Arkivet för kategori: ‘Personligt’

Trollens 1-årskalas

Trollen fyllde ett i tisdags och var då helt oberörda av det hela trots paketöppning, sång och extra fin frukost. Idag kom släkt och vänner på deras allra första födelsedagskalas och vilket kalas det var! Som alla bra sammanfattningar kommer även denna att ske i bildform. IMG_2955 (1024x683)

Inne i lekrummet höll många barn till. Så himla fint. Precis som ett barnkalas ska vara.

IMG_2994 (1024x683)

Men alla barn verkade tycka att presentöppningen var roligast.

IMG_0700 (1024x684)

Jag bara älskar den här bilden på Benjamin och en mycket blond moi.

IMG_2970 (1024x683)

Och medan Benjamin mest busade med moster…

IMG_2951 (1024x683)

Gosade Arvid allra helst med faster sin.

IMG_2926 (1024x729)

Sedan var det dags för bamsetårtor som jag har gjort från scratch.

IMG_2988 (1024x683)

Ännu mer presentöppning. Som tur var hade jag många snälla hjälpredor.

IMG_2938 (683x1024)

Adam vågade sig på en megabit och ni ser ju vad jag tycker om det. Älsk’ på den här bilden alltså!

Glad midsommar!

Hoppas att ni alla har haft lika fin midsommar som vi!

Trollen skötte sig exemplariskt ända fram tills vi vuxna skulle äta, de verkade inte besvärade av sina kransar och var otroligt härliga och nyfikna. Dessutom värmde solen gott, inte illa för midsommarafton i västsverige med andra ord!

Trollens_första_midsommar

 

När livet blir till en massa måsten

Det är nog fler än jag som känner att livet ofta är som en lång lista med måsten som aldrig riktigt hinns med. När trollen kom och blev prio ett hamnade allt annat i skymundan. Vilket vi då inte ens hann reflektera över, det var bara så självklart.

Nu när sommaren är här skulle jag vilja leka med mina barn på altanen eller njuta av ett glas rosé i kvällssolen utan att behöva må dåligt över ogräset i rabatterna och perenner som borde ha delats redan i mars. Oftast brukar jag kunna vifta bort alla sådana tankar med ett enkelt konstaterande att mina barn måste få komma på första plats och att ogräskriget ändå inte kan vinnas. Men just ikväll när strykhögen är större än någonsin, disken fortfarande odiskad och löprundan inställd ännu en kväll, allt på grund av ledsna troll som inte kan somna om har jag svårt för att tänka positiva tankar om carpe diem.
Klippa_gräset_juni

I helgen hann jag i alla fall med ett av alla måsten!

Jag och trollen

Nu när helgen närmar sig sitt slut är det bara en ren tacksamhet jag känner. Jag är så tacksam för att jag får vara mamma till två underbara ungar, mina små troll. Hjärtat blir alldeles varmt när jag inser hur mycket jag betyder för dem och vilken stor del de har kommit att bli i mitt liv. De är ju hela mitt liv! Trots en helg med mycket lite sömn men desto mer gnäll hade vi många, många fina stunder ihop, jag och mina troll.
Desktop6

Sorgligt nog har mjukisbyxor, löpartröja och sidofläta tydligen blivit min hemmalook… Moderskapet gör en inte bara gott!

Solig fredag i Eriksberg

Det bästa med att inte jobba heltid är att jag ibland får sluta tidigt och tillbringa några värdefulla timmar med trollen. I fredags var det dessutom ännu en underbar sommardag och på ren impuls begav vi oss till våra gamla hemtrakter. Göteborg är en underbar stad att befinna sig i när solen skiner och då tänker jag främst på havsnära områden som Eriksberg.

Desktop2

Dagen började dock med lite mellanmål. Arvid övar på att gnaga äpple med sina fem tänder! Gott!

Desktop3

Väl i Eriksberg skulle det promeneras. Först var det Benjamins tur.

Desktop4

Sedan ville Arvid visa upp sin gå-på-tå-talang. Han passade även på att vinka lite.

IMG_2737 (1024x683)

När det var dags för lunch fick Adam kämpa.

IMG_2735 (1024x683)

Intresset var inte riktigt på topp om vi säger så…

Livet med trollen v. 47

Egentligen skulle jag springa långpass ikväll men en stuken (eventuellt bruten) och nu väldigt lila och enorm tå satte stopp för det roliga. Inte mycket att göra då tår tydligen läker av sig själva och minst två veckor innan den är återställd igen är ett mycket, mycket surt faktum. För att inte deppa ihop helt kollade jag igenom kameran och blev på bra humör igen. Sedan kom jag på att trollrapporter lyser med sin frånvaro här på bloggen och så kan vi ju inte ha det!

De har alltså hunnit bli hela 47 veckor och om en månad fyller de ett år! Hur sjukt är inte det?! De klättrar på allt, ramlar konstant och de går (!) alldeles själva med gåvagnen. De ”pratar” en massa. Bland annat säger de ”mamma” (Arvid) och ”titta” (Benjamin). Båda svarar ”där” när vi frågar var lampan är och för det mesta säger de ”dadda dadda”. De går upp väldigt tidigt, oftast redan innan fem oavsett hur sent de får lägga sig eller hur lite de sover på dagen. Dock äter de bra igen (halleluja!) och har lärt sig att dricka ur pipmuggarna. Ingenting går säkert här hemma längre, skåp som ännu är osäkrade öppnas och töms på nolltid, de når upp till fönsterbrädorna och pillar på blomkrukorna där (ve och fasa!), de drar i sladdar, äter på allt och då menar jag ALLT!

IMG_2688 (1024x683)

För bara några dagar sedan hade troll både jackor och mössor på sig ute, vilket är väldigt svårt att tänka sig idag när det är över 30 grader i solen och de sover illa på grund av värmen.

IMG_2692 (1024x683)

Efter en lång stund av utelek somnade de i våra famnar gungandets i hammocken och fortsatte sedan så här.

IMG_2698 (1024x683)

Idag kom sommaren till västkusten på riktigt och trollen premiärbadade ute!

IMG_2718 (1024x683)

IMG_2719 (1024x683)

Vi kan väl säga att aktiviteten gick hem!

IMG_2658 (1024x683)

Även om jag älskar att få jobba igen är det ibland riktigt svårt att åka iväg.

IMG_2661 (1024x683)

Men sen får jag komma hem och gosa med världens finaste Benjamin och Arvid!

Dagarna de går och går

Imorgon börjar min andra jobbvecka och det känns faktiskt helt okej. Jag hade betydligt mer ångest för en vecka sedan och mycket berodde på att jag inte visste vad som väntade. Även fast det tog, och kommer att ta ett bra tag innan jag är på samma professionella nivå jag vill vara på känns det ändå som att jag gör ett bra jobb. Jag  har trots sömnbristen lyckats överleva en hel arbetsdag och komma tillbaka till mina underbara troll som inte alls hade glömt mig som jag var rädd för.

Nu förstår jag varför helgerna är så heliga för småbarnsföräldrar. Även om jag längtar till jobbet längtar jag även redan nu efter nästa fredag. Dagarna de går och går i en himla fart speciellt nu när jag har ett jobb att sköta och en familj att komma hem till. Även om tidens gång skrämmer mig känns det också väldigt fint på något sätt.

IMG_2630 (1024x695)

IMG_2655 (1024x683)

Tänk att jag får komma hem till dessa godbitar!

 

På måndag byter vi

På måndag börjar jag jobba och Adam blir föräldraledig med trollen. Då jag inte kunde skjuta upp det längre tog jag idag en ordentlig titt på mitt jobbschema och bröt ihop lite. Först nu slog det mig hur många timmar jag kommer att vara ifrån mina älskade troll. Hur överlever ni andra föräldrar det?

Å andra sidan kan jag lyssna på ett samtal utan att bli avbryter, gå på toa i fred och bli fröken Bella igen.

På smällen gånger två

Igår fick jag en jättefin kommentar med flera intressanta frågor om graviditet.

På tal om något helt annat, jag har läst din blogg ganska länge. Jag kommer ihåg när du var gravid med trollen och hade det ganska jobbigt mot slutet om jag minns rätt. Jag är gravid i vecka 21 och håller på att bli knäpp av min graviditet, även om det bara är en bebis där inne och inte två som du hade. Alla mina vänner som har barn verkar ha haft helt fantastiska graviditeter där de som värst ”hade lite ont” eller ”mådde lite illa” någon gång. Jag har mått total skit både fysiskt och psykiskt och verkar ha fått nästan alla slags komplikationer man kan få. Jag klarar inte speciellt mycket mer än att ligga i soffan och kvida dag in och dag ut. Jag förstår inte hur jag ska orka med en hel halva till. Hur tog du dig igenom din graviditet? Hur tänkte du för att lyckas motivera dig själv att orka?

Då trollen nu har varit ute i den stora världen längre än i magen fick jag verkligen tänka efter hur det egentligen var. Det de säger, att en glömmer är delvis sant för min del så här tio månader senare. Det jag minns rätt så tydligt var hur allt det där fantastiska jag trodde att jag skulle känna när jag blev gravid aldrig blev av. Det där med att ”stråla” är en stor fet lögn om ni frågar mig. Jag vet att det finns de som mår prima under sin graviditet, men jag känner många, många andra som bara vill dö för så jävligt är det. Den som påstår att graviditet minsann inte är en sjukdom kan slänga sig i väggen. Jag ska inte prata om hur det kan vara för andra, även om jag har alldeles för många exempel på helt sjuka graviditeter från nära vänner, kollegor, släktingar och bekanta. Jag ger nu min bild och den är inte vacker. Känn er alltså förvarnade.

Under min 39-veckor långa graviditet med trollen mådde jag allt annat än bra. Nu i efterhand vet jag inte ens hur jag klarade av det rent fysiskt. Jag blev stor snabbt vilket gav alla möjliga personer runt omkring mig rätt att kommentera min kropp. Jag blev sjukskriven tidigt, först på halvfart men ganska snart helt. Jag hade alla graviditetsbesvär som finns i boken; foglossningar, förvärkar, sammandragningar, halsbränna, svullna fötter (de var skitläskiga!), näsblod, blödande tandkött, yrsel, dåliga blodvärden…You name it, I had it.

Jag bodde på MVC (tydligen vanligt vid tvillinggravititet) och till slut gick jag även till en psykolog (som jag fick via just MVC). Det var min räddning. Jag fick prata med proffs och varje gång jag gick därifrån kändes det som att jag nog skulle orka en vecka till. Dessutom var barnmorskan på MVC en underbar, varm människa som räddade mig från psykiskt förfall många gånger om. Att Försäkringskassan faktiskt godkände min sjukskrivning, vilket sjukt nog tydligen är en omöjlighet idag (!), kändes också som en viktig bekräftelse.

Jag gick upp sjukt mycket i vikt, även om mycket var vatten och två bebisar med tillbehör unnades det till höger och vänster. Jag åt för jag mådde skit. Jag vägrade väga mig hos MVC efter vecka 37, för jag kände att jag bara inte orkade hantera även den biten. Under de sista tio veckorna kunde jag inte gå längre än till brevlådan och tillbaka, vilket är 200 meter. Jag var överlycklig när jag klarade av att tömma diskmaskinen och jag saknade mina löparrundor, jag ville dricka rosé och äta brie. Slippa bära på en tung mage, vara fet och otymplig och ha konstant ont. Att motivera sig till att orka genom den tuffa tiden var svårt, speciellt då vi trodde att trollen skulle komma för tidigt och som jag såg det var det mitt uppdrag att se till att de inte gjorde det.  Sedan ville de istället aldrig komma ut kändes det som och då troll nummer två hade njurproblem gjorde bara allting så mycket svårare.

Jag överlevde en dag i taget. Det var svårt att lyssna på alla fantastiska solskenshistorier om andras graviditeter och se tjejer som knappt gick upp någonting alls och bar på pyttebula. Jag undvek att träffa dem som strålade och inte hade det minsta jobbigt. Jag omgav mig medvetet inte med människor som gav mig ångest och valde istället dem som faktiskt lät mig lätta min själ och klaga. Min barnmorska, psykolog och framförallt min man var min räddning. De lyssnade, verkligen lyssnade utan att döma mig det minsta. Det hjälpte mig så mycket. En annan viktig del i min överlevnadsstrategi, min graviditet gick bokstavligt talat ut på att överleva, var bra serier och böcker. Då behövde jag inte längre vara jag, jag kunde befinna mig någon helt annanstans och för en stund få en välbehövlig verklighetsflykt.

Jag hoppas att du klarar det och alla ni andra där ute! Ni är inte ensamma om att må skit under dessa månader, vi är många och vi vågar prata om det! Det gäller bara att söka sig till rätt personer och undvika dem som inte förstår.

När sommaren kom till västkusten

Idag kom sommaren till oss med sanslöst höga plusgrader och vi var självklart ute och bara njöt. Vilken dag som helst kan detta vädermirakel ta slut, det vet ju svenskar så väl. Hur överlevde vi vintern är för mig en gåta.

IMG_2592 (1024x683)

Alla var glada, även Benjamin trots sin sura min.

IMG_2593 (1024x683)

Här får Benjamin se en maskros för första gången.

IMG_2597 (1024x683)

Den var inte god!

IMG_2600 (1024x683)

Självklart ville Arvid också smaka på en maskros. ”Ska brorsan så ska ju jag!”.

IMG_2602 (1024x683)

Snacka om tveksamma troll…

IMG_2612 (1024x683)

Någon passade på att ”dricka” lite.

IMG_2582 (683x1024)

Jag passade på att busa med finaste Arvid.

IMG_2584 (683x1024)

Och här någonstans upptäckte jag att mina ben var pinsamt bleka.

IMG_2588 (1024x683)

Pappan var ju självklart med!

IMG_2591 (1024x683)

Har jag världens finaste familj, eller vad?!

Alla älskar listor

Hej hopp! Tänk att en vecka kan gå så fort nu för tiden! För att komma till rätta med hur mycket det egentligen hinner hända på några dagar tänker jag sammanfatta det hela i listform. För alla älskar vi fina, prydliga, enkla och tydliga listor, visst?

Jag har alltså…

  • sovit alldeles för lite (inget nytt där alltså),
  • torkat snor på förkylda barn, tröstat och burit samma barn, kämpat med få i vägrande barn mat och längtat efter att få åka till jobbet,
  • pussat på och kramat, läst och sjungit för söta, underbara, charmiga barn, vaggat och kört i vagnen och velat vara föräldraledig för alltid,
  • pussat och kramat min man alldeles för lite,
  • hetsätit (som det sig bör under påsk),
  • haft ångest över hetsätningen,
  • börjat springa inför Tjejmilen igen och älskat det (igen),
  • och träffat fina, fina människor.

Påskhelgen_med_trollen

Med andra ord haft en pretty damn good vecka.

Trollens första påsk

Idag byggde Adam en stor grind på vår altan och den blev äntligen barnsäkrad så vi passade på att inviga den och trollens första solhattar ute i solen. Summan av kardemumman är som följer:

1. Blomplanteringar i stora krukor ser otroligt inbjudande ut för två tiomånaders bebisar. De kan ju öva på att ställa sig upp mot själva krukan, gräva i det där svarta som vuxna kallar för jord och smaka på gröna blad som ser så krispiga ut.
2. Tro det eller ej men solhattar kommer i många färger men även former. Att köpa enorma sådana leder till att det enda som syns är solhatt och ytterst lite bebis. Hur gulligt som helst!
3. Varför leker tiomånadersbebisar med allt annat förutom sina leksaker?
4. Det som vid första anblick verkar som barnsäkrad altan är egentligen en livsfarlig fälla för de små liven. Det räcker med ett par blomkrukor, en spännande grill och nyfiken bebis.
5. Det sägs att utevistelser hjälper barn att reglera sovhormoner och att de därmed sover bättre nattetid. Vi håller tummarna för att teorin håller i praktiken. Klockan är runt elvasnåret och hittills känner vi oss bara lurade…

Trollens_Första_Påsk

Glad påsk!

”Se till att njuta!”

I maj börjar jag jobba igen och just nu kretsar det mesta kring just det. Jag har njutit av att vara hemma med mina troll och jag har längtat bort. Jag har saknat kollegorna, samhörigheten och ett sammanhang som inte inkluderar trollen. Jag har längtat efter att få klä på mig min professionella del av jaget och jag har bävat inför det och oroat mig över hur inaktuell jag har blivit.

Nu närmar sig den stora dagen och det enda jag hör till höger och vänster är ”Njut!”. Nästan panikartat låter det och kommer ofta tillsammans med ett par utspärrande ögon så att jag verkligen inte missar budskapet. Jag inser ju att den här tiden aldrig kommer tillbaka och jag börjar känna mig pressad för det är svårt att njuta. Det är svårt att uppskatta vardagen som just nu bjuder på två rejält förkylda troll. Efter alla turer kring magsjuka och utvecklingsfaser är det svårt att hitta det där som heter att njuta och carpe diem och rosafluffig bebisgos.

Men när solen väl bestämmer sig för att skina och trollen har sina härliga stunder då är livet underbart och jag njuter för fullt. Då andas jag in den friska vårluften, borrar min näsa i trollens hår, kramar dem många gånger om och tänker att det är bra härligt ändå. Där och då är det bara vi fyra som existerar och jag har precis allting jag någonsin skulle tänkas behöva.

Trollen 9-12 mån3

Carpe diem, eller vad?

En stulen bildlista

Jag är så fräck att jag snor den här listan från Erika. Listor är perfekta lösningar på brist på blogginspiration om ni frågar mig. Särskilt sådana som ger ett tillfälle att visa upp fina bilder.  Alla vet ju att de allra flesta blogginlägg blir bättre med en bild eller två.

En skärmdump på din skrivbordsbakgrund på datorn:

Namnlös

Jag är allergisk mot oreda så till den grad att jag tydligen rensar allt som råkar hamna på min alltid väldigt privata skrivbordsbakgrund. Det må ta några extra klick att ta sig till de mappar jag vill åt, men det är helt klart värt det för jag vill inte att något ska täcka en underbar påminnelse om hur små trollen faktiskt var för inte alls länge sedan.

En bild på dina snyggaste skor:

IMG_1272 (1024x683)

Mina röda bröllopspumps från Menbur med öppen tå är överaskande bekväma och ursnygga, värda varenda krona och alla timmar jag tillbringade på Google på jakt efter dem.

En bild på en fantastisk människa:

Adam och trollen 5 veckor

Med risk för att låta klyschig men så klart min man. Varje gång någon frågar mig hur jag hinner träna/göra mig fin/ha ett liv svarar jag alltid ”För att jag har en bra man”.

En bild på någonting du kan mycket om:

DSCN2083

Trädgårdsarbete. Jag är mäkta stolt över vår fina trädgård som jag byggt upp från grunden och varje vår längtar jag efter att få gräva ner fingrarna i jorden, plantera nya skönheter och glädjas åt trogna överlevare.

En bild på en förebild:

oscar01005

Meryl Streep. ”No one has ever asked an actor, ”You are playing a strong minded man”. We assume that men are strong minded. Or have opinions. But a strong minded woman is a different animal.”

En bild på någonting du vill lära dig mer om:

Experiment

I princip allt som har med pedagogik att göra, men speciellt spännande experiment! Det går inte att bli färdiglärd, det är då ett som är säkert!

En bild på något du är ruskigt bra på:

DSCN3127

Inte för att skryta men jag är grym på tt baka bröd, speciellt surdegsorten.

En bild på en artist du lyssnar mycket på:

 laleh

Lales ”Du följer med mig” var den första låten Adam och jag dansade till som man och hustru. Jag lyssnar på Laleh minst en gång om dan. Går det att inte älska den här människans röst, musik, utstrålning, allt?

En bild på ett utav dina tjusigaste plagg:

B&A_IMG_1266 (683x1024)

Jamen, min bröllopsklänning så klart.

En bild på din favoritblomma:

DSCN3481

Rosor, inget slår rosor.

Vi vänder blad

Ja, jag var ju rätt dramatisk igår. Jag är ofta det. Att bryta ihop och komma igen är jag också bra på. Och vet ni vad, det går inte att säga upp sig från jobbet som förälder och fru. Inte hur som helst i alla fall. En kan bara göra sitt bästa vilket var exakt det jag gjorde idag. Jag vände blad.
Trollen 6-9 mån

Det är tur att det finns så många fina blad också.

Ge mig glass, tårta och en påse chips!

Om vi ska vara helt ärliga, och jag föredrar att vi har det så, är livet i fröken Bellas familj allt annat än en dans på rosor just nu.
Jag har varken lust, ork eller tid att sammanställa en tillräcklig rapport om trollens vecka heller. Låt oss göra en kort (men förj*vlig) historia ännu kortare. När magsjukan äntligen bestämde sig för att lämna vår familj åkte trollen och jag på förkylning från helvetet. Ingen äter eller sover. Ingen är glad och trollen har så svårt för att andas men vill samtidigt ha nappen. Och bli burna båda två. Mycket logistiska omöjligheter där…

Nu mår jag så dåligt att jag bara vill bara tycka synd om mig själv och hetsäta. Ätstörningstankar har jag inte haft på bra länge, bara ännu ett tecken på hur illa det är. Om jag inte får sova ikväll/inatt heller tror jag att bestämt att jag säger upp mig från jobbet som förälder och fru som jag ändå missköter.

Snö? Nej, tack!

Är det bara jag som tycker att snö efter jul är så otroligt onödigt? Förutom när det gäller skidsemester då förstås. Det blir inget foto från dagens promenad för vet ni hur tungt det är att köra en tvillingvagn med två sexmånaders bebisar i? Addera då en oplogad och osaltad landsväg. Dagens promenad gick ut på att överleva.

Väderguden, jag är inte imponerad! Inte det minsta. Tillbaks med regn och fem plusgrader, tack.

P.S. Dopklänningarna är här och jag är lyrisk! Det kommer att bli världens finaste dop ever och jag kommer att gråta floder. D.S.

Dopstress och annat viktigt

Trollens dop närmar sig med stormsteg och nu är det hög tid att ta tag i det. Att hitta två dopklänningar i rätt storlek och färg, som är unika men ändå hör ihop, med minimalt med spets och annat gulligull och som inte kostar skjortan visade sig nästintill omöjligt. Min ångest började bli svårhanterlig och jag övervägde att betala en skamligt stor summa för två enkla och tråkiga klänningar, när jag i sista stunden kom på min gamla fiende Tradera. Ett mirakel skedde och där fanns två klänningar till salu som uppfyllde alla ovanstående krav. Nu gällde det bara att vinna budgivningen av båda (!). Efter svordomar, handsvett och paniktryckning av F5 är nu klänningarna våra. Priset ökade dock markant, men den där detaljen låtsas vi inte om. Nu ska vi bara komma på vad vi ska bjuda över 40 gäster på, hur vi ska inreda församlingslokalen och inte minst när i hela friden vi ska hinna göra allt det… Genomförandet av vårt bröllop med 70 gäster känns plötsligt som piece av cake.

Jag har haft, som ni säkert märker, svårt att finna lust och tid till blogga ordentligt igen. Med ordentligt menar jag minst ett inlägg om dagen. Mest har jag skämts över den totala bristen av seriösa debattinlägg och den enorma fokusen på mitt liv som mamma. Jag har levt i någon slags gråzon och velat fortsätta nischa min blogg genom pedagogik- och genusfrågor, men inser att om den här bloggen ska överleva krävs en ordentlig omorganisation. Från och med nu är bloggen min cyberdagbok tills vidare. Förhoppningsvis stannar ni kvar. I annat fall titta in igen om ett år eller femton.

Förutom trollen går mitt liv just nu ut på att hitta min gamla kropp igen. Både till utseendet för jo, jag bryr mig men främst till dess funktion. Jag vill kunna trivas i min kropp, titta på min mage utan att vilja dö och genomföra långa löprundor med ben och hjärta som orkar. Därför kommer det att förutom bebisar även pratas en hel del om träning här. Så, nu var även det sagt.

Bloggen kommer att förändras på ett till sätt. En ny kategori, som jag ännu inte vet namnet på ska tillkomma. Mina dagar som föräldraledig tvillingmamma går ut på att gå. Gå barnvagnspromenader, två gånger om dagen, flera kilometer åt gången och då hinner jag ju tänka på en hel del. Och se en massa, både fint och fult. I den nya kategorin kommer det att finnas bilder tagna av min finfina Canon 600D och fyllas på med alla de tankar som dyker upp under promenadens gång. Förhoppningsvis kommer jag igång med bloggandet mer då när jag har en bild från fina Bohuskusten att bjuda på.

Ode till min kropp

Så länge jag kan minnas har jag varit missnöjd med dig. Det är alltid någon del av dig som jag har velat ändra på, trolla bort, göra mindre eller större. Vi har bråkat, som vi har bråkat! Kommer du ihåg den där gången på dansen när du bestämde att genrepet var slut och mitt knä gick sönder? Eller när jag trodde att det var en bra idé att träna sex dagar i veckan, två gånger om dagen? Vårt svartaste minne är året då jag svimmade titt som tätt, du orkade inte med och ingen förstod varför.

Ännu idag har vi våra konflikter. Men idag är jag dig tacksam, vilket jag inte har varit på samma sätt tidigare. Trots bristningar och den lösa huden på magen, min stora balkannäsa och de extra kilona som vägrar försvinna är jag dig tacksam. Du har gett mig så mycket och det är först nu jag förstår det. Du har gjort det möjligt för mig att träna inte mindre än tre sporter, ägna mig åt min livspassion dansen i många år och det finaste du har gett mig är mina tvillingar. Du har stått ut med år av bulumi, många sena nätter med alldeles för mycket alkohol och alla helgfrosserier. Jag behandlade dig som skit så många gånger men du gav sällan tillbaka. Du hjälpte mig att bära två barn i 39 veckor och tillät mig en alldeles underbar återhämtning.

Idag var det du och jag igen. Den här gången i spåret. Och du svek mig inte. Tvärtom. Du gav mig spänst, styrka och gjorde att både bäckenet och knät höll. Vi samarbetade och vi njöt. Och vi bestämde för att ses i spåret snart igen. Om och om igen.

Tack bästaste kroppen för att du har tagit hand om mig. Nu ska jag ta hand om dig!

Hej då 2013!

IMG_1875 (1024x683)

Svårt det där med att få alla fyra på bild. Här försöker Arvid stoppa hela sin hand i munnen.
IMG_1874 (1024x683)

Adam tittar bort och Arvid kämpar på.
IMG_1876 (1024x683)

 Nåja…  Gott nytt år alla fina!

Jullängtan, var är du?

Det är nu mindre än en vecka kvar till julafton (!) och de härliga julkänslorna jag brukar drabbas av redan i november är som bortblåsta i år. Jag pyntar och bakar och dricker litervis med glögg, men ingenting händer! Jag har nog insett att trollen är för små för att fatta det fantastiska med jul och då är det helt plötsligt inte roligt längre. Samtidigt bävar jag inför nästa jul då de nog kommer att pilla på allt det fina, glittriga och skimrande och tänker att jag borde passa på och julmysa och pynta som aldrig förr. Men nej, har inte lust och gör det mest på rutin. Jag som älskar jul, vad händer?!

Pratade med en vän som har barn i samma ålder och lustigt nog hon känner hon exakt likadant. Precis som jag är hon så trött att det enda hon kan tänka på är hur jobbigt det är med alla julbestyr. Och så vill jag ju verkligen inte känna! Det är trollens första jul och den ska banne mig bli fantastisk, med eller utan jullängtan! Trots allt tycker de ju att det är så spännande med alla nya dofter (hyacint, nejlika och pepparkakor) och små lampor och stjärnor lite överallt. Och jag tänker att jag måste börja i tid om jag ska lyckas få två jultokiga barn som förstår tjusningen med överdådig julbelysning på tomten, ännu en kruka med doftande hyacint och fin julstjärna samt nya julgranskulor och prydnadstomtar varje år.
Jul 2013

Bara en bråkdel av allt det juliga i vårt hem!

Som en dubbel käftsmäll

För exakt ett år sedan förändrades Adams och mitt liv och vi visste där och då att ingenting skulle bli sig likt igen. Adam kommer ihåg endast små fragment från den kalla decemberkvällen, men jag minns allting som om det vore igår.

Nervös låg jag där med min ännu platta mage och väntade på vårt första ultraljud. Ett ultraljud som förhoppningsvis skulle visa att vårt frö där inne i magen mådde bra och fixa ett par bilder till julkorten. Förutom konstant trötthet som jag bortförklarade med bröllopsresan på Bali, mådde jag utmärkt. Jag kräktes ingenting och magen blev inte större hur mycket jag än putade med den. Var det verkligen ett plus vi såg på graviditetsstickan dagen innan vi åkte till Bali? Vi kanske bara inbillade oss alltihopa? Och hur kan någon verkligen lita på en sticka bara så där?

Barnmorskan som tog hand om oss slog på tv:en som skulle visa vårt lilla frö och med darrande händer drog jag upp min prickiga klänning. Det blev kallt på magen och strax efter såg vi. Inte ett litet frö som vi innerligt hoppades på. Vi såg två livliga bebisar med var sitt starkt tickande hjärta och en tjock skiljevägg mellan. Jag blundade snabbt och sedan såg jag det igen. Klart och tydligt, det gick inte att ta miste på. De var två.

- Ser ni vad jag ser, frågade barnmorskan och där och då sprack jag i ett hysteriskt skratt och upprepade gång på gång ”VA?! Du måste skoja!”. Jag har aldrig sett Adam så chockad där han satt som förstenad, knäpptyst och höll hårt i min hand. I bilen på vägen hem berättade han att han först trodde att det var en spegelbild han såg.

Vi skulle alltså få tvillingar. Två barn. alltså en och så en till. På en och samma gång. Snacka om en att få en käftsmäll rakt i nyllet! Med en gång blev vi så himla oroliga. Vi kom att vara oroliga för så mycket. I början handlade det mycket om det praktiska. Hur skulle vi ha råd med allt det dubbla? Sedan var vi oroliga för att de skulle komma alldeles för tidigt. Vi låg vakna och tänkte hur i hela friden vi skulle räcka till? Skulle vi få hjälp och skulle vi våga be om den? Tänk om vi inte blev bra föräldrar och hur gör vi när båda gråter? Frågorna var många, oron ständig och vakna nätter blev en ritual.

Det var exakt år sedan och ingenting är sig likt. Vi blev välsignade på ett alldeles magiskt och överväldigande sätt. Även om oron är här för att stanna är vi lyckligare än vi någonsin har varit. Och den lyckan, den bara växer för varje ny dag.

Inte det minsta onormal

Fantastiska Nina Ruthström reflekterar idag över mitt senaste inlägg om vårt kämpiga tillvaro som småbarnföräldrar och lyckas ge mig en ny strategi jag så väl behöver! Hon skriver bland annat:

Jag tänker inte säga till någon att njuta av den [småbarnstiden] för det kanske inte alls är speciellt njutbart och varför skall man njuta då? Det kanske bara ger mer ångest och man känner sig misslyckad som förälder om man inte tycker om det. Jag skulle vilja säga håll ut!

Senast idag gick jag och kände mig skyldig över hur tråkigt ärlig och bitter jag låter här i bloggen. Jag oroar mig så för att trollen en dag ska läsa hur dåligt jag mådde under den här första tiden med dem och känna skuld över det. Jag oroar mig för att framstå som en dålig mamma, en som inte orkar och bara beklagar sig. När jag egentligen borde njuta av den här tiden, mysa med mina små troll och bara tycka att allt är underbart. Jag oroar mig för att jag ältar för mycket, istället för att bara rycka upp mig och inse hur lyckligt lottad jag är och sluta gnälla.

Ninas kloka sammanfattning och klockrena analys över den idealiserade bilden av småbarnslivet och mammarollen gav mig precis det jag så väl behövde just nu! Nej, trollen kommer inte att få men för livet av att jag beskriver hur pass kämpigt vi har det just nu. Det som skulle få dem att må dåligt är om jag ljög och framställde vår första tid som rena rama semestern. Hur skulle de kunna leva upp till den rosafluffiga bilden om de själva får barn? Dessutom skiter jag ju egentligen i om jag framstår som en dålig mamma, någon lär ju tycka det ändå hur mycket jag än gör för mina barn. Om det nu är en enda person där ute som känner igen sig i vårt liv och kämpande så är det värt det. Och de som tycker att jag ältar och är en bitter gnällspik kan välja och vraka bland alla förskönande mammabloggar där ute.

Jag är urless på att ständigt ha dåligt samvete, få pikar om än det ena än det andra från andra bättre vetande mammor i min omgivning och mest av allt orkar jag inte ”sminka över allt som är fult” som Nina skriver, för att framstå som en übermor. Tack vare Nina och andra kloka cybermammor och feminister där ute vars bloggar ger mig kraft tänker jag hålla ut och acceptera att livet får vara en jävla storm just nu. För jag är inte det minsta onormal.

Kloka ord och på riktigt hjälpsamma råd

Idag var vi på BVC med trollen. Det var dags för deras andra vaccinering och eftersom den första gick smidigt var jag inte alls lika ängslig den här gången. Trots att vi var sena var trollen på sitt allra bästa humör och vi fick förutom själva vaccineringen även väga samt mäta trollen. Arvid vägde 7535 gram och Benjamin 7565, de är så lika i vikten nu! Båda är dessutom lika långa med sina 67 cm.

Innan vaccineringen hade vi ett långt samtal med vår BVC-sköterska. Jag bara älskar henne, känner jag. Hon inte bara lyssnar, utan hon hör vad vi säger. Hon återberättar det vi nyss har sagt med sitt proffsiga med enkla BVC-språk och liksom kollar om hon har förstått oss rätt. Därefter uppmuntrar hon, berömmer och bekräftar oss i massor och till slut får vi ett par kloka ord och hjälpsamma råd. Hjälpsamma på riktigt, alltså.

Så jag tänkte dela med mig till er som kanske håller på och kämpar med samma saker som vi. Det vill säga mat, sömn, utveckling och sin egen känsla av otillräcklighet.

Sömnen är ett riktigt jobbigt kapitel i våra liv just nu. Även om trollen till en början sover i sina spjälsängar, vaknar de ofta och vill bli burna, tröstade eller få mat. Efter tolv-ett vill de sällan ligga kvar, utan kräver att sova med oss. Det innebär sparkar, rivsår och skrik. Det vill säga inga lysande nätter. Enligt vår BVC-sköterska, låt oss kalla henne kort för G, ser hon inga som helst problem med att trollen sover med oss. Hon tror inte på att vi kan vänja dem vid att alltid behöva oss för att somna och deras skrik och oroliga nätter förklarar hon enkelt med alla nya saker de håller på med att lära sig eller precis har lärt sig. Alla dessa nya intryck, förmågor och även de allra minsta utvecklingsbitarna bearbetas oftast just när de sover. När vi berättade att trollen sällan kommer till ro själva utan får vaggas till sömns blev vår G inte orolig alls. Att de nu för tiden somnar i våra armar snabbt och utan större protester tycker hon låter tryggt och sunt nog. Tids nog kommer de somna av sig själva och tills dess kan vi erbjuda dem vår närhet om det är den som krävs.

Ett annat problem i vår familj just nu är det här med mat. Trollen har svårt att koncentrera sig på mat och vill göra allt annat än att äta, fast de är hungriga. G pratade om att deras tillväxtkurvor ser så fina ut och så länge de gör det finns det ingen anledning till oro. Men hon förklarade det som att bebisar i den åldern har fullt upp med allt annat runt omkring och dessutom har de hunnit lära sig att mat alltid finns. Hon tyckte att vi kunde öka puré-, mos- och grötmängden succesivt för att så småningom fasa ut ersättningen en måltid åt gången.

Det bästa med G är att vi alltid får höra hur fina och välmående trollen är. Idag pratade vi dessutom mycket om mina känslor kring det här med mammarollen, hur jag alltid jämför mig med andra (och inte sällan med dem som bara har ett barn) och den ständiga oron över att inte räcka till. Jag har ett bra tag nu haft dåligt samvete över att jag inte far och flänger som andra i min närhet gör. Jag har varit orolig för att hålla på våra rutiner alldeles för hårt och undrat om trollen inte behöver mer. Kanske vill de ha en mamma som orkar dra iväg med dem och ordna playdater titt som tätt. Även där blev jag lugnad av G. Hon förklarade så fint att trollens värld är så himla liten just nu och ett bra tag framöver. Det är Adam och jag deras behov kretsar kring och inte så mycket mer. När barn känner sig trygga i hemmet, med föräldrarna och i sin lilla, lilla värld kan de så småningom börja utöka den världen.

Alldeles i slutet sade G en sak som fastnade djupt inne hos mig. ”Vi jämför oss ständigt med andra.  Oftast jämför vi oss med kanske tjugo stycken andra och tror att vi bör vara lika bra som alla de tjugo tillsammans. Det kan vi inte och det ska vi inte.”

Så nu suger jag lite till på den karamellen och tänker att vi fixar det här livet bra ändå. På alldeles egen hand. Adam och jag.

Vår plats under solen

Någon gång under våren började Adam och jag fundera på vårt liv och hur markant det skulle ändras i och med trollens ankomst. Det vi grubblade mest över var vår boendesituation. Hur härligt det är med en stor tomt omgiven av härliga ängar, svampskogar och nära till sjö och hav. Vi drömde om födelsedagskalas på den stora altanen, nakna barn springandes på gräsmattan och munnar fulla med mogna jordgubbar. Men vi oroade oss också för den obefintliga kollektivtrafiken, behovet av att ha två bilar och tvånget att behöva åka en bra stund för att komma till civilisationen och våra närmaste vänner. Vi började allt mer inse att våra barn förmodligen kommer vara de enda som har könsneutrala kläder, en pappa som är föräldraledig och längre fram kommer de i värsta fall att avstå en gymnasieskola/sport/dans/hobby/whatever som passar dem bäst på grund av det långa avståndet.

Nu är sommaren sedan länge över och det händer inte mycket här i bushen. Ändå är jag föräldraledig och har alla möjligheter att träffa nya människor, umgås och skaffa härliga bekantskaper. Ännu värre lär det bli för Adam, då han är den enda mannen på minst en mils radie som kommer att vara föräldraledig en längre period.

Så smått har tankar om vår plats under solen verkligen är en lantlig idyll börjat leta sig in i våra hjärnor. Vi har funderat, pratat, analyserat och ältat. Skrivit för- och motlistor. Vill vi tillbaka till storstaden? Kan vi tänka oss en förort, kanske en närliggande kommun och i så fall var och vilken? Efter många om och men har vi kommit fram till att vi måste bo i ett hus. Radhus räcker inte. Det måste vara relativt nytt och uppvärmningskostnaderna borde vara rimliga. Där faller en hel del områden bort direkt och den enkla anledningen är priset. Vi kan tänka oss ett villaområde, men vill helst att det ska vara blandat med folk. En mångfald av allt med andra ord. Segregation har vi fått nog av.

Så vårt drömhus är inte vårt drömhus längre. Men vart, när och om vi kommer att flytta tål att funderas på många gånger om. För gräset är ju alltid grönare på andra sidan, visst?
Desktop1

Var hör ABBAk-lanen hemma egentligen?

Dumma kön

Under hela graviditeten bävade jag inför det här med trollens kön. Jag stod ut med att höra hur vissa hoppades att det skulle bli två av samma sort eftersom det blir så mycket lättare med lekarna och kläderna då. Många höll tummarna för att det skulle bli en av varje för då kan vi göra olika saker… Gissningarna var många och tro det eller ej var jag den enda som till slut fick rätt.

Jag har aldrig velat ha en dotter. När jag såg det där plusset på gravidtestet blev jag smått panikslagen. Tänk om det blir en tjej?! Vad skulle jag göra den dagen hon kommer hem och vill enbart ha rosa klänningar på sig? Hur skulle jag skydda henne från att få skevt kroppsideal för all reklam säger att hon inte duger som hon är? Hur skulle jag förklara för henne att hon måste akta sig för onda våldtäktsmän eftersom det är hennes ansvar om en kille inte kan hålla sig? Hur skulle jag förklara att alla som bedömer henne utifrån hennes utseende och inte hennes prestationer har fel?

Jag hoppades innerligt på att jag bar på två pojkar. Främst ville jag slippa bemöta andras ignorans och okunskap. Naivt nog trodde jag att den kvinnliga rollen var så mycket snävare än den manliga. Så fel jag hade.

zelda+5+september

Idag är jag rädd för lika mycket, trots att trollen blev pojkar. Jag törs inte ens tänka på vilka stereotypa föreställningar som kommer att prägla deras liv. Jag förtränger tanken på att de en dag kommer att komma hem och säga att de inte tänker ha rosa på sig mer eftersom någon idiot har kallat dem för bögar. Hur i hela världen kommer jag att reagera om de säger att X inte är deras bästis längre för att hon är tjej? Jag får rysningar varje gång jag läser om ännu en våldtäkt som förblir olöst och tänker att jag kommer tjata ihjäl dem om respekt för andra och att ens kropp bara är ens eget. Jag vill inte att de ska bli aggressiva skitungar som avbryter andra, skriker och slåss och vägrar pyssla för det är ”tjejigt”. Jag vill inte att de ska sluta kramas och mysa, inte kunna prata om sina känslor eller gråta om de är ledsna.

Jag kan inte vara den enda som känner så här. Ni där ute som känner igen er, hur gör ni när dessa tankar tar över?

Benjamins sjukdom

Jag har velat skriva mer utförligt om Benjamins sjukdom ända sedan den dagen vi kom hem från sjukhuset med våra troll. När vi var mitt i det svåra och mörka såg vi ingen väg ut och strax efter alla turer till och från barnkliniken gick luften liksom bara ur. Jag behövde tid för att bearbeta allt som hände mitt fina troll och slicka mina sår ett tag. För det tär att oroa sig för ens egna barn, att se det ha ont och inte veta hur illa ställt det egentligen är. Att inte kunna hjälpa det måste vara den hemskaste av känslorna en förälder kan uppleva.

Någon gång i slutet av graviditeten upptäcktes det under ett ultraljud att Benjamins njurar var utvidgade. Efter flera andra ultraljudsundersökningar, kontroller och diskussioner läkare emellan verkade ingen vilja uttala sig om hur utvidgade de var, hur detta skulle påverka honom efter födseln eller om han ens behövde förlösas i förtid. Vi fick ingen konkret information om vad detta kunde innebära, alla ville avvakta till efter födseln och allt vi kunde göra är att leta efter information på internet, vilket gjorde allting bara värre.  Adam och jag försökte stå på oss och mer eller mindre krävde att trollen skulle förlossas tidigare än i v. 38+5 som det blev bestämt. Kalla det intuition eller vad ni vill, men vi misstänkte att vårt troll behövde ut och det bums. Med facit i hand mådde hans njurar och urinblåsa inte alls bra under fosterlivet. Efter förlossningen var hans kreatininvärden* skyhöga, hans njurar kraftigt utvidgade och han hade reflux*.

Efter några dagar på BB blev Benjamin förflyttad till Neonatal avdelningen på NÄL. Arvid följde med eftersom sjukhuset har som policy att inte dela på tvillingar om det inte är absolut nödvändigt. Tre dagar efter att våra troll kom fick vi lämna dem på Neo och sova själva på BB. Fast vi sov inte. Fjärde dagen efter förlossningen fick vi åka med Benjamin till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Under tiden som han skulle utredas fick Benjamin ligga på kirurgiavdelningen för övervakning. Till en början var Arvid inskriven där som följebarn, men några dagar senare skrevs han ut och fick bo på Patienthotellet med Adam och mig. Benjamin blev kvar på sjukhuset varje kväll när vi åkte dit. Det är något som kommer att förfölja mig resten av livet. Efter veckor på sjukhuset, två katetrar (en suprabubisk* och en blåskateter), dagliga blodprov och fan och hans moster konstaterades det att Benjamin hade uretravalvel.

”Uretravalvel är ett slemhinneveck i bakre delen av urinröret, i den del av urinröret som ligger mellan prostata och slutmuskeln. Förändringen, som bara drabbar pojkar (15/100 000), kan ses redan 12-14:e fosterveckan vid ultraljudundersökning. Det har redan då bildats en ”säck” av förstorade urinvägar ovanför vecket. Urinblåsan har heller inte ett normalt utseende.” Professor Ulla Sillén, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.

Benjamins kreatininvärden sjönk stadigt efter att katetrarna sattes in och kunde avlasta urinblåsan och njurarna. Han var pigg, ammade ofta och gick upp i vikt. Dock var han mycket trött på kvällen och natten, orkade inte äta på egen hand så en matsond sattes in i näsan. Till en början fick han natriumklorid för att reglera salterna i kroppen och antibiotika för att undvika urinvägsinfektioner. Antibiotikan tar han ännu.

Redan då visste vi att Benjamin skulle opereras, men var tvungen att väga över fyra kg och vara minst sex veckor gammal. Operationen skulle ske under narkos, då bränns valvel bort med hjälp av ett resektoskop som förs upp genom urinröret. Eftersom valvel inte tas bort, utan bränns genom, kan den ärra igen och inte sällan måste operationen göras om. Ingreppet är inte riskfritt. Närheten till slutmuskeln innebär att man måste vara mycket försiktig så att den inte skadas vid ingreppet. Efter operationen var Benjamin mycket trött, han var kinkig och hade ont. Han återhämtade sig dock fort och efter helgen fick vi åka hem. Hans kreatininvärden hade sjunkit till en normal nivå, hans salter såg bra ut och han skulle ”bara” få antibiotikan i förebyggande syfte. I samma veva konstaterades det att hans ena njure nästan inte hade någon vävnad kvar alls och därmed var så gott som utslagen.

Idag mår Benjamin bra. Han äter med stor aptit, ökar i vikt och verkar må bra. Han är glad, pigg och utvecklas som han ska motoriskt och socialt. Han har inte haft någon infektion och har även sluppit förkylningar och feber. Närmast väntar täta kontroller av tryck, flöde och kvarstående urin i blåsan. Det är konstaterat att Benjamin idag har nedsatt njurfunktion. Den ena njuren är så gott som utslagen, medan den andra verkar fungera fint. Urinblåsan är tjockväggig efter att ha kämpat så mycket under så lång tid. Vi vet inte hur detta kommer att påverka Benjamin framöver. Spannet är stort och njurarna hos barn är inte fullt utvecklande förrän tvåårsålder.

Om mindre än en månad ska vi tillbaka till barnsjukhuset. Då ska Benjamin genomgå ett röntgenundersökning av urinblåsan och urinrör. På Uroterapin kommer det att göras en miktionsobservation (MKO) som innebär att urinblåsans volym och tömningsförmåga mäts. Därefter kontrolleras det om urinblåsan är tom med hjälp av ultraljud. Han kommer även att få en kateter in i urinblåsan via buken. Genom den fylls urinblåsan med kontrastmedel då ett antal bilder tas när Benjamin kissar. Behandlingen kallas MUC och kombineras med cystometri, där volym och tryck mäts under tiden som blåsan fylls och när den töms. Förhoppningsvis ser allt bra ut och har vi tur har uretravalveln inte ärrat igen och han slipper opereras om. Vi hoppas att urinblåsan ser normal ut och att den töms ordentligt. Katetern som krävs för undersökningen kommer Benjamin att få inopererad dagen innan och det sker under narkos. Om han återhämtar sig snabbt och inte har blod i urinen får vi vara hemma över natten.

75 % av pojkarna med valvel har en störd blåsfunktion, trots att hindret är borta och detta leder till olika skador/problem. Från början är blåsväggen tjock pga alltför kraftig blåsmuskel. Det ger en blåsfunktionstörning med liten blåskapacitet, höga blåstryck och orolig blåsa. Med tiden förändras blåsans funktion hos pojkarna:
¤ blåsvolymen ökar
¤ blåstrycket minskar vid kissning
¤ fortsatt orolig-instabil blåsa som ger inkontinens (försvinner så småningom)
¤ allt svårare att tömma blåsan, p g a ökad slapphet.
Överläkare Gundela Holmdahl, Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus.

Pojkar med valvel kissar ofta dagtid, men trots det finns stora mängder urin kvar i blåsan. Den ökande slappheten i blåsan är en naturlig följd av att blåsan kämpat mot ett hinder i fosterlivet, men också pga. stor urinmängd och stora blåsvolymer nattetid. Njurskadan gör att barnen har svårt att koncentrera urinen.

*Cirka 70 % av barnen med uretravalvel har kreatininstegring vid födseln. Kreatinin är ett ämne som blir förhöjt i blodet när det inte omsätts och elimineras av njurarna.
*Refluxen, dvs. att urin pressas tillbaka upp till njurarna, är ofta ensidig, med sämre funktion i samma sidas njure. Ensidigheten innebär att den andra njuren skyddas genom att blåsan avlastas sitt höga tryck. Refluxen försvinner spontant när hindret är borta, blåsfunktionen kommit under kontroll och det finns funktion i njuren. Under första året kan refluxen spela en positiv roll som tryckavlastare för blåsan och som extra reservoar när blåsan är liten.
*suprapubisk kateter läggs in i urinblåsan via nederstadelen av buken, strax ovanför pubisregionen med könsorganen.

Kan vi prata förlossning?

Läste precis Charlottes fantastiskt kloka inlägg om Den Stora Höjdpunkten efter en graviditet, nämligen förlossningen. Och om hur snacket allt oftare handlar om att riktiga kvinnor föder utan smärtlindring, precis som alla andra kvinnor i alla tider. För det ska det strävas efter, det riktiga, det naturliga. 
Under min graviditet utvecklade jag förlossningsdepression. Den började redan i veckan 11 då jag insåg att det var två stycken jag bar på. Ju längre veckorna gick desto mer svårhanterbar kändes hela den här förlossningsbiten. Jag tänker inte gå in på varför jag var rädd, det är alldeles för privat men till slut fick jag träffa en psykolog för att försöka hantera rädslan. Det gick inte alls bra. Till slut fick jag igenom planerad kejsarsnitt mycket tack vare att jag var gravid med tvillingar. 
Så gott som alla jag valde att tala om det här för bemötte mig genom att döma mig på olika sätt. Framför allt vårdpersonal, men även andra runtomkring. De har försökt ”peppa” mig, sagt att jag skulle ångra mig, ignorerat eller förlöjligat min rädsla. 
Precis som med amning (don’t even get me started on that one) verkar det ligga otroligt mycket prestige i att göra saker ”naturligt”. Så som alla riktiga kvinnor gör. Det hela är som en tävling där de som föder utan ”fusk” vinner. För en riktig mamma blir man bara med sprucket underliv, såriga bröstvårtor och konstant sovande, aldrig gråtande barn. Hur länge ska modersrollen få vara så snäv?

Saker ni inte ska fråga tvillingföräldrar

Ända sedan vi fick reda på att vi skulle få tvillingar har folk kommenterat vår ”situation” till höger och vänster. Visst kan jag förstå att det är så exotiskt med tvillingar, men vissa saker ville jag verkligen slippa höra. Efter lite googleforskning verkar det som många andra tvillingföräldrar där ute håller med mig. Här kommer mina personliga favoriter:

”Är de riktiga?”. Eh, nej? De är bara på låtsas.

”Du kommer att bli enorm!”. Tack. Så. Hemskt. Mycket.

”Dubbeltrubbel!”. Åh, så originellt.

”Min syster/kusin/kollega/granne har tvillingar!”. Som jag bryr mig.

”Två för priset av en!”. Fast två för priset av två!

”Jag vet inte hur du fixar det!” Inte jag heller, men jag har inte riktigt något val.

”Vilken är din favorit?”. Den glade.

”Det är bara 16 månader mellan mina, så de är som tvillingar.” Nope, bara tvillingar är som tvillingar.

”Mina barn är födda med ettårs mellanrum. Det är mycket svårare än att få två en gång!”. Är det en tävling?

 

En mamma är en mamma är en mamma

När trollen kom till världen hände något med mig, i mig. Förutom den fysiska aspekten med ett kejsarsnitt, som för övrigt gick över förväntan bra, hände det någonting med mig rent psykiskt. Jag blev mamma.

Nu skulle jag ju kunna avsluta det här inlägget, för alla vi vet mer eller mindre vad det innebär. När ens barn äntligen är födda försvinner en del av ens tidigare jag och ersätts av mammarollen. Och oh lord, vad den rollen är svår att leva upp till. Glöm att jag aldrig kommer att vara bara jag, bara Bella igen. Glöm att mina ungar fullständigt skiter i om jag älskade att springa och skulle vilja gå ut på en löptur. Eller att jag inte kommer att kunna läsa färdigt en avhandling på flera år. Eller att jag inte ens vill åka iväg ensam. Hur galet är förresten inte det?!

Lägg då till det faktum att jag nu i mitt nya liv som mamma måste införskaffa ett helt nytt set med färdigheter och anamma ett alldeles främmande perspektiv på livet och det bums! En del saker har jag ju redan snappat upp. För hur mycket jag än älskar mina barn räcker aldrig det. Nu måste jag amma dem och kan jag inte det har jag inte kämpat tillräckligt länge. Jag måste få dem att sova ute, annars är jag skyldig till barnmisshandel. Likaså om de skulle råka ha en kräksfläck på kläderna,skrika i mer än två sekunder, vägra åka vagn som alla andra barn och så vidare. Sedan måste jag ju gå ner i vikt fortare än jag kan säga kex, för feta mammor vill ju ingen behöva utsättas för. Att vilja läsa en tidning istället för att leka med trollen- bäst att någon underrättar folket på Familjeliv! Sminkar jag mig- självisk mamma. Gör jag inte det, sliten och dålig mamma.

Pappor då, undrar ni säkert nu. Nåja, de är fortfarande andraklassens föräldrar. Lyckas Adam byta en bajsblöja gör alla vågen och han blir utnämnd till årets superhjärte.

Arvid & Benjamin 2 mån

Elva veckor in och vi har redan fattat grejen, trollen och jag.