Arkivet för kategori: ‘Allmänt’

Hotelltips?!

Ikväll sprang jag veckans tredje och sista pass på bandet. Fina, kära löpband som har räddat mig ännu en gång och är därmed utsedd till årets bästa inköp, efter trollens bilstolar då. Alla tre pass var 5 km långa varav den snabbaste slutade på 30:20 min! Det tar sig med andra ord, men ack så sakta så sakta! Och längre pass lär det inte bli förrän trollens sjätte utvecklingsfas är över och vi får sova igen!

Men nu vill jag ha er hjälp! Jag tänker att vi kan slå ihop Tjejmilen med lite nöje och få en fin långhelg i hufvudstaden. Då en liten fågel även kallad Google Translate skvallrade om att min största läskrets finns runtomkring Stockholm tänker jag att ni är rätt folk att fråga! Så hit med tips på barnvänliga hotell i centrala Stockholm med bra frukostbuffé (OBS! mycket viktigt!) och vettiga priser!

Vinteräventyr

Snön har fullständigt vräkt ner här idag! För första gången sedan jag blev föräldraledig på egen hand blev det ingen promenad med vagnen. Det finns tydligen gränser även för en sådan som mig. Det enda jag hörde var min gymnasielärares tröttsamma tjat ”Det finns inga dåliga kläder…”. Men vet ni vad, en av fysikens lagar heter något i stil med omöjligt-att-dra-en-tvillingvagn-på-oplogad-väg-i-snöstorm. Det är jag rätt så säker på.

En sak vintern är bra på är det här med pulkaåkning. Eftersom trollen fick en fin, röd pulka i julklapp av sin moster och vi nu har mer än tillräckligt med snö fanns det inga ursäkter. Igår fick vi äntligen tummen ur. Sagt och gjort, på med alldeles för stora overaller och ut i allt det vita. Arvids leende bakom nappen skvallrade om vilket litet våghalsigt troll han egentligen är. Benjamin var mest upptagen med att försöka smälta hela den mycket märkliga upplevelsen. Nu blev det ju inga bilder på själva pulkaturen, åtminstone inga skarpa nog för bloggen.
Vinteräventyr

God jul önskar ABBA-klanen!

Jul1

Livet med trollen v. 23

Trollen är fortfarande inne i sin femte utvecklingsfas. De går igenom dessa förbaskade faser på olika sätt. Benjamin är förbannad mest hela tiden. Alltså verkligen pissed off, på hela världen och mest av allt på sina föräldrar. Hans sätt att kommunicera för tillfället är att prata högljutt, med andra ord skrika, tjuta och gnälla. Arvid å andra sidan verkar mer introvert. Han ler betydligt mindre, verkar försvinna in i sin egna lilla värld ganska så ofta och gråter den mest ledsammaste gråten när han vaknar.

Just nu kämpar trollen med att greppa saker som ligger framför dem. Bitleksakerna är mest uppskattade, just för att de är lätthanterliga. Den stora färgglada bollen är deras Everest, de inte kan komma åt den när den rullar i väg och det ogillas mycket högljutt. Benjamin föredrar fortfarande att ligga på mage och gör det typ jämt. Han vill helst av allt krypa och även fast han får med sina ben på tåget är överkroppen inte tillräckligt stark ännu. Arvid vill mest av allt stå, han balanserar riktigt bra och oftast räcker det att vi håller i hans händer.

Trollen är fortfarande mycket intresserade av andra vuxna, speciellt de som gör tokiga miner och ler stort. Allas famn verkar fungera, men de kollar ofta om Adam och jag är i närheten. Andra barn verkar inte locka lika bra och då har jag ändå dragit iväg dem på tre playdater förra veckan. Arvid verkar inte ha fattat att andra barn är små varelser precis som han själv och Benjamin interagerade med jämngamla S enbart under en mycket kort stund. De har börjat uppskatta varandra något mer. Benjamin försöker kommunicera med Arvid genom att ropa ut gulliga vokaler, de skrattar ibland när de får syn på varandras ansikten och de vill känna på varandra. Det slutar oftast med att någon drar den andre lite för hårt vilket leder till storgråt.

De senaste tre dagarna blev vi fast i huset, först på grund av Sven och sedan på grund av snön. Idag fick jag nog. Jag kände mig inlåst, trollen vägrade sova annat än i vagnen och våra rutiner var på väg att förstöras. Rädd för att trollens mat/sömnsynk skulle gå åt skogen och desperat efter att få röra på kroppen drog jag iväg oss alla tre på en långpromenad. Det snöade och vägen var väl inte direkt jätteplogad. Svetten rann, kinderna frös och trollen sov.
IMG_1803 (1024x683)

IMG_1805 (1024x683)

Tack och lov för broddar, världens bästa uppfinning!

Att bära eller bära mera, det är frågan

Matilda undrar över våra bärselar och istället för att svara i en otroligt lång kommentar tänkte jag skriva ett inlägg och kanske hjälpa någon vilsen själ till i denna stora djungel även kallad bärseleindustrin.

Redan innan trollen kom misstänkte vi att åtminstone en av dem skulle behöva bli buren i tid och otid. Så vi googlade, vi pratade med bekanta och letade ihjäl oss på alla barnsajter. Jakten efter Den Perfekta Bärselen slutade så småningom och valet föll på märket Beco. När vi kort därefter råkade hitta en på Blocket slog vi till med en gång. Modellen vi köpte heter Butterfly II och är riktigt skön för både föräldrar och barn. Tack vare en babysinsats kan även nyfödda sitta där tryggt och mysigt, vilket är den stora fördelen. Det andra plusset är att när barnet blir större kan det även bäras på rygg, som en ryggsäck, gulligt värre! Det negativa med Butterfly II är att den är lite krånglig att ta på. Barnet måste ligga på selen och bli fastspänt först innan selen kan träs över den vuxnes axlar. Dock brukar det gå smidigt när rutinerna sitter. Dessutom kan barnet endast sitta vänd mot föräldern, även det en nackdel nu när trollen är intresserade av världen runt omkring.

Eftersom det nu blev så att båda trollen ville bäras mest hela tiden räckte inte Butterfly II till. Tack och lov fick vi låna en annan Becosele av min fina vän Jessica. Hennes sele heter Gemini och är lika skön och ergonomisk den. Den stora fördelen med Gemini är att barnet kan sitta både mot och från en, vilket våra troll vill göra allt oftare ju större de blir. Dessutom går det att sätta på sig selen lätt och smidigt. Det är bara att spänna selen runt midjan, dra upp axelbanden och sätta barnet i selen för att sedan spänna åt bakom ryggen.

Jag vet inte hur många timmar trollen har spenderat i bärselarna hittills, men det har räddat Adams och min psykiska hälsa och det ska inte på underskattas på något vis! Nu funderar vi på att köpa in en Gemini själva, för att förflytta oss utanför hemmet vill vi ju kunna göra och av andra kloka tvillingföräldrar att döma är en (eller två) smidig bärsele ett måste.

En livräddare för alla i amningsnöd

Det här med amning är fortfarande vrålaktuellt för mig, trots att jag själv slutade amma för ett bra tag sedan. Hela jag fylls dock fortfarande med en mycket bitter eftersmak så fort amning kommer på tal, och jag kan inte låta bli att känna mig som en lite sämre mamma som inte ammar. Trots att jag innerst inne vet bättre än så.

Hur som helst. Jag kan inte låta bli att känna med andra som har ”amningsproblem”. Jag vill kasta mig in i diskussioner och ge råd till höger och vänster, men så påminns jag om att det var det absolut sista jag ville ha när det började strula på riktigt. Så jag läser här och här och jag tänker att det är själva fan vad vi är många som ska behöva undra. Behöva googla fram svar, bli undanhållna viktig information och bombaderas med amningspropaganda. För er som det funkar galant, ta inte åt er! Men vi som kämpade och kämpar behöver veta att det finns hjälp där ute.

Hjälpen kommer i en underbar liten bok som heter ”Att flaskmata”. Jag råkade snubbla över den på bibliotekets förälderhylla och jag ville ju veta allt. Mest i fall att tänkte jag då. Inte kunde jag veta att boken skulle komma att bli min räddare i amningsnöden. Författaren Petra Jankov Picha skriver om ersättning utifrån ett historiskt så väl som rent informativt och praktiskt perspektiv. Tack vare boken lärde jag mig allt jag behövde veta om forskning kring ersättning vs. amning, nappflaskor och olika ersättningssorter, dosering, hygien och så vidare. Boken innehåller allt som MVC och BVC inte berättar för oss och lite till.

Huruvida ni hobbyammar, fyller upp med ersättning, pumpar eller har flaskmatade barn från start är boken ett måste och en riktigt befrielse i dagens amningshysteri.

Glad påsk!

Desktop7

Bloglovin’ bråkar

Det verkar som om jag har hamnat i ett slags Status Quo när det gäller bloggandet. Jag vill blogga och flera gånger om dagen kommer jag på briljanta idéer som jag sedan går och tänker länge kring. Men när jag väl ska ta fram och sätta igång datorn (som nyfräst Iphoneanvändare har jag nästan inget behov av min lilla laptop) har jag ingen inspiration kvar.

Och det hjälper verkligen inte att Bloglovin’ bråkar med mig. Ända sedan vi kom tillbaka från Bali har mina ilägg vägrat synas där och varje gång har jag fått kontakta supporten med varierande respons. Nu har mitt ärende gått vidare, vad det nu betyder. Mitt senaste inlägg om genus syns fortfarande inte där, vilket stör mig något otroligt och jag är har ingen tålamod överhuvudtaget.

Så nu får ni antingen gå in här dagligen old fashion way och hoppas att uppdateringarna blir fler. Kommentarer värmer alltid, just saying. Och så kan ni följa mig på instagram där jag heter frokenbella.

 

Bali’s highs and lows

Tänkte avrunda beskrivningen av vår Baliresa för att sedan förhoppningsvis återgå till mina ”vanliga” bloggrutiner, genom att kort visa några resmål vi har valt att besöka på denna utsökta ö.

Bali kan rent storleksmässigt jämföras med Gotland, något som är svårt att tro med tanke på 3,3 miljoner människor som bor där. Genom att hållas till hotellkomplexen och ”skyddade” områden är det svårt att se allt det vackra utanför städerna. Risfält efter risfält med hårt arbetande människor är imponerande och antal tempel och andra offerplatser fascinerande. Den utbredda hinduismen verkar samsas med öns traditionella tro. Tusentals tempel varvas med ännu  fler offerplatser till diverse gudar. Den mest förekommande är drakliknande Barong, som bilden ovan visar, vilken representaterar ordning, harmoni och hälsa.

Jag måste erkänna att jag brottades med barnslig förtjusning och en smula skepsism när vi bestämde oss för att besöka Elefant Safari Park i Taro. Att rida på starkars elefanter för nöjes skull kändes både fånigt och spännande. All tvivel försvann så fort vi klev in i den enorma ekodrivna parken och såg välmående elefanter. Jag må va naiv men jag svalde hela historien om dessa elefanter som ursprungligen är från Sumatra där de inte kunde vara kvar på grund av omfattande skogsskövling och elefantjakt. Parken ägs av autraliensaren Nigel Mason och hans fru Yanie och stöds inte av några som helst bidrag från regeringen. Därför är turistbesöken där en nödvändighet för parkens överlevnad och bidrar till att uppmärksamma massor av människor på alla de problem som elefanter runt om i världen står inför. Igår hörde till exempel jag att vilda elefanter i Afrika kan dö ut inom två år (!) och genast tänkte jag på alla de fina elefanter vi fick träffa i Taro.

Om ni är intresserade av historia och kultur är Besakih tempelkomplexet ett måste. Där kan ni hitta 22 tempel på 3 kvadratkilometer på berget Gunung Agungs sluttningar. Enligt balinesisk tro bor deras förfäders andar där. Idag är komplexet en viktig del av modern hinduism i Bali. Själva templet kan ebart besökas av religionsutövare.

Det finns så många fler ställen jag vill nämna, men väljer att inte göra det av ren lathet. Givetvis kan ni besöka Kuta, turisternas Mekka, som vi starkt ogillade. Alltför mycket folk och för mycket ”Made in China” lämnade en bitter eftersmak. Men gillar ni surfing och samslös shopping i ett centrum som får Nordstan att framstå som Sveriges tråkigaste affärssamling, lär ni uppskatta Kuta mer än vad vi gjorde.

Hyr ni en guide, gör klart i förväg vilka mål ni vill besöka. Annars riskerar ni, som Adam och jag att hamna i olika lokala affärer, där ni förväntas köpa smycken, tavlor, trästatyer och dylikt. Guiden får då en viss procentsats av allt ni handlar där. Även om säljaren är villig att pruta kände vi oss tvungna att köpa en massa onödigheter vi inte alls ville ha.

På inspirationsjakt!

Och just det- jag har blivit med iPhone!

Dödstyst

Nä, nu måste jag gnälla lite på er.
De senaste två inläggen ”belönades” med noll respons. Noll. Det blev inga ”gilla”-knappar och inte heller några kommentarer. Nada. Trots att inläggen krävde mycket tid och krånglande med koder, bildsammansättning och gud vet vad. Jag som var så gott som redo att sluta blogga innan, känner mig inte alls peppad för att lägga tid på att göra något som inte ger något tillbaka.

Vad är problemet? Jag ser att ni är inne och kollar. Och ni är förvånansvärt många med tanke på mitt långa blogguppehåll. Var bilderna kassa? Eller saknar ni text? Tell me!

Annars är det inte kul för någon detta.

Om allt och inget en tisdagskväll i juli

Jag har ingenting klokt att skriva nu igen. Vi får hoppas att ni älskar punktlistor lika mycket som jag gör.

  • Nedräkningen till Kroatienresan har börjat. Det är fyra dagar kvar innan vi befinner oss i Opatija och ungefär det enda jag kan tänka på.
  • Förutom det här med bröllopet då. Här gick jag och tänkte att jag inte alls kommer att bli en sådan där galen blivande brud som skäller på folk till höger och vänster och bölar för ingenting. Det är sex veckor kvar och vi står utan präst. Den vi fick var en gammal konservativ gubbe som var mot samkönade äktenskap. Han rök fetbort. Så nu är vi rätt desperata.
  • Löpningen går som på räls, men jag har trots det insett att det blir ingen Tjejmilen i år. Bara en vecka efter bröllopet klarar jag inte av att ta mig hela vägen till Stockholm och tänker faktiskt inte skämma ut mig allt för mycket.
  • Trots en välfylld blomrabatt tordes jag först inte plocka några blommor. Men när det blåser orkanvindar i flera dygn och de stackars blommorna går av och går rakt mot sin död ser jag det som en fin kompromiss att de får sin frid i en vas i hallen.

Vår inne, vår i sinne

Bloggutmaning

Jag har blivit utmanat av Hanna och reglerna är enkla:

”Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog. Then, choose 11 new people to tag and link them in your post. Create 11 new questions for the people you tag to answer. Do not tag back to the person who has already tagged you.”

Här är elva frågor som Hanna ville att jag skulle besvara:

Vilket land skulle du aldrig vilja besöka? Spontant tänkte jag skriva Kina, men sedan började jag att tänka på alla hemska diktaturer som direkt struntar i mänskliga rättigheter där jag aldrig skulle vilja sätta min fot hur vackra de än är.

Vad är det sista du gör innan du somnar? Gör upp planer och listor. Det är så himla dumt egentligen eftersom det gör det mycket svårare att somna.

Vad är det första du gör när du vaknar? Går på toa. Har nämligen en värdelös blåsa.

Gå i högstadiet för alltid eller gå i gymnasiet för alltid - vad väljer du? Gymnasiet, lätt. Finns det någon som väljer högstadiet? Även om jag störde mig på många inkompetenta lärare saknar jag att spela poker och schack med gänget.

Hur ser ditt drömboende ut? (visa gärna bild) När A och jag blev kära i vårt hus var det till en stor del på grund av köket. Och så tomten som vi gjorde om. Men mest köket.

Vilken amerikansk talkshow skulle du helst vara gäst på? Oprah så klart.

Vad är den paradrätt, den du lagar när du vill imponera på dina gäster? Även fast jag aldrig lagar mat självmant är bakning min starka sida. Barsja surdegsbröd är jag grymt stolt över!

Tror du på någon högre makt, t ex gud eller ”andligt medvetande”? Som uppfostrad katolik är jag mer eller mindre hjärntvättad till att ha en stark tro på Gud. Under högstadiet och gymnasiet gick jag till kyrkan och bad väldigt ofta. Det gör jag mycket mer sällan idag men väljer att tro eftersom jag behöver veta att det finns någon där ute som vakar över oss.

Om du fick vara allsmäktig diktator i Sverige, vad är det första du skulle göra? Vad skulle jag inte göra? Se till att föräldraförsäkringen individualiseras, ge premier till privatägda företag som upprättar och försöker uppnå en seriös jämlikhetsplan, satsa skattepengar på barnkultur och omsorg samt revidera en rad brottslagar som idag låter sexualisering och kvinnovåld pågå utan konsekvenser är ju alltid är början.

Har du någonsin blivit påkommen under sex? Det tror jag inte att jag har.

Vad är den bästa presenten du någonsin fått? När jag var åtta eller nio fick jag en röd cykel som jag hade längtat efter i flera år. Jag cyklade på den varje dag i många år framöver och var lycklig som få.

Jag väljer att utmana: Leo, Fummelfot, Lady Hiccup, Annqa, Sofia, Lisa, Hanna, Kom Ketchup, Visselpaj, Cilla och Erika.

 

Det jag vill veta är:

Vad älskar du hos dig själv?

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Vilka fem kända personer skulle du vilja att festa med?

Var och vem är du om fem år?

Vilket är ditt favoritord?

Vad är du mest stolt över?

Vilket är ditt roligaste minne?

Kallar du dig feminist, varför/varför inte?

Vad ser du fram emot mest det här året?

Vad ville du bli när du var liten?

Vilken är din favoritplats?

Glad påsk!

Önskar påskkärringen!

Att det ska vara så svårt när det är så lätt

Jag är så lycklig ikväll. Livet är så bra just nu. Kärleken är bra, träningen är bra och jobbet är bra. Det har förmodligen med min tidigare löprunda att göra. Jag blir alltid så uppåt av att springa.

Varför kommer jag inte ihåg den känslan? Det känns så tungt och meningslöst innan löparkläderna är på och innan de första stegen är avklarade. Men sedan händer någonting alldeles magiskt. Kroppen liksom vaknar till och skärper sig. Efter femte kilometern känner jag mig bäst i världen, som på toppen av ett berg. Oövervinnelig. En ovärderlig känsla.

På söndag väntar milen efter två pass på sju kilometer och jag är så peppad. Glömmer jag det ska jag in hit och läsa ovanstående igen. Det handlar om kraft och disciplin. Någon gång ska det komma naturligt för mig med.

P.S. Jag vill passa på att tacka er för de fina, kloka och intressanta kommentarer om mitt inlägg kring feminism vs. utseende! Ett litet extra tack går till Leo som utvecklade och sammanfattade det hela alldeles klockrent här. D.S.

Våren/sommaren 2011

Igårkväll upptäckte jag fantastiska Picasa! Hur det kunde undgått mig är en gåta, då programmet är det bästa bildredigerarprogrammet efter Photoshop. Efter lite pill lyckades jag skapa ett collage för första gången.  Låt mig bara varna er, många fler lär dyka upp här, för jag älskar enkelheten i att lägga upp en bild istället för tjugo.

I juletider bör man tänka efter

 Hej igen alla ni fina människor! Hoppas att ert julfirande har varit lika fint som mitt och att ni är mätta, utvilade och några klappar rikare.
Själv har jag tänkt mycket på dem som inte får njuta av denna högtid på samma fina sätt som de flesta av oss tar för givet. Jag har tänkt på de ensamma och sjuka. På de äldre och de ledsna.
Detta tackar jag en fin, gammal herre för. En herre som jag mötte under min morgonlöptur på julafton. Han skulle vara hemma och fira, själv eller som han uttryckte det ”sin gamla, trogna vovve”. Inbjudan till vårt hem skrattades bort och jag sprang hem med tung ångest som glömdes bort senare under dagen. Men ju mer jag tänkte på det desto mer gnagde en sak som har gnagt sedan Luciafirandet på mitt jobb. Jag gick på kommuntidningens hemsida och skickade följande insändare.

Jag jobbar som förskollärare och har därmed det stora privilegiet att fira högtider på ett mycket speciellt sätt, just tack vare barnen. Inför Lucia tränade vår barngrupp, liksom alla andra, på att sjunga Luciasånger och när själva dagen började närma sig var de duktiga som få! Vår förskola ligger i närheten av ett hem för äldre och mitt arbetslag såg det som en fantastisk möjlighet att barnen skulle dit och lussa. Inte många äldre får träffa barn i dessa speciella och fina tider och nu skulle våra barn få visa upp sina talanger som de har varit så stolta över. Efter två samtal till hemmet fick mitt arbetsslag det hemska beskedet. Det fanns nämligen ingen möjlighet för oss och barnen att komma och sjunga eftersom ”de (som jobbar för de äldre) skulle iväg på möten och dylikt”.
Detta gjorde mig förbannad. För det första så skulle inte barnen lussa för äldreboendets personal, utan för deras kunder. För det andra fick vi ett nej utan att ens försöka komma överens om några andra tider som skulle passa bättre.
Handlar inte dessa högtider om empati och välvilja? När blev möten viktigare än tillfällen då människor kunde få träffas och få utbyte av varandra?
Jag har då lärt mig någonting mycket beskt. Nästa år ringer jag redan i augusti och tänker inte acceptera ett nej. Våra barn och äldre förtjänar bättre än så!

Stackars Gerndt!

När SVT:s morgonsoffa diskuterar kvinnomisshandel tillsammans med sportpanelen höjer jag volymen och spetsar öronen. Av personliga skäl är just kvinnomisshandel en känslig fråga för mig. Men istället att ännu en gång ta på offerkoftan hör jag en av experterna, Pamela Andersson, sammanfatta hela det fenomenet på ett alldeles klockrent sätt. ”Våld inom hemmet och våld mot kvinnor når aldrig några stora rubriker”.

Det verkar inte gå att bädda in texten, men klicka här och titta från 39:e minut.

Blandade känslor

Idag är jag sockersugen, bitterfittig och allmänt nere. Jag läser blogg efter blogg, de flesta skrivna av feminster, och jag är så trött. Så trött på gnällandet, på martyrskapet och anklagelserna. Dagar som dessa vill jag att världens ska vara perfekt. Rättvis, jämställd, inkluderande, vacker.

Missförstå mig inte, jag om någon ser strukturella skillnader och orättvisor, men idag orkar jag bara inte. Alla inlägg jag läser känns så bleka, bekanta, uttjatade. Inte mindre viktiga för det, det är bara jag som inte riktigt orkar idag. Orkar inte älta och må dåligt. Jag vill bara att allting ska bli bättre. Med jämställdheten, fattigdomen och orättvisorna. Nu och för alltid.

Sedan har jag även en stark, stark önskan att ha personer som bloggar på ett personligt, vardagsnära och klokt sätt, och deras bloggar som jag följt länge, närmare. En bloggdejt och varför inte flera. Träffas, inspireras, skratta. Åh, vad jag vill. Jag tänker då på fina människor som Stella, Elsa, Fummelfot, Annqa, LadyHiccups, Visselpaj, Nina Ruthström, Happy Hanna och många fler.

Shoulda woulda coulda

Det var alltför länge sedan jag skrev ett ifrågasättande, feministiskt eller ens i närheten av intelligent inlägg. Sist jag gjorde det blev så många provocerade vilket ledde till otrevliga och rent utav hatiska kommentarer. Detta tog musten ur mig en smula. Det blev liksom svårt att argumentera, provocera och ens få ner några kloka meningar att fasta här på bloggen. Det gick så långt att jag för en kort stund funderade att lägga det här med genusinlägg åt sidan och istället ägna mig åt att framställa mitt liv som en rosa, fluffig, problemfri, hemmafruig tillvaro. Då skulle nog alla älska mig och skriva fina, snälla och lika fluffiga saker i kommentarerna.

Men sedan så kom jag ju på att redan finns en UnderbaraClara. Egentligen är de ju alltför många. Men det finns bara en Fröken Bella och hon behövs ju faktiskt. Vem ska annars tjata om genus betydelse, kaxa sig när hon blir dumförklarad och vara allmänt bitterfittig?

Imorgon tar jag nya tag och ger mig på att recensera en barnbok om genus och hoppas på trevlig respons.

 

Vilka är ni?

Imorgon ska jag fortsätta att besvara era frågor, men efter en lång, lång dag orkar jag inte mer än att återigen sno en lista.
Jag vet ganska mycket om er tack vare GoogleAnalytics. Jag ser var ni befinner er, hur ofta ni kommer hit och hur länge ni stannar, vilka sökord som får er att besöka min blogg, men ändå vet jag inte riktigt vilka ni är. Nu tänker jag vara så fräck och be er att upplysa mig.

Ålder:
Bor:
Intressen:
Jobb/Plugg/Annat:
Hur hittade du hit:
Hur länge har du läst min blogg:
Varför läser du min blogg:

 

Pretty Please?

Show must go on

Idag har jag helt enkelt inte velat blogga. Jag har dock hela dagen tänkt att jag borde, inte minst då ni börjar bli allt fler som läser och kommenterar och jag vill inte svika någon av er, gamla som nya. Men ibland orkar jag verkligen inte och jag vill inte spotta ut en massa värdelösa inlägg, eftersom de förstör min fina bloggbebis.

Istället läser jag vad andra kloka människor skriver och den här gången är det Aftonbladets Olivia Svensson som får mig att nicka igenkännande. Hon skriver som följande om att kvinnors framgång har ett högt pris:

Budskapet: Svik inte dina läsare. Ska man vara framgångsrik ung kvinna 2011 får man betala ett högt pris. Inte nog med att man ska göra karriär. Man ska dessutom:

  • Vara snygg (hälsosamt, inte för smal eller för tjock).
  • Vara en bra flickvän (samtidigt som man förstås är självständig) och ha ett bra sexliv.
  • Ha coola kläder (och gärna en egen stil).
  • Ha många vänner (både irl och på facebook).

Jag kan lägga till hur många punkter som helst på Svenssons lista. Förutom allt ovan ska man ha ett rent och vackert hem, vara snäll och omtänksam, vass men aldrig elak, vara en bra mor och aldrig klaga på sina barn och så vidare.

Idag orkar jag inte vara den tjejen. Jag orkar nog inte vara den alls mer, när jag tänker efter. Inte på andras villkor i alla fall. Så vi knyter ihop säcken och fortsätter på gårdagens tema. För precis som fina Fummelfot skriver, så tänker jag skita i prestationsbaserad självkänsla och satsar istället på att göra saker för att jag vill det, inte för att förväntas av mig.

Konsten att älska sig själv

Ikväll försöker jag lära mig att älska min kropp, samtidigt som jag tar ledigt från träningen och njuter av mörkchoklad.

Varför är det så många som har ett minst sagt komplicerat förhållande till sina kroppar? Jag känner då ingen som är nöjd. Det finns alltid något att förbättra, något att ogilla.

Det är dags för förändring, mina vänner. Jag tycker att vi ska sluta en pakt. Från och med nu ska vi bojkotta allt sånt som får oss att tycka mindre om oss själva. Jag tänker på tjejtidningar, annonser som talar om för oss att vi inte duger, reklam som använder kroppar som sexuelliserade objekt, människor som ger oss råd om hur vi kan gå ner i vikt och filmer där bara de retuscherat vackra får synas.

Istället ska vi tänka på det fina hos oss själva, ge oss själva en klapp på axeln, peppa varandra och sluta vara så förbaskad duktiga.

Jugoslaviska rockband

Du som tidigare idag sökte på ”kroatiska rockgrupper” och hittade till min blogg måste ha blivit väldigt besviken. Visst är jag kroat och råkar älska rock, men inte har jag skrivit mycket om ämnet. Så det gör jag nu och hoppas att du hittar tillbaka! Klickar du på bandens namn så kommer du vidare till youtube och deras bästa låt enligt mig.
Egentligen klassas banden nedan som jugoslaviska, eftersom Kroatien (Hrvatska) inte fanns när de bildades. Any how… här kommer mina topp fem band i kategorin jugoslovenske rock grupe:

1. Bijelo dugme. Namnet betyder ”Vit knapp”. Jugoslaviskt rockband från Sarajevo.

2. Crvena Jabuka, eller ”Rött äpple”. Bandet bildades 1985, även det i Sarajevo.

3. Zabranjeno pušenje – ”Rökning förbjuden” blev till i … Sarajevo!

4. Prljavo kazalište – ”Smutsig teater” blev till i Zagreb 1977.

5. Magazin (egentligen popband) bildades i Split 1970.

Förbjuden kärlek

Har ni någonsin tänkt på hur lyckligt lottade vi som bor i Sverige faktiskt är? Jag gör det mer eller mindre varje gång jag pratar med någon av mina släktingar i Kroatien och ungdomsarbetslöshet, dyra utbildningar samt obefintliga pensionssystem kommer på tal.

Igår visades Korrespondenterna på SVT och avsnittet handlade om förbjuden kärlek. Programmet började och slutade i Bosnien, med ett par som gifte sig under det hemska kriget på 90-talet. Hon är kroat och han bosnjak som det numera kallas. Alltså muslim. Deras kärlek var provocerande då och väckte hat, och det gör den ännu idag.

Sedan får vi följa ett lesbiskt par i Ryssland och det är då mina tårar kommer. Paret måste smyga med sin kärlek och kan inte skaffa barn som vi andra. De har inga rättigheter.

Det som dock skrämmer mig mest är den delen i programmet som handlar om USA:s söder. Där existerar fördomarna, Ku Klux Klan och viljan att förbjuda rasblandade äktenskap i alla största grad. Alltså är demokrati inte alltid ett botemedel mot fördomar.

Se programmet och fundera på alla de rättigheter vi har och som vi ofta tar för givna. Tänk på alla de som har kämpat för att vi ska ha det så.

 

Åh, håll käft!

Kan folk inte bara sluta klaga på 3 och alla problem de igår hade med telefon/mobil/internet?
Nu har jag läst inte en, utan tio bloggar som gnäller på detta och jag orkar snart inte mer!
Shit happens! Ni dör inte utan internet/mobil en dag! Det är faktiskt sant.

Likande problem händer Telia titt som tätt, men ingen reagerar. Hur beroende är man av dessa saker om man måste skriva långa inlägg om det? Vad säger det om dagens samhälle?

Nej, nu får det faktiskt räcka. Jag orkar inte läsa mer ordbajs om hur dåliga 3 är. Gör inte så jag måste säga åt er att sluta gnälla. Jag gillar’t inte!

Och fröken Bella har alltid rätt. Så det så.

Vad mina böcker berättar

Ännu en gång väljer jag att knycka inläggsidé av Elsa, dock inte enbart på grund av tidsbrist. Emellanåt verkar hon vilja lägga ner bloggen (du skulle bara våga!) men jag tycker att den är otroligt inspirerande! Hon skriver på att vardagsnära sätt som jag tycker är helt fantastiskt och helt ärligt tycker jag att hennes blogg förtjänar ett mycket större publik.

Elsa visade nyligen upp sin bokhylla och uppmanade oss att göra detsamma. Hon, liksom jag, tycker att ens böcker berättar mycket om vad man är för person.
Själv tycker jag att varje hem borde ha massvis med böcker. Jag måste erkänna att personer som inte äger minst fem böcker, hit räknar jag inte kurslitteratur och matlagningsböcker, sjunker rejält i mina ögon.

Min svarta bokhylla delas med A även om de flesta av hans böcker ligger i en av lådorna i källaren av en mycket oklar anledning. Bokälskare som jag är har jag flera gånger uppmanat honom att ta upp dessa, men som ni ser nedan saknas det idag plats för fler böcker. Ännu en bokhylla måste alltså inhandlas asap!

Vår bokhylla är en salig blandning av kurslitteratur från lärarprogrammet, skönlitterära mästerverk, en och annan skräpprodukt som jag inte kan förmå mig att slänga. Här finns gott om genusböcker, föga förvånande, lexikon, trädgårdsböcker, några tunga klassiker och så en egen barnbokshylla. Nästan alla pocketböcker är inslagna i tapetpapper, delvis för att jag skäms över antalet romaner à la Marian Keyes o.dyl. jag råkar äga, men även för att det helt enkelt är snyggt. Bokhyllan fungerar även som mappförvaring innehållandets material från mina år GU och As Chalmerstid, räkningar och annat viktigt.

 

 

Vad berättar era böcker om er?

Jag har fördomar

Jag älskar Elsas brutalt ärliga inlägg om fördomar. Det är synd att hon inte bor närmare, den där Elsa, för vi är så lika på många sätt!
I brist på fantastiska inläggsidéer bestämde jag mig för att skriva ihop en egen lista här.

Jag har fördomar om folk som:

Vad tror om det här, Elsa?

Fröken Bellas recension av Varbergs kurort

Vår korta vistelse på Varbergs kurort var alldeles underbar. Trots att rummet var något slitet och hade tantig inredning med fula möbler blev vi glatt överraskade av champangen och fruktfatet som väntade på oss. Som vi i och för sig betalade extra för, nu när jag tänker efter.

När det gäller spaavdelningen var jag inte alltför imponerad, föredrar fortfarande Särö. Det var för litet och allt som inte var pool och bastu kostade. Dessutom verkade folk där inte förstå att man kanske borde ta hänsyn till andra och inte skrika när man pratar, men det är ju möjligt att jag förväntar mig det omöjliga. På Särö blev vi bjudna på alla möjliga krämer, scruber, tropisk frukt och färsk juice. Här hittade vi bara vatten.

Det som lyfter Varbergs kurort är restaurangen, både servicen och maten. Vi blev varmt mottagna vid middagen och vilken middag det var! Ni som äter enligt GI-metoden skulle verkligen uppskatta kvällsbuffén. Deras förrätter innehöll räkkaka, massor med sallad och kallskuret lamm. Bland varma rätter fanns beuff bouringion, grönkålsgratäng med paprika och ädelost samt ärtsoppa. De enda kolhydraterna fann vi i potatismoset och brödet som kändes väldigt överflödiga vid sidan om det andra. Efterrätten bestod av massor av nötter (mums!), alla slags ostar, hallonmascarpone och chokladkräm av mörk choklad! Även frukostbuffén var en historia för sig då det fanns gott om hotellets egna müsli, algjuice (mums även det!) och bröd.

Väldigt positivt överraskade blev vi över kurortens egna gym. Där fanns mängder med nya, fräscha maskiner både till styrketräning och cardio och utrymmet var lagom stort. Gör inte om vårt misstag, träna innan ni beger er till spaavdelningen!

Matälskare som vi är kan vi tänka oss att återvända enbart för matens skull. Har ni extra pengar till alla möjliga behandlingar och inte bryr er om fulla konferensgäster och slitna rum, men älskar mat lika mycket som vi gör är Varbergs kurort ett ställe för er!

P.S. Jag är inte sponsrad även om det inte vore helt fel! ;-)