Arkivet för kategori: ‘Frågor och svar’

Förlåta och glömma, eller?

Idag fick jag en mycket intressant fast ack så svår fråga av en trogen läsare. Vi lärare har nämligen inte något givet forum à la Familjeliv att avreagera oss och inte minst reflektera tillsammans på. Därför är de få lärarbloggar i vårt avlånga land av enorm nytta och jag är glad att få vara en av dem. Nu till frågan!

Hej jag är bara lite nyfiken på hur du hanterar sura föräldrar på förskolan och om du bara skakar av dig det eller grubblar länge? Reder du ut det med föräldrarna när du tycker dig blivit orättvist behandlad eller låter du det vara? Jag råkade nämligen ut för en suris idag och jag funderar ibland på att kräva ursäkter av föräldrar med dålig attityd. Jag tänker att vi inte ska behöva stå och ta emot en massa skit bara för att någon har en dålig dag och vill avreagera sig. På något vis känns det ibland som att föräldrar inte fattar det här med att det kan bli lite tok ibland (idag hade ett barn på sig ett annat barns byxor då de klätt sig själva, mamman hade inga problem med detta utan det var en helt random förälder som blev otrevlig och tyckte att ”varför har han på sig hennes byxor de är väl märkta” skitsur var hon!)
Hur gör du? Ska man känna att man aldrig kan säga något och ska föräldrar ha makten att behandla en hur som helst. Jag svarade att de klär av sig själva och att kläderna ibland hamnar fel men hon tyckte att eftersom de var märkta så skulle det inte vara ett problem.

Först och främst, tack för din fråga! Trots min mycket ringa erfarenhet av läraryrket har jag lyckats snappa upp en mycket viktig sak i arbetet med människor i stort. Speciellt de människor som lämnar över det värdefullaste de har är mycket intressanta att möta.
Det kommer alltid att finnas de som tycker att det jag gör är fel. De kommer att finnas gott om dem som ifrågasätter varenda sak jag säger, gör eller vill uppnå. Detta trots att vi egentligen har samma mål och i det här fallet är det barnens bästa. Sedan kommer det lyckligtvis att finnas en och annan som uppskattar ens hårda slit och när det är barnen själva värmer det lite extra i hjärtat.
Jag har mött en hel del mycket otrevliga människor i jobbsammanhang. Vissa har varit så pass elaka att jag började ge upp hoppet om mänskligheten. Jag har blivit förminskad, ignorerad, skrattad åt, kallad för lögnare och så vidare.
Ibland stod jag på mig och gav igen med samma mynt vilket ändå fick mig att framstå som skurken. Det är svårt att argumentera när ord står mot ord och oftast får personalen betala ett alltför högt pris då kunden, i detta fall föräldern alltid rätt.
Oavsett hur rätt en anser sig ha är vissa människor inte värda att lägga energi på. Hur sorgligt det nu må låta tror jag att vi vinner mer på att svälja vår stolthet och låta det bero. För mig funkar det väl ganska illa. Jag tar åt mig allt kritik, hur icke konstruktiv den än må vara. Jag grubblar ett tag för att sedan försöka reda ut situationer där jag har blivit illa behandlad.

Kom ihåg att det aldrig, aldrig handlar om dig. Om någon ger sig på dig mår de förmodligen så pass dåligt så att de inte ens har förmåga att se sitt eget handlande som negativt. Sänk dig aldrig till deras nivå, utan höj ditt huvud och räkna till tio. För du vet hur duktig du är, att du gör skillnad och i slutändan är det absolut det bästa du kan göra av situationen. Att lita på dig själv.

För de allra minsta

Anna H har en bebis på tre månader och undrar om jag har några boktips för de allra minsta. Visst har jag det!

På min absolut första plats kommer samtliga pekböcker av Lena van Rooy. Hennes böcker är supersöta, hållbara och bryter mot könsnormerna. Se bara Gustav i hans rosa hår och dockvagn i boken ”Köra vagn”!

Karin Salmson har skrivit ”Vovven Moa går på toa”. Det är aldrig för tidigt att börja med rim och ramsor, samtidigt är denna bok underhållande för både vuxna och de allra minsta. Även den här boken är fri från tråkiga könsschabloner.

Sist men inte minst- böckerna om Max av Barbro Lindgren är ett måste! Igenkänningsgaranti för stora och små, vackra illustrationer och en übergullig Max!

En liten undran av genusfunderande förskoleförälder

Hej Bella!

Jag har precis hittat din blogg via Kalle-böckerna på Adlibris, och blivit glad av dina kloka funderingar kring genus och förskola. Jag tänkte passa på att fråga en grej som jag funderat på idag, och hoppas att du har något tips. Min dotter fyller två år nästa vecka och går på ett jättetrevligt dagis. Personalen, tre kvinnor i olika åldrar, är rara och går att prata rätt så bra med, och hon trivs med dem och de andra barnen, som är från hennes ålder upp till fyra år. Vi bor i en medelstor högutbildad stad där det är lite statusjakt-aktigt, så de flesta hämtar vid tre-halvfyra, men det är både mammor och pappor.
Bara så att du får en bild av situationen, liksom. Imorse när jag skulle klä på lilla A ville hon bara ha klänning och strumpbyxor. Jag försökte med de vanliga byxorna och favorittröjan (med paljettigt hjärta-inte så jättegenustänk), men det var bara klänning som gällde. Så fort hon fått på sig den sa hon ‘åh, så fin du blev’, vilket var _precis_ vad fröken sa när vi kom till dagis… ‘Har du din fina klänning på dig idag A, den som du hade när vi hade rymdfest?’. Behöver jag säga att ingen säger nåt när hon har jeansleggings och grönrandig tröja? Man behöver ju inte vara Einstein för att klura ut varför min dotter helt plötsligt vill ha klänning, eller varför det är paljetthjärtat som är favoriten, men vad ska jag göra? Och kan jag, som gärna själv har klänning på kalas, sminkar mig och har Leila som husgud, verkligen säga nåt om det här? Bara för att jag tycker att det är viktigt att hon kan leka utan att halka? Hoppas att du som förstår både genuseriet och förskolan kan ha några tips om det här…

Vänliga hälsningar
 

Innan jag börjar förklara min syn på saken vill jag passa på att tacka dig för dina varma ord och mycket intressanta frågor!

Det du beskriver är någonting jag ser på mitt jobb varenda dag och liksom du kämpar jag med tankar om hur jag ska bemöta detta på bästa sätt. För det första så vill jag klargöra att dina personliga preferenser kring Leila, klänningar och smink inte ska behöva stå i motsats till de värderingar du vill att din dotter ska uppfostras med. Du som vuxen kan bestämma själv hur du vill klä dig, vilka program du vill titta på och huruvida du vill sminka dig eller ej. Tack vare din erfarenhet som vuxen kan du på samma gång kritiskt granska och fundera kring ovanstående, vilket din dotter inte har redskap för ännu. Därmed är du berättigad att tycka och tänka kring vad det är för egenskaper din dotter får uppskattning och komplimanger för.

Även trots vi som jobbar inom förskolan, läs gärna mina tidigare inlägg om detta, ska motverka traditionella könsroller och undvika att bemöta flickor och pojkar utifrån deras kön, så görs just detta på alltför många förskolor runt om i landet. Trots att du aldrig kan bestämma arbetslagets sätt att arbeta på har du, återigen enligt vår läroplan, möjlighet att påverka förskolans verksamhet. Till sist men inte minst är det du som förälder som har det sista ordet när det gäller ditt barn. Jag som förskollärare kan ha tankar kring hur ett barns utveckling ser ut och hur det borde fortsätta, men det är just barnets vårdnadshavare som förhoppningsvis vet barnets bästa och alltså tar det avgörande beslutet i allt från napp och blöjbyten till klädval, lärande och värderingar.