Att vara präglad av sin barndom

Ibland kan jag känna mig så lycklig att det gör ont. Det gör ont för att jag helt enkelt inte tror att jag förtjänar att vara lycklig. Jag är liksom säker på att någonting snart kommer att hända och allt kommer att bli som vanligt igen. Att jag ska kastas tillbaka till misär och konstant rädsla. Precis så som min hela barndom har varit.

Det har tagit mig många svåra år att äntligen inse att jag är värd någonting bättre än att vara barn till en alkoholiserad, spelmissbrukande kvinnomisshandlare. Det har krävts mycket jävlaranamma och uppoffringar för att jag skulle göra en klassresa. Hamna där jag är idag. Bli lycklig. Men framförallt- förbli lycklig. Sluta sabotera för mig själv.

Någonstans där emellan bestämde jag mig för att ägna mitt liv åt att jobba med barn. De mest utsatta, de lättmanipulerade. Om jag kan lyckas få ett enda barn att få bättre självförtroende och en gnutta framtidstro så har jag lyckats.

Idag är jag lycklig och den där alldeles för bekanta rädslan försöker smyga sig långsamt in igen. Men min dörr är låst och fönstren stängda. Mitt hjärta är i tryggt förvar.
För jag förtjänar att vara lycklig.


  4 Kommentarer till “Att vara präglad av sin barndom”

  1. Sagojojk@hotmail.com

    <3

  2. Visselpaj

    :)

  3. The World According to Elsa

    Av min (visserligen ringa) livserfarenhet att döma så är det just de människor som fått gå igenom skit (och klarat sig ur det någorlunda helskinnade till sist) som tills sist också blir de allra mest avundsvärda, ambitiösa och varma människorna.

  4. Mikaela

    Förstår precis vad du menar med att det känns som att det är för bra för att vara sant. Men åh så härligt att du kan känna att du är värd det!

Lämna gärna en kommentar!