Arkivet för kategori: ‘Läraryrket’

Jag älskar mitt jobb!

Egentligen är det en klassisk hatkärleksrelation jag har till mitt jobb. Det blev ju verkligen inte som jag trodde när jag kaxig, naiv och överambitiös slänges in i den hårda verkligheten efter fyra år på universitetet. Många, många gånger vill jag säga upp mig, helt skola om mig och jobba med någonting helt annat. Än idag kan jag tröttna på att val- och utvecklingsmöjligheterna är alldeles för få, arbetsmiljön bristfällig och barngrupperna skrämmande stora. När ryggen värker, det ringer i öronen och föräldrarna är direkt elaka vill jag bara gömma mig i en grotta.

Men trots allt det älskar jag mitt jobb. Jag älskar vetskapen om att jag är uppskattad, gör ett bra jobb och jag vet att jag kan göra skillnad. Även om jag saknar mina barn mest hela tiden älskar jag att få ha ett annat sammanhang som också är mitt.

Bilder HT 142

När jag sjöng ”Björnen sover” för en fnissande ettårig är kärleken till mitt jobb större än stört.

Om att jobba igen

Efter att bara ha varit mamma i nästan ett år var det i maj dags för mig att börja jobba igen. Fast jag var mer än redo att lämna föräldraledigheten bakom mig och längtade tillbaka till mitt jobb grät jag i bilen på vägen dit varje dag hela första veckan. Det var utmattande att hitta tillbaka till mitt jobbjag, jag var otroligt osäker och det kändes som om jag gjorde fel mest hela tiden. Dessutom saknade jag mina troll så att hjärtat sprack i tusen bitar så fort jag ägnade dem en tanke, vilket var var femte sekund. I maj jobbade jag 75% och i juni gick jag upp till 80. Sedan var det dags för fem veckors semester och nu jobbar jag heltid. Tanken är att jag ska göra det fram till nyår då trollen ska börja på förskola, sedan vill jag gå ner i arbetstid igen.

Men att jobba heltid är ett rent helvete. Dagarna är långa, ibland hinner trollen knappt vakna innan jag måste iväg och vissa dagar hinner jag inte ens pussa dem gonatt. Jag känner mig som världens sämsta mamma och jag är så rädd att trollen kommer att glömma mig eller att jag har förstört deras anknytning till mig. Jag är väl medveten om att det dåliga samvetet kommer att förfölja mig resten av livet. Hur bra jag än är kommer jag aldrig att vara så bra som jag vill vara.

Med det sagt vill jag ju påpeka att jag verkligen älskar mitt jobb. Att få barn är som att gå på världens mest givande kurs för jag kom tillbaka som en mycket mer ödmjuk och insiktsfull pedagog. Jag har dessutom världens bästa kollegor och aldrig längre måndagsångest. Jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket jag sällan kände innan jag fick barn.

Privat

Att räcka till som både lärare och mamma är ibland en ren omöjlighet.

Lekfarbrorn som försvann

Det är allmänt känt att dagens pappor inte är riktiga föräldrar. Fortfarande ses de som och väljer att bli andraklassensföräldrar genom att inte ta ut ens en fjärdedel av föräldradagarna och dessutom oftast bara drygar ut sin semester när mamman ändå är hemma. På så sätt blir papporna inte prioriterade när barn behöver någon att söka tröst hos, de får nöja sig med att spela rollen som en simpel lekfarbrorn. Busig, påhittig och ack så mycket roliga än den tjatiga morsan.

Därför blev jag både förvånad och lite matt av Ulf Starks bok ”Kvällen när pappa lekte” som min kollega läste under vilan igår. Där är pappan inte någon som leker.

− Nu ska vi leka, sa pappa en kväll när mamma var borta på kurs.
− Vad sa du? sa min bror.
− Leka, det vet ni väl vad det är? sa pappa. Det tycker alla barn är roligt.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Visst tyckte vi om att leka, både min bror och jag. Men vi hade aldrig lekt med pappa förut.

Är det bara jag som tycker att stycket ovan det är hemskt? För om papporna inte ens är lekbröder längre, vad är de då? Hörrni pappor där ute, varför blir inte ni upprörda?

Är du bara dagisfröken?

För ett tag sedan var jag på öppna förskolan med trollen och pratade då med andra mammor om föräldraledighet, vi berättade när vi skulle börja jobba och kom då naturligt in på vad vi jobbade med. En av mammorna sa då någonting som jag brukar höra förvånansvärt ofta av nya bekanta. Hon granskade mig uppifrån och ner, sa något om flera år på högskola och då frågade mig ”Är du bara dagisfröken?”. Tidigare kunde jag bli smickrad av samma fråga och lyfta det fantastiska med mitt jobb, men nu blev jag bara oerhört provocerad.

Jag kommer aldrig att vinna en match i Champions League, uppfinna ett häftigt datorspel eller bli rikskändis efter en dokusåpa. Många år av tentaplugg och hårt jobb på universitetet har inte gjort mig till varken ekonom, jurist eller politiker. Trots att lönen är usel, arbetsbelastningen som ett skämt hämtat ur en dålig thriller och utvecklingsmöjligheterna lika med noll valde jag någonting helt annat. Jag tar inte hand om dina pengar, boende eller bil. Fast alla sa att jag kunde så mycket bättre (?) och både familj, vänner och bekanta avrådde mig från ett yrke med ingen status valde jag att bli förskollärare.

För nej, jag kan ju inte bättre. Jag tar ju bara hand om det allra käraste ni har. Jag utbildar, fostrar och vårdar era barn. Jag är bara förskollärare.

Förskola- för vem?

I Hannas blogg Feministbiblioteket pågår just nu en het diskussion kring förskolan för de allra minsta. Hanna tyckte till om Alex Schulmans senaste krönika där hon anser sig bli beskylld för att skada sitt barn. Som Hanna beskriver målar Schulman upp en bild av förskolan för de allra minsta som skadlig för barnen, men även föräldrarna. I korta drag, barn som inte kan gå eller prata har inget utbyte av förskolan enligt Schulman och de får vara där enbart för att föräldrarna måste förvärvsarbeta.

Som förskollärare måste jag ju uttala mig om det här.

1. Ingen, Schulman eller vem som helst annan, kan använda sin egen livssituation för att påvisa en norm. Att använda den i ett exempel- fine, men inte mer än så.  Det Schulman gjorde i sin krönika, använde sitt liv som något slags bevis är fel och utesluter dem som inte lever på samma sätt. Det finns många som aktivt väljer att låta sina ettåriga barn börja på förskolan och inte känner att de skadar dem det minsta.

2. Jag upplevde inte att Alex menade att staten skulle finansiera hans föräldraledighet, utan att han gärna betalar mer i skatt så att föräldrar överlag skulle kunna vara hemma med sina barn längre än ett år. När han väl började blanda in sin egen dotter i det hela blev det dock lite tokigt. Att hans egen dotter inte skulle vara redo för förskolestart innebär inte per automatik att inga andra barn i hennes ålder är det.

3. Precis som Alex påpekar är det tyvärr arbetslinjen som gäller i vårt samhälle idag och för att leva upp till den normen upplever nog många föräldrar att de måste tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Jag skriver nog, eftersom det är något jag tror på samma sätt som Alex tror att förskolan för ettåringar är av ondo. Dessutom är det få som kan använda sig av de längsta nivådagarna som finns att ta till, om en nu inte skulle råka ha väldigt stora ekonomiska marginaler. Det leder till att när barnet är dryga året, beroende på när på året det är fött, tar föräldradagarna slut.

4. Vidare tar Schulman upp att det är omöjligt för en pedagog med 20 barn att erbjuda den omsorg och pedagogisk utveckling en ettåring kan tänkas behöva. Det är sunt förnuft. Tyvärr är förskolor med grupper om värre än 20 barn idag sällsynta.

Det jag vill få sagt är att det finns ingen absolut sanning i den här frågan. Jag tror att barn runt ett år kan ha enormt utbyte av förskolan, så länge där jobbar utbildad och engagerad personal, barngrupperna är små och verksamheten drivs i ett pedagogiskt utvecklande syfte och inte som barnförvaring och där alla barn får synas, komma till tals och bemötas utifrån sina individuella behov, oavsett ålder. Vill ni veta mer om hur våra allra minsta har det i förskolan, på riktigt, läs ”Förskolan – arena för barns lärande” samt ”Anknytning i förskolan”.

Fotoutmaning | liten

Jag kommer ihåg den där kalla tisdagen i oktober så väl. Det var 2007 och två månader tidigare började jag på lärargrammet vid Göteborgs Universitet och nu var det alltså dags att gå ut observera ”verkligheten”. För mig skulle det innebära en alldeles vanlig förskola med glada barn, tråkiga lokaler och oinspirerande rutiner. Jag observerade en verklighet där barn var ute varje dag oavsett väder och förväntades på egen hand ”utforska” medan pedagogerna ofta stod samlade i grupp och diskuterade hur dagen skulle läggas upp. Efter lunch är det sagostund, sedan kan barnen leka av sig i stora lekhallen, därefter är det dags för mellanmål och om det hinns med kan vi ta fram vattenfärger.

Jag hade ännu inte lärt mig hur viktigt det var att delta i dessa diskussioner, jag ägnade hela min uppmärksamhet åt barnen. Jag satt där med dem i sandlådan, pratade om maskar och torkade snoriga näsor. Jag fullständigt njöt av att vara barnens nya favorit och lät mig bli en del i deras magiska fantasivärld som de skapade med lite sand och smutsigt vatten.

Efter en lång stund hör jag någon ropa ”Bejja, Bejja, kom!”. Det var en storögd fyraring som höll i en leksaksbil och omgavs av flera andra barn. Jag skyndade mig dit och såg något fantastiskt.

Snigel Svartvit

”Titta, Bejja! Lilla snigeln kör bil!”

| 1. Snapshots | 2. Liten | 3. Hjärta |4. Ett plagg | 5. Sovrum | 6. Ett tips! | 7. Drömmar | 8. Nära | 9. Om jag vore en färg | 10. Lunch | 11. Mina blogg-tips! | 12. Som liten | 13. Kvällen | 14. Rofyllt | 15. Kök | 16. Pasteller | 17. Min kära vän | 18. Morgonljus | 19. Minns | 20. Nära hjärtat | 21. Under mina fotsulor | 22. Familjen | 23. Från min soffa | 24. I blom | 25. På min tallrik | 26. När ingen ser | 27. Porslin | 28. Förälskelse | 29. Ballong | 30. I framtiden | 31. Här är jag! |

Män i förskolan kämpar mot fördomarna

Idag läser jag Lärarnas tidning med stor klump i halsen. I artikeln ”Fördomar förföljer männen i förskolan”, som tyvärr inte finns på tidningens hemsida, intervjuas tre manliga förskollärare. Deras yrkesstolthet och brinnande engagemang får ofta möta fördomar från arbetsgivare, föräldrar och samhället i stort. De vittnar om att de bedöms på helt andra meriter än sina kvinnliga kollegor. Samtidigt som deras drivenhet ses som en positiv egenskap och de får makt och utrymme, får de vara på vakt när de byter blöjor eller har ett barn i knät. Allt de gör kan tolkas som övergrep.

Det är alltså inte enbart den usla lönen, efter en nästan fyraårig högskoleutbildning som gör att endast 3 % av alla som jobbar i förskolan är män. Om jag tolkar killarna i artikeln rätt verkar det som att pedofilstämpeln samt den trånga mansrollen lätt kan ta över ens sätt att tänka och utvecklas som förskollärare och sin tur ens sätt att arbeta med barn. Kan vi verkligen klandra männen för att inte våga ge sig in i striden och vara en del av den generationen som är med och kämpar för fler manliga förskollärare?

Män i förskolan

Jag tänker att det här är ett otroligt svårt och viktigt ämne. Så länge vi har en snäv mansroll och ett kvinnodominerat yrke som uppfattas som inte ”så macho”, samt en mycket liten politisk vilja att förändra kommer våra fördomar tyvärr att bestå. Och som om jag inte fått nog av eländet tänker jag se ”Jakten” med Mads Mikkelsen och förfäras över hur långt kollektiv hysteri kan gå.

Genusaktuellt i förskolan

Nu är det hög tid att damma av genus- och lärarrubriken på den här bloggen och uppdatera med färska nyheter. Bara idag har jag stött på två sådana och givetvis ska de få betyg av genusentusiasten nummer 1, alltså moi.

Dagens genussnackis som tilldelas tummen upp är en av mina favoritpedagoger i cyberspace, alltså Skäggige dagisfröken. På sin blogg tar han upp kommande twitterchatt som kommer att äga rum på torsdag kl. 21 och handla om genus. Där kan alla som vill diskutera läroplanen som säger att förskolan aktivt ska arbeta för att motverka traditionella könsroller. Hur? är frågan och det ska bli så spännande att följa alla tankar, råd och bli inspirerad! Skäggige dagisfröken funderar själv hur det ser ut på hans arbetsplats och jag tar mig friheten att bjuda på ett utdrag av hans tankar:

Könet – genus – är egentligen inte mer än en dålig ursäkt för vuxnas sätt att bemöta och ställa krav på barns beteende. Vuxnas sätt att förmedla värderingar till barnen. Pojkar, vars stora mål i livet är att bli lika stora och starka som sina pappor. Flickor som leker frisör och vill bli sjuksköterskor när det blir stora. Det är jante. (http://forskola.wordpress.com/2013/03/03/genusmedvetslos-fskchatt/)

Dagens andra genussnackis som får en fet tumme ner är vår nya förskoleminister Maria Arnholm. Idag damp Lärarnas tidning ner i brevlådan och på sidorna 12-13 fanns en lång intervju med ingen annan än den alldeles färska förskoleministern. Jag hade förväntat mig en hel del av Arnholm, som till skillnad från Sabuni faktiskt kallar sig för feminist och verkar ha en massa jävlar anamma. Gissa hur besviken jag blev av intervjun där hon inte ger några som helst löften. Arnholm tycker att det måste in fler män i förskolan, men vill inte kvotera. Hon tycker att fler förskollärare är ett måste för pedagogikens utveckling, men tänker inte komma med några pekpinnar utan hänvisar till kommunerna. Men det som gör mig mest besviken är att Arnholm inte ser nytta i att införa ett tak för antalet barn i förskolan. Återigen är det upp till kommunerna och inte något en förskoleminister ska tycka till om.

Arnholm-lararnas

Bättre kan du Arnholm. Bättre kan du.

Ännu en dag i skogen

Jag var så där sugen på dagens skogsutflykt när jag genomblöt och nästan bortblåst öppnade förskolan tidigt, tidigt på morgonen. Så tidigt att snickarna på andra sidan måste ha blivit imponerade när de tände lampan. Då hade jag redan hunnit krama en massa barn och få en välbehövlig koffeinkick.

Jag försökte få mina annars så kloka femåringar över på min sida genom att gång på gång påpeka vilket (skit)väder det är. De tittade mest på mig som om jag kom från en annan planet och svarade ”Men jag har ju MATSÄCK!” alternativt ”Det är ingen fara fröken, vi har regnkläder”. Tur att de är söta…

Eftersom det tydligen finns en ganska så viktig punkt i läroplanen som heter ”Barns inflytande” fick mina planer om en innesittardag med te och Mamma Mu-film vackert förlora mot en hel förmiddag i skogen! Tillsammans med regn och stormvindar. Men ack så glada barn!

På något konstigt vis kom min pedagogiska sida fram ändå och vi letade och letade efter… pinnar! Men inte vilka pinnar som helst, utan pinnar lika långa som våra fötter. Visst låter det så där lagom uppfinnigsrikt och om ni så vill även en smula exotiskt! Det letades pinnar, mättes och jämfördes. Suckades när ”dumma pinnen” var för lång eller kort och jublades när snälla fröken hjälpte en att justera den dumma,dumma pinnen.

Jag har till och med börjat se det magiska med skogen. Jag blir till exempel väldigt förtjust när jag ser Nemo bakom några gyllene löv. Vem vet vart det här kan sluta?

Experimentera med Mamma Mu

Idag sparkade vi igång vårt arbete med experiment på förskolan.

Det hela började med ett mystiskt kuvert i vår brevlåda. Brevet var adresserat till barnen och signerat av ingen mindre än fantastiska Mamma Mu! Hon började brevet med ”Mu på er alla (avdelningens namn)-barn!” Hon beklagade sig över sin vän Kråkan som tyckte att hon var en mycket konstig ko. Hon sitter ju inte och bara glor som alla andra kor, hon vill ju hitta på en massa skojiga saker!

Idag ville Mamma Mu lära sig att experimentera. Självklart ville barnen hjälpa henne och snart var vi i köket och testade vårt lukt- och smaksinne. Vi skulle avgöra vilket sinne som är starkast genom att lukta på äppelmos samtidigt som vi åt potatis. Vi luktade och luktade och trots att potatisen skulle ha smakat äpple, smakade den inget annat än vanlig potatis. Besviken blev jag, men inte barnen. ”Det var ett jätteroligt experiment” kan bara tolkas som toppenbetyg.

Färgjakt!

På mitt jobb finns det en mycket gammal tradition. Den gör att förskolans femåringar får gå på skogsutflykter varje onsdag från september till deras sista sommarlov på förskolan. I år är det bland andra jag som får äran att följa med en mycket ivrig och utmanande åldersgrupp på deras fantastiska äventyr ute i naturen. Jag får dela deras längtan till den där onsdagen då de får känna sig stora och lämna förskolans säkra värld under en hel förmiddag. Jag får nöjet att vara med på deras upptäcksresor och hjälpa dem att komma vidare i sina tankar kring natur och hållbar utveckling. Och så mycket mer!

För nu är mina onsdagar inte bara onsdagar. De är dagar fulla med intryck, stora och små funderingar, svåra frågor och ibland enkla, barn med rosiga kinder och förväntan i blicken. De är tillfällen då jag får dela barnens lust att upptäcka, på mycket nära håll. Och har jag tur får jag vara riktigt nära, kanske får jag till och med vara med om den där fantastiska stunden som varje lärare längtar efter. Den stunden då jag ser när ett barn gör kunskapen till ens egen.

Idag hjälpte vi en färgblind häxa genom att utforska skogens många färger.

Jag älskar att handsken fick vara med!

Bloggkärlek

Jag vill passa på att tipsa er om en blogg som jag har följt ett bra tag nu. För er som är intresserade av pedagogiskt arbete med yngre barn är den här bloggen som drivs av en oehört inspirerande blivande barnpedagogen Lisa ett måste. I sin fantastiska blogg skriver hon om sina studier på lärarprogrammet på Gotland. Hon varvar tung teori med vardagsnära praktiker. Idag skrev hon om en examinationsuppgift som kopplar ihop hållbar utveckling med genus. Mycket intressant för en pedagogisk genusfanatiker må ni tro!

 

Maskar är fina

För drygt en vecka sedan fick jag en mycket intressant fråga av en läsare som jag har gått och grubblat över en hel del. Jag älskar att bloggen tack vare era frågor kan utvecklas till ett diskussionsforum för både vardagliga, detaljerade pedagogiska utmaningar som övergripande frågor med ett metaperspektiv.

Hej! Jag jobbar som grundlärare och läser din blogg. Tänkte därför ställa en pedagogisk fråga till dig. Det är så att jag inte alls gillar getingar och spindlar, och om det kommer in en sådan försöker jag skyndsamt smälla ihjäl den med en flugsmälla! Framåt terminsstarten brukar det alltid dyka upp en eller annan geting i klassrummet! Hur ska jag göra då? Är det verkligen lämpligt att bara slå ihjäl ett djur inför klassen sådär? Min egen lågstadielärare hade en flugsmälla hängande i ”sitt” klassrum, och drämde väl ihjäl både flugor och getingar med den, men det känns som att pedagogiken har gått framåt lite nu;). Man vill ju inte sända ut fel signaler om hur man förhåller sig till djur! Hur gör du när det kommer in en geting/fluga/spindel i klassrummet? Skulle du döda den? Har det hänt någon gång? MvH Lisa

Hej Lisa!

Först och främst vill jag tacka dig för din intressanta, dock svåra fråga. Jag känner igen mig själv i din beskrivning, då jag är livrädd för kryp och framför allt maskar. Precis som du har jag därför svårt att alltid handla efter aktuella pedagogiska principer, som tydligt uttrycker att människans påverkan på naturen skall vara en av de centrala delarna i ämnen som till exempel biologi. Om vi just tittar på kursplanen för biologi kan svaret på din fråga tyckas givet då ”eleverna skall ges förutsättningar att hantera praktiska, etiska och estetiska valsituationer som rör hälsa, naturbruk och ekologisk hållbarhet. ” (LGR 11, s. 112). I flera kursplaner finns riktlinjer där diskussioner om människans handlingar mot natur och därmed ekologisk hållbarhet är viktiga delar för berörda ämnen. I läroplanen för förskolan är samma frågor ett av de stora prioriterade områden vilka resten av dokumenten kretsar kring.

Just getingar kan vara farliga om de sticks, vilket jag tycker att barnen borde få lära sig. På samma gång tål de att påminas om att getingar överlag inte ger sig på en. Dock kan de anfalla en om de känner sig hotade. Detta berättar vi för barnen nu när en och annan geting finns ute.

För bara någon vecka sedan kom en mycket entusiastisk fyraåring springandes fram till mig med händerna fulla av maskar, stora och små, feta och klibbiga. Barnet ropade lyckligt ”Titta, fröken! Titta så mycket maskar!”. Min ytterst opedagogiska och rent reflexmässiga svar var ”Fy va äckligt!”. Barnet tittade då upp på mig med stor besvikelse i ögonen och konstaterade ”Nej, de är fina!”. Precis det jag borde ha sagt.

Den vuxna makten

Istället för att ta välbehövlig fyraveckors semester bestämde jag mig för att jobba på sommarförskolan i till och med nästa vecka. Det är okänd personal, nya barn, ny förskola och en mycket trött Bella som ska ta in allting och göra en bra sak av allt det hela. Jag har alltid älskat att jobba på sommaröppna förskolor. Det är ingen enkel uppgift att göra sommaren för de barn som inte kan vara lediga till en rolig och äventyrlig upplevelse, men en oerhört viktig sådan.

Dessutom älskar jag att lära känna nya barn och gå igenom smekmånaden då allt jag säger är nytt, busigt, spännande och klokt. Jag älskar att få även de allra blygaste barnen att knyta an till mig, att utforska och inspirera tillsammans och förhoppningsvis utmanas i min pedagogroll. Och utmanande har det varit, tro inget annat.

Det är lätt att tro att lek med duplo är problemfritt och bara på skoj. Dock tenderar de allra flesta lekar att finnas till för bearbetning och avlastning. På gott och ont.

Under gårdagens duplolek fick dessa figurer inte vara med. De slängdes åt sidan med kommentaren ”Vi gillar inte mörka människor”. Helt plötsligt kändes det som att min vanliga metod att enkelt fråga ”Hur menar du då?” var mycket tramsig. Istället plockade jag upp figurerna och började leka med dem på mycket dramatiserande sätt. Efter ett tag blev dessa innan mobbade figurerna plötsligt eftertraktade. De var ju till och med roliga!

Och ännu en gång fick jag lära mig vilken makt vi vuxna faktiskt har.

lektion.se – min räddare i nöden

Jag vet inte hur många sena kvällar jag frustrerat försökte komma på en briljant aktivitet till jobbet eller praktiken. Som helt grön i läraryrket är det lätt att bli överväldigad av alla måsten, av ens egna ambition och vilja att uppnå så mycket på en gång. Lägg till alla de långa, ej greppbara och alltför många planerna (bl.a. läro-, verksamhets- och likabehandlingsplanen) vi lärare är bundna att förhålla oss till och direkt använda oss av och du får en sönderstressad lärare som håller på att gå in i väggen.

Tack vare min underbart inspirerande handledare Hanna som lärde mig vad hårt arbete och kunskapstörst faktiskt innebär, upptäckte jag en fantastisk sak. Jag behöver inte uppfinna hjulet en gång till. Det mesta jag gör har någon annan förmodligen gjort och om jag har tur har den någon delat med sig av sin kunskap. Jag upptäckte nämligen en av de största lärarsajter – lektion.se. Där finns alla möjliga slags tips, mallar, detaljerade lektionsbeskrivningar, temaarbeten, metoder och så mycket mer i alla ämnen och för alla åldrar. De finns tack vare alla fantastiska lärare som tar sig tiden att dela med sig och föra kunskapen vidare.

Hur gjorde lärare innan internet fanns?

Vår favoritko

När inspirationen och orken på jobbet tryter tar jag till alla slags fuskmetoder jag kan komma över. Busa extra mycket, kittlas, dra igång olika pysselprojekt eller spontant dansa/sjunga/ha teater. Under rytmikpasset handlar det mer om att ta hjälp av andra. En av mina och barnens absoluta favoriter är Mamma Mu .

Jag kan ännu komma ihåg barnens reaktioner när de fick höra ”Ketchup ska prutta” och ”Svarta grottan” för första gången. Här snackar vi om skräckblandad förtjusning och fniss gånger tusen! Sedan dess har skivan ”Mamma Mu – Visor för hela kroppen” gått varm i perioder. Numera kan barnen så gott som alla sånger utantill, både text och rörelser är automatiserade. De sitter djupt in, vilket är fantastiskt att se!

Foto: Hjelm förlag 

Skivan finns att köpa för en dryg femtiolapp på både Bokus och Adlibris, men ni kan även låna den på de allra flesta bibliotek! Spring och införskaffa en underbar skatt med vår favoritko!

Tonvikt på rytmik

En sak jag saknade under min utbildning, i både förskolan och skolan, är användningen av alla sinnen i lärandet. Som förespråkare för Gardners teori om multipla intelligenser tror jag stenhårt på att vi alla lär på olika sätt. Jag är dock väl medveten om att förskolan och skolan som system sällan tar vara på detta tankesätt, vilket enligt mig har försvårat och fortfarande gör det svårt för många. Därför vill jag passa på att slå ett extra slag för olika slags lärandemetoder, vilket åtminstone vi i förskolan är skyldiga att göra.

Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama. Lpfö 98, rev. 10

Under lärarutbildningen hade jag den stora äran att bli inspirerad av Ann-Marie Engelholm. Det är mycket tack vare henne jag idag jobbar med rytmik och för hennes arv vidare till nästa generation. Det är Ann-Marie som med sin enorma passion för musik och rörelse, sin otroliga undervisningsförmåga och idérikedom som har sått ett frö hos mig. Ann-Maries metoder borde anammas av många fler. Hennes böcker ”Temasamlingar med tonvikt på Rytmik för förskola och lågstadium” och ”Anne-Maries rytmikrecept” borde vara obligatorisk litteratur för alla som jobbar med barn. Har ni inte råd att köpa dem, finns de att låna på de allra flesta bibliotek.

Mera experiment i förskolan!

Det har varit alldeles för lite pedagogiksnack här på sistone, trots att jag är fullt medveten om att många verksamma lärare följer bloggen. Det ska det minsann bli ändring på, kan jag lova!

Jag har många osammanhängande planer på att lite smått ändra bloggens inrikting åt det rent pedagogiska hållet, då jag vet att många andra med mig är i stort behov av att diskutera detta breda ämne, dela med sig av tips och idéer, blöta och stöta tillsammans.

Men innan dess vill jag passa på att slå ett slag för två områden som ofta (liksom genus) glöms i förskolan. Nämligen naturvetenskap och matte. Det är aldrig för tidigt att så små frön och hjärntvätta ungarna med att NO och matematik faktiskt kan vara hur kul som helst och något alla kan vara bra på.

Därför vill jag att ni läser, skriver ut och använder er av Susanne Stålbergs examensarbete. Stålberg bjuder oss på ett arbetsmaterial på C-nivå (för er akademikernördar) som är fullt av värdefulla tips redo att kopieras och användas rakt av. Jag har använt tio av dem under vårterminen och the kids love them! Och jag älskar att kunna läsa upp följande rader ur förskoleplanen och veta att de följs i allra högsta grad!

Förskolan skall sträva efter att varje barn […]

• utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla

upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama,

• utvecklar sin förmåga att bygga, skapa och konstruera med hjälp av olika material och tekniker,

• utvecklar sin förmåga att upptäcka och använda matematik i meningsfulla sammanhang,

• utvecklar sin förståelse för grundläggande egenskaper i begreppen tal, mätning och form samt sin förmåga att orientera sig i tid och rum

• utvecklar förståelse för sin egen delaktighet i naturens kretslopp och för enkla naturvetenskapliga fenomen, liksom sitt kunnande om växter och djur (Lpfö 98, rev. 10)

Myten om den skadliga förskolan

Debatten om huruvida förskolan är meningsfull eller inte för de allra minsta verkar ha blosst upp igen. Allt tack vare den så kallade relationsexperten Eva Rusz.
I Evas debattartikeln ges en väldigt dyster bild av förskolan. Eva skräder inte orden för att få förskolan att framställa som en verksamhet där barn far illa och närmast lämnas till sitt öde på grund av egoistiska föräldrar. I Evas värld verkar allting svart eller vitt, och i detta fall mycket svart.

Jag blir inte det minsta förvånad av att Eva använder sig av anknytningsteorin för att argumentera för sin sak, alltså att förskolan är skadlig för barn under två år. Anknytningsteorin ska absolut inte underskattas, tvärtom. Men den är problematisk på så många plan att det skulle ta mig en hel avhandling för att bara komma in på det hela. Teorin går i korta drag ut på att det lilla barnet behöver en primär förälder (läs: mamma) under sina första levnadsår som det kan knyta an till och därmed bli starkt i sig själv.
Samma teori ger inga förklaringar kring barn som föds och växer upp i familjer med mindre socialt kapital, för att inte tala om trasiga sådana. Till skillnad från Eva tar jag inte saker ur luften. Till exempel är Statens Folkhälsoinstitut en utmärk källa som bevisar att en bra förskola med utbildad personal främjar barn utveckling. Barn som rapporten omfattar är från 12 till 40 månader gamla och förutom en tydlig förbättring av bland annat språklig utveckling visar rapporten att förskolan är en verksamhet som bidrar till att jämna ut skillnader mellan barn med olika sociala och ekonomiska förutsättningar.

Om ni inte tror på mig eller någon myndighet kan professor Gunni Kärrby med många, många forskningsår bakom sig stå för slutsatsen att förskolan är bra för barn.

Så innan ni påstår att alla barn gråter vid lämningar, att förskolan är en dyster, skadlig plats eller att anknytningsteorin är svaret på livets alla problem, läs på, gärna vetenskapligtbaserade och någorlunda aktuella texter. Då kan vi föra en ärlig diskussion som är verklighetsförankrad och sluta att föra farliga fördomar vidare.

Gissa mitt kön

Vem är pojken och vem flickan?
Who cares?!

Ibland kan det kännas som allt mitt slit och tjat kring genus och jämställdhet är förgäves. Men när vi i fredags hade spontan maskerad behövde jag inte tvivla längre. Alla kunde klä ut sig i vilka plagg de än ville utan att deras val förminskades, förlöjligades eller ens ifrågasattes. Och det är precis vad genus ska handla om!

Ojämställt i universitetsvärlden

Det första jag gör på morgonen är att slå på TVn. Allt medan jag klär på mig, äter frukost eller borstar tänderna surrar SVTs morgonprogram i bakgrunden. Att lyssna på nyheterna innan jag går ut och börjar min dag är en av de viktigaste vardagsrutinerna jag har. Så när jag imorse drack mitt morgonte fick jag under Västnytts sändning höra tre ord som genast fick mig att titta upp och höja volymen. Nämligen ”ojämställt” och ”Göteborgs Universitet”.

Mina sju terminer på Göteborgs Universitet och lärarutbildningen har varit inspirerande, utvecklande och hur roliga som helst. Men det var även under de åren som Göteborgs Universitet och utbildningsnämnden blev ett ställe där strukturella skillnader mellan män och kvinnor blev glasklara. Ett av många exempel är att våra överlag kvinnliga seminariledare hyllade aktuella forskare som nästan uteslutande alla var män.

Nu har två forskare, Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn, bekräftat mina erfarenheter. Enligt deras senaste rapport ”sitter männen på flertalet ledningspositioner i annars kvinnodominerade Utbildningsvetenskapliga fakulteten och på Naturvetenskapliga fakulteten premieras de manliga forskarna”. (Källa Västnytt, SVT).

Den sneda fördelningen kring tjänsterna beror på normen om att kvinnor inte är lämpliga som förskare, för att de är just kvinnor. Att distansera kvinnor från framstående positioner är enligt författarnas analys en pågående trend. Vill du veta mer, gör som jag och läs hela rapporten ”Jämställda fakulteter”!

Förresten…

… så hade vi Pippikalas idag.

Den här bjuder jag på!

I did it!

Igår kom jag hem  klockan 20.30. En timme senare somnade jag och sov ända till sju imorse. Vi kan väl konstatera att mitt genusföredrag tog musten ur mig en smula.

Själva föreläsningen tog 45 minuter och var otroligt givande! Jag var skakig i rösten till en början, men det gav sig när orden bara kom av sig själva. Jag glömde att ta upp ett par saker, men pratade desto mer om andra.

Med hjälp av den aktuella forskningen, läroplanen och framförallt den här bloggen påminde jag om att genus är en del av vårt uppdrag. Att det är ett viktigt område som vi inte kan välja bort och att vi är tvungna att aktivt motverka stereotypa könsroller. Jag berättade om att forskning efter forskning visar att vi måste bli bättre på jämställdhetsarbete i stort, då vi idag bidrar till att befästa den trånga genusmallen. Jag gav praktiska genustips och avslutade med att berätta om nyttiga genusmedvetna böcker för barn, föräldrar och personal. Den långa listan med alla dessa böcker kommer att publiceras på vårt portal för att kunna nå ännu fler!

Jag älskade att prata om genus! Det dagliga tjatet som mina kollegor får utstå har gett resultat och jag önskar att jag kunde tjata på fler! Det bästa av allt var att jag inte alls blev dumförklarad som jag fruktade, utan fick fantastiska kommentarer av så många!

Föreläsningens övergripande syfte var att väcka tankar och inspirera, men att framför allt visa vad våra fördomar har för konsekvenser och visa hur viktiga vi förskollärare är.  

En mycket nöjd Bella

Du, jag och Loreen

När en jobbar med barn är det helt och hållet omöjligt att inte knyta an till vissa av dem. Det är galet hur mycket känslor dessa fantastiska varelser väcker i en och sådan kärlek som jag känner mest hela tiden går inte att beskriva med ord. En enkel fråga som ”Bella, vad gör du?” från en liten tvååring som för bara några månader sedan knappt kunde prata för att inte tala om att använda tvåordssatser kan få mitt hjärta att slå dubbelslag. Att se hur mina ord, men framför allt handlingar kan hjälpa ett barn att nå det där nästa steget är fanimig ren och skär kärlek.

De som känner mig vet att en av mina största kärlekar i livet, förutom barn, är musiken. Jag har dansat så länge jag kan minnas och tillsammans med musiken kan jag bli vem som helst, befinna mig var som helst och vara hur stark som helst.
På mitt jobb har jag den fantastiska äran att lära känna, ta hand om och bidra till att utveckla en underbar kille på 2,5 år. Redan under hans inskolning blev det tydligt att vi två delade kärleken till musiken. Rytmen, dansen, sången. Samma 2,5-åring ber mig nästan dagligen att sätta på ”sik” (musik) och vi rockar loss tillsammans som om morgondagen inte fanns.

Under mellanmålet blev det så där tyst och tråkigt som det ibland kan bli när alla diskussioner har tagit slut och vi alla är för upptagna med att äta. Jag tar då fram min mobil, går in på youtube, hittar Loreen och hennes ”Euphoria” och klickar på play. 2,5-åringen skiner upp som en sol och som på order börjar hans axlar och huvud röra sig i takten med musiken. Ganska snart börjar han nynna och sjunga med i vissa ord. En minut senare sitter vårt sällskap, som hittils mest iaktog oss som om vi vore världens största dårar och ler. En trummar med sin gaffel, en annan skakar på armarna och ännu ett barn nynnar för fullt.

När låten är slut för tredje gången är det dags att duka av och 2,5åringen måste bytas på. Istället för att avbryta den magiska stunden räcker jag över min mobil till honom och han tittar på Loreen som om hon vore Jesus. Blöjan hinner bytas innan låten är slut för andra gången men vi fortsätter att sjunga.

Och någonstans vet jag att om sisådär 15-20 år kommer samma kille att gästa Idol och säga ”Men min fröken tycker att jag sjunger bra!”. 

Och det känns för jävla bra.

Min personliga genusbibel

Det finns inga tjejbestämmare” heter Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi som är någorlunda genusintresserade redan vet och det samtliga studier visar på – nämligen att ”förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa”. (Eidevald, 2009).

Eidevalds analyserar i sin avhandling utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att ”flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang”. Enligt Eidevald arbetar förskollärarna aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer. (Eidevald, 2009).

Om man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel. Nämligen Eidevalds bok ”Anna bråkar” som tar hjälp av ovannämnda avhandlingen. Redan i början betonar Eidevald jämställdhetsarbetets betydelse i förskolan och hans argument är, om än välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplan, att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte där och det ifrågasätts av Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat gör han upp med kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen ”Flickor, pojkar och pedagoger” skriven av Kajsa Wahlström och ”Genuspedagogik” av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompesatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de välbeskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag först tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen ”Förskolan” kritiseras Eidevalds bok för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just bristen av praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process men mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Förlåta och glömma, eller?

Idag fick jag en mycket intressant fast ack så svår fråga av en trogen läsare. Vi lärare har nämligen inte något givet forum à la Familjeliv att avreagera oss och inte minst reflektera tillsammans på. Därför är de få lärarbloggar i vårt avlånga land av enorm nytta och jag är glad att få vara en av dem. Nu till frågan!

Hej jag är bara lite nyfiken på hur du hanterar sura föräldrar på förskolan och om du bara skakar av dig det eller grubblar länge? Reder du ut det med föräldrarna när du tycker dig blivit orättvist behandlad eller låter du det vara? Jag råkade nämligen ut för en suris idag och jag funderar ibland på att kräva ursäkter av föräldrar med dålig attityd. Jag tänker att vi inte ska behöva stå och ta emot en massa skit bara för att någon har en dålig dag och vill avreagera sig. På något vis känns det ibland som att föräldrar inte fattar det här med att det kan bli lite tok ibland (idag hade ett barn på sig ett annat barns byxor då de klätt sig själva, mamman hade inga problem med detta utan det var en helt random förälder som blev otrevlig och tyckte att ”varför har han på sig hennes byxor de är väl märkta” skitsur var hon!)
Hur gör du? Ska man känna att man aldrig kan säga något och ska föräldrar ha makten att behandla en hur som helst. Jag svarade att de klär av sig själva och att kläderna ibland hamnar fel men hon tyckte att eftersom de var märkta så skulle det inte vara ett problem.

Först och främst, tack för din fråga! Trots min mycket ringa erfarenhet av läraryrket har jag lyckats snappa upp en mycket viktig sak i arbetet med människor i stort. Speciellt de människor som lämnar över det värdefullaste de har är mycket intressanta att möta.
Det kommer alltid att finnas de som tycker att det jag gör är fel. De kommer att finnas gott om dem som ifrågasätter varenda sak jag säger, gör eller vill uppnå. Detta trots att vi egentligen har samma mål och i det här fallet är det barnens bästa. Sedan kommer det lyckligtvis att finnas en och annan som uppskattar ens hårda slit och när det är barnen själva värmer det lite extra i hjärtat.
Jag har mött en hel del mycket otrevliga människor i jobbsammanhang. Vissa har varit så pass elaka att jag började ge upp hoppet om mänskligheten. Jag har blivit förminskad, ignorerad, skrattad åt, kallad för lögnare och så vidare.
Ibland stod jag på mig och gav igen med samma mynt vilket ändå fick mig att framstå som skurken. Det är svårt att argumentera när ord står mot ord och oftast får personalen betala ett alltför högt pris då kunden, i detta fall föräldern alltid rätt.
Oavsett hur rätt en anser sig ha är vissa människor inte värda att lägga energi på. Hur sorgligt det nu må låta tror jag att vi vinner mer på att svälja vår stolthet och låta det bero. För mig funkar det väl ganska illa. Jag tar åt mig allt kritik, hur icke konstruktiv den än må vara. Jag grubblar ett tag för att sedan försöka reda ut situationer där jag har blivit illa behandlad.

Kom ihåg att det aldrig, aldrig handlar om dig. Om någon ger sig på dig mår de förmodligen så pass dåligt så att de inte ens har förmåga att se sitt eget handlande som negativt. Sänk dig aldrig till deras nivå, utan höj ditt huvud och räkna till tio. För du vet hur duktig du är, att du gör skillnad och i slutändan är det absolut det bästa du kan göra av situationen. Att lita på dig själv.

Den kommunala barn(om)sorgen

Det som Skäggige dagisfröken skriver om i sitt senaste inlägg känns som en mindre bra Kafkaroman. Fast på riktigt. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner för att banka hårt på någon. Som om det skulle lösa något för våra underbara barn.
Situationen på våra förskolor runt om i landet börjar allt mer bli lik den som beskrivs, samtidigt som personalen av tystnadslikt till arbetsgivaren, dvs. kommunen, inte får klaga offentligt. Samtidigt ska vi lova barnens bästa, världens bästa förskola och mörklägga miserabla förhållanden.

Hos oss kör vi fortfarande på och reflekterar inte så värst mycket. Men det är när pedagoger med stort integritet, som Skäggige dagisfröken sätter ord på hela det här skämtet även kallad konsekvens av politiska beslut som det slår mig på riktigt. Så här kan vi ju inte ha det!

Höj era röster där ute för barnens bästa!

En bok för alla?

Alla som jobbar med barn har en skyldighet att kritiskt granska det material de väljer att använda sig av. Inom skolans och förskolans värld är lagen om diskriminering tydlig. För mig är det självklart att materialet som används i förskolan och skolan inte ska diskriminera någon utifrån kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Dessutom måste vi som jobbar inom dessa verksamheter arbeta aktivt förebyggande mot diskriminering.

Idag hittade jag ”Barnens ramsbok” i personalrummet. Boken är sammanställd av Gertrud Widerberg och illustrerad av Tord Nygren. Trots att ramsor och illustrationer i boken ser ut att ha några decennier på nacken är bokens utgivningsår intressant nog 1994. Alltså inte någon gång på 40- eller 50-talet som jag först trodde. Detta faktum samt att boken finns tillgänglig att köpa på bland annat Adlibris tyder på att vissa verkar tro att boken har ett visst värde.

Om ni tittar på slumpmässigt utvalda sidor från ovan nämnda bok förstår ni nog vart jag vill komma. Boken är fylld av liknande beskrivningar av manligt och kvinnligt som tydligt vänder sig till barn och mer eller mindre säger hur de ska vara.

 

Behöver jag ens säga att boken förpassades till ett mörkt hörn där den hör hemma?

I Pippis spår

Nyss hemkommen från ännu en lång studiedag reflekterar jag över allt mina kollegor och jag faktiskt hann med. Äntligen lyckades vi pricka av några mindre roliga administrativa uppgifter för att sedan bland annat diskutera hur vi ska fortsätta med vårt Pippi-tema.

Vi analyserade vilken skillnad den fantastiska karaktären har gjort med våra barn. Pippi har nämligen hjälpt oss med mycket genom att bara vara Pippi. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att vi tack vare henne idag har starka, trotsiga, ifrågasättande barn som vågar det mesta. Även vi pedagoger verkar ha inspirerats av Astrids Lindgrens beundransvärda Pippi. Även vi har blivit klokare, busigare, starkare.

Kvällen avslutades med en rejäl ommöblering på avdelningen. Vi brukar göra det då och då, mina kollegor och jag. Efter att ha observerat, diskuterat och analyserat barnens användning av leksaker och material gör vi om. Vi flyttar och slänger och ibland köper vi in nytt. Vi frågar oss vilka leker med vad, hur ofta och på vilket sätt. Byter de gärna eller fastnar de i samma lekar? Leker flickor och pojkar tillsammans och med samma leksaker? Om inte, varför? Vad kan vi göra för att miljön ska bjuda in till lek och därmed lärande?

Frågorna är många och tiden knapp. Dockhuset hamnar till slut i pysselrummet bredvid legot. Böcker och leksaker som stoppar människor i traditionella könsfack åker i soppåsen tillsammans med andra spöken från 50-talet. Istället blandas det fritt bland djur, bilar, tåg och dockor.

Och som grädde på moset gör vi en beställning på nya pedagogiska saker till våra fantastiska barn. Allt från barnanpassade instrument, till pärlor i alla slags färger och former, till sorteringsset och könsneutralt lego beställs. Hos oss ska barn växa. Barn ska bli till individer. Inte kön.

Vi vill erbjuda våra barn ett härligt smörgåsbord av utvecklingsmöjligheter och fördömer åsikter som att ”kvinnor av naturliga skäl hellre vill baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur.” (http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor).

Det är starka Pippibarn vi vill ha, inte reproducerade minivuxna intryckta i segregerade könsmallar.

Klokt om skolan

Istället för att sova passar jag på att uppdatera mig om olika tankar kring läraryrket och läget i skolan. För vem behöver sömn egentligen när det finns så mycket information att ta in?

Den ena reformen efter har den andra genomförts i alltför snabb takt och utan egentlig betänketid. På kort tid har mycket förändrats, allt från lärarlegitimation (för vem och varför egentligen?), yrkesprogram på gymnasiet vars elever inte längre kan studera på högskolan, ännu en gång ändrad lärarutbildning till en helt omgjord betygsskala.

Allt detta är verk av vår utbildningsminister som är hatad av lärarkåren. Kåren som bedriver hans beslut. Någonstans rimmar det illa. Jag ser hur lärare i vårt grannland Finland inte behöver skämmas för sitt jobb och istället hyllas för sin insats som inte ifrågasätts av beslutsfattare.

Jag läser om friskoleverksamheten som bidrar till ökad segregation. Jag får tips om människor som beundrar sina lärare och vittnar om hur viktiga de har varit för deras utveckling som elever, men framallt människor (tack för det, Elsa!)
På en av de allra första föreläsningarna på lärarutbildningen fick jag och ca femhundra andra blivande lärare höra att vårt yrke är världens viktigaste. Dagar som dessa får jag påminna mig själv om att det, trots allt, faktiskt är precis det mitt yrke är.