Att se individen

När det kommer till genusmedvetet arbete med barn är det viktigt att se barn som individer istället för kön. Helt plötsligt uppstår situationer där man ropar på starka flickor (dock vid tilltalsnamn) när en tung säck ska lyftas. På samma sätt dokumenterar jag våra empatiska barn, genom att ta bilder, tala om känslor och kramas extra mycket. Att det sedan råkar vara mestadels pojkar som springer fram till en för att kramas eller bara gosa en stund ser jag som en liten triumf i min pedagogiska vardag.

För att se bortom kön undviker jag därför att dela in barngruppen i flickor och pojkar. Jag skulle aldrig få för mig att räkna barnen som flickor och pojkar, så som många gör. Aldrig någonsin kommer jag att säga ”Lilla gumman, vilken fin klänning” och inte heller ”Wow, häftig keps!”. Det skickar signaler om att det är just de könsbundna attributen som är önskvärda att inneha.
Jag tilltalar ”mina” barn vid deras namn. Det är enklare, trevligare och effektivare på många sätt. Alternativt säger jag ”vännen”.
Har man väl börjat se genusfällorna, kan det mitt jobb som lärare ibland kännas alldeles för tungt. Det finns alltid saker som kan förbättras.
Men det är framförallt i de små detaljerna som mitt arbete sker.


Lämna gärna en kommentar!