Arkivet för kategori: ‘Genus’

Ger alla upp nu?!

Är det bara jag som har gått och tänkt på hur Polarn O. Pyret allt mer har kommit att köna sina barnkläder? Varenda av deras fysiska butiker jag hunnit besöka hittills har tydliga pojk- samt flickuppdelningar av klädplaggen samtidigt som kläderna har kommit att allt mer likna de på H&M, Lindex med flera när det gäller färg, form och utseende. Alltså antigen korta kjolar i typiskt flickiga färger eller tröjor med robotar i mörka nyanser.

Företaget har blivit kända genom enkel design, hållbara kläder och unisextänk. På deras hemsida står det bland annat som följer:

Att Polarn O. Pyret gör kläder för barn känner många till, men vi får nu och då frågor om vad vi menar med unisex. För oss är det enkelt, vi utgår ifrån att pojkar och flickor har samma behov när det gäller passform och funktion. Till vår förvåning gör det oss än idag unika på marknaden. Vår ambition är att göra den bästa skaljackan, t-shirten, knästrumpan eller solhatten. Vem som ska ha vad, och i vilken färg, får du själv bestämma. Det är unisex för oss.

Dessa tankar kändes väldigt främmande när  Polarn O. Pyrets reklamblad damp ner i brevlådan häromdagen. Låt oss ta en titt på hur företagets ”flickor och pojkar har samma behov när det gäller passform och funktion” egentligen ser ut. Bilden nedan är en liten sammafattning av ovan nämnda reklambladet gjort av moi.

PoP.

Är det bara jag som misslyckas att se exakt vad som gör dessa kläder till unisex? Två av tre tjejer på bilden har klänning på sig och den tredje en kort jeanskjol. Vem som helst vet att klänning är det mest icke lekvänliga plagget som finns. Det kanske är unisex att en av pojkarna har en rosa tröja på sig?

Nej, det duger inte. Jag blir uppriktigt ledsen när företag som Polarn O. Pyret sållar sig till resten av klädkedjorna. Det känns som ett enormt nederlag. Dessutom undrar jag varför jag ska fortsätta handla där när jag lika gärna kan gå in på Lindex och köna mina barn och inte blir lurad av ”vi är så unisex!”-snacket.

Nej, jag tror att jag går och tar mina pengar dit jag slipper påminnas om att mina barn är pojkar och inte flickor.

Vad är din poäng, Belinda?

Igår sändes ju Fittstim, SVTs programserie där Belinda Olsson ska försöka ställa diagnos på dagens feminism. Jag var väldigt förväntansfull och väntade i veckor på premiären. Jag läste inga recensioner innan, jag ville inte bli påverkad det minsta. Fast efter att ha sett den korta trailern började jag ana oråd som jag snabbt viftade bort. Jag skulle ge programmet en chans. Nu har jag gjort det, jag har till och med sovit på saken.

Jag tänker inte kritisera Belinda för att förlöjliga feminismen genom att helt strunta i de stora frågorna som individuell föräldraförsäkring, lika lön för lika arbete, mäns våld mot kvinnor osv. Det gör Nina så bra. Jag tänker inte heller ifrågasätta programmets tes om att jämställdhet har gått för långt, Hanna gör det alldeles utmärkt.

Men jag kan inte komma över hur besviken jag är över programmets respektlöshet mot alla som idag vågar kalla sig feminister. För att programmet ska verka coolt och nå fram till massorna fokuseras det på precis samma dumheter som dagens media tillskriver feminismen. Nej, de allra flesta av oss är inte ett gäng manshatare som förvägrar våra barn ett kön, går toppless för att få flest googlesökningar och strävar efter ett könslöst samhälle. Att hävda det på ett populistiskt, sönderklippt sätt utan någon som helst fördjupning eller problematisering är bara unket. Antifeminister står för det mesta upp för sina åsikter. Vad Belindas poäng är förstår jag bara inte.

Med det sagt vill jag avsluta med att liksom Ebba Witt-Brattström konstatera att dagens feminism är splittrad. Men vilken rörelse är inte det?

Januari2014

Då Canonklumpen fick stanna hemma får en Iphonebild illustrera dagens härliga promenad. Härligt var ordet…

Har feminismen tappat fotfästet?

Under dagens promenad hann jag inte tänka så mycket. Mest förbannade jag den tunga snön i kombination med att bo på landet där det inte skottas så där jättebra. Jättebra är i det här fallet lika med överhuvudtaget. Dock hann jag längta.

Jag längtar till imorgon då Belinda Olssons ”Fittstim” har premiär på SVT. Under tre program kommer Olsson att göra en resa i dagens feminism för att se om den är en rörelse för alla eller om den på riktigt riskerar att stanna i snäva och självupptagna kretsar. Jag har undrat samma sak så många gånger, eftersom den här feminismklubben känns allt svårare att komma in i. Imorgon klockan 21.00 ska ni bänka er framför SVT1!
Gamla sågverket

Är pappor föräldrar?

Under dagens tunga promenad i januarisnön tänkte jag på vår föräldragrupp som anordnas av BVC. Vi träffas varannan torsdag kl. 13. Hittills har Adam varit den enda pappan som har varit med. Resten är mammor. Trots att gruppen heter ”Föräldragrupp” och vänder sig officiellt till både mammor och pappor verkar det inte finnas någon som helst vilja från BVC-personalen eller de andra i gruppen att faktiskt få med andra pappor på tåget.

Jo, jag förstår att BVC är öppet under de flestas arbetstid, men efter en snabb rundfrågning i gruppen visade sig att bara en timmes senareläggning av mötet skulle ha gjort det möjligt för de andra papporna att vara med, åtminstone ibland. När jag frågade personalen rakt ut varför träffarna var mitt på dagen, trots att de vet att få, om ens någon av papporna är föräldralediga nu fick jag en suck, schemasvårigheter samt ”Det är upp till föräldrarna att prioritera” till svar.

Det gör mig så ledsen att se Adam sitta där själv och få höra om föräldraskap från kvinnligt perspektiv. Jag blir dessutom otroligt provocerad av att vi inte har kommit längre än så. Samtidigt är jag glad att vi fick tvillingar för även om vi hade tänkt att fortsätta leva jämställt när barnen har kommit, så är vi nu tvungna. Vi behöver inte diskutera, analysera, räkna på ekonomin. Vi krävs båda två och det är det bästa som kunde ha hänt oss när det gäller jämställdheten.

För några år sedan var jag på en föreläsning om genus och föräldraskap. Föreläsaren pratade om att föräldragrupper kan vara pappans, precis som mammans, viktigaste ingång till föräldraskapet. Det pratades om undersökningar som visar att jämställdheten i föräldraskapet ökar om båda föräldrarna gemensamt diskuterar och beslutar om barnets omvårdnad och rutiner samt att pappor som är mer involverade i föräldraskapet från början tenderar också att ta ut mer föräldraledighet. Det leder till att pappor som är mer involverade i föräldraskapet från början prioriterar annorlunda på jobbet. Och i det stora hela förbättras mäns hälsa avsevärt av att leva i jämställda relationer av att ha en bra relation med sina barn.

Så varför är pappor ännu idag inte föräldrar?

Rördalens naturreservat

Vackert men ack så tungt att köra en tvillingvagn i.

Filmen som kommer att förändra ditt liv

Har ni sett filmen ”Miss representation”? Inte? Det borde ni göra. Och det bums.
Filmen är en dokumentär av Jennifer Seibel Newsom och några av de medverkande utgör en minst sagt imponerande lista. Margaret Cho, Geena Davis, Rosario Dawson, Jane Fonda, Katie Couric, Lisa Ling med andra ger en pedagogisk bild av hur den nedvärderande bilden av kvinnor bidrar till att kvinnor än idag är underrepresenterade på alla avgörande ledarposter i hela världen.

”The most common way people give up their power is by thinking they don’t have any.” Alice Walker.

I dokumentären intervjuas skolbarn, skådespelare, politiker, professorer och experter inom mängder av olika områden. Både kvinnor och män. Och alla hävdar samma sak, det vi alla sedan länge vet. Det pratas om hur medias porträtterande av kvinnor skapar ett klimat där våld mot kvinnor sprids och ökar.

”Miss representation” pratar om socialisation av pojkar som allt mer handlar om att lära dem att vara män det vill säga att vara mäktig och i kontroll. De ska vara smartare och bättre än kvinnor, deras behov bör tillgodoses först i en relation. Det är inte genetiskt förutbestämt, det är inlärt beteende.

Enligt dokumentären ges vi alltför få möjligheter att se framgångrika kvinnor, därför är vi kvinnor så angelägna om och beroende av att få kvinnliga mentorer. Där kommer systerskapet in i bilden. Detta tycker jag särskilt intressant, inte minst med tanke på Fannys tänkvärda inlägg. Kvinnor borde stötta varandra, uppmuntra varandra i sina framgångar och borde förväntas vara en resurs för andra kvinnor i nöd. Det är det enda sättet som kan skapa nya slags ledare och inte ännu en vit, manlig, heterosexuell, medelålders, högutbildad sådan. Endast då kan världen bli representerad som en mångkulturell helhet.

Beroende på vem som sitter på VD-posten, bakom kameran, på ministerstolen eller i styrelsen kan vår samtid antingen fortsätta i samma spår eller så kan vi genom reflektion och insikt förändra attityder och göra världen jämställd eller åtminstone rättvist representerad.

Filmen är 1 timma och 30 minuter lång och kommer att om inte förändra ert tankesätt så åtminstone utvidga det en smula. Den kan i sin helhet ses på Netflix eller köpas på iTunes.

Dumma kön

Under hela graviditeten bävade jag inför det här med trollens kön. Jag stod ut med att höra hur vissa hoppades att det skulle bli två av samma sort eftersom det blir så mycket lättare med lekarna och kläderna då. Många höll tummarna för att det skulle bli en av varje för då kan vi göra olika saker… Gissningarna var många och tro det eller ej var jag den enda som till slut fick rätt.

Jag har aldrig velat ha en dotter. När jag såg det där plusset på gravidtestet blev jag smått panikslagen. Tänk om det blir en tjej?! Vad skulle jag göra den dagen hon kommer hem och vill enbart ha rosa klänningar på sig? Hur skulle jag skydda henne från att få skevt kroppsideal för all reklam säger att hon inte duger som hon är? Hur skulle jag förklara för henne att hon måste akta sig för onda våldtäktsmän eftersom det är hennes ansvar om en kille inte kan hålla sig? Hur skulle jag förklara att alla som bedömer henne utifrån hennes utseende och inte hennes prestationer har fel?

Jag hoppades innerligt på att jag bar på två pojkar. Främst ville jag slippa bemöta andras ignorans och okunskap. Naivt nog trodde jag att den kvinnliga rollen var så mycket snävare än den manliga. Så fel jag hade.

zelda+5+september

Idag är jag rädd för lika mycket, trots att trollen blev pojkar. Jag törs inte ens tänka på vilka stereotypa föreställningar som kommer att prägla deras liv. Jag förtränger tanken på att de en dag kommer att komma hem och säga att de inte tänker ha rosa på sig mer eftersom någon idiot har kallat dem för bögar. Hur i hela världen kommer jag att reagera om de säger att X inte är deras bästis längre för att hon är tjej? Jag får rysningar varje gång jag läser om ännu en våldtäkt som förblir olöst och tänker att jag kommer tjata ihjäl dem om respekt för andra och att ens kropp bara är ens eget. Jag vill inte att de ska bli aggressiva skitungar som avbryter andra, skriker och slåss och vägrar pyssla för det är ”tjejigt”. Jag vill inte att de ska sluta kramas och mysa, inte kunna prata om sina känslor eller gråta om de är ledsna.

Jag kan inte vara den enda som känner så här. Ni där ute som känner igen er, hur gör ni när dessa tankar tar över?

Män i förskolan kämpar mot fördomarna

Idag läser jag Lärarnas tidning med stor klump i halsen. I artikeln ”Fördomar förföljer männen i förskolan”, som tyvärr inte finns på tidningens hemsida, intervjuas tre manliga förskollärare. Deras yrkesstolthet och brinnande engagemang får ofta möta fördomar från arbetsgivare, föräldrar och samhället i stort. De vittnar om att de bedöms på helt andra meriter än sina kvinnliga kollegor. Samtidigt som deras drivenhet ses som en positiv egenskap och de får makt och utrymme, får de vara på vakt när de byter blöjor eller har ett barn i knät. Allt de gör kan tolkas som övergrep.

Det är alltså inte enbart den usla lönen, efter en nästan fyraårig högskoleutbildning som gör att endast 3 % av alla som jobbar i förskolan är män. Om jag tolkar killarna i artikeln rätt verkar det som att pedofilstämpeln samt den trånga mansrollen lätt kan ta över ens sätt att tänka och utvecklas som förskollärare och sin tur ens sätt att arbeta med barn. Kan vi verkligen klandra männen för att inte våga ge sig in i striden och vara en del av den generationen som är med och kämpar för fler manliga förskollärare?

Män i förskolan

Jag tänker att det här är ett otroligt svårt och viktigt ämne. Så länge vi har en snäv mansroll och ett kvinnodominerat yrke som uppfattas som inte ”så macho”, samt en mycket liten politisk vilja att förändra kommer våra fördomar tyvärr att bestå. Och som om jag inte fått nog av eländet tänker jag se ”Jakten” med Mads Mikkelsen och förfäras över hur långt kollektiv hysteri kan gå.

Lär er av Villervalla!

Nu har fått svar från Villervalla angående deras klädstorlekar. Mina tankar efter att ha läst mejlet är att jag definitivt kommer att fortsätta handla där och att företag som blir kontaktade på liknande vis har mycket att lära sig av dem. Bättre bemötande och ett mer proffessionellt förhållningssätt till kunderna är inte lätt att hitta!

Hej Bella!

Under en säsong har vi en bestämd måttlista på t.ex. alla bodies, alla t-shirts i långärmat, alla byxor i en viss modell etc.
Det gäller oavsett färg eller tryck på plagget. Måttlistorna korrigeras i viss mån mellan säsongerna för att komma tillrätta med för långa ben, önskemål om längre gren etc.

De bodies du skickat bilder på är dock från samma säsong men vi har en viss felmarginal vid produktion dvs. våra leverantörer kan diffa en viss procent från måttlistan och det är ändå en godkänd produkt.
Hade vi inte godtagit detta skulle vi få stora problem med leveranser då alla kläder inte sys på samma ställe, av samma person eller samtidigt. Det är också det som gör att det är en liten skillnad mellan de två bodies du skickat in. Vi har inte hört att multiranden från vår/sommar 2012 skulle vara mindre än frukttrycket generellt utan det verkar som att du tyvärr fått två plagg, som även om de var korrekt märkta skiljer något mot måttlistan.

Skillnaden mellan de båda plaggen som du har beror alltså inte på färg eller mönster utan helt enkelt på att det finns en viss felmarginal vid produktion av alla våra produkter och detta kan medföra att de ibland skiljer sig åt en aning. Vänligen hör av dig om du har ytterligare frågor!

Ha en trevlig dag,
Mvh Mathilda

Villervalla, what’s up?

Efter att länge ha varit tveksam har jag äntligen bestämt mig för att försöka reda ut ett klädproblem. Problemet rör ett företag som jag har stor respekt för och inte vill hänga ut på något sätt, men jag bara måste ha svar. Så jag gjorde som alla duktiga pedagoger gör, jag dokumenterade, analyserade kring mitt problem och funderade kring ett eventuellt syfte. Sedan kontaktade jag samma företag och nu väntar jag ivrigt på deras svar. Företaget jag pratar om är Villervalla och min frågeställning till dem är som följande:

Hejsan!
Som blivande tvillingmamma har jag handlat från er hemsida (och butik) både en och två gånger. Min senaste beställning av bodysar i storlek 56 gjorde mig fundersam, och faktiskt lite besviken. Det är framförallt den rosarandiga bodyn som jag är fundersam över. När jag skulle vika och lägga den i byrån upptäckte jag att den är mycket mindre än de andra, som enligt etiketten hade samma storlek.
Först ville jag inte tro det, att en body som råkar ha rosa nyanser skillde sig från de andra, fast storlekarna skulle vara samma. För jag ville inte tro att ni, liksom de stora klädkedjorna, gör skillnad på barn och barn. Er policy om unisexkläder och alla färger på alla barn är just det som gör att jag handlar hos er.
Kan det här röra sig om ett missförstånd, fabrikatfel eller förändringar i er unisexpolicy?
Jag bifogar mina bilder på ovanstående bodyn.
 
Tack på förhand,
Bella
Villervalla

Tack och lov för Lego!

Det är inte alltid lätt att veta vad flickor och pojkar tycker om. Vi vill ju inte riskera att göra dem alldeles förvirrade! Vilken tur att Lego är mer än villiga att visa vart skåpet ska stå. Det kan ju aldrig börjas för tidigt heller. Med deras nyaste ”For young builders” kan du inpränta stereotypa könsroller på din fyraåring!

Genuslego

Redan som små behöver vi lära oss att det är män som kör och har stora hundar. Som kvinna är det bäst att hålla sig till cyklar och små, söta katter.

Genusaktuellt i förskolan

Nu är det hög tid att damma av genus- och lärarrubriken på den här bloggen och uppdatera med färska nyheter. Bara idag har jag stött på två sådana och givetvis ska de få betyg av genusentusiasten nummer 1, alltså moi.

Dagens genussnackis som tilldelas tummen upp är en av mina favoritpedagoger i cyberspace, alltså Skäggige dagisfröken. På sin blogg tar han upp kommande twitterchatt som kommer att äga rum på torsdag kl. 21 och handla om genus. Där kan alla som vill diskutera läroplanen som säger att förskolan aktivt ska arbeta för att motverka traditionella könsroller. Hur? är frågan och det ska bli så spännande att följa alla tankar, råd och bli inspirerad! Skäggige dagisfröken funderar själv hur det ser ut på hans arbetsplats och jag tar mig friheten att bjuda på ett utdrag av hans tankar:

Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när det blir stora. Det är jante. (http://forskola.wordpress.com/2013/03/03/genusmedvetslos-fskchatt/)

Dagens andra genussnackis som får en fet tumme ner är vår nya förskoleminister Maria Arnholm. Idag damp Lärarnas tidning ner i brevlådan och på sidorna 12-13 fanns en lång intervju med ingen annan än den alldeles färska förskoleministern. Jag hade förväntat mig en hel del av Arnholm, som till skillnad från Sabuni faktiskt kallar sig för feminist och verkar ha en massa jävlar anamma. Gissa hur besviken jag blev av intervjun där hon inte ger några som helst löften. Arnholm tycker att det måste in fler män i förskolan, men vill inte kvotera. Hon tycker att fler förskollärare är ett måste för pedagogikens utveckling, men tänker inte komma med några pekpinnar utan hänvisar till kommunerna. Men det som gör mig mest besviken är att Arnholm inte ser nytta i att införa ett tak för antalet barn i förskolan. Återigen är det upp till kommunerna och inte något en förskoleminister ska tycka till om.

Arnholm-lararnas

Bättre kan du Arnholm. Bättre kan du.

Roliga påståenden

Det värsta jag vet med internet är att direkta lögner lätt och oerhört snabbt kan spridas och omvandlas till sanningsenliga faktum. Det finns så många så kallade experter där ute och ibland blir jag så matt att jag inte ens orkar diskutera emot trots att det dessa experter påstår är absurt.

Hos Hanna finns många självutnämnda experter. Den senaste, och kanske den roligaste, är Rick. Rick har många idéer för sig. Jag säger idéer eftersom de är just det. Så låt oss se vad Rick har fått för sig:

”-Jag håller helt med dig. På barnens dagis har de bara böcker där brandförsvaret består av kvinnor medan barnmorskorna är män.
-Jag märker att ni inte känner till hur dagis skaffar in böcker numera. Er förmenta ironi blir direkt pinsam mot verkligheten.
-Kommunen, Hannah, kommunen. På dagiset är personalen faktiskt rehjält kritisk till det här, men de har ingen talan.
-Det är i grova drag samma policy runt om i landet, kolla med några kommuner. Böckerna tillhandahålls av vissa genusspecialiserade förlag, som mer eller mindre utestänger pojkar ur berättelserna (annat än som barnmorskor eller garanterat könslösa varelser, vilket flickorna i berättleserna aldrig är)” (Rick says; 28 January, 2013)

Jag kan lugna dig, Rick. Det du påstår är verklighet existerar inte överhuvudtaget.

Det du påstår är inkorrekt. Samtliga förskolor (jag skriver förskolor eftersom dagis inte finns sedan 1998) står under Skollagen och måste följa Läroplanen för förskolan rev. 2010. Ingenstans i något av ovannämnda lagdokument står det att samtlig barnlitteratur som finns på förskolan måste vara genusdominerad. Det må hända att enskilda förskolor använder sig ett genusinspirerat arbetssätt för att motverka traditionella könsroller (som för övrigt alla förskolor måste göra enligt Skollagen) och därmed väljer att ta in barnböcker som representaterar kvinnor och män i olika, kanske även icke traditionella sammanhang. Jag vill gärna att du anger exakt vilka böcker du pratar om, för de du nämner har jag inte hört talas om. För att dementera ditt andra påstående som handlar om att personalen på förskolan inte skulle vilja jobba med genus kan jag återigen be dig att se till Skollagen samt Läroplanen för förskolan. Ingen som jobbar på förskolan kan välja att inte följa de riktlinjerna som finns där. Slutligen, inga kommuner är tillåtna att köra över “sina” förskolor, det de kan är att uppmana till att ett visst temaarbete prioriteras. Vilken litteratur, och andra material, som köps in är det personalen själva som bestämmer över.

Hoppas att jag har lugnat dig och fört in lite klarhet i frågan.
Om inte annat råder jag dig att kontakta kommunens ansvariga för barnomsorgen alternativt Skolverket.

Konsten att prioritera

Först nu 18 veckor in i graviditeten börjar jag förstå att magen växer för att det faktiskt finns två människor där inne. Vågen talar ju också sitt tydliga språk. På jobbet tycker ungarna att våra latmaskar där inne ska ta och vakna och vi väntar på sparkar allihop. Inte ens sången om ekorren som satt och bajsa’ får våra troll att rycka till. Men om deras första ord blir ”kiss” eller ”bajs”, alternativt ”blä” blir ingen förvånad.

Nu när när halvleken närmar sig med stormsteg börjar vi på allvar fundera på det här med föräldraledighet. Det är lätt att tro att vi skulle få dubbelt så många dagar, de är ju faktiskt två stycken. Men icke sa Försäkringskassan och bjussade på 90 dagar extra. Fy och satan, tänkte vi då och efter många bittra ramsor var det dags att planera. Vi tänker ju att dagarna ska delas så rättvist det bara går. Men det verkar som vi idag år 2013 är i minoritet när det gäller delad föräldraledighet.

Det är lätt att tänka att vi borde vara glada över att pappor ens får vara hemma. Fram till 1974 fanns enbart moderskapsförsäkring och alltså inget tjafs. Sedan blev det 1980 och 95% av dagarna togs av mammor och 5% av pappor. 2009 var sifforna 78% för kvinnor och 22 % för män. Samtliga siffror går att hitta hos SCB och vill ni ha en mycket intressant läsning bjuder de på sin färska lathund om jämställdhet. Om du vill veta hur det är på ”riktigt” läs Elin Eks krönika. För allt handlar om prioriteringar. Eller?

Älska eller ej?

Girls är äntligen tillbaka! Igår släpptes första avsnittet av säsong två som jag har längtat efter så mycket. Varför vet jag inte alls, nu när jag tänker efter. Efter en hel säsong har jag inte kunnat bestämma mig för vad jag egentligen känner för den här serien.

I mycket håller jag med Hanna, som skriver om sina känslor för serien här. Ända sedan seriens första avsnitt har jag haft ett mycket märkligt hatkärleksförhållande till ”Girls”  och så var det under hela den första säsongen. Vilket är väldigt ovanligt för mig som har en direkt och bestämt åsikt om det mesta. Jag tycker precis som Hanna att karaktärerna är så olika mig och så provocerande ”barnsliga”. Samtidigt som jag ville att dessa kvinnor skulle ta tag i sina liv kunde jag inte låta bli att slita mig från serien. Jag ville bara skaka om dem och skrika ”Du är vuxen för fasiken!”. Jag ville bara att kvinnorna i serien skulle skärpa sig. Dumpa den där idioten eftersom de förtjänade att bli behandlade med respekt. Jag ville att de skulle skaffa sig ett jobb istället för att tigga av sina föräldrar. Jag ville att de skulle bli sådana där härligt ansvarsfulla svenssonindivider och bevisa att kvinnor inte är odugliga våp som måste bli räddade.

Nu när andra säsongen är här kan jag knappt bärga mig. Jag vill känna allt det där igen. Bli upprörd, känna mig lillgammal och samtidigt skämmas lite över mina känslor.

Varför egentligen fortsätta titta på en serie som jag inte har någonting att relatera till, förutom att karaktärerna är kvinnor? Är vi så ovana vid att kvinnor på TV och film porträtteras utan att en man är inblandad så till en grad att vilken serie som helst fungerar?

Och nu börjas det…

Redan innan vi blev med barn fasade jag inför det här med genus. Hur det kommer att kännas att ställas inför de svåra utmaningarna på ett nära och personligt sätt. För jag visste ju att allt det jag idag möter i mitt yrke kommer vi att behöva bemöta i vår vardag. Könsstereotypa fördomar inbakade i alla slags kommentarer, frågor och argument som jag hittills kunnat bemöta med forskning, läroplan och konkreta exempel kommer nu att kännas extra svåra.

Jag vet att likväl samhällets som den nära omgivningens föreställningar om könsroller kommer att ge oss en verklig utmaning. Vi vill ju, föga förvånande, att våra barn ska kunna utveckas till fantastiska individer, bortom de trånga könsramarna som finns överallt.

Naiv som jag är trodde jag att vi skulle slippa handskas med detta åtminstone tills tvillingarna har kommit. Det jag inte visste var att den första frågan vi skulle få efter att ha berättat den fantastiska nyheten skulle bygga just på förestälningar om kön.

Having a Baby Cartoon Do you know what you're having? A human being.

För alla vill veta vad våra barn har för kön.
De flesta ”hoppas” att vi får en av varje. En av varje vadå, kan jag ju undra. En alien och en människa? Nej, så dum jag är! En med snippa och en med snopp förstås!
”För att det blir så roligt!”. Roligare än att få två snopp- eller två snippuppsättningar?
”Men då kan ni ju köpa olika kläder och göra olika saker!” För gud förbjude om vi köpte rosa kläder till snoppbarnet eller snickrade med den som råkar ha en snippa!

Lika provocerad som jag blir av allt detta tyckande och tänkande verkar upphovshavarna till ovanstående kommentarer bli av oss.
För att vi inte bryr oss ett skit.

Genustankar: 3 för 1

Egentligen skulle jag kunna skriva var sitt inlägg om följande bilder, men istället väljer jag att låta dem tala för sig själva. Som genusmedveten ser jag det mesta genom ”genusglasögon”, speciellt när det kommer till barn. Jag slutar aldrig förvånas över hur svårt det faktiskt är att bara få vara ett barn.

I allt fler förskolor i vårt avlånga land används läsplattor allt oftare. IKTområdet i sig är en stor kunskapsarena med tusentals fördelar, inte minst när det kommer till att lättare och på ett mer lustfyllt sätt nå strävandemålen i läroplanen. Dock är ovanstående sorteringsspel är bara absurt.

Visst finns det en uppsjö av könsuppdelningar kring barnleksaker och barnkläder. Hittills trodde jag att åtminstone den svenska scrapbooksmarknaden var befriad från liknande fenomen. Så fel jag hade! På väldigt få sidor får barnpapper enbart vända sig till barn. På ovanstående sida kunde jag inte ens beställa utan att uppge vilket kön barnet råkar ha och därmed bli hänvisad till en mycket begränsad färgskala och motivval.

Etsy.com är en fantastisk sida där jag har köpt min handgjorda bröllopsbolero och nu var på jakt efter den perfekta presenen till en nyfödd. Här behövde jag inte uppge könet för att få handla, men däremot sköljdesjag av över hundratals bilder av små bebisar poserandes i gigantiska hårprydnader, tyllkjolar, spetstights och så vidare… Bilden ni ser ovan är bara ett av många vulgära exempel där det inte räcker med hårblomma och allt tyll, utan halsbandet kanske barnet mistas för en pojke! Hur tänker människor som köper detta till sitt barn? Det kan aldrig börjas för tidigt? Men hon vill ju ha den! Nä, usch och kräks!

Bloggkärlek

Jag vill passa på att tipsa er om en blogg som jag har följt ett bra tag nu. För er som är intresserade av pedagogiskt arbete med yngre barn är den här bloggen som drivs av en oehört inspirerande blivande barnpedagogen Lisa ett måste. I sin fantastiska blogg skriver hon om sina studier på lärarprogrammet på Gotland. Hon varvar tung teori med vardagsnära praktiker. Idag skrev hon om en examinationsuppgift som kopplar ihop hållbar utveckling med genus. Mycket intressant för en pedagogisk genusfanatiker må ni tro!

 

Den eviga kvinnoskulden

Är det bara jag som reagerar på DN:s nyhetsartikel om de många våldtäktsfall den senaste veckan? Den höga siffran stannar på 21 överfallsvåldtäkter under enbart tre dagar. I samtliga fall verkar det röra sig om  kvinnliga offer.

Och som alltid får vi höra att det är just vi kvinnor som ska anpassa oss. Polisen i till exempel Gävle, där det har rört sig om flera brott mot kvinnor den senaste veckan, har valt att inte sätta bevakning eller gå ut med varning. Istället får vi ett uttalande från Stefan Löfberg, jourhavande förundersökningsledare vid Gävleborgspolisen:

”Man bör tänka sig för när man går hem från krogen, gå inte ensam och använd större promenadstråk.”

Med andra ord är det ens eget fel om någon ger sig på en. Hur många gånger har inte vi kvinnor fått höra liknande ”råd”? Ha inte utmanande kläder, någon kan få för sig att du vill ha sex! Bli inte full, då kan ditt ”nej” faktiskt betyda något helt annat. Flörta för guds skull inte med killar! De kan ju ta det som en tydlig invit.

Ovanstående resonemang går att givetvis att vända på. Läs Hanna-Karin Grensmans ”8 tips till dig för att undvika våldtäkt” som inte fokuserar på offret, utan på förövaren. Absurdum i alla de ”råd” som vänder sig mot offret blir sällan tydligare än så och visar att begränsningar och skuldbeläggandet inte minskar risken att bli våldtagen.

But I still love you

Igår såg jag CBS:s intervju med min stora idol Meryl Streep. En fantastik kvinna med integritet, viljestyrka och intelligens. Samtidigt som jag skrev föregående mening mindes jag en så klockren sak Streep sade under intervjun:

No one has ever asked an actor, ”You are playing a strong minded man”. We assume that men are strong minded. Or have opinions. But a strong minded woman is a different animal”.

Men mot slutet av intervjun händer någonting som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Min idol gör mig besviken. Streep använder sig, under vad jag kan se är en föreläsning, av ett Thatchers påståenden:

If you want something spoken about ask a man. If you want it done aks a women.

Jag blir besviken av att Streep använder sig av detta mycket fördomsfulla påstående, för både män och kvinnor. Och jag undrar om inte hennes roll som Thatcher påverkade henne lite för mycket. För även om Thatcher lyckades bli första kvinnliga premiärministern i Storbritannien, var hon aldrig för jämställdhet.

Icas satir om ”hen”

Är det bara jag som irriterar mig otroligt mycket på ICAs senaste reklam? Med risk för att bli kallad för genustaliban, bitter feministkärring och dylikt tänker jag minsann ge min åsikt om det hela.

Nej, jag tror inte att ICA är ett dugg för användandet av ”hen”. Snarare gör företaget allt för att spela på folks fördomar och framför allt okunskap och hoppas därmed vinna billiga poäng. Om vi ska tro kommentarerna på Youtube har de alltså lyckats.

En efter en raljerar över hur klippet ”visar vart kvinnor ska vara”, att ”hen är bara så jävla dumt” samt ”STÅ UPP MOT RADIKALFEMINISTERNA”. Läs kommentarerna på egen risk, budskapet där är allt annat än vackert.

Eftersom reklamen i sig är så himla dum att jag inte ens vet var jag ska börja, låt oss istället fokusera lite på det här med ”hen”.

Nej, ingen vill ta bort din eller någon annans könstillhörighet. Ingen vill ta bort ”hon” och ”han”. Så lägg ner dessa dumma påståenden omedelbart.

Ingen vettig hen-förespråkare skulle någonsin få för sig att kalla barn för ”hen” bara så där. Det finns absolut ingen anledning att tilltala ett barn som en vet är pojke eller flicka med ”hen”.

Genom att använda ”hen” då individens kön inte är direkt synlig slipper vi alla lägga energi på att lista ut den. Dessutom slipper vi automatiskt vara förvisade till den manliga formen, vilken är vanligt förekommande i så gott som alla barnböcker liksom kurslitteratur.

Sist men inte minst, språk utvecklas och förenklas tillsammans med och av oss. Dessutom har vår användning av språket en otrolig makt då den förmedlar och beskriver vår bild av omvärlden. Att vänta på att ”hon” och ”han” automatiskt ska ses som likvärdiga är i nuläget inte ett alternativ. Därför kan jag inte låta bli att fascineras av själva motståndet och hur mycket irritation förändringar kan skapa.

 

 

Tack fina Anna för tipset!

Glädjande om jämställdhet

Det tråkigaste med att vara feminist är att det är så lätt att se orättvisor, ojämställda strukturer och allt möjligt elände. Därför vill jag passa på att ta upp en mycket glädjande rapport från Nyckeltalsinstitutet. Deras årliga jämställdhetsrapport JÄMIX beskriver hur jämställdheten i Sverige ser ut och har utvecklats genom att mäta tio ”nyckeltal som utgör indikatorer på centrala aspekter av jämställdhet”. (Nyckeltalsinstitutet).

I år är topp tre-listan som följande:

1. SMHI

2. Länsstyrelsen Västra Götalands län

3. Tullverket

3. Högskoleverket

3. Landstingsstyrelsens förvaltning SLL

3. Göteborgs stad: Intraservice

Summan av kardemumman är att jämställdheten faktiskt går framåt, om än mycket långsamt. Den stora jämställdhetsfrågan i arbetslivet är nog långtidssjukfrånvaron där kvinnor fortfarande har väsentligt högre än män, trots att den generella nivån har minskat de senaste åren, säger Professor Bino Catasús, sakkunnig Nyckeltalsinstitutet samt professor vid Stockholms universitet.

Heja Nyckeltalsinstitutet och SMHI!

Au revoir La Redoute del II!

I desperat jakt efter röda bröllopspumps med öppen tå och lagom klack plöjer jag igenom hela vilda webben och en och annan klädeskatalog. När jag såg La Redoutes senaste katalogutskick i brevlådan bläddrade jag snabbt igenom sidorna med ett vagt hopp om att finna de perfekta skorna. Istället för skorna, hittade jag en barnavdelning som skrek könsroller á la 50-tal! En djup suck och lång förbannelse var att vänta. Efter ett par bilder som inspiration till detta inlägg åkte utskicket rakt i papperskorgen.

Jag har inte handat på La Redoute på flera år. Egentligen borde jag ha loggat in och avslutat medlemskapet för länge sedan och på så vis sluppit att vara en del av deras sjuka ideal. Vilket jag nu tänker göra. Enough is enough.

En av anledningarna till varför jag är så upprörd är deras mycket tveksamma presentation av barn, där barn egentligen inte alls existerar- enbart kön. Sist jag klagade på detta fick jag ett mycket fegt svar av Kerstin Ström, La Reudotes produkt-, PR- & katalogchef. Hur svarar du på detta, Ström?

Är rubriksättningen också att skylla på dina överordnade i Frankrike? Eller tänker du ta ditt ansvar den här gången? För min del som La Redoutes kund är det från och med nu basta.
Jag tänker ta mina pengar dit barn får vara barn. Med eller utan pumps.

Människor är starka. Punkt slut.

En sak som står mig upp till halsen är öppet sexistiska reklam. Dock finns det en sort som är snäppet värre. Det är reklam som framställer sig som nytänkande, feel-good och kvinnofrämjande. Reklam som utger sig för att vara feministiska, men i själva verket är de exakta motsatsen.
Är det bara jag som spyr på Rexonas senaste reklam? ”Kvinnor är starka. Inte starka, men starka.” Jaha, vi kan vara STARKA! Det visste jag inte. Bra att ni förtydligar det genom dumma upprepningar och klichéer, för då framstår vi verkligen som superstarka. Jag spyr!

Tänk om vi skulle köra omvänd psykologi på Rexonas skitreklam?

”Män är starka. Inte starka, men starka. Starka män svettas. Därför har vi skapat ett nytt Maximum Protection deodorant. Det är starkt.”

Fast den reklamen skulle aldrig få visas. För män är starka. Punkt slut. Det ingår liksom i själva definitionen av mansrollen.
Och medan mäns styrka fortsätter att tas för givet kan vi kvinnor alltid försöka intala oss själva att vi är det. I själva verket är det Rexona vi behöver.

Mer hen åt folket!

Jag älskar att hen börjar dyka upp så där alldeles naturligt och spontant i offentliga texter. Tji får alla inskräkta motståndare som inte ser någon användning för detta fantastiska ord!

Gissa mitt kön

Vem är pojken och vem flickan?
Who cares?!

Ibland kan det kännas som allt mitt slit och tjat kring genus och jämställdhet är förgäves. Men när vi i fredags hade spontan maskerad behövde jag inte tvivla längre. Alla kunde klä ut sig i vilka plagg de än ville utan att deras val förminskades, förlöjligades eller ens ifrågasattes. Och det är precis vad genus ska handla om!

Ojämställt i universitetsvärlden

Det första jag gör på morgonen är att slå på TVn. Allt medan jag klär på mig, äter frukost eller borstar tänderna surrar SVTs morgonprogram i bakgrunden. Att lyssna på nyheterna innan jag går ut och börjar min dag är en av de viktigaste vardagsrutinerna jag har. Så när jag imorse drack mitt morgonte fick jag under Västnytts sändning höra tre ord som genast fick mig att titta upp och höja volymen. Nämligen ”ojämställt” och ”Göteborgs Universitet”.

Mina sju terminer på Göteborgs Universitet och lärarutbildningen har varit inspirerande, utvecklande och hur roliga som helst. Men det var även under de åren som Göteborgs Universitet och utbildningsnämnden blev ett ställe där strukturella skillnader mellan män och kvinnor blev glasklara. Ett av många exempel är att våra överlag kvinnliga seminariledare hyllade aktuella forskare som nästan uteslutande alla var män.

Nu har två forskare, Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn, bekräftat mina erfarenheter. Enligt deras senaste rapport ”sitter männen på flertalet ledningspositioner i annars kvinnodominerade Utbildningsvetenskapliga fakulteten och på Naturvetenskapliga fakulteten premieras de manliga forskarna”. (Källa Västnytt, SVT).

Den sneda fördelningen kring tjänsterna beror på normen om att kvinnor inte är lämpliga som förskare, för att de är just kvinnor. Att distansera kvinnor från framstående positioner är enligt författarnas analys en pågående trend. Vill du veta mer, gör som jag och läs hela rapporten ”Jämställda fakulteter”!

I did it!

Igår kom jag hem  klockan 20.30. En timme senare somnade jag och sov ända till sju imorse. Vi kan väl konstatera att mitt genusföredrag tog musten ur mig en smula.

Själva föreläsningen tog 45 minuter och var otroligt givande! Jag var skakig i rösten till en början, men det gav sig när orden bara kom av sig själva. Jag glömde att ta upp ett par saker, men pratade desto mer om andra.

Med hjälp av den aktuella forskningen, läroplanen och framförallt den här bloggen påminde jag om att genus är en del av vårt uppdrag. Att det är ett viktigt område som vi inte kan välja bort och att vi är tvungna att aktivt motverka stereotypa könsroller. Jag berättade om att forskning efter forskning visar att vi måste bli bättre på jämställdhetsarbete i stort, då vi idag bidrar till att befästa den trånga genusmallen. Jag gav praktiska genustips och avslutade med att berätta om nyttiga genusmedvetna böcker för barn, föräldrar och personal. Den långa listan med alla dessa böcker kommer att publiceras på vårt portal för att kunna nå ännu fler!

Jag älskade att prata om genus! Det dagliga tjatet som mina kollegor får utstå har gett resultat och jag önskar att jag kunde tjata på fler! Det bästa av allt var att jag inte alls blev dumförklarad som jag fruktade, utan fick fantastiska kommentarer av så många!

Föreläsningens övergripande syfte var att väcka tankar och inspirera, men att framför allt visa vad våra fördomar har för konsekvenser och visa hur viktiga vi förskollärare är.  

En mycket nöjd Bella

Min personliga genusbibel

Det finns inga tjejbestämmare” heter Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi som är någorlunda genusintresserade redan vet och det samtliga studier visar på – nämligen att ”förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa”. (Eidevald, 2009).

Eidevalds analyserar i sin avhandling utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att ”flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang”. Enligt Eidevald arbetar förskollärarna aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer. (Eidevald, 2009).

Om man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel. Nämligen Eidevalds bok ”Anna bråkar” som tar hjälp av ovannämnda avhandlingen. Redan i början betonar Eidevald jämställdhetsarbetets betydelse i förskolan och hans argument är, om än välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplan, att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte där och det ifrågasätts av Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat gör han upp med kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen ”Flickor, pojkar och pedagoger” skriven av Kajsa Wahlström och ”Genuspedagogik” av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompesatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de välbeskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag först tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen ”Förskolan” kritiseras Eidevalds bok för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just bristen av praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process men mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

En bok för alla?

Alla som jobbar med barn har en skyldighet att kritiskt granska det material de väljer att använda sig av. Inom skolans och förskolans värld är lagen om diskriminering tydlig. För mig är det självklart att materialet som används i förskolan och skolan inte ska diskriminera någon utifrån kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Dessutom måste vi som jobbar inom dessa verksamheter arbeta aktivt förebyggande mot diskriminering.

Idag hittade jag ”Barnens ramsbok” i personalrummet. Boken är sammanställd av Gertrud Widerberg och illustrerad av Tord Nygren. Trots att ramsor och illustrationer i boken ser ut att ha några decennier på nacken är bokens utgivningsår intressant nog 1994. Alltså inte någon gång på 40- eller 50-talet som jag först trodde. Detta faktum samt att boken finns tillgänglig att köpa på bland annat Adlibris tyder på att vissa verkar tro att boken har ett visst värde.

Om ni tittar på slumpmässigt utvalda sidor från ovan nämnda bok förstår ni nog vart jag vill komma. Boken är fylld av liknande beskrivningar av manligt och kvinnligt som tydligt vänder sig till barn och mer eller mindre säger hur de ska vara.

 

Behöver jag ens säga att boken förpassades till ett mörkt hörn där den hör hemma?

I Pippis spår

Nyss hemkommen från ännu en lång studiedag reflekterar jag över allt mina kollegor och jag faktiskt hann med. Äntligen lyckades vi pricka av några mindre roliga administrativa uppgifter för att sedan bland annat diskutera hur vi ska fortsätta med vårt Pippi-tema.

Vi analyserade vilken skillnad den fantastiska karaktären har gjort med våra barn. Pippi har nämligen hjälpt oss med mycket genom att bara vara Pippi. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att vi tack vare henne idag har starka, trotsiga, ifrågasättande barn som vågar det mesta. Även vi pedagoger verkar ha inspirerats av Astrids Lindgrens beundransvärda Pippi. Även vi har blivit klokare, busigare, starkare.

Kvällen avslutades med en rejäl ommöblering på avdelningen. Vi brukar göra det då och då, mina kollegor och jag. Efter att ha observerat, diskuterat och analyserat barnens användning av leksaker och material gör vi om. Vi flyttar och slänger och ibland köper vi in nytt. Vi frågar oss vilka leker med vad, hur ofta och på vilket sätt. Byter de gärna eller fastnar de i samma lekar? Leker flickor och pojkar tillsammans och med samma leksaker? Om inte, varför? Vad kan vi göra för att miljön ska bjuda in till lek och därmed lärande?

Frågorna är många och tiden knapp. Dockhuset hamnar till slut i pysselrummet bredvid legot. Böcker och leksaker som stoppar människor i traditionella könsfack åker i soppåsen tillsammans med andra spöken från 50-talet. Istället blandas det fritt bland djur, bilar, tåg och dockor.

Och som grädde på moset gör vi en beställning på nya pedagogiska saker till våra fantastiska barn. Allt från barnanpassade instrument, till pärlor i alla slags färger och former, till sorteringsset och könsneutralt lego beställs. Hos oss ska barn växa. Barn ska bli till individer. Inte kön.

Vi vill erbjuda våra barn ett härligt smörgåsbord av utvecklingsmöjligheter och fördömer åsikter som att ”kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur.” (http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor).

Det är starka Pippibarn vi vill ha, inte reproducerade minivuxna intryckta i segregerade könsmallar.