mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Man tager vad man haver

Februari är sedan länge borta och nu är vi redan en bra bit inne i mars. Vilket för min del betyder trädgårdsplaner och frosseri i vårblommor! Jag är en riktig blomälskare, vilket är den främsta anledningen till varför jag inte kan låta bli att varje år så och plantera lite för mycket och väldigt varierande. Ni kan bara ana vilka möjligheter en egen trädgård sedan ett år tillbaka innebär för mig!

Idag var det hög tid för förkultivering av årets blomplantor. Dock hade jag ingen såjord, bara vanlig blom- och trädgårdsjord. Tror ni att jag gav upp för det? Nope. Man tager vad man haver, tänkte jag och så blev det. En IKEApall förvandlades snabbt till en utmärkt jordsil! Allt ”avfall” la jag i en kruka och den kommer att fungera utmärkt i kryddlådan längre fram.

Jag använder bland annat ekologiska fröer från Runåbergs fröer som ägs av min sambos föräldrar. Skamlös reklam var det här, ja! Ovan ser ni några av deras blomfröer med mina minnesanteckningar.

Trots två fönster är ljuset i källaren otillräckligt, därför hjälper jag till med en hederlig ledlampa med blått sken. Undra vad grannarna tror… Nu ber vi en stilla bön och hoppas att blomgudarna äro med mig!

Förlåta och glömma, eller?

Idag fick jag en mycket intressant fast ack så svår fråga av en trogen läsare. Vi lärare har nämligen inte något givet forum à la Familjeliv att avreagera oss och inte minst reflektera tillsammans på. Därför är de få lärarbloggar i vårt avlånga land av enorm nytta och jag är glad att få vara en av dem. Nu till frågan!

Hej jag är bara lite nyfiken på hur du hanterar sura föräldrar på förskolan och om du bara skakar av dig det eller grubblar länge? Reder du ut det med föräldrarna när du tycker dig blivit orättvist behandlad eller låter du det vara? Jag råkade nämligen ut för en suris idag och jag funderar ibland på att kräva ursäkter av föräldrar med dålig attityd. Jag tänker att vi inte ska behöva stå och ta emot en massa skit bara för att någon har en dålig dag och vill avreagera sig. På något vis känns det ibland som att föräldrar inte fattar det här med att det kan bli lite tok ibland (idag hade ett barn på sig ett annat barns byxor då de klätt sig själva, mamman hade inga problem med detta utan det var en helt random förälder som blev otrevlig och tyckte att ”varför har han på sig hennes byxor de är väl märkta” skitsur var hon!)
Hur gör du? Ska man känna att man aldrig kan säga något och ska föräldrar ha makten att behandla en hur som helst. Jag svarade att de klär av sig själva och att kläderna ibland hamnar fel men hon tyckte att eftersom de var märkta så skulle det inte vara ett problem.

Först och främst, tack för din fråga! Trots min mycket ringa erfarenhet av läraryrket har jag lyckats snappa upp en mycket viktig sak i arbetet med människor i stort. Speciellt de människor som lämnar över det värdefullaste de har är mycket intressanta att möta.
Det kommer alltid att finnas de som tycker att det jag gör är fel. De kommer att finnas gott om dem som ifrågasätter varenda sak jag säger, gör eller vill uppnå. Detta trots att vi egentligen har samma mål och i det här fallet är det barnens bästa. Sedan kommer det lyckligtvis att finnas en och annan som uppskattar ens hårda slit och när det är barnen själva värmer det lite extra i hjärtat.
Jag har mött en hel del mycket otrevliga människor i jobbsammanhang. Vissa har varit så pass elaka att jag började ge upp hoppet om mänskligheten. Jag har blivit förminskad, ignorerad, skrattad åt, kallad för lögnare och så vidare.
Ibland stod jag på mig och gav igen med samma mynt vilket ändå fick mig att framstå som skurken. Det är svårt att argumentera när ord står mot ord och oftast får personalen betala ett alltför högt pris då kunden, i detta fall föräldern alltid rätt.
Oavsett hur rätt en anser sig ha är vissa människor inte värda att lägga energi på. Hur sorgligt det nu må låta tror jag att vi vinner mer på att svälja vår stolthet och låta det bero. För mig funkar det väl ganska illa. Jag tar åt mig allt kritik, hur icke konstruktiv den än må vara. Jag grubblar ett tag för att sedan försöka reda ut situationer där jag har blivit illa behandlad.

Kom ihåg att det aldrig, aldrig handlar om dig. Om någon ger sig på dig mår de förmodligen så pass dåligt så att de inte ens har förmåga att se sitt eget handlande som negativt. Sänk dig aldrig till deras nivå, utan höj ditt huvud och räkna till tio. För du vet hur duktig du är, att du gör skillnad och i slutändan är det absolut det bästa du kan göra av situationen. Att lita på dig själv.

Den kommunala barn(om)sorgen

Det som Skäggige dagisfröken skriver om i sitt senaste inlägg känns som en mindre bra Kafkaroman. Fast på riktigt. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner för att banka hårt på någon. Som om det skulle lösa något för våra underbara barn.
Situationen på våra förskolor runt om i landet börjar allt mer bli lik den som beskrivs, samtidigt som personalen av tystnadslikt till arbetsgivaren, dvs. kommunen, inte får klaga offentligt. Samtidigt ska vi lova barnens bästa, världens bästa förskola och mörklägga miserabla förhållanden.

Hos oss kör vi fortfarande på och reflekterar inte så värst mycket. Men det är när pedagoger med stort integritet, som Skäggige dagisfröken sätter ord på hela det här skämtet även kallad konsekvens av politiska beslut som det slår mig på riktigt. Så här kan vi ju inte ha det!

Höj era röster där ute för barnens bästa!

Off we go!

Så här glad jag när jag får kaffe på rasten av världens bästa kollega!

Snart åker vi till Hemsedal för en långhelg med massor av skidåkning. Med alla förberedelser har jag nästan glömt bort att det är internationella kvinnodagen idag. Trots att jag inte har tid att yttra mig om det finns det många kloka människor där ute som gör det alldeles utmärkt. Här är en av dem, in och läs!

En bok för alla?

Alla som jobbar med barn har en skyldighet att kritiskt granska det material de väljer att använda sig av. Inom skolans och förskolans värld är lagen om diskriminering tydlig. För mig är det självklart att materialet som används i förskolan och skolan inte ska diskriminera någon utifrån kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Dessutom måste vi som jobbar inom dessa verksamheter arbeta aktivt förebyggande mot diskriminering.

Idag hittade jag ”Barnens ramsbok” i personalrummet. Boken är sammanställd av Gertrud Widerberg och illustrerad av Tord Nygren. Trots att ramsor och illustrationer i boken ser ut att ha några decennier på nacken är bokens utgivningsår intressant nog 1994. Alltså inte någon gång på 40- eller 50-talet som jag först trodde. Detta faktum samt att boken finns tillgänglig att köpa på bland annat Adlibris tyder på att vissa verkar tro att boken har ett visst värde.

Om ni tittar på slumpmässigt utvalda sidor från ovan nämnda bok förstår ni nog vart jag vill komma. Boken är fylld av liknande beskrivningar av manligt och kvinnligt som tydligt vänder sig till barn och mer eller mindre säger hur de ska vara.

 

Behöver jag ens säga att boken förpassades till ett mörkt hörn där den hör hemma?

I Pippis spår

Nyss hemkommen från ännu en lång studiedag reflekterar jag över allt mina kollegor och jag faktiskt hann med. Äntligen lyckades vi pricka av några mindre roliga administrativa uppgifter för att sedan bland annat diskutera hur vi ska fortsätta med vårt Pippi-tema.

Vi analyserade vilken skillnad den fantastiska karaktären har gjort med våra barn. Pippi har nämligen hjälpt oss med mycket genom att bara vara Pippi. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att vi tack vare henne idag har starka, trotsiga, ifrågasättande barn som vågar det mesta. Även vi pedagoger verkar ha inspirerats av Astrids Lindgrens beundransvärda Pippi. Även vi har blivit klokare, busigare, starkare.

Kvällen avslutades med en rejäl ommöblering på avdelningen. Vi brukar göra det då och då, mina kollegor och jag. Efter att ha observerat, diskuterat och analyserat barnens användning av leksaker och material gör vi om. Vi flyttar och slänger och ibland köper vi in nytt. Vi frågar oss vilka leker med vad, hur ofta och på vilket sätt. Byter de gärna eller fastnar de i samma lekar? Leker flickor och pojkar tillsammans och med samma leksaker? Om inte, varför? Vad kan vi göra för att miljön ska bjuda in till lek och därmed lärande?

Frågorna är många och tiden knapp. Dockhuset hamnar till slut i pysselrummet bredvid legot. Böcker och leksaker som stoppar människor i traditionella könsfack åker i soppåsen tillsammans med andra spöken från 50-talet. Istället blandas det fritt bland djur, bilar, tåg och dockor.

Och som grädde på moset gör vi en beställning på nya pedagogiska saker till våra fantastiska barn. Allt från barnanpassade instrument, till pärlor i alla slags färger och former, till sorteringsset och könsneutralt lego beställs. Hos oss ska barn växa. Barn ska bli till individer. Inte kön.

Vi vill erbjuda våra barn ett härligt smörgåsbord av utvecklingsmöjligheter och fördömer åsikter som att ”kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur.” (http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor).

Det är starka Pippibarn vi vill ha, inte reproducerade minivuxna intryckta i segregerade könsmallar.

På kilometerjakt med fröken Bella

Träningen inför Tjejmilen 2012 är för min del i full gång. Mitt första delmål att under årets första månader springa tre gånger i veckan är nått med råge. De senaste tre veckorna har jag sprungit fyra pass i veckan, allt för att nå milen på 55 minuter. För tre veckor sedan blev det hela 29 km, sedan 30 och nu i veckan…  wait for it, wait for it… fantastiska 32 km! Är det applåder jag hör?! Tack, tack!
Jag lyckades klämma in 22 km på sammanlagt tre dagar och avslutade idag med den fantastiska milen på cirka 55 minuter!

Mycket siffror blir det som ni märker och fler lär det bli. För om ganska exakt ett halvår ska jag springa Tjejmilen i Stockholm och det tänker jag göra med bravur. Den här bloggen håller därför på att förvandlas till en sådan där träningsblogg och jag hoppas att ni som har hängt med tack vare mina genusinlägg inte flyr fältet.



Och bara för det bjuder jag en totalt meningslös, så där lagom suddig utfyllnadsbild från i fredags.

Klokt om skolan

Istället för att sova passar jag på att uppdatera mig om olika tankar kring läraryrket och läget i skolan. För vem behöver sömn egentligen när det finns så mycket information att ta in?

Den ena reformen efter har den andra genomförts i alltför snabb takt och utan egentlig betänketid. På kort tid har mycket förändrats, allt från lärarlegitimation (för vem och varför egentligen?), yrkesprogram på gymnasiet vars elever inte längre kan studera på högskolan, ännu en gång ändrad lärarutbildning till en helt omgjord betygsskala.

Allt detta är verk av vår utbildningsminister som är hatad av lärarkåren. Kåren som bedriver hans beslut. Någonstans rimmar det illa. Jag ser hur lärare i vårt grannland Finland inte behöver skämmas för sitt jobb och istället hyllas för sin insats som inte ifrågasätts av beslutsfattare.

Jag läser om friskoleverksamheten som bidrar till ökad segregation. Jag får tips om människor som beundrar sina lärare och vittnar om hur viktiga de har varit för deras utveckling som elever, men framallt människor (tack för det, Elsa!)
På en av de allra första föreläsningarna på lärarutbildningen fick jag och ca femhundra andra blivande lärare höra att vårt yrke är världens viktigaste. Dagar som dessa får jag påminna mig själv om att det, trots allt, faktiskt är precis det mitt yrke är.