25. Ett samtal jag minns

Jag vill inte gå in på några detaljer, eftersom samtalet jag minns bäst är alldeles för personligt. Det jag kan berätta är att jag var runt tio år och att en person jag såg upp till mest av alla tog sig tid. En person brydde sig om mig, då ingen annan gjorde det. Den här personen var en lärare som skulle komma att forma mig till blivande skribent. En lärare som ville att jag skulle gå ifrån att skriva dikter till att skriva noveller. En person som såg till att mitt skrivande utvecklades och jag med den. En gång sade den här läraren någonting som jag aldrig kommer att glömma.
Under mitt livs allra svåraste period tog han sig tid att prata med mig en stund. Han tittade på mig och rynkade pannan. Han sade ”Bella, vi måste alla hitta vår plats under solen. Även du kommer att göra det och det kommer att bli en fin plats. Vänta och se”.


Lämna gärna en kommentar!