Arkivet för kategori: ‘Personligt’

Skogsäventyr

Idag trotsade ABBA-klanen regnet och gav sig ut på äventyr till skogen. Trollen älskar att vara ute men hatar allt vad regnkläder och stövlar heter. De kan gå förvånansvärt bra över stenar och i uppförsbackar fast de känner sig klumpiga med alla dumma kläder på. Dagens utflykt var en riktig succé, även Arvid som blev blöt och missnöjd ganska tidigt verkade trivas rätt fint. Benjamin som brukar sticka iväg gick idag med på att hålla handen och följa oss under långa stunder.
Troll_i_Skogen

Och Adam och jag bara njöt och förundrades över hur stora och självständiga våra troll har blivit!

Mitt liv för ett år sedan

Igår undrade Anna hur mitt instagram såg ut för 52 veckor sedan och ärligt talat blev jag förvånad över att se bilder på en vacker höst och glada troll. Det lilla jag faktiskt minns är inte alls rosaskimrande, utan en dramatisk tillvaro som handlade om överlevnad.

Det var nämligen så att Adam började jobba igen efter att ha varit hemma med mig och trollen i tre månader. Jag blev alltså själv med två bebisar som jag skulle ha fullt ansvar för! Mitt starkaste minne för den tiden var att jag sällan kände att jag dög trots att jag faktiskt gjorde mitt bästa. Jag vet det nu. Men då grät jag ofta, så gott som varje dag och jag tyckte så synd om mina troll som var tvungna att ha just mig som mamma. Jag kämpade med att mata dem, bytte blöjor stup i kvarten, gick promenader två gånger om dagen v-a-r-j-e dag oavsett väder som inte alltid var så fint som bilderna vill framstå det som. Min tillvaro gick ut på att hålla alla vid liv tills Adam kom hem efter jobbet.

Och jag lyckades ju trots att jag än idag kan tvivla på mig själv. Jag måste ofta nypa mig själv i armen riktigt hårt och påminna mig själv att det ju gick riktigt bra till slut ändå. Fast jag mådde så dåligt och kämpade i motvind varenda dag. Det gör gott att minnas det svåra. Då blir ljuset i tunneln ännu skarpare och morgondagen blir en dag att längta till.

IMG_1599 (1024x668)

Så lite jag visste för ett år sedan… Inte en minsta aning hade jag om hur kärleken till dessa två troll kunde växa så otroligt stark och bara fortsätter expandera för varje dag.

Konsekvenser på sandlådenivå

Någonting vi pratar om så gott som dagligen på mitt jobb är konsekvenser. Att allt vi gör får konsekvenser.  Ganska så viktig grej att kunna när en ska vistas bland, leka och samarbeta med andra. Jag blir lika förvånad varje gång det pratas om ”sandlådenivå” i negativa termer då jag upplever att de barn jag har träffar oftast har en god förståelse kring det här med konsekvenser. Beter du dig illa mot någon blir du till slut ensam. Vill du inte ha vinterjackan på får du räkna med att frysa. Om du väljer att inte äta någon frukost kommer magen att protestera om en timme eller så.

Jag är inte lika säker på att vuxna är på samma nivå när det gäller konsekvenstänkande. Förvånande nog, då vi anser att barn ska lära sig att lyda oss och allt det där. Till exempel kan vi ta upp det deprimerande valresultatet för några veckor sedan. Även om jag inte är någon politisk expert kan jag inte låta bli att uttala mig. Jag kan bara inte vara tyst längre.

Sverigedemokraterna fick som alla vet 13 % av alla röster. Det är nästan 800 000 som har röstat på dem. Eller nästan en miljon om siffrorna ovan inte skrämmer är nog. Alltså har nästan en miljon människor frivilligt röstat in ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt och gjort att de nu är det tredje största partiet. Jag tänker inte gå in på varför men jag tänker att vi öppnade Pandoras box redan för fyra år sedan. När alla sa att nu blir det inte värre än så. Nu har vi facit, trots att vi inte behöver titta så långt bak i historien för att veta hur illa det kan bli.

Igår blev SD:s Björn Söder vald till vice talman i riksdagen. Vårt handlande får konsekvenser. I detta fall är de inte positiva. Och själv ska jag lista ut hur jag ska förklara det här för mina barn när de blir stora nog. Hur ska jag få dem att förstå att vuxna inte är klokare än barn. För i sandlådan är alla lika mycket välkomna.

Jag älskar mitt jobb!

Egentligen är det en klassisk hatkärleksrelation jag har till mitt jobb. Det blev ju verkligen inte som jag trodde när jag kaxig, naiv och överambitiös slänges in i den hårda verkligheten efter fyra år på universitetet. Många, många gånger vill jag säga upp mig, helt skola om mig och jobba med någonting helt annat. Än idag kan jag tröttna på att val- och utvecklingsmöjligheterna är alldeles för få, arbetsmiljön bristfällig och barngrupperna skrämmande stora. När ryggen värker, det ringer i öronen och föräldrarna är direkt elaka vill jag bara gömma mig i en grotta.

Men trots allt det älskar jag mitt jobb. Jag älskar vetskapen om att jag är uppskattad, gör ett bra jobb och jag vet att jag kan göra skillnad. Även om jag saknar mina barn mest hela tiden älskar jag att få ha ett annat sammanhang som också är mitt.

Bilder HT 142

När jag sjöng ”Björnen sover” för en fnissande ettårig är kärleken till mitt jobb större än stört.

Om att jobba igen

Efter att bara ha varit mamma i nästan ett år var det i maj dags för mig att börja jobba igen. Fast jag var mer än redo att lämna föräldraledigheten bakom mig och längtade tillbaka till mitt jobb grät jag i bilen på vägen dit varje dag hela första veckan. Det var utmattande att hitta tillbaka till mitt jobbjag, jag var otroligt osäker och det kändes som om jag gjorde fel mest hela tiden. Dessutom saknade jag mina troll så att hjärtat sprack i tusen bitar så fort jag ägnade dem en tanke, vilket var var femte sekund. I maj jobbade jag 75% och i juni gick jag upp till 80. Sedan var det dags för fem veckors semester och nu jobbar jag heltid. Tanken är att jag ska göra det fram till nyår då trollen ska börja på förskola, sedan vill jag gå ner i arbetstid igen.

Men att jobba heltid är ett rent helvete. Dagarna är långa, ibland hinner trollen knappt vakna innan jag måste iväg och vissa dagar hinner jag inte ens pussa dem gonatt. Jag känner mig som världens sämsta mamma och jag är så rädd att trollen kommer att glömma mig eller att jag har förstört deras anknytning till mig. Jag är väl medveten om att det dåliga samvetet kommer att förfölja mig resten av livet. Hur bra jag än är kommer jag aldrig att vara så bra som jag vill vara.

Med det sagt vill jag ju påpeka att jag verkligen älskar mitt jobb. Att få barn är som att gå på världens mest givande kurs för jag kom tillbaka som en mycket mer ödmjuk och insiktsfull pedagog. Jag har dessutom världens bästa kollegor och aldrig längre måndagsångest. Jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket jag sällan kände innan jag fick barn.

Privat

Att räcka till som både lärare och mamma är ibland en ren omöjlighet.

Livet som det är just nu

Det finns så mycket jag vill skriva om. Jag vill lätta min själ och jag vill berätta tusen olika saker för er. Stora och små. Jag vill prata om hur galet fort trollen växer och utvecklas just nu. Om hur stolt jag är över mig själv som lyckades springa Tjejmilen. Om hur kämpigt livet som en heltidsarbetande tvillingmamma och fru kan kännas många gånger. Men framför allt vill jag prata om det tragiska valresultatet. Det finns så mycket vi kan diskutera kring, små och stora ämnen, men ack så lite tid och ork från min sida. Det enda jag kan göra är att beklaga läget och lova bättring och muta med bilder. Förhoppningsvis hittar vi sakta men säkert tillbaka till varandra.
IMG_1362

I mål kom jag efter 58 minuter och där väntade mina älskade troll!

IMG_1307

Och vilka underbara troll jag har då! Här jagar en överlycklig Arvid sin tvillingbror och jag bara smälter!

IMG_1343

På väg upp till Stockholm stannade vi vid Brahehus och trollen fick mellanmål with a view!

IMG_1352

Arvid jagade efter sin pappa där inne. Han gillas att jagas, vår lilla trollunge.

IMG_1356

Benjamin och jag tog selfies som vilka andra turister som helst och jag blev så lycklig när jag insåg att han har fått sitt kisande från mig!

bilagor1

Har jag sagt att jag har världens finaste troll?

Tjejmilen, imorgon är det dags!

Tidigt ikväll kom ABBA-klanen till Stockholm. Bilresan hit gick otroligt smidigt, trollen sov halva tiden och var glada resten. Nu sover de gott i de extra spjälsängarna som väntade färdigbäddade när vi kom. Det var så fint att jag nästan började gråta. Premenstruella hormoner gör ofta så.

Imorgon ska jag springa Tjejmilen för andra gången och jag är redan så nervös att jag kan kräkas.

Mina förutsättningar kunde ha varit bättre. Jag blev tokförkyld så sent som i förrgår och halsontet släppte först imorse. Mensen kommer typ imorgon och gör att jag är uppsvälld och deppig. På plussidan så har jag ju inte ont i halsen längre, jag har vilat och ätit bra och löptränat massor under sommaren.

Jag vet att den enda som kan sätta stopp för mitt mål att klara loppet på under en timme är jag själv. Därför måste jag stärka tron på mig själv. Och jag blir otroligt glad för er som hjälper till och peppar mig! Är ni i Stockholm imorgon kom och heja på mig och om inte håll tummarna!

Fina vänner, bebisgos och namsdag

Den här helgen var precis så som en perfekt helg ska vara. Det är faktiskt lite sjukt hur obetydliga helger kunde vara när jag levde studentlivet, jag kunde ju faktiskt ha sovmorgon eller festa hela natten lång fast det bara var en onsdag. Nu när jag är en hårt arbetande småbarnsförälder är helger så heliga att det nästan är löjligt. Så fort det vankas fredag ska det gosas, kramas, lekas, umgås, bakas, tränas, städas och allt vad det nu är med rosaskimmer, tusen små hjärtan och glittrande glitter! Annars är det inte en helg värd namnet och då måste vi vänta i en hel vecka innan vi kan göra om allt det där.

Nu var ju den här helgen allt det där och mer och det gör måndagsångesten lite, lite mindre. I fredags blev vi bjudna på middag av svärföräldrarna och det blir ju en riktig gourmet sådan när de lagar mat. I lördags hjälpte Adam en kompis att flytta så jag fick barnen för mig själv och vi hade så mysigt och de gnällde faktiskt inte mycket alls. Dessutom överlevde de, bara en sådan sak.

På eftermiddagen kom min kollega Carin och hennes tre veckor gamla A som jag fick gosa massor med! Om det nu inte vore för att jag bara kom ihåg skrik från trollens första år så hade jag kanske blivit sugen på en egen sådan gosig. Men mitt minne är starkt och riktigt så roligt ska vi ju inte ha det. Strax efter, efter att ha flängt runt här i metropolerna, kom även Carins syster Lisa med sin übergulliga Vendel. Efter år av internetvänskap träffades vi nu på riktigt för första gången. Och jag bara känner att det är så fina vänner jag har fått den här helgen! Det är så fint att vi kan hälla lite extra glitter på allt det där fina.
IMG_3386 (1024x683)

Lille A sov gott i min famn och var överlag en riktig komfortbebis!

Och idag hade Arvid sin namnsdag! Förra året glömdes det mesta bort, även hans namnsdag. Men idag, IDAG då firade vi. Med macka och banan till mellanmål och alldeles ny duplouppsättning i present. Här ska det in med massor av årets-förälder-poäng, så det så!
IMG_3395 (1024x683)

IMG_3392 (1024x683)

En ganska så nöjd Arvid!

Med stora framsteg

Har jag berättat att vi har två barn som går, eller rättare sagt springer, här hemma? Ett tag trodde jag på allvar att den dagen aldrig skulle komma, att vi skulle behöva kånka på två tunga barn och hålla i handen i evigheter. Men icke, nu går de, helst av allt springer de och det är så underbart och otroligt stort att jag inte kan greppa det. Nu har vi inte två bebisar längre, det är ju så fantastiskt att jag blir så löjligt sentimental och en sådan där nördigt stolt förälder!

Arvid tog sina första steg bara några dagar innan ettårsdagen och har varit ostoppbar sedan dess! Det var underbart att se ren och skär lycka i hans ögon då all frustration försvann och han äntligen kunde ta sig dit han ville helt på egen hand. Och fort gick det!
Desktop9

Det verkade först som om Benjamin också skulle börja med att gå då, bara ett par dagar senare än Arvid. Men det gick ju så långsamt att behöva ställa sig upp först, ta några steg och ramla. Hela den proceduren tyckte han var så onödig så han fortsatte med att krypa. Men några dagar efter vår Kroatienresa bestämde han sig att för att det var nog och kunde helt plötsligt själv.
Desktop10

Fröken Bellas sommar 2014

Det faktum att förra sommaren var dittills bästa i Sveriges historia kändes som ett dåligt skämt då vi tillbringade en stor del av den på sjukhuset. Av samma anledning är det nog få som är lika tacksamma över att sommaren 2014 blev minst tusen gånger så bra som förra var som vi är. Och av precis samma anledning blev det totalt tyst här på bloggen. Det gällde ju att klämma ur varenda minut av den här fantastiska årstiden och det kunde inte göras framför en dator.

För att försöka gottgöra er som fortfarande tittar in hit bjuder jag på vår underbara sommar i form av el grande bildbomb!

IMG_0782

Vi börjar där vi slutade. Den 24:e juni fyllde trollen ett år och jag bestämde mig för att baka överdådiga tårtor. Fyra bottnar, mascarponefyllning och smörkräm, allt det gånger två samt över två dygn som det tog att göra mästerverken gör att de egentligen förtjänar ett eget inlägg.

Desktop9 IMG_3012 (1024x683)

Efter deras födelsedag invigde vi gungan och sandlådan till trollens stora förtjusning.

IMG_3054 (1024x683)

På väg till Kroatien dit vi flög från Malmö stannade vi först i Ystad där trollen fick mata fåglarna i ankdammen med sin gammelfarmor. Arvid stortrivdes medan Benjamin mest ville därifrån.

IMG_3193 (1024x683)

Väl i Kroatien blev vi väldigt glada för barnvänligheten på hotellet. Här lekte trollen när det var som varmast ute.

IMG_3162 (1024x683)

Vi åkte givetsvis till trollens gammelmormor och gammelmorfar där de hängde i deras trädgård. Här med Adam och min kusin Martina.

IMG_0812

Och självklart badade trollen. Som de badade och älskade varenda minut!

IMG_3191 (1024x634)

När det blev dags för mellanmål blev vi bortskämda med förstklassig utsikt!

IMG_3105 (1024x684)

Sedan skulle det badas ännu mera vilket gjorde Benjamin så otroligt lycklig!

IMG_3124 (1024x683)

Självklart skulle ju trollen även bada i havet med, trots alla farliga stenar!

IMG_3081 (1024x683)

Vad passar bättre än en mysstund i soffan efter allt badande?

IMG_3289 (1024x683)

Vi hann även med en kort tur till Vänern och Sjötorp där vi njöt av den bedårande solnedgången.

IMG_3294 (1024x683)

Och när trollen somnade passade vi på att bada i jazzucin with a view!

IMG_3299 (1024x683)

Trollen å andra sidan fick åka runt i en häftig bil vilket Arvid älskade! Benjamin, not so much…

IMG_3314 (1024x683)

Väl hemma badade vi så gott som varje dag! Både på altanen…

IMG_3269 (1024x683)

… och i havet.

Trollens 1-årskalas

Trollen fyllde ett i tisdags och var då helt oberörda av det hela trots paketöppning, sång och extra fin frukost. Idag kom släkt och vänner på deras allra första födelsedagskalas och vilket kalas det var! Som alla bra sammanfattningar kommer även denna att ske i bildform. IMG_2955 (1024x683)

Inne i lekrummet höll många barn till. Så himla fint. Precis som ett barnkalas ska vara.

IMG_2994 (1024x683)

Men alla barn verkade tycka att presentöppningen var roligast.

IMG_0700 (1024x684)

Jag bara älskar den här bilden på Benjamin och en mycket blond moi.

IMG_2970 (1024x683)

Och medan Benjamin mest busade med moster…

IMG_2951 (1024x683)

Gosade Arvid allra helst med faster sin.

IMG_2926 (1024x729)

Sedan var det dags för bamsetårtor som jag har gjort från scratch.

IMG_2988 (1024x683)

Ännu mer presentöppning. Som tur var hade jag många snälla hjälpredor.

IMG_2938 (683x1024)

Adam vågade sig på en megabit och ni ser ju vad jag tycker om det. Älsk’ på den här bilden alltså!

Glad midsommar!

Hoppas att ni alla har haft lika fin midsommar som vi!

Trollen skötte sig exemplariskt ända fram tills vi vuxna skulle äta, de verkade inte besvärade av sina kransar och var otroligt härliga och nyfikna. Dessutom värmde solen gott, inte illa för midsommarafton i västsverige med andra ord!

Trollens_första_midsommar

 

När livet blir till en massa måsten

Det är nog fler än jag som känner att livet ofta är som en lång lista med måsten som aldrig riktigt hinns med. När trollen kom och blev prio ett hamnade allt annat i skymundan. Vilket vi då inte ens hann reflektera över, det var bara så självklart.

Nu när sommaren är här skulle jag vilja leka med mina barn på altanen eller njuta av ett glas rosé i kvällssolen utan att behöva må dåligt över ogräset i rabatterna och perenner som borde ha delats redan i mars. Oftast brukar jag kunna vifta bort alla sådana tankar med ett enkelt konstaterande att mina barn måste få komma på första plats och att ogräskriget ändå inte kan vinnas. Men just ikväll när strykhögen är större än någonsin, disken fortfarande odiskad och löprundan inställd ännu en kväll, allt på grund av ledsna troll som inte kan somna om har jag svårt för att tänka positiva tankar om carpe diem.
Klippa_gräset_juni

I helgen hann jag i alla fall med ett av alla måsten!

Jag och trollen

Nu när helgen närmar sig sitt slut är det bara en ren tacksamhet jag känner. Jag är så tacksam för att jag får vara mamma till två underbara ungar, mina små troll. Hjärtat blir alldeles varmt när jag inser hur mycket jag betyder för dem och vilken stor del de har kommit att bli i mitt liv. De är ju hela mitt liv! Trots en helg med mycket lite sömn men desto mer gnäll hade vi många, många fina stunder ihop, jag och mina troll.
Desktop6

Sorgligt nog har mjukisbyxor, löpartröja och sidofläta tydligen blivit min hemmalook… Moderskapet gör en inte bara gott!

Solig fredag i Eriksberg

Det bästa med att inte jobba heltid är att jag ibland får sluta tidigt och tillbringa några värdefulla timmar med trollen. I fredags var det dessutom ännu en underbar sommardag och på ren impuls begav vi oss till våra gamla hemtrakter. Göteborg är en underbar stad att befinna sig i när solen skiner och då tänker jag främst på havsnära områden som Eriksberg.

Desktop2

Dagen började dock med lite mellanmål. Arvid övar på att gnaga äpple med sina fem tänder! Gott!

Desktop3

Väl i Eriksberg skulle det promeneras. Först var det Benjamins tur.

Desktop4

Sedan ville Arvid visa upp sin gå-på-tå-talang. Han passade även på att vinka lite.

IMG_2737 (1024x683)

När det var dags för lunch fick Adam kämpa.

IMG_2735 (1024x683)

Intresset var inte riktigt på topp om vi säger så…

Livet med trollen v. 47

Egentligen skulle jag springa långpass ikväll men en stuken (eventuellt bruten) och nu väldigt lila och enorm tå satte stopp för det roliga. Inte mycket att göra då tår tydligen läker av sig själva och minst två veckor innan den är återställd igen är ett mycket, mycket surt faktum. För att inte deppa ihop helt kollade jag igenom kameran och blev på bra humör igen. Sedan kom jag på att trollrapporter lyser med sin frånvaro här på bloggen och så kan vi ju inte ha det!

De har alltså hunnit bli hela 47 veckor och om en månad fyller de ett år! Hur sjukt är inte det?! De klättrar på allt, ramlar konstant och de går (!) alldeles själva med gåvagnen. De ”pratar” en massa. Bland annat säger de ”mamma” (Arvid) och ”titta” (Benjamin). Båda svarar ”där” när vi frågar var lampan är och för det mesta säger de ”dadda dadda”. De går upp väldigt tidigt, oftast redan innan fem oavsett hur sent de får lägga sig eller hur lite de sover på dagen. Dock äter de bra igen (halleluja!) och har lärt sig att dricka ur pipmuggarna. Ingenting går säkert här hemma längre, skåp som ännu är osäkrade öppnas och töms på nolltid, de når upp till fönsterbrädorna och pillar på blomkrukorna där (ve och fasa!), de drar i sladdar, äter på allt och då menar jag ALLT!

IMG_2688 (1024x683)

För bara några dagar sedan hade troll både jackor och mössor på sig ute, vilket är väldigt svårt att tänka sig idag när det är över 30 grader i solen och de sover illa på grund av värmen.

IMG_2692 (1024x683)

Efter en lång stund av utelek somnade de i våra famnar gungandets i hammocken och fortsatte sedan så här.

IMG_2698 (1024x683)

Idag kom sommaren till västkusten på riktigt och trollen premiärbadade ute!

IMG_2718 (1024x683)

IMG_2719 (1024x683)

Vi kan väl säga att aktiviteten gick hem!

IMG_2658 (1024x683)

Även om jag älskar att få jobba igen är det ibland riktigt svårt att åka iväg.

IMG_2661 (1024x683)

Men sen får jag komma hem och gosa med världens finaste Benjamin och Arvid!

Dagarna de går och går

Imorgon börjar min andra jobbvecka och det känns faktiskt helt okej. Jag hade betydligt mer ångest för en vecka sedan och mycket berodde på att jag inte visste vad som väntade. Även fast det tog, och kommer att ta ett bra tag innan jag är på samma professionella nivå jag vill vara på känns det ändå som att jag gör ett bra jobb. Jag  har trots sömnbristen lyckats överleva en hel arbetsdag och komma tillbaka till mina underbara troll som inte alls hade glömt mig som jag var rädd för.

Nu förstår jag varför helgerna är så heliga för småbarnsföräldrar. Även om jag längtar till jobbet längtar jag även redan nu efter nästa fredag. Dagarna de går och går i en himla fart speciellt nu när jag har ett jobb att sköta och en familj att komma hem till. Även om tidens gång skrämmer mig känns det också väldigt fint på något sätt.

IMG_2630 (1024x695)

IMG_2655 (1024x683)

Tänk att jag får komma hem till dessa godbitar!

 

På måndag byter vi

På måndag börjar jag jobba och Adam blir föräldraledig med trollen. Då jag inte kunde skjuta upp det längre tog jag idag en ordentlig titt på mitt jobbschema och bröt ihop lite. Först nu slog det mig hur många timmar jag kommer att vara ifrån mina älskade troll. Hur överlever ni andra föräldrar det?

Å andra sidan kan jag lyssna på ett samtal utan att bli avbryter, gå på toa i fred och bli fröken Bella igen.

På smällen gånger två

Igår fick jag en jättefin kommentar med flera intressanta frågor om graviditet.

På tal om något helt annat, jag har läst din blogg ganska länge. Jag kommer ihåg när du var gravid med trollen och hade det ganska jobbigt mot slutet om jag minns rätt. Jag är gravid i vecka 21 och håller på att bli knäpp av min graviditet, även om det bara är en bebis där inne och inte två som du hade. Alla mina vänner som har barn verkar ha haft helt fantastiska graviditeter där de som värst ”hade lite ont” eller ”mådde lite illa” någon gång. Jag har mått total skit både fysiskt och psykiskt och verkar ha fått nästan alla slags komplikationer man kan få. Jag klarar inte speciellt mycket mer än att ligga i soffan och kvida dag in och dag ut. Jag förstår inte hur jag ska orka med en hel halva till. Hur tog du dig igenom din graviditet? Hur tänkte du för att lyckas motivera dig själv att orka?

Då trollen nu har varit ute i den stora världen längre än i magen fick jag verkligen tänka efter hur det egentligen var. Det de säger, att en glömmer är delvis sant för min del så här tio månader senare. Det jag minns rätt så tydligt var hur allt det där fantastiska jag trodde att jag skulle känna när jag blev gravid aldrig blev av. Det där med att ”stråla” är en stor fet lögn om ni frågar mig. Jag vet att det finns de som mår prima under sin graviditet, men jag känner många, många andra som bara vill dö för så jävligt är det. Den som påstår att graviditet minsann inte är en sjukdom kan slänga sig i väggen. Jag ska inte prata om hur det kan vara för andra, även om jag har alldeles för många exempel på helt sjuka graviditeter från nära vänner, kollegor, släktingar och bekanta. Jag ger nu min bild och den är inte vacker. Känn er alltså förvarnade.

Under min 39-veckor långa graviditet med trollen mådde jag allt annat än bra. Nu i efterhand vet jag inte ens hur jag klarade av det rent fysiskt. Jag blev stor snabbt vilket gav alla möjliga personer runt omkring mig rätt att kommentera min kropp. Jag blev sjukskriven tidigt, först på halvfart men ganska snart helt. Jag hade alla graviditetsbesvär som finns i boken; foglossningar, förvärkar, sammandragningar, halsbränna, svullna fötter (de var skitläskiga!), näsblod, blödande tandkött, yrsel, dåliga blodvärden…You name it, I had it.

Jag bodde på MVC (tydligen vanligt vid tvillinggravititet) och till slut gick jag även till en psykolog (som jag fick via just MVC). Det var min räddning. Jag fick prata med proffs och varje gång jag gick därifrån kändes det som att jag nog skulle orka en vecka till. Dessutom var barnmorskan på MVC en underbar, varm människa som räddade mig från psykiskt förfall många gånger om. Att Försäkringskassan faktiskt godkände min sjukskrivning, vilket sjukt nog tydligen är en omöjlighet idag (!), kändes också som en viktig bekräftelse.

Jag gick upp sjukt mycket i vikt, även om mycket var vatten och två bebisar med tillbehör unnades det till höger och vänster. Jag åt för jag mådde skit. Jag vägrade väga mig hos MVC efter vecka 37, för jag kände att jag bara inte orkade hantera även den biten. Under de sista tio veckorna kunde jag inte gå längre än till brevlådan och tillbaka, vilket är 200 meter. Jag var överlycklig när jag klarade av att tömma diskmaskinen och jag saknade mina löparrundor, jag ville dricka rosé och äta brie. Slippa bära på en tung mage, vara fet och otymplig och ha konstant ont. Att motivera sig till att orka genom den tuffa tiden var svårt, speciellt då vi trodde att trollen skulle komma för tidigt och som jag såg det var det mitt uppdrag att se till att de inte gjorde det.  Sedan ville de istället aldrig komma ut kändes det som och då troll nummer två hade njurproblem gjorde bara allting så mycket svårare.

Jag överlevde en dag i taget. Det var svårt att lyssna på alla fantastiska solskenshistorier om andras graviditeter och se tjejer som knappt gick upp någonting alls och bar på pyttebula. Jag undvek att träffa dem som strålade och inte hade det minsta jobbigt. Jag omgav mig medvetet inte med människor som gav mig ångest och valde istället dem som faktiskt lät mig lätta min själ och klaga. Min barnmorska, psykolog och framförallt min man var min räddning. De lyssnade, verkligen lyssnade utan att döma mig det minsta. Det hjälpte mig så mycket. En annan viktig del i min överlevnadsstrategi, min graviditet gick bokstavligt talat ut på att överleva, var bra serier och böcker. Då behövde jag inte längre vara jag, jag kunde befinna mig någon helt annanstans och för en stund få en välbehövlig verklighetsflykt.

Jag hoppas att du klarar det och alla ni andra där ute! Ni är inte ensamma om att må skit under dessa månader, vi är många och vi vågar prata om det! Det gäller bara att söka sig till rätt personer och undvika dem som inte förstår.

När sommaren kom till västkusten

Idag kom sommaren till oss med sanslöst höga plusgrader och vi var självklart ute och bara njöt. Vilken dag som helst kan detta vädermirakel ta slut, det vet ju svenskar så väl. Hur överlevde vi vintern är för mig en gåta.

IMG_2592 (1024x683)

Alla var glada, även Benjamin trots sin sura min.

IMG_2593 (1024x683)

Här får Benjamin se en maskros för första gången.

IMG_2597 (1024x683)

Den var inte god!

IMG_2600 (1024x683)

Självklart ville Arvid också smaka på en maskros. ”Ska brorsan så ska ju jag!”.

IMG_2602 (1024x683)

Snacka om tveksamma troll…

IMG_2612 (1024x683)

Någon passade på att ”dricka” lite.

IMG_2582 (683x1024)

Jag passade på att busa med finaste Arvid.

IMG_2584 (683x1024)

Och här någonstans upptäckte jag att mina ben var pinsamt bleka.

IMG_2588 (1024x683)

Pappan var ju självklart med!

IMG_2591 (1024x683)

Har jag världens finaste familj, eller vad?!

Alla älskar listor

Hej hopp! Tänk att en vecka kan gå så fort nu för tiden! För att komma till rätta med hur mycket det egentligen hinner hända på några dagar tänker jag sammanfatta det hela i listform. För alla älskar vi fina, prydliga, enkla och tydliga listor, visst?

Jag har alltså…

  • sovit alldeles för lite (inget nytt där alltså),
  • torkat snor på förkylda barn, tröstat och burit samma barn, kämpat med få i vägrande barn mat och längtat efter att få åka till jobbet,
  • pussat på och kramat, läst och sjungit för söta, underbara, charmiga barn, vaggat och kört i vagnen och velat vara föräldraledig för alltid,
  • pussat och kramat min man alldeles för lite,
  • hetsätit (som det sig bör under påsk),
  • haft ångest över hetsätningen,
  • börjat springa inför Tjejmilen igen och älskat det (igen),
  • och träffat fina, fina människor.

Påskhelgen_med_trollen

Med andra ord haft en pretty damn good vecka.

Trollens första påsk

Idag byggde Adam en stor grind på vår altan och den blev äntligen barnsäkrad så vi passade på att inviga den och trollens första solhattar ute i solen. Summan av kardemumman är som följer:

1. Blomplanteringar i stora krukor ser otroligt inbjudande ut för två tiomånaders bebisar. De kan ju öva på att ställa sig upp mot själva krukan, gräva i det där svarta som vuxna kallar för jord och smaka på gröna blad som ser så krispiga ut.
2. Tro det eller ej men solhattar kommer i många färger men även former. Att köpa enorma sådana leder till att det enda som syns är solhatt och ytterst lite bebis. Hur gulligt som helst!
3. Varför leker tiomånadersbebisar med allt annat förutom sina leksaker?
4. Det som vid första anblick verkar som barnsäkrad altan är egentligen en livsfarlig fälla för de små liven. Det räcker med ett par blomkrukor, en spännande grill och nyfiken bebis.
5. Det sägs att utevistelser hjälper barn att reglera sovhormoner och att de därmed sover bättre nattetid. Vi håller tummarna för att teorin håller i praktiken. Klockan är runt elvasnåret och hittills känner vi oss bara lurade…

Trollens_Första_Påsk

Glad påsk!

”Se till att njuta!”

I maj börjar jag jobba igen och just nu kretsar det mesta kring just det. Jag har njutit av att vara hemma med mina troll och jag har längtat bort. Jag har saknat kollegorna, samhörigheten och ett sammanhang som inte inkluderar trollen. Jag har längtat efter att få klä på mig min professionella del av jaget och jag har bävat inför det och oroat mig över hur inaktuell jag har blivit.

Nu närmar sig den stora dagen och det enda jag hör till höger och vänster är ”Njut!”. Nästan panikartat låter det och kommer ofta tillsammans med ett par utspärrande ögon så att jag verkligen inte missar budskapet. Jag inser ju att den här tiden aldrig kommer tillbaka och jag börjar känna mig pressad för det är svårt att njuta. Det är svårt att uppskatta vardagen som just nu bjuder på två rejält förkylda troll. Efter alla turer kring magsjuka och utvecklingsfaser är det svårt att hitta det där som heter att njuta och carpe diem och rosafluffig bebisgos.

Men när solen väl bestämmer sig för att skina och trollen har sina härliga stunder då är livet underbart och jag njuter för fullt. Då andas jag in den friska vårluften, borrar min näsa i trollens hår, kramar dem många gånger om och tänker att det är bra härligt ändå. Där och då är det bara vi fyra som existerar och jag har precis allting jag någonsin skulle tänkas behöva.

Trollen 9-12 mån3

Carpe diem, eller vad?

En stulen bildlista

Jag är så fräck att jag snor den här listan från Erika. Listor är perfekta lösningar på brist på blogginspiration om ni frågar mig. Särskilt sådana som ger ett tillfälle att visa upp fina bilder.  Alla vet ju att de allra flesta blogginlägg blir bättre med en bild eller två.

En skärmdump på din skrivbordsbakgrund på datorn:

Namnlös

Jag är allergisk mot oreda så till den grad att jag tydligen rensar allt som råkar hamna på min alltid väldigt privata skrivbordsbakgrund. Det må ta några extra klick att ta sig till de mappar jag vill åt, men det är helt klart värt det för jag vill inte att något ska täcka en underbar påminnelse om hur små trollen faktiskt var för inte alls länge sedan.

En bild på dina snyggaste skor:

IMG_1272 (1024x683)

Mina röda bröllopspumps från Menbur med öppen tå är överaskande bekväma och ursnygga, värda varenda krona och alla timmar jag tillbringade på Google på jakt efter dem.

En bild på en fantastisk människa:

Adam och trollen 5 veckor

Med risk för att låta klyschig men så klart min man. Varje gång någon frågar mig hur jag hinner träna/göra mig fin/ha ett liv svarar jag alltid ”För att jag har en bra man”.

En bild på någonting du kan mycket om:

DSCN2083

Trädgårdsarbete. Jag är mäkta stolt över vår fina trädgård som jag byggt upp från grunden och varje vår längtar jag efter att få gräva ner fingrarna i jorden, plantera nya skönheter och glädjas åt trogna överlevare.

En bild på en förebild:

oscar01005

Meryl Streep. ”No one has ever asked an actor, ”You are playing a strong minded man”. We assume that men are strong minded. Or have opinions. But a strong minded woman is a different animal.”

En bild på någonting du vill lära dig mer om:

Experiment

I princip allt som har med pedagogik att göra, men speciellt spännande experiment! Det går inte att bli färdiglärd, det är då ett som är säkert!

En bild på något du är ruskigt bra på:

DSCN3127

Inte för att skryta men jag är grym på tt baka bröd, speciellt surdegsorten.

En bild på en artist du lyssnar mycket på:

 laleh

Lales ”Du följer med mig” var den första låten Adam och jag dansade till som man och hustru. Jag lyssnar på Laleh minst en gång om dan. Går det att inte älska den här människans röst, musik, utstrålning, allt?

En bild på ett utav dina tjusigaste plagg:

B&A_IMG_1266 (683x1024)

Jamen, min bröllopsklänning så klart.

En bild på din favoritblomma:

DSCN3481

Rosor, inget slår rosor.

Vi vänder blad

Ja, jag var ju rätt dramatisk igår. Jag är ofta det. Att bryta ihop och komma igen är jag också bra på. Och vet ni vad, det går inte att säga upp sig från jobbet som förälder och fru. Inte hur som helst i alla fall. En kan bara göra sitt bästa vilket var exakt det jag gjorde idag. Jag vände blad.
Trollen 6-9 mån

Det är tur att det finns så många fina blad också.

Ge mig glass, tårta och en påse chips!

Om vi ska vara helt ärliga, och jag föredrar att vi har det så, är livet i fröken Bellas familj allt annat än en dans på rosor just nu.
Jag har varken lust, ork eller tid att sammanställa en tillräcklig rapport om trollens vecka heller. Låt oss göra en kort (men förj*vlig) historia ännu kortare. När magsjukan äntligen bestämde sig för att lämna vår familj åkte trollen och jag på förkylning från helvetet. Ingen äter eller sover. Ingen är glad och trollen har så svårt för att andas men vill samtidigt ha nappen. Och bli burna båda två. Mycket logistiska omöjligheter där…

Nu mår jag så dåligt att jag bara vill bara tycka synd om mig själv och hetsäta. Ätstörningstankar har jag inte haft på bra länge, bara ännu ett tecken på hur illa det är. Om jag inte får sova ikväll/inatt heller tror jag att bestämt att jag säger upp mig från jobbet som förälder och fru som jag ändå missköter.

Snö? Nej, tack!

Är det bara jag som tycker att snö efter jul är så otroligt onödigt? Förutom när det gäller skidsemester då förstås. Det blir inget foto från dagens promenad för vet ni hur tungt det är att köra en tvillingvagn med två sexmånaders bebisar i? Addera då en oplogad och osaltad landsväg. Dagens promenad gick ut på att överleva.

Väderguden, jag är inte imponerad! Inte det minsta. Tillbaks med regn och fem plusgrader, tack.

P.S. Dopklänningarna är här och jag är lyrisk! Det kommer att bli världens finaste dop ever och jag kommer att gråta floder. D.S.

Dopstress och annat viktigt

Trollens dop närmar sig med stormsteg och nu är det hög tid att ta tag i det. Att hitta två dopklänningar i rätt storlek och färg, som är unika men ändå hör ihop, med minimalt med spets och annat gulligull och som inte kostar skjortan visade sig nästintill omöjligt. Min ångest började bli svårhanterlig och jag övervägde att betala en skamligt stor summa för två enkla och tråkiga klänningar, när jag i sista stunden kom på min gamla fiende Tradera. Ett mirakel skedde och där fanns två klänningar till salu som uppfyllde alla ovanstående krav. Nu gällde det bara att vinna budgivningen av båda (!). Efter svordomar, handsvett och paniktryckning av F5 är nu klänningarna våra. Priset ökade dock markant, men den där detaljen låtsas vi inte om. Nu ska vi bara komma på vad vi ska bjuda över 40 gäster på, hur vi ska inreda församlingslokalen och inte minst när i hela friden vi ska hinna göra allt det… Genomförandet av vårt bröllop med 70 gäster känns plötsligt som piece av cake.

Jag har haft, som ni säkert märker, svårt att finna lust och tid till blogga ordentligt igen. Med ordentligt menar jag minst ett inlägg om dagen. Mest har jag skämts över den totala bristen av seriösa debattinlägg och den enorma fokusen på mitt liv som mamma. Jag har levt i någon slags gråzon och velat fortsätta nischa min blogg genom pedagogik- och genusfrågor, men inser att om den här bloggen ska överleva krävs en ordentlig omorganisation. Från och med nu är bloggen min cyberdagbok tills vidare. Förhoppningsvis stannar ni kvar. I annat fall titta in igen om ett år eller femton.

Förutom trollen går mitt liv just nu ut på att hitta min gamla kropp igen. Både till utseendet för jo, jag bryr mig men främst till dess funktion. Jag vill kunna trivas i min kropp, titta på min mage utan att vilja dö och genomföra långa löprundor med ben och hjärta som orkar. Därför kommer det att förutom bebisar även pratas en hel del om träning här. Så, nu var även det sagt.

Bloggen kommer att förändras på ett till sätt. En ny kategori, som jag ännu inte vet namnet på ska tillkomma. Mina dagar som föräldraledig tvillingmamma går ut på att gå. Gå barnvagnspromenader, två gånger om dagen, flera kilometer åt gången och då hinner jag ju tänka på en hel del. Och se en massa, både fint och fult. I den nya kategorin kommer det att finnas bilder tagna av min finfina Canon 600D och fyllas på med alla de tankar som dyker upp under promenadens gång. Förhoppningsvis kommer jag igång med bloggandet mer då när jag har en bild från fina Bohuskusten att bjuda på.

Ode till min kropp

Så länge jag kan minnas har jag varit missnöjd med dig. Det är alltid någon del av dig som jag har velat ändra på, trolla bort, göra mindre eller större. Vi har bråkat, som vi har bråkat! Kommer du ihåg den där gången på dansen när du bestämde att genrepet var slut och mitt knä gick sönder? Eller när jag trodde att det var en bra idé att träna sex dagar i veckan, två gånger om dagen? Vårt svartaste minne är året då jag svimmade titt som tätt, du orkade inte med och ingen förstod varför.

Ännu idag har vi våra konflikter. Men idag är jag dig tacksam, vilket jag inte har varit på samma sätt tidigare. Trots bristningar och den lösa huden på magen, min stora balkannäsa och de extra kilona som vägrar försvinna är jag dig tacksam. Du har gett mig så mycket och det är först nu jag förstår det. Du har gjort det möjligt för mig att träna inte mindre än tre sporter, ägna mig åt min livspassion dansen i många år och det finaste du har gett mig är mina tvillingar. Du har stått ut med år av bulumi, många sena nätter med alldeles för mycket alkohol och alla helgfrosserier. Jag behandlade dig som skit så många gånger men du gav sällan tillbaka. Du hjälpte mig att bära två barn i 39 veckor och tillät mig en alldeles underbar återhämtning.

Idag var det du och jag igen. Den här gången i spåret. Och du svek mig inte. Tvärtom. Du gav mig spänst, styrka och gjorde att både bäckenet och knät höll. Vi samarbetade och vi njöt. Och vi bestämde för att ses i spåret snart igen. Om och om igen.

Tack bästaste kroppen för att du har tagit hand om mig. Nu ska jag ta hand om dig!

Hej då 2013!

IMG_1875 (1024x683)

Svårt det där med att få alla fyra på bild. Här försöker Arvid stoppa hela sin hand i munnen.
IMG_1874 (1024x683)

Adam tittar bort och Arvid kämpar på.
IMG_1876 (1024x683)

 Nåja…  Gott nytt år alla fina!