Om snart tio månader ska jag bli fru. Men först ska jag bli brud och planera ett bröllop med allt vad det innebär. Och detta strider ju mot mina feministiska ideal i allra högsta grad. Ni kanske undrar varför jag väljer att följa en heteronormativ, könsstereotyp tradition som att gifta mig i kyrkan (!), i en vit klänning, byta mitt efternamn och drömma om ett bröllop som egentligen inte är mer än en stor fest. Ibland kan jag undra det med. Inte minst när jag läser min f.d. mentors avhandling ”Något gammalt, något nytt – skapandet av bröllopsföreställningen”.
Eva Knuts som var Jessicas och min handledare under C-uppsatsskrivandet, fastställer så klokt att:
”En vigsel kan […] kosta noll och ingenting. En vigsel kan ta 30 sekunder och en sådan vigsel är precis lika juridiskt giltigt som ett bröllop för hundra tusentals kronor. Men skulle människor ingå äktenskap i samma utsträckning som idag om inte utrymmen för att spendera fanns? […] Om bröllopen inte skulle vara mer än det juridiska – om inte ringar, festlig klädsel, god mat och champagne kopplades till bröllopen – skulle planeringsguiderna och bröllopstidningarna bli så tunna att de försvann, och den magi som många söker i bröllop skulle inte finnas.”
Jag har egentligen aldrig velat bli gift. Jag såg inte någon mening i det hela. Ett papper är ett papper och ingenting mer, tänkte jag för bara något år sedan. Jag var inte en av dem som drömde om ett magnifikt bröllop, en klänning som man egentligen inte har råd med och en hel dag då man får vara en prinsessa. Det där vill jag fortfarande inte ha.
Dock har jag träffat en man som jag älskar över allt annat i hela världen och jag vill visa det för våra nära och kära. Visa att vi nu är en familj. På både A:s och min sida av släkten är vi dessutom av alla de många kusiner de första som gifter sig och förväntningarna är stora. Hade vi bara åkt iväg någonstans så skulle vi göra många besvikna och till och med sårade.
Samtidigt gör vi detta för oss själva. Vi vill ha den här stora dagen och fira den med andra, utan att bli kallade för hycklare. Vi vill passa in i feministmallen men ändå kunna göra saker som inte alltid är förenliga med den. Trots att vi passar in i heteronormen försöker vi ifrågasätta den och skulle aldrig mena att det var det enda rätta.
När jag läser Knuts avhandling blir jag påmind om den exkludering av männen när det gäller bröllopsplaner. Där ser vi en omvänd könsdiskriminering som skrämmer mig. För inte vill jag ha den där festen för min egen skull. Jag vill att den ska presentera oss båda två, tillsammans. Att man som brud har fler alternativ att tänka på, så som håret, brudbuketten, klänningen osv. är dock någonting som ingen kan komma ifrån.
Jag tänker byta mitt efternamn. Jag bär fortfarande efternamnet som jag har fått efter mannen som råkar vara min far. Det vill jag inte längre. Att A inte byter sitt och vi kommer på något helt nytt beror på att han är väldigt stolt över det namnet som hans mammas släkt har burit och blivit kända för sedan flera decennier tillbaka.
Så jag läser avhandlingen och skäms. För jag vill ju allt det där som borde vara förbjudet för en feminist som mig.
tisdag, 4 oktober, 2011,21:12 | 
Bröllop, Genus, Personligt | 
5 Kommentarer » | 
