Arkivet för kategori: ‘Personligt’

”Se till att njuta!”

I maj börjar jag jobba igen och just nu kretsar det mesta kring just det. Jag har njutit av att vara hemma med mina troll och jag har längtat bort. Jag har saknat kollegorna, samhörigheten och ett sammanhang som inte inkluderar trollen. Jag har längtat efter att få klä på mig min professionella del av jaget och jag har bävat inför det och oroat mig över hur inaktuell jag har blivit.

Nu närmar sig den stora dagen och det enda jag hör till höger och vänster är ”Njut!”. Nästan panikartat låter det och kommer ofta tillsammans med ett par utspärrande ögon så att jag verkligen inte missar budskapet. Jag inser ju att den här tiden aldrig kommer tillbaka och jag börjar känna mig pressad för det är svårt att njuta. Det är svårt att uppskatta vardagen som just nu bjuder på två rejält förkylda troll. Efter alla turer kring magsjuka och utvecklingsfaser är det svårt att hitta det där som heter att njuta och carpe diem och rosafluffig bebisgos.

Men när solen väl bestämmer sig för att skina och trollen har sina härliga stunder då är livet underbart och jag njuter för fullt. Då andas jag in den friska vårluften, borrar min näsa i trollens hår, kramar dem många gånger om och tänker att det är bra härligt ändå. Där och då är det bara vi fyra som existerar och jag har precis allting jag någonsin skulle tänkas behöva.

Trollen 9-12 mån3

Carpe diem, eller vad?

En stulen bildlista

Jag är så fräck att jag snor den här listan från Erika. Listor är perfekta lösningar på brist på blogginspiration om ni frågar mig. Särskilt sådana som ger ett tillfälle att visa upp fina bilder.  Alla vet ju att de allra flesta blogginlägg blir bättre med en bild eller två.

En skärmdump på din skrivbordsbakgrund på datorn:

Namnlös

Jag är allergisk mot oreda så till den grad att jag tydligen rensar allt som råkar hamna på min alltid väldigt privata skrivbordsbakgrund. Det må ta några extra klick att ta sig till de mappar jag vill åt, men det är helt klart värt det för jag vill inte att något ska täcka en underbar påminnelse om hur små trollen faktiskt var för inte alls länge sedan.

En bild på dina snyggaste skor:

IMG_1272 (1024x683)

Mina röda bröllopspumps från Menbur med öppen tå är överaskande bekväma och ursnygga, värda varenda krona och alla timmar jag tillbringade på Google på jakt efter dem.

En bild på en fantastisk människa:

Adam och trollen 5 veckor

Med risk för att låta klyschig men så klart min man. Varje gång någon frågar mig hur jag hinner träna/göra mig fin/ha ett liv svarar jag alltid ”För att jag har en bra man”.

En bild på någonting du kan mycket om:

DSCN2083

Trädgårdsarbete. Jag är mäkta stolt över vår fina trädgård som jag byggt upp från grunden och varje vår längtar jag efter att få gräva ner fingrarna i jorden, plantera nya skönheter och glädjas åt trogna överlevare.

En bild på en förebild:

oscar01005

Meryl Streep. ”No one has ever asked an actor, ”You are playing a strong minded man”. We assume that men are strong minded. Or have opinions. But a strong minded woman is a different animal.”

En bild på någonting du vill lära dig mer om:

Experiment

I princip allt som har med pedagogik att göra, men speciellt spännande experiment! Det går inte att bli färdiglärd, det är då ett som är säkert!

En bild på något du är ruskigt bra på:

DSCN3127

Inte för att skryta men jag är grym på tt baka bröd, speciellt surdegsorten.

En bild på en artist du lyssnar mycket på:

 laleh

Lales ”Du följer med mig” var den första låten Adam och jag dansade till som man och hustru. Jag lyssnar på Laleh minst en gång om dan. Går det att inte älska den här människans röst, musik, utstrålning, allt?

En bild på ett utav dina tjusigaste plagg:

B&A_IMG_1266 (683x1024)

Jamen, min bröllopsklänning så klart.

En bild på din favoritblomma:

DSCN3481

Rosor, inget slår rosor.

Vi vänder blad

Ja, jag var ju rätt dramatisk igår. Jag är ofta det. Att bryta ihop och komma igen är jag också bra på. Och vet ni vad, det går inte att säga upp sig från jobbet som förälder och fru. Inte hur som helst i alla fall. En kan bara göra sitt bästa vilket var exakt det jag gjorde idag. Jag vände blad.
Trollen 6-9 mån

Det är tur att det finns så många fina blad också.

Ge mig glass, tårta och en påse chips!

Om vi ska vara helt ärliga, och jag föredrar att vi har det så, är livet i fröken Bellas familj allt annat än en dans på rosor just nu.
Jag har varken lust, ork eller tid att sammanställa en tillräcklig rapport om trollens vecka heller. Låt oss göra en kort (men förj*vlig) historia ännu kortare. När magsjukan äntligen bestämde sig för att lämna vår familj åkte trollen och jag på förkylning från helvetet. Ingen äter eller sover. Ingen är glad och trollen har så svårt för att andas men vill samtidigt ha nappen. Och bli burna båda två. Mycket logistiska omöjligheter där…

Nu mår jag så dåligt att jag bara vill bara tycka synd om mig själv och hetsäta. Ätstörningstankar har jag inte haft på bra länge, bara ännu ett tecken på hur illa det är. Om jag inte får sova ikväll/inatt heller tror jag att bestämt att jag säger upp mig från jobbet som förälder och fru som jag ändå missköter.

Snö? Nej, tack!

Är det bara jag som tycker att snö efter jul är så otroligt onödigt? Förutom när det gäller skidsemester då förstås. Det blir inget foto från dagens promenad för vet ni hur tungt det är att köra en tvillingvagn med två sexmånaders bebisar i? Addera då en oplogad och osaltad landsväg. Dagens promenad gick ut på att överleva.

Väderguden, jag är inte imponerad! Inte det minsta. Tillbaks med regn och fem plusgrader, tack.

P.S. Dopklänningarna är här och jag är lyrisk! Det kommer att bli världens finaste dop ever och jag kommer att gråta floder. D.S.

Dopstress och annat viktigt

Trollens dop närmar sig med stormsteg och nu är det hög tid att ta tag i det. Att hitta två dopklänningar i rätt storlek och färg, som är unika men ändå hör ihop, med minimalt med spets och annat gulligull och som inte kostar skjortan visade sig nästintill omöjligt. Min ångest började bli svårhanterlig och jag övervägde att betala en skamligt stor summa för två enkla och tråkiga klänningar, när jag i sista stunden kom på min gamla fiende Tradera. Ett mirakel skedde och där fanns två klänningar till salu som uppfyllde alla ovanstående krav. Nu gällde det bara att vinna budgivningen av båda (!). Efter svordomar, handsvett och paniktryckning av F5 är nu klänningarna våra. Priset ökade dock markant, men den där detaljen låtsas vi inte om. Nu ska vi bara komma på vad vi ska bjuda över 40 gäster på, hur vi ska inreda församlingslokalen och inte minst när i hela friden vi ska hinna göra allt det… Genomförandet av vårt bröllop med 70 gäster känns plötsligt som piece av cake.

Jag har haft, som ni säkert märker, svårt att finna lust och tid till blogga ordentligt igen. Med ordentligt menar jag minst ett inlägg om dagen. Mest har jag skämts över den totala bristen av seriösa debattinlägg och den enorma fokusen på mitt liv som mamma. Jag har levt i någon slags gråzon och velat fortsätta nischa min blogg genom pedagogik- och genusfrågor, men inser att om den här bloggen ska överleva krävs en ordentlig omorganisation. Från och med nu är bloggen min cyberdagbok tills vidare. Förhoppningsvis stannar ni kvar. I annat fall titta in igen om ett år eller femton.

Förutom trollen går mitt liv just nu ut på att hitta min gamla kropp igen. Både till utseendet för jo, jag bryr mig men främst till dess funktion. Jag vill kunna trivas i min kropp, titta på min mage utan att vilja dö och genomföra långa löprundor med ben och hjärta som orkar. Därför kommer det att förutom bebisar även pratas en hel del om träning här. Så, nu var även det sagt.

Bloggen kommer att förändras på ett till sätt. En ny kategori, som jag ännu inte vet namnet på ska tillkomma. Mina dagar som föräldraledig tvillingmamma går ut på att gå. Gå barnvagnspromenader, två gånger om dagen, flera kilometer åt gången och då hinner jag ju tänka på en hel del. Och se en massa, både fint och fult. I den nya kategorin kommer det att finnas bilder tagna av min finfina Canon 600D och fyllas på med alla de tankar som dyker upp under promenadens gång. Förhoppningsvis kommer jag igång med bloggandet mer då när jag har en bild från fina Bohuskusten att bjuda på.

Ode till min kropp

Så länge jag kan minnas har jag varit missnöjd med dig. Det är alltid någon del av dig som jag har velat ändra på, trolla bort, göra mindre eller större. Vi har bråkat, som vi har bråkat! Kommer du ihåg den där gången på dansen när du bestämde att genrepet var slut och mitt knä gick sönder? Eller när jag trodde att det var en bra idé att träna sex dagar i veckan, två gånger om dagen? Vårt svartaste minne är året då jag svimmade titt som tätt, du orkade inte med och ingen förstod varför.

Ännu idag har vi våra konflikter. Men idag är jag dig tacksam, vilket jag inte har varit på samma sätt tidigare. Trots bristningar och den lösa huden på magen, min stora balkannäsa och de extra kilona som vägrar försvinna är jag dig tacksam. Du har gett mig så mycket och det är först nu jag förstår det. Du har gjort det möjligt för mig att träna inte mindre än tre sporter, ägna mig åt min livspassion dansen i många år och det finaste du har gett mig är mina tvillingar. Du har stått ut med år av bulumi, många sena nätter med alldeles för mycket alkohol och alla helgfrosserier. Jag behandlade dig som skit så många gånger men du gav sällan tillbaka. Du hjälpte mig att bära två barn i 39 veckor och tillät mig en alldeles underbar återhämtning.

Idag var det du och jag igen. Den här gången i spåret. Och du svek mig inte. Tvärtom. Du gav mig spänst, styrka och gjorde att både bäckenet och knät höll. Vi samarbetade och vi njöt. Och vi bestämde för att ses i spåret snart igen. Om och om igen.

Tack bästaste kroppen för att du har tagit hand om mig. Nu ska jag ta hand om dig!

Hej då 2013!

IMG_1875 (1024x683)

Svårt det där med att få alla fyra på bild. Här försöker Arvid stoppa hela sin hand i munnen.
IMG_1874 (1024x683)

Adam tittar bort och Arvid kämpar på.
IMG_1876 (1024x683)

 Nåja…  Gott nytt år alla fina!

Jullängtan, var är du?

Det är nu mindre än en vecka kvar till julafton (!) och de härliga julkänslorna jag brukar drabbas av redan i november är som bortblåsta i år. Jag pyntar och bakar och dricker litervis med glögg, men ingenting händer! Jag har nog insett att trollen är för små för att fatta det fantastiska med jul och då är det helt plötsligt inte roligt längre. Samtidigt bävar jag inför nästa jul då de nog kommer att pilla på allt det fina, glittriga och skimrande och tänker att jag borde passa på och julmysa och pynta som aldrig förr. Men nej, har inte lust och gör det mest på rutin. Jag som älskar jul, vad händer?!

Pratade med en vän som har barn i samma ålder och lustigt nog hon känner hon exakt likadant. Precis som jag är hon så trött att det enda hon kan tänka på är hur jobbigt det är med alla julbestyr. Och så vill jag ju verkligen inte känna! Det är trollens första jul och den ska banne mig bli fantastisk, med eller utan jullängtan! Trots allt tycker de ju att det är så spännande med alla nya dofter (hyacint, nejlika och pepparkakor) och små lampor och stjärnor lite överallt. Och jag tänker att jag måste börja i tid om jag ska lyckas få två jultokiga barn som förstår tjusningen med överdådig julbelysning på tomten, ännu en kruka med doftande hyacint och fin julstjärna samt nya julgranskulor och prydnadstomtar varje år.
Jul 2013

Bara en bråkdel av allt det juliga i vårt hem!

Som en dubbel käftsmäll

För exakt ett år sedan förändrades Adams och mitt liv och vi visste där och då att ingenting skulle bli sig likt igen. Adam kommer ihåg endast små fragment från den kalla decemberkvällen, men jag minns allting som om det vore igår.

Nervös låg jag där med min ännu platta mage och väntade på vårt första ultraljud. Ett ultraljud som förhoppningsvis skulle visa att vårt frö där inne i magen mådde bra och fixa ett par bilder till julkorten. Förutom konstant trötthet som jag bortförklarade med bröllopsresan på Bali, mådde jag utmärkt. Jag kräktes ingenting och magen blev inte större hur mycket jag än putade med den. Var det verkligen ett plus vi såg på graviditetsstickan dagen innan vi åkte till Bali? Vi kanske bara inbillade oss alltihopa? Och hur kan någon verkligen lita på en sticka bara så där?

Barnmorskan som tog hand om oss slog på tv:en som skulle visa vårt lilla frö och med darrande händer drog jag upp min prickiga klänning. Det blev kallt på magen och strax efter såg vi. Inte ett litet frö som vi innerligt hoppades på. Vi såg två livliga bebisar med var sitt starkt tickande hjärta och en tjock skiljevägg mellan. Jag blundade snabbt och sedan såg jag det igen. Klart och tydligt, det gick inte att ta miste på. De var två.

- Ser ni vad jag ser, frågade barnmorskan och där och då sprack jag i ett hysteriskt skratt och upprepade gång på gång ”VA?! Du måste skoja!”. Jag har aldrig sett Adam så chockad där han satt som förstenad, knäpptyst och höll hårt i min hand. I bilen på vägen hem berättade han att han först trodde att det var en spegelbild han såg.

Vi skulle alltså få tvillingar. Två barn. alltså en och så en till. På en och samma gång. Snacka om en att få en käftsmäll rakt i nyllet! Med en gång blev vi så himla oroliga. Vi kom att vara oroliga för så mycket. I början handlade det mycket om det praktiska. Hur skulle vi ha råd med allt det dubbla? Sedan var vi oroliga för att de skulle komma alldeles för tidigt. Vi låg vakna och tänkte hur i hela friden vi skulle räcka till? Skulle vi få hjälp och skulle vi våga be om den? Tänk om vi inte blev bra föräldrar och hur gör vi när båda gråter? Frågorna var många, oron ständig och vakna nätter blev en ritual.

Det var exakt år sedan och ingenting är sig likt. Vi blev välsignade på ett alldeles magiskt och överväldigande sätt. Även om oron är här för att stanna är vi lyckligare än vi någonsin har varit. Och den lyckan, den bara växer för varje ny dag.

Inte det minsta onormal

Fantastiska Nina Ruthström reflekterar idag över mitt senaste inlägg om vårt kämpiga tillvaro som småbarnföräldrar och lyckas ge mig en ny strategi jag så väl behöver! Hon skriver bland annat:

Jag tänker inte säga till någon att njuta av den [småbarnstiden] för det kanske inte alls är speciellt njutbart och varför skall man njuta då? Det kanske bara ger mer ångest och man känner sig misslyckad som förälder om man inte tycker om det. Jag skulle vilja säga håll ut!

Senast idag gick jag och kände mig skyldig över hur tråkigt ärlig och bitter jag låter här i bloggen. Jag oroar mig så för att trollen en dag ska läsa hur dåligt jag mådde under den här första tiden med dem och känna skuld över det. Jag oroar mig för att framstå som en dålig mamma, en som inte orkar och bara beklagar sig. När jag egentligen borde njuta av den här tiden, mysa med mina små troll och bara tycka att allt är underbart. Jag oroar mig för att jag ältar för mycket, istället för att bara rycka upp mig och inse hur lyckligt lottad jag är och sluta gnälla.

Ninas kloka sammanfattning och klockrena analys över den idealiserade bilden av småbarnslivet och mammarollen gav mig precis det jag så väl behövde just nu! Nej, trollen kommer inte att få men för livet av att jag beskriver hur pass kämpigt vi har det just nu. Det som skulle få dem att må dåligt är om jag ljög och framställde vår första tid som rena rama semestern. Hur skulle de kunna leva upp till den rosafluffiga bilden om de själva får barn? Dessutom skiter jag ju egentligen i om jag framstår som en dålig mamma, någon lär ju tycka det ändå hur mycket jag än gör för mina barn. Om det nu är en enda person där ute som känner igen sig i vårt liv och kämpande så är det värt det. Och de som tycker att jag ältar och är en bitter gnällspik kan välja och vraka bland alla förskönande mammabloggar där ute.

Jag är urless på att ständigt ha dåligt samvete, få pikar om än det ena än det andra från andra bättre vetande mammor i min omgivning och mest av allt orkar jag inte ”sminka över allt som är fult” som Nina skriver, för att framstå som en übermor. Tack vare Nina och andra kloka cybermammor och feminister där ute vars bloggar ger mig kraft tänker jag hålla ut och acceptera att livet får vara en jävla storm just nu. För jag är inte det minsta onormal.

Kloka ord och på riktigt hjälpsamma råd

Idag var vi på BVC med trollen. Det var dags för deras andra vaccinering och eftersom den första gick smidigt var jag inte alls lika ängslig den här gången. Trots att vi var sena var trollen på sitt allra bästa humör och vi fick förutom själva vaccineringen även väga samt mäta trollen. Arvid vägde 7535 gram och Benjamin 7565, de är så lika i vikten nu! Båda är dessutom lika långa med sina 67 cm.

Innan vaccineringen hade vi ett långt samtal med vår BVC-sköterska. Jag bara älskar henne, känner jag. Hon inte bara lyssnar, utan hon hör vad vi säger. Hon återberättar det vi nyss har sagt med sitt proffsiga med enkla BVC-språk och liksom kollar om hon har förstått oss rätt. Därefter uppmuntrar hon, berömmer och bekräftar oss i massor och till slut får vi ett par kloka ord och hjälpsamma råd. Hjälpsamma på riktigt, alltså.

Så jag tänkte dela med mig till er som kanske håller på och kämpar med samma saker som vi. Det vill säga mat, sömn, utveckling och sin egen känsla av otillräcklighet.

Sömnen är ett riktigt jobbigt kapitel i våra liv just nu. Även om trollen till en början sover i sina spjälsängar, vaknar de ofta och vill bli burna, tröstade eller få mat. Efter tolv-ett vill de sällan ligga kvar, utan kräver att sova med oss. Det innebär sparkar, rivsår och skrik. Det vill säga inga lysande nätter. Enligt vår BVC-sköterska, låt oss kalla henne kort för G, ser hon inga som helst problem med att trollen sover med oss. Hon tror inte på att vi kan vänja dem vid att alltid behöva oss för att somna och deras skrik och oroliga nätter förklarar hon enkelt med alla nya saker de håller på med att lära sig eller precis har lärt sig. Alla dessa nya intryck, förmågor och även de allra minsta utvecklingsbitarna bearbetas oftast just när de sover. När vi berättade att trollen sällan kommer till ro själva utan får vaggas till sömns blev vår G inte orolig alls. Att de nu för tiden somnar i våra armar snabbt och utan större protester tycker hon låter tryggt och sunt nog. Tids nog kommer de somna av sig själva och tills dess kan vi erbjuda dem vår närhet om det är den som krävs.

Ett annat problem i vår familj just nu är det här med mat. Trollen har svårt att koncentrera sig på mat och vill göra allt annat än att äta, fast de är hungriga. G pratade om att deras tillväxtkurvor ser så fina ut och så länge de gör det finns det ingen anledning till oro. Men hon förklarade det som att bebisar i den åldern har fullt upp med allt annat runt omkring och dessutom har de hunnit lära sig att mat alltid finns. Hon tyckte att vi kunde öka puré-, mos- och grötmängden succesivt för att så småningom fasa ut ersättningen en måltid åt gången.

Det bästa med G är att vi alltid får höra hur fina och välmående trollen är. Idag pratade vi dessutom mycket om mina känslor kring det här med mammarollen, hur jag alltid jämför mig med andra (och inte sällan med dem som bara har ett barn) och den ständiga oron över att inte räcka till. Jag har ett bra tag nu haft dåligt samvete över att jag inte far och flänger som andra i min närhet gör. Jag har varit orolig för att hålla på våra rutiner alldeles för hårt och undrat om trollen inte behöver mer. Kanske vill de ha en mamma som orkar dra iväg med dem och ordna playdater titt som tätt. Även där blev jag lugnad av G. Hon förklarade så fint att trollens värld är så himla liten just nu och ett bra tag framöver. Det är Adam och jag deras behov kretsar kring och inte så mycket mer. När barn känner sig trygga i hemmet, med föräldrarna och i sin lilla, lilla värld kan de så småningom börja utöka den världen.

Alldeles i slutet sade G en sak som fastnade djupt inne hos mig. ”Vi jämför oss ständigt med andra.  Oftast jämför vi oss med kanske tjugo stycken andra och tror att vi bör vara lika bra som alla de tjugo tillsammans. Det kan vi inte och det ska vi inte.”

Så nu suger jag lite till på den karamellen och tänker att vi fixar det här livet bra ändå. På alldeles egen hand. Adam och jag.

Vår plats under solen

Någon gång under våren började Adam och jag fundera på vårt liv och hur markant det skulle ändras i och med trollens ankomst. Det vi grubblade mest över var vår boendesituation. Hur härligt det är med en stor tomt omgiven av härliga ängar, svampskogar och nära till sjö och hav. Vi drömde om födelsedagskalas på den stora altanen, nakna barn springandes på gräsmattan och munnar fulla med mogna jordgubbar. Men vi oroade oss också för den obefintliga kollektivtrafiken, behovet av att ha två bilar och tvånget att behöva åka en bra stund för att komma till civilisationen och våra närmaste vänner. Vi började allt mer inse att våra barn förmodligen kommer vara de enda som har könsneutrala kläder, en pappa som är föräldraledig och längre fram kommer de i värsta fall att avstå en gymnasieskola/sport/dans/hobby/whatever som passar dem bäst på grund av det långa avståndet.

Nu är sommaren sedan länge över och det händer inte mycket här i bushen. Ändå är jag föräldraledig och har alla möjligheter att träffa nya människor, umgås och skaffa härliga bekantskaper. Ännu värre lär det bli för Adam, då han är den enda mannen på minst en mils radie som kommer att vara föräldraledig en längre period.

Så smått har tankar om vår plats under solen verkligen är en lantlig idyll börjat leta sig in i våra hjärnor. Vi har funderat, pratat, analyserat och ältat. Skrivit för- och motlistor. Vill vi tillbaka till storstaden? Kan vi tänka oss en förort, kanske en närliggande kommun och i så fall var och vilken? Efter många om och men har vi kommit fram till att vi måste bo i ett hus. Radhus räcker inte. Det måste vara relativt nytt och uppvärmningskostnaderna borde vara rimliga. Där faller en hel del områden bort direkt och den enkla anledningen är priset. Vi kan tänka oss ett villaområde, men vill helst att det ska vara blandat med folk. En mångfald av allt med andra ord. Segregation har vi fått nog av.

Så vårt drömhus är inte vårt drömhus längre. Men vart, när och om vi kommer att flytta tål att funderas på många gånger om. För gräset är ju alltid grönare på andra sidan, visst?
Desktop1

Var hör ABBAk-lanen hemma egentligen?

Dumma kön

Under hela graviditeten bävade jag inför det här med trollens kön. Jag stod ut med att höra hur vissa hoppades att det skulle bli två av samma sort eftersom det blir så mycket lättare med lekarna och kläderna då. Många höll tummarna för att det skulle bli en av varje för då kan vi göra olika saker… Gissningarna var många och tro det eller ej var jag den enda som till slut fick rätt.

Jag har aldrig velat ha en dotter. När jag såg det där plusset på gravidtestet blev jag smått panikslagen. Tänk om det blir en tjej?! Vad skulle jag göra den dagen hon kommer hem och vill enbart ha rosa klänningar på sig? Hur skulle jag skydda henne från att få skevt kroppsideal för all reklam säger att hon inte duger som hon är? Hur skulle jag förklara för henne att hon måste akta sig för onda våldtäktsmän eftersom det är hennes ansvar om en kille inte kan hålla sig? Hur skulle jag förklara att alla som bedömer henne utifrån hennes utseende och inte hennes prestationer har fel?

Jag hoppades innerligt på att jag bar på två pojkar. Främst ville jag slippa bemöta andras ignorans och okunskap. Naivt nog trodde jag att den kvinnliga rollen var så mycket snävare än den manliga. Så fel jag hade.

zelda+5+september

Idag är jag rädd för lika mycket, trots att trollen blev pojkar. Jag törs inte ens tänka på vilka stereotypa föreställningar som kommer att prägla deras liv. Jag förtränger tanken på att de en dag kommer att komma hem och säga att de inte tänker ha rosa på sig mer eftersom någon idiot har kallat dem för bögar. Hur i hela världen kommer jag att reagera om de säger att X inte är deras bästis längre för att hon är tjej? Jag får rysningar varje gång jag läser om ännu en våldtäkt som förblir olöst och tänker att jag kommer tjata ihjäl dem om respekt för andra och att ens kropp bara är ens eget. Jag vill inte att de ska bli aggressiva skitungar som avbryter andra, skriker och slåss och vägrar pyssla för det är ”tjejigt”. Jag vill inte att de ska sluta kramas och mysa, inte kunna prata om sina känslor eller gråta om de är ledsna.

Jag kan inte vara den enda som känner så här. Ni där ute som känner igen er, hur gör ni när dessa tankar tar över?

Benjamins sjukdom

Jag har velat skriva mer utförligt om Benjamins sjukdom ända sedan den dagen vi kom hem från sjukhuset med våra troll. När vi var mitt i det svåra och mörka såg vi ingen väg ut och strax efter alla turer till och från barnkliniken gick luften liksom bara ur. Jag behövde tid för att bearbeta allt som hände mitt fina troll och slicka mina sår ett tag. För det tär att oroa sig för ens egna barn, att se det ha ont och inte veta hur illa ställt det egentligen är. Att inte kunna hjälpa det måste vara den hemskaste av känslorna en förälder kan uppleva.

Någon gång i slutet av graviditeten upptäcktes det under ett ultraljud att Benjamins njurar var utvidgade. Efter flera andra ultraljudsundersökningar, kontroller och diskussioner läkare emellan verkade ingen vilja uttala sig om hur utvidgade de var, hur detta skulle påverka honom efter födseln eller om han ens behövde förlösas i förtid. Vi fick ingen konkret information om vad detta kunde innebära, alla ville avvakta till efter födseln och allt vi kunde göra är att leta efter information på internet, vilket gjorde allting bara värre.  Adam och jag försökte stå på oss och mer eller mindre krävde att trollen skulle förlossas tidigare än i v. 38+5 som det blev bestämt. Kalla det intuition eller vad ni vill, men vi misstänkte att vårt troll behövde ut och det bums. Med facit i hand mådde hans njurar och urinblåsa inte alls bra under fosterlivet. Efter förlossningen var hans kreatininvärden* skyhöga, hans njurar kraftigt utvidgade och han hade reflux*.

Efter några dagar på BB blev Benjamin förflyttad till Neonatal avdelningen på NÄL. Arvid följde med eftersom sjukhuset har som policy att inte dela på tvillingar om det inte är absolut nödvändigt. Tre dagar efter att våra troll kom fick vi lämna dem på Neo och sova själva på BB. Fast vi sov inte. Fjärde dagen efter förlossningen fick vi åka med Benjamin till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Under tiden som han skulle utredas fick Benjamin ligga på kirurgiavdelningen för övervakning. Till en början var Arvid inskriven där som följebarn, men några dagar senare skrevs han ut och fick bo på Patienthotellet med Adam och mig. Benjamin blev kvar på sjukhuset varje kväll när vi åkte dit. Det är något som kommer att förfölja mig resten av livet. Efter veckor på sjukhuset, två katetrar (en suprabubisk* och en blåskateter), dagliga blodprov och fan och hans moster konstaterades det att Benjamin hade uretravalvel.

”Uretravalvel är ett slemhinneveck i bakre delen av urinröret, i den del av urinröret som ligger mellan prostata och slutmuskeln. Förändringen, som bara drabbar pojkar (15/100 000), kan ses redan 12-14:e fosterveckan vid ultraljudundersökning. Det har redan då bildats en ”säck” av förstorade urinvägar ovanför vecket. Urinblåsan har heller inte ett normalt utseende.” Professor Ulla Sillén, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.

Benjamins kreatininvärden sjönk stadigt efter att katetrarna sattes in och kunde avlasta urinblåsan och njurarna. Han var pigg, ammade ofta och gick upp i vikt. Dock var han mycket trött på kvällen och natten, orkade inte äta på egen hand så en matsond sattes in i näsan. Till en början fick han natriumklorid för att reglera salterna i kroppen och antibiotika för att undvika urinvägsinfektioner. Antibiotikan tar han ännu.

Redan då visste vi att Benjamin skulle opereras, men var tvungen att väga över fyra kg och vara minst sex veckor gammal. Operationen skulle ske under narkos, då bränns valvel bort med hjälp av ett resektoskop som förs upp genom urinröret. Eftersom valvel inte tas bort, utan bränns genom, kan den ärra igen och inte sällan måste operationen göras om. Ingreppet är inte riskfritt. Närheten till slutmuskeln innebär att man måste vara mycket försiktig så att den inte skadas vid ingreppet. Efter operationen var Benjamin mycket trött, han var kinkig och hade ont. Han återhämtade sig dock fort och efter helgen fick vi åka hem. Hans kreatininvärden hade sjunkit till en normal nivå, hans salter såg bra ut och han skulle ”bara” få antibiotikan i förebyggande syfte. I samma veva konstaterades det att hans ena njure nästan inte hade någon vävnad kvar alls och därmed var så gott som utslagen.

Idag mår Benjamin bra. Han äter med stor aptit, ökar i vikt och verkar må bra. Han är glad, pigg och utvecklas som han ska motoriskt och socialt. Han har inte haft någon infektion och har även sluppit förkylningar och feber. Närmast väntar täta kontroller av tryck, flöde och kvarstående urin i blåsan. Det är konstaterat att Benjamin idag har nedsatt njurfunktion. Den ena njuren är så gott som utslagen, medan den andra verkar fungera fint. Urinblåsan är tjockväggig efter att ha kämpat så mycket under så lång tid. Vi vet inte hur detta kommer att påverka Benjamin framöver. Spannet är stort och njurarna hos barn är inte fullt utvecklande förrän tvåårsålder.

Om mindre än en månad ska vi tillbaka till barnsjukhuset. Då ska Benjamin genomgå ett röntgenundersökning av urinblåsan och urinrör. På Uroterapin kommer det att göras en miktionsobservation (MKO) som innebär att urinblåsans volym och tömningsförmåga mäts. Därefter kontrolleras det om urinblåsan är tom med hjälp av ultraljud. Han kommer även att få en kateter in i urinblåsan via buken. Genom den fylls urinblåsan med kontrastmedel då ett antal bilder tas när Benjamin kissar. Behandlingen kallas MUC och kombineras med cystometri, där volym och tryck mäts under tiden som blåsan fylls och när den töms. Förhoppningsvis ser allt bra ut och har vi tur har uretravalveln inte ärrat igen och han slipper opereras om. Vi hoppas att urinblåsan ser normal ut och att den töms ordentligt. Katetern som krävs för undersökningen kommer Benjamin att få inopererad dagen innan och det sker under narkos. Om han återhämtar sig snabbt och inte har blod i urinen får vi vara hemma över natten.

75 % av pojkarna med valvel har en störd blåsfunktion, trots att hindret är borta och detta leder till olika skador/problem. Från början är blåsväggen tjock pga alltför kraftig blåsmuskel. Det ger en blåsfunktionstörning med liten blåskapacitet, höga blåstryck och orolig blåsa. Med tiden förändras blåsans funktion hos pojkarna:
¤ blåsvolymen ökar
¤ blåstrycket minskar vid kissning
¤ fortsatt orolig-instabil blåsa som ger inkontinens (försvinner så småningom)
¤ allt svårare att tömma blåsan, p g a ökad slapphet.
Överläkare Gundela Holmdahl, Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus.

Pojkar med valvel kissar ofta dagtid, men trots det finns stora mängder urin kvar i blåsan. Den ökande slappheten i blåsan är en naturlig följd av att blåsan kämpat mot ett hinder i fosterlivet, men också pga. stor urinmängd och stora blåsvolymer nattetid. Njurskadan gör att barnen har svårt att koncentrera urinen.

*Cirka 70 % av barnen med uretravalvel har kreatininstegring vid födseln. Kreatinin är ett ämne som blir förhöjt i blodet när det inte omsätts och elimineras av njurarna.
*Refluxen, dvs. att urin pressas tillbaka upp till njurarna, är ofta ensidig, med sämre funktion i samma sidas njure. Ensidigheten innebär att den andra njuren skyddas genom att blåsan avlastas sitt höga tryck. Refluxen försvinner spontant när hindret är borta, blåsfunktionen kommit under kontroll och det finns funktion i njuren. Under första året kan refluxen spela en positiv roll som tryckavlastare för blåsan och som extra reservoar när blåsan är liten.
*suprapubisk kateter läggs in i urinblåsan via nederstadelen av buken, strax ovanför pubisregionen med könsorganen.

Kan vi prata förlossning?

Läste precis Charlottes fantastiskt kloka inlägg om Den Stora Höjdpunkten efter en graviditet, nämligen förlossningen. Och om hur snacket allt oftare handlar om att riktiga kvinnor föder utan smärtlindring, precis som alla andra kvinnor i alla tider. För det ska det strävas efter, det riktiga, det naturliga. 
Under min graviditet utvecklade jag förlossningsdepression. Den började redan i veckan 11 då jag insåg att det var två stycken jag bar på. Ju längre veckorna gick desto mer svårhanterbar kändes hela den här förlossningsbiten. Jag tänker inte gå in på varför jag var rädd, det är alldeles för privat men till slut fick jag träffa en psykolog för att försöka hantera rädslan. Det gick inte alls bra. Till slut fick jag igenom planerad kejsarsnitt mycket tack vare att jag var gravid med tvillingar. 
Så gott som alla jag valde att tala om det här för bemötte mig genom att döma mig på olika sätt. Framför allt vårdpersonal, men även andra runtomkring. De har försökt ”peppa” mig, sagt att jag skulle ångra mig, ignorerat eller förlöjligat min rädsla. 
Precis som med amning (don’t even get me started on that one) verkar det ligga otroligt mycket prestige i att göra saker ”naturligt”. Så som alla riktiga kvinnor gör. Det hela är som en tävling där de som föder utan ”fusk” vinner. För en riktig mamma blir man bara med sprucket underliv, såriga bröstvårtor och konstant sovande, aldrig gråtande barn. Hur länge ska modersrollen få vara så snäv?

Saker ni inte ska fråga tvillingföräldrar

Ända sedan vi fick reda på att vi skulle få tvillingar har folk kommenterat vår ”situation” till höger och vänster. Visst kan jag förstå att det är så exotiskt med tvillingar, men vissa saker ville jag verkligen slippa höra. Efter lite googleforskning verkar det som många andra tvillingföräldrar där ute håller med mig. Här kommer mina personliga favoriter:

”Är de riktiga?”. Eh, nej? De är bara på låtsas.

”Du kommer att bli enorm!”. Tack. Så. Hemskt. Mycket.

”Dubbeltrubbel!”. Åh, så originellt.

”Min syster/kusin/kollega/granne har tvillingar!”. Som jag bryr mig.

”Två för priset av en!”. Fast två för priset av två!

”Jag vet inte hur du fixar det!” Inte jag heller, men jag har inte riktigt något val.

”Vilken är din favorit?”. Den glade.

”Det är bara 16 månader mellan mina, så de är som tvillingar.” Nope, bara tvillingar är som tvillingar.

”Mina barn är födda med ettårs mellanrum. Det är mycket svårare än att få två en gång!”. Är det en tävling?

 

En mamma är en mamma är en mamma

När trollen kom till världen hände något med mig, i mig. Förutom den fysiska aspekten med ett kejsarsnitt, som för övrigt gick över förväntan bra, hände det någonting med mig rent psykiskt. Jag blev mamma.

Nu skulle jag ju kunna avsluta det här inlägget, för alla vi vet mer eller mindre vad det innebär. När ens barn äntligen är födda försvinner en del av ens tidigare jag och ersätts av mammarollen. Och oh lord, vad den rollen är svår att leva upp till. Glöm att jag aldrig kommer att vara bara jag, bara Bella igen. Glöm att mina ungar fullständigt skiter i om jag älskade att springa och skulle vilja gå ut på en löptur. Eller att jag inte kommer att kunna läsa färdigt en avhandling på flera år. Eller att jag inte ens vill åka iväg ensam. Hur galet är förresten inte det?!

Lägg då till det faktum att jag nu i mitt nya liv som mamma måste införskaffa ett helt nytt set med färdigheter och anamma ett alldeles främmande perspektiv på livet och det bums! En del saker har jag ju redan snappat upp. För hur mycket jag än älskar mina barn räcker aldrig det. Nu måste jag amma dem och kan jag inte det har jag inte kämpat tillräckligt länge. Jag måste få dem att sova ute, annars är jag skyldig till barnmisshandel. Likaså om de skulle råka ha en kräksfläck på kläderna,skrika i mer än två sekunder, vägra åka vagn som alla andra barn och så vidare. Sedan måste jag ju gå ner i vikt fortare än jag kan säga kex, för feta mammor vill ju ingen behöva utsättas för. Att vilja läsa en tidning istället för att leka med trollen- bäst att någon underrättar folket på Familjeliv! Sminkar jag mig- självisk mamma. Gör jag inte det, sliten och dålig mamma.

Pappor då, undrar ni säkert nu. Nåja, de är fortfarande andraklassens föräldrar. Lyckas Adam byta en bajsblöja gör alla vågen och han blir utnämnd till årets superhjärte.

Arvid & Benjamin 2 mån

Elva veckor in och vi har redan fattat grejen, trollen och jag.

Fuck you, Länsförsäkringar!

Som tvillinggravid löper man större risk för alla slags komplikationer. Därför tyckte Adam och jag att en bra gravid- och barnförsäkring var ett måste. Vi såg oss runt, läste om de olika försäkringsbolagen och deras villkor och pratade med bekanta. Alla våra försäkringar låg sedan länge hos ett enda bolag. Villa-, bilförsäkringen, Adams olycksfallförsäkring fanns alla hos Länsförsäkringar. Alla, inklusive Svenska tvillingklubben, rådde oss att teckna en gravidförsäkring hos till exempel Trygghansa. Naiva som vi var ville vara trogna Länsförsäkringar. Det var ett stort misstag.

Vi ansökte om ersättning för Benjamins sjukhusvistelse och operationer redan under de första veckorna på Östra. Inga pengar kom. Vi väntade och väntade och till slut mejlade vi Länsförsäkringar. Handläggaren var på semester! Därav inget svar. Handläggaren i fråga hade inte ens kontaktat Östra för att få inblick i Benjamins journaler. Först efter vårt telefonsamtal till Länsförsäkringar fick vi brev hem där vi skulle skriva under ett tillåtelse som gjorde det möjligt för Länsförsäkringar att komma åt journalerna. Det var för en vecka sedan. Inget beslut om hans ersättning, som han har rätt till, har ännu fattats.

Idag kom nästa smäll.

”Efter att vi har gjort en hälsoprövning kan vi tyvärr inte erbjuda försäkringen. Anledningen är uretravalvel. För den försäkringsmedicinska bedömningen vill vi ha en längre observationstid. Ny prövning kan göras 1 år efter operation. Vi gör alltid en så kallad försäkringsmedicinsk bedömning. Det innebär att vi tar hänsyn till den framtida risken för gruppen personer som har liknande besvär eller sjukdom. Inom gruppen finns individuella variationer men bedömningen görs utifrån hela gruppen. Istället för den försäkring du ansökt om erbjuder vi en olycksfallsförsäkring med mindre omfattning.”

Jag säger bara, FUCK YOU Länsförsäkringar!

Det är inte nog med att hanteringen av hans ersättning som täcks av gravidförsäkring Plus dragit ut på tiden, utan att vi fått reda på någonting. En av tvillingarna, alltså Benjamin, faller inte inom Länsförsäkringarnas ram för barn som går att försäkra. Anledningen är tydligen uretravalvel som han har opererats för och är nu lika frisk som vilken annan bebis som helst, förutom att han skall gå på fler rutinkontroller. Han har dessutom 10/10 på apgar-testet. Vi ser detta som en stor förolämpning mot oss och vår familj och om ärendet inte kan omprövas snarast, kommer vi säga upp alla våra försäkringar och aldrig ha med Länsförsäkringar att göra igen.

Så tänk er för innan ni tecknar gravid- och barnförsäkring både en och två gånger.
You have been warned.

Sju veckor in och ute on my own

Det är sjukt vad en nybliven förälder kan pendla i humör från dag till dag! Idag känns allt så svårt, meningslöst och mörkt. Ännu en vaken natt med skrikande Arvid och dagens uteblivna promenad på grund av en vrålande Benjamin gör mig till en mindre bra människa. Och ändå behöver jag så lite för att fungera normalt. Någon enstaka timme sömn och tillfälle att få röra på mig, mer än så krävs inte för att jag ska bli en tillfreds och trevlig prick. Idag blev det alltså inte så.

Igår var det dock betydligt bättre. Medan Adam klippte gräsmattan gav jag mig ut på långpromenad med trollen. Ensam. För allra första gången på egen hand. Upplägget hotades av så mycket. Benjamin började gnälla någon kilometer från huset. En napp löste problemet. Det började regna. Löparjackan som tål regn och regnskyddet på vagnen gjorde succén. Arvid kände sig ensam, men då var jag redan vid brevlådan. Det blev en runda i rask tempo slutade på 7 km, en mycket trött men glad Bella och en självkänsla på topp, för jag klarade det! Jag var ute ensam med mina troll ute i stora världen i över en timma och det gick bra!

Idag är det som sagt en annan slags dag. Och kväll.
Trollen_7_veckor

Sju veckor gamla och redan intresserade av pappas matlagning De skriker alltså inte hela tiden.

Att skapa sig en vardag

Dagarna går och är fyllda med trollen och deras behov. Allt kretsar kring dem nu mera. Som det sig bör. Om vi hinner få i oss kaffe eller gå på toa innan blåsan sprängs ser vi som stora framgångar. Det är underbart att ha barn, speciellt spädbarn eftersom deras framsteg är så tydliga från dag till dag. Samtidigt är det det jobbigaste någon av oss har varit med om och kunnat föreställa oss. För låt oss vara ärliga här, oavsett hur mycket vi har längtat våra små troll så är de en riktig pina ibland. De vill bara ha och ha, men ger ingenting tillbaka. Inte ens ett leende, inte en endaste liten antydan att vi gör rätt.

Ja, jag inser ju hur själviskt och dumt det låter det här. Och visst, ni tänker ju, liksom jag, att det finns så många där ute som längtar så efter barn men som inte kan få ett. Och här sitter jag och klagar på det här livet som ju är så tabu att gnälla över, helst ska allting vara så himla perfekt och skimrande och underbart. Men det här är ju min blogg och jag tänker inte utesluta något bara för att få den att verka lättsmält och utan skavanker. Det finns alldeles för många sådana mammabloggar där ute i cyberspacet.

Innan trollen kom och det här nya livet omfamnade oss från en dag till en annan, ordentligt och med besked, kunde jag ju ana att allting inte skulle bli helt lätt. Jag hade väntat mig sömnbrist, ett mycket enklare tillvaro och att mitt liv skulle vigas åt andras behov framför mina egna. Det jag inte hade en aning om, för ingen pratar om det (!), är att enkla glädjeämnen som innan var så basala inte skulle kunna uppfyllas hur mycket vi än försökte. Som till exempel att dricka upp kaffet utan att bli avbruten varenda gång. Och skita utan att båda skriker bloody murder. Eller vattna blommorna. Listan kan göras hur lång som helst. Men summan av kardemumman är att livet är hårt just nu och faktum är att trollens magar är kassa och att de inte är synkade.

Nu gäller det att vi ser små ljusglimtar i små, små ting och försöker få ihop en vardag, oavsett hur rörig den blir.

bild (3)

Ikväll hann vi till och med att gallra i äppleträdet! Benjamin var så där imponerad.

bild (4)

Äpplen som skulle slängas gav vi till våra nya grannar. Arvid valde att sova bort det hela.

Kan vi prata amning?

Innan trollen föddes hade jag en minst sagt liberal inställning till det här med amning. Jag har blivit översköljd av alla råd om hur bra det är med amning och i mitt fall dubbelamning från vänner, ytligt bekanta, MVC-personal, böcker och internet. Alla tog mer eller mindre för givet att jag skulle amma, ytterst sällan frågade någon vad jag ville. Kanske lika bra det, för jag visste ju inte. Jag tänkte naivt att det vore smidigt om amningen fungerade, men att jag inte skulle ta det för hårt om det blev omöjligt av någon anledning. Att dubbelamma var jag dock skeptiskt mot redan innan trollen föddes, då jag ville (vill) ägna mig fullt åt ett barn åt gången hur opraktiskt det än må vara.

Väl på BB förutsatte alla att jag skulle amma och det med en gång. Innan mjölkproduktionen satte igång skulle jag pumpa och som jag pumpade! Så fort jag inte kräktes, försökte amma eller gosade med mina små troll pumpade jag. Och visst, mjölkproduktionen kom igång. Och barnen började amma, först Arvid och sedan Benjamin. Såriga bröst till trots översköljdes jag av komplimanger från höger och vänster. Trött, fullproppad med smärtstillande och mer än skärrad av allt strul kring Benjamin kändes varenda komplimang som en stor seger. En sak mindre att oroa sig för, tänkte jag. När alla på Östra blev förvånade av hur bra Benjamin ammade, trots hans sjukdom, kände jag mig som en supermorsa. Om det är något jag kunde göra för att hjälpa Benjamin (och Arvid) så var det att amma och amma skulle jag.

Och som jag ammade. Fram tills vi kom hem. Här blev det betydligt svårare att hålla koll på hur mycket Benjamin fick i sig genom att amma och det var av yttersta vikt att han skulle upp i vikt. Så jag pumpade och vi flaskmatade, samtidigt som jag ”hobbyammade” honom. Någonstans mellan alla extra sysslor kring Benjamin och våra försök att skapa några rutiner här hemma blev amningen lidande. Och visst, som på beställning började båda att föredra flaskan.

Hur många gånger har jag inte försökt få en frustrerad, hungrig, skrikande Arvid att amma? Vissa nätter försökte jag amma sammanlagt tio gånger utan att lyckas. Tårarna rullar nerför kinderna nu, för det här med amning gav mig status. Jag blev en bra mamma tack vare den. Vad har jag nu kvar? Jag pendlar mellan att känna mig totalt uppgiven då jag ser mig själv som en dålig mor och förbannad för att jag faktiskt inte gavs något val. Och så otroligt avundsjuk på alla som (dubbel)ammar sina barn och följer den här förbannade normen.

Själv vet jag inte hur länge till jag orkar kämpa med att tvinga mina barn att ta bröstet. För så känns det, att tvinga dem mot deras vilja. Och det krossar mitt hjärta. Jag kommer att fortsätta pumpa även om det känns som en riktig skitsyssla.

P.S. Jag vill be er att inte komma med allehanda tips om hur jag kan få amningen att fungera igen. Det klarar jag bara inte av. Tack. D.S.

Fotoutmaning | Pasteller

I jakt på pastellig inspiration hittade jag den här underbara bilden från Opatija, Kroatien. Bilden är tagen för ganska exakt ett år sedan och det är pasteller i både kvällshimmeln och min klänning.
A&B_i_Opatija

Åh, vilken kväll och vilka minnen!

| 1. Snapshots | 2. Liten | 3. Hjärta | 4. Ett plagg | 5. Sovrum | 6. Ett tips! | 7. Drömmar | 8. Nära | 9. Om jag vore en färg |10. Lunch | 11. Mina bloggtips! | 12. Som liten | 13. Kvällen | 14. Rofyllt | 15. Kök | 16. Pasteller | 17. Min kära vän | 18. Morgonljus | 19. Minns | 20. Nära hjärtat | 21. Under mina fotsulor | 22. Familjen | 23. Från min soffa | 24. I blom | 25. På min tallrik | 26. När ingen ser | 27. Porslin | 28. Förälskelse | 29. Ballong | 30. I framtiden | 31. Här är jag! |

Fotoutmaning | Som liten

Jag var väldigt egen som liten. Många upplevde nog mig som lillgammal. På förskolan höll jag mig helst för mig själv och om jag skulle leka med någon annan var jag tvungen att bestämma, annars kunde det vara. Det bästa jag visste var att vara i havet eller bassängen, dyka och simma gjorde jag i timmar. Så fort jag lärde mig att läsa skaffade jag ett bibliotekskort, fast jag inte var sju år. Redan som mycket liten var jag mycket envis och trodde att jag visste bättre än de flesta.

Liten_Bella

Med andra ord en mycket märklig unge.

| 1. Snapshots | 2. Liten | 3. Hjärta | 4. Ett plagg | 5. Sovrum | 6. Ett tips! | 7. Drömmar | 8. Nära | 9. Om jag vore en färg |10. Lunch | 11. Mina bloggtips! | 12. Som liten | 13. Kvällen | 14. Rofyllt | 15. Kök | 16. Pasteller | 17. Min kära vän | 18. Morgonljus | 19. Minns | 20. Nära hjärtat | 21. Under mina fotsulor | 22. Familjen | 23. Från min soffa | 24. I blom | 25. På min tallrik | 26. När ingen ser | 27. Porslin | 28. Förälskelse | 29. Ballong | 30. I framtiden | 31. Här är jag! |

Min nya kärlek

Mina vänner, här kommer helgens stora nyhet… Vi har blivit med hammock! *paus för spontant jubel och suckar av avund*

Jag ville ha en redan i fjol, men ett flådigt bröllop och fruktansvärt pinsamt sommarväder kom i vägen. Men nu, NU har vi äntligen en sådan där jätteskön, alldeles underbar, fantastiskt praktisk hammock!  Som vi för övrigt fick gratis av Adams föräldrar! Sa jag att den är otroligt skön? Så skön att jag så här i v. 33 faktiskt tycker att det kan vara gött att vara gravid och lika smidig som en flodhäst.
Några nya dynor och kuddar senare låg jag där och där tänker jag ligga!

Bella_hammock

Och här ligger jag! Tills någon hjälper mig upp…

Finbesök

Det är inte varje dag jag har fint sällskap ute på altanen med goda jordgubbar och och en iskall frappe och tänker att sommaren är på väg och livet är gott. För det mesta brukar jag sova, utmattad av sammandragningarna alternativt envisas jag med att försöka diska/tvätta/så blommor. Det senare händer nästan aldrig nu för tiden, men trots det känns det som att dagarna går i en väldig fart!

Maj_Sol_Altan

Tack för idag, Erika!

Till världens bästa Jessica

Vi träffades för snart 6 (!) år sedan och blev nästan direkt oavskillda. Trots våra olikheter fastnade vi för varandra. Det var vi två, vi visste bäst, var häftigast och hade det roligast. Vi skolkade för att åka till Saltholmen och skaffa fin bränna och vi hamnade i GP. Vi tävlade om vem som tränade mest. Vi skrev B-uppsats ihop, på gott och ont. Vi accepterade inte annat än VG i samtliga kurser. Sedan hände något och det blev för mycket. Vi gjorde slut. Vår kärlek omvandlades till hat.

Efter många,långa månader hittade vi långsamt och trevande tillbaka till varandra. Det blev dags för examensuppsats som vi gjorde tillsammans trots att det emellanåt blev för mycket igen. Sedan blev vi tillsammans i alla viktiga händelser som skulle förändra vårt liv. Jag fick äran att vara fadder till din fina Philip. Du var min tärna och stod vid min sida där i kyrkan. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans.

Du har alltid funnits där för mig. Du har lyssnat och tröstat. Du har alltid lyckats få mig att må bättre genom några enkla, magiska ord. När du fick höra min oro över att trollen riskerar att komma för tidigt tog du dig tid att komma till mig. Och lyssna. Om du bara visste hur varje sms, samtal och kram betyder!

J&A

Jag har nog aldrig sagt tack till dig. Tack för att du är min allra bästa vän!

Depp, vår och nedräkning

Igår hade jag en riktig deppmåndag. Dagen började runt halv åtta, då jag svettig och skräckslagen av jobbiga sammandragningar vände mig om i sängen och såg att Adam inte låg där. På jobbet, hann jag tänka och där och då började min deppmåndag. För jag kom på hur mycket jag saknar mitt jobb, ett gemenskap med barnen, föräldrarna och kollegorna, ett tryggt sammanhang där jag passar in och eftermiddagskaffet förstås.

Av naturliga skäl träffar jag människor mycket mer sällan nu och att vara hemma är om än ett nödvändigt måste även en riktig pina emellanåt. Att bli isolerad från omvärlden är hur lätt som helst, speciellt när man bor på landet. Samtidigt är det skönt att slippa möta folk, för då får jag stå ut med alla möjliga kommentarer om hur stor jag är, frågor om jag ska ha snart och påståenden om att det kommer att bli så jobbigt för oss. Visst kände jag till att ens kropp hade den otroliga förmågan att bli allmängods när man är gravid, men det finns inga sätt att förbereda sig på att både främligar som bekanta tar sig friheten och kan prata om och klappa på min mage som om den inte ens tillhör mig.

Idag var en betydligt piggare dag och det har jag min fantastiska barnmorska att tacka för. Hon kan få en sådan enkel sak som det faktum att mitt järnvärde har blivit bättre att låta som världens största bedrift och stöttar mig genom att lyssna på mina tankar och svara något oerhört klokt och lugnande. Efter MVC-besöket kände jag mig upplyft och stark. Kanske var det förbättrade järnvärden, kanske barnmorskepepp eller så var det så enkelt som att solen sken och våren var i luften. På vägen hem svängde jag förbi trädgårdsbutiken och handlade osunt mycket blommor. Det ska bli vår på vår altan, hade jag bestämt. Och belönad blev jag, av både citronfjäril och sädessärla.

Vår i kruka

Längtan efter våra troll är total. Och insikten om att det här är vår sista vår utan dem överväldigande.

Blondie got back!

Idag tog jag tag i en sak som jag har velat göra alldeles för länge. I julas kände jag för en förändring och bestämde mig för att återigen bli brunett. Jag ångrade det nästan direkt och har sedan dess saknat de ljusa slingorna som har varit en del av mig i över två år. Det var nästan som att klippa luggen för att sedan förstå hur dumt det egentligen var. För då måste man klippa den stup i kvarten och det tar ett helt frikking år för den att växa ut.

Idag vågade jag mig som sagt äntligen till frisörsalongen och bävade inför resultatet. Att gå från mörk till ljus kan sluta ungefär hur som helst.

Blondie_got_back

Det gick hur bra som helst!

Hyllning till min man

Bloggbilder1

I fredags fyllde du 29 år och jag vill passa på att ge dig en ordentlig hyllning. Det här har jag velat säga till dig länge nu, men inte funnit mod. Inte ens när vi gifte oss vågade jag. Det gör jag på sätt och vis nu också, men du måste få veta.

Det är så många som inte tror på kärlek vid första ögonkastet och det gjorde väl inte jag heller. Ända tills jag träffade dig. När jag med fjärilar i magen öppnade dörren och såg dig stå där med ditt snygga leende och glada ögon visste jag. Jag visste redan där och då att det här inte kan bli fel. Samma kväll blev det du och jag. Det fanns inget annat val. Det hade mitt hjärta gjort åt mig. Det kunde inte bli någon annan än du. Jag visste det då och jag vet det nu.

Det är så mycket jag har att tacka dig för att orden inte räcker till. Jag skulle kunna försöka ge tillbaka allting du varje dag ger till mig utan att lyckas. För med dig är jag en bättre jag. Med dig är jag en människa jag alltid velat vara.

Du är min trygghet, det har du varit sedan första kvällen. En varm, skyddande famn som jag kan gömma mig i och hämta tröst ifrån. Du är min inspiration, det är så mycket har jag lärt mig av dig. Du är min kraft, min själfrände, mitt lugn. Du är mitt allt.

Hur du står ut med mitt genustjat, mitt tröttsamma ältande kring det ena och andra, mina humörsvägningar och oromatiska snarkningar kommer jag aldrig att förstå. Hur du orkar lyfta mig när jag är nere på botten och ta mig ner på jorden när jag svävar iväg är en konst som bara du kan.

Du är min familj och blivande pappa till de små, busiga trollen. Och jag är så glad att jag har ett helt liv att leva tillsammans med dig. Endast då vågar jag tro att det kommer att bli ett riktigt bra liv, ett lyckligt sådant med sommarkalas på gräsmattan, snöbollskrig, lek på altanen och utforskande resor. Med dig. För med dig är jag den jag är. Med dig kan jag allt.