Arkivet för kategori: ‘Träning’

Nya magiska (?) löparskor

I samma veva som löpningen klev in i mitt liv igen efter en minst sagt tung tvillinggravititet blev jag varse om att mina gamla löparskor inte längre höll måttet. De var slitna efter att ha tillbringat för många mil på asfalten, dämpningen var obefintlig och de var helt enkelt för fula. Jag förstod ganska snart att ett nytt par måste till om jag ska ha en ärlig chans att klara Tjejmilen i september. Jag var mer än nöjd med mina Asics GT-2000, så länge de varade vill säga.  Nu ville jag en mer asfalttålig, knävänlig version med mer dämpning. Asics nya Cumulus 15 verkade som den perfekta skon för mig och när jag hittade ett par till vrakpris beställde jag hem dem utan att blinka.

Idag kom de och jag kunde inte motstå att ta dem ut på en provtur i solnedgången. De kändes riktigt bra efter kvällens fem km. Riktigt bra. Sen är de supersnygga med.

bild

Det går bra nu

Efter varje löptur känner jag alltid samma sak. Det spelar ingen roll om jag inte alls kände för att springa eller om passet var tungt, kort eller svårt att komma in i. Varje gång känner jag samma lyckorus som jag vet är gamla hederliga endorfiner.

Även ikväll är det precis det jag känner. Trots att veckan och dagen har varit långa och jag kände mig tom på energi och löplust tvingade jag på mig löparkläder. Jag gick ner till gymmet och satte på mig skorna. Sedan ställde jag mig på bandet, valde hastighet och lät springmusiken göra resten.

5 km och 29:50 minuter senare var jag svettig, lagom svimfärdig och supernöjd. Vilket fantastiskt sätt att avsluta veckan på! Och precis som alltid känner jag mig löjligt lycklig och faktiskt lite dum för jag inte insett det uppenbara. Jag behöver löpning. Min kropp behöver löpning. Det borde inte kännas som ett måste, utan som en belöning. Kanske kommer jag dit en dag.

Fram till dess längtar jag tills vårt gym är fulländat och jag kan visa er var jag tillbringar min tid på kvällarna när trollen sover!

Hotelltips?!

Ikväll sprang jag veckans tredje och sista pass på bandet. Fina, kära löpband som har räddat mig ännu en gång och är därmed utsedd till årets bästa inköp, efter trollens bilstolar då. Alla tre pass var 5 km långa varav den snabbaste slutade på 30:20 min! Det tar sig med andra ord, men ack så sakta så sakta! Och längre pass lär det inte bli förrän trollens sjätte utvecklingsfas är över och vi får sova igen!

Men nu vill jag ha er hjälp! Jag tänker att vi kan slå ihop Tjejmilen med lite nöje och få en fin långhelg i hufvudstaden. Då en liten fågel även kallad Google Translate skvallrade om att min största läskrets finns runtomkring Stockholm tänker jag att ni är rätt folk att fråga! Så hit med tips på barnvänliga hotell i centrala Stockholm med bra frukostbuffé (OBS! mycket viktigt!) och vettiga priser!

What have I done?!

Det är inte bara snack längre. Nu är det är anmält, betalat och all information finns i mejlkorgen. Det finns alltså ingen återvändo nu. I september ska jag springa Tjejmilen igen. Fyra år efter min debut i samma lopp och ett år efter trollens födsel. Och det känns stort, så otroligt stort!

En sak är säker och det är att träningen tar jag aldrig mer för givet. Den räknar jag till de där sakerna som tillhör föräldralyxen så som att hinna duscha, äta och få sitta ner emellanåt. Förutom att fixa milen under en timme och därmed lyckas med det jag inte fixade 2010 är mitt andra mål att faktiskt fixa det där trots en tuff gravidititet, kejsarsnitt och det tuffa och emellanåt riktigt hemska första året med tvillingarna.

Ibland drabbas jag av panik då min aktuella löparform verkligen inte bådar gott och oddsen att faktiskt lyckas med milen under 60 minuter inte ser ljusa ut alls. Idag klarar jag av att springa 5 km på 30 min 55 sek och let’s face it, det duger bara inte. Så förutom en massa jävlaranamma, hårt jobb och många, många mil i backen behöver jag pepp. För visst kan jag klara det?

Tjejmilen

För just nu känns det bara  för läskigt…

Välkommen åter, du kära sol

Idag kom solen återigen till Västkusten! Det var som att plötsligt råka på en gammal vän, det var alldeles för länge sedan sist men vi föll tryggt tillbaka i våra roller och allting var förlåtet.

Adam och jag gick idag tillsammans med trollen sovandets varmt inbäddade i vagnen. En fin rutin som vi försöker få till åtminstone en gång i veckan. Då hinner vi prata, utan att bli avbrutna och bara njuta av tiden tillsammans. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest om trollens dop. Allting verkar kretsa kring det just nu.

Och så konstaterade jag att jag visst gick en hel del förra veckan. Vilket jag i och för sig redan visste, men blev ändå shockad när RunKeeper visade den sjuka siffran 62,3. Jag gick (och sprang) alltså 62 kilometer på en vecka! Hur sjukt är inte det?! Väldigt, speciellt då den dumma vågen och jag inte drar jämt. Jo, jag vet att muskler väger mer än fett och det måste ju bli en del muskler efter 62 kilometer. Ändock är det underbart med bevis svart på vitt. Heja mig!
Nypon_vatten_januari

Vackra nypon i januariljuset.

Ode till min kropp

Så länge jag kan minnas har jag varit missnöjd med dig. Det är alltid någon del av dig som jag har velat ändra på, trolla bort, göra mindre eller större. Vi har bråkat, som vi har bråkat! Kommer du ihåg den där gången på dansen när du bestämde att genrepet var slut och mitt knä gick sönder? Eller när jag trodde att det var en bra idé att träna sex dagar i veckan, två gånger om dagen? Vårt svartaste minne är året då jag svimmade titt som tätt, du orkade inte med och ingen förstod varför.

Ännu idag har vi våra konflikter. Men idag är jag dig tacksam, vilket jag inte har varit på samma sätt tidigare. Trots bristningar och den lösa huden på magen, min stora balkannäsa och de extra kilona som vägrar försvinna är jag dig tacksam. Du har gett mig så mycket och det är först nu jag förstår det. Du har gjort det möjligt för mig att träna inte mindre än tre sporter, ägna mig åt min livspassion dansen i många år och det finaste du har gett mig är mina tvillingar. Du har stått ut med år av bulumi, många sena nätter med alldeles för mycket alkohol och alla helgfrosserier. Jag behandlade dig som skit så många gånger men du gav sällan tillbaka. Du hjälpte mig att bära två barn i 39 veckor och tillät mig en alldeles underbar återhämtning.

Idag var det du och jag igen. Den här gången i spåret. Och du svek mig inte. Tvärtom. Du gav mig spänst, styrka och gjorde att både bäckenet och knät höll. Vi samarbetade och vi njöt. Och vi bestämde för att ses i spåret snart igen. Om och om igen.

Tack bästaste kroppen för att du har tagit hand om mig. Nu ska jag ta hand om dig!

Personbästa

Jag vet inte om allt OS-tittande har gett mig den lilla extra inspirationen som krävdes eller om det var en ren slump, men ikväll sprang jag som aldrig förr. Mina vänner, jag sprang milen, alltså 10 km på min bästa tid någonsin. Hela sex minuter än mitt resultat från Tjejmilen 2010. Redan i början satte jag ribban och orkade dra och sedan dra lite till. Trots att jag på slutet blev trött som tusan och magen började krångla kämpade jag igenom det.

Tiden stannade på underbara 55 minuter. 55 minuter på 10 km kan tycker som vilken medelmåttig bedrift som helst. För mig är den en enorm vinst. Alla jobbiga, svettiga löppass då jag helst av allt ville stanna kvar i soffan gav äntligen resultat.

Och ja, jag grät. Men så är det när en kämpar i ett helt år utan några egentliga resultat. Plötsligt bara släpper det, när en minst anar det. Det känns så avlägset att jag för bara fyrå år sedan inte hade en tanke på att springa. Det här tänker jag leva på länge, länge!

Och ja, jag förväntar mig gratulationer.

Inte så smart

Det är lätt att tro att det dummaste en kan göra är att springa proppmätt. Tro mig, I’ve been there done that, got the T-shirt. Idag har jag dock nått en helt ny nivå av ren och skär dumhet. Spring aldrig, aldrig på tom mage.

Trots min totala dumhet som ledde till åtskilliga tankar av typen ”Nu svimmar jag, det gör jag” lyckades jag få en helt okej tid, 57 min.

Sexpack here I come!

Det går bra nu

För första gången på någon månad hittade jag tillbaka lusten för löpning igen. Förra veckan satsade jag på uthållighet och denna kommer att handla om snabba tider. Ikväll sprang Adam och jag milen tillsammans och som vi sprang! Jag kämpade för att hålla hans takt så gott jag kunde och det blev nog min snabbaste mil någonsin. Jag säger nog eftersom vi glömde titta på klockan innan vi stack. Typiskt…

Glöm aldrig att strecha!

Livet leker

Jag är ledsen för att jag inte är lika aktiv här som jag brukade vara. Det är bara att andra saker måste prioriteras högre just nu.

Som mitt föredrag om genus. Redan på tisdag kommer jag att stå framför mina chefer och cirka 40 förskollärare, varav majoriteten har varit yrkesverksamma i längre än 20 år (!). Jag är så nervös att själva tanken på det får mig att vilja kräkas. Att prata genus med bekanta på en fest eller tjata här på bloggen är en sak. Att försöka inspirera människor som har jobbat med barn innan jag ens var påtänkt är någonting helt annat.

Mitt livs kärlek har fått ryck och bestämt sig för att bygga om vår altan. Betongtrappan rök på en dag. Ja, han är något av en superman. Nu får vi gå ut genom källaren. Alternativ hoppa ner. Jag röstar för källaren.

Löpningen går som på räls. Idag var det dags för veckans tredje pass. Det blev en mil och på lördag väntar ännu en. Jag känner mig starkare och mer peppad för varje löprunda. Jag kan verkligen inte minnas varför jag hatade löpning så starkt för bara något år sedan.

Jag känner även för en ny profilbild i gammal anda. Dock lyckas jag inte förminska den eller så pratar bloggen och jag helt olika språk. Hjälp, någon? Nina, orkar du rycka in ännu en gång? Pretty please?

Med andra ord kan ni skatta er lyckliga om det produceras mer än ett inlägg under helgen.

På kilometerjakt med fröken Bella

Träningen inför Tjejmilen 2012 är för min del i full gång. Mitt första delmål att under årets första månader springa tre gånger i veckan är nått med råge. De senaste tre veckorna har jag sprungit fyra pass i veckan, allt för att nå milen på 55 minuter. För tre veckor sedan blev det hela 29 km, sedan 30 och nu i veckan…  wait for it, wait for it… fantastiska 32 km! Är det applåder jag hör?! Tack, tack!
Jag lyckades klämma in 22 km på sammanlagt tre dagar och avslutade idag med den fantastiska milen på cirka 55 minuter!

Mycket siffror blir det som ni märker och fler lär det bli. För om ganska exakt ett halvår ska jag springa Tjejmilen i Stockholm och det tänker jag göra med bravur. Den här bloggen håller därför på att förvandlas till en sådan där träningsblogg och jag hoppas att ni som har hängt med tack vare mina genusinlägg inte flyr fältet.



Och bara för det bjuder jag en totalt meningslös, så där lagom suddig utfyllnadsbild från i fredags.

Det är slut på veckan

Idag avslutade jag veckan med att springa en mil. Det var milen från helvetet, benen ville men inte magen. Varför är det alltid nå’t? Redan efter tre kilometer började magen att krångla och efter ett tag ville jag bara spy. Värst var det i uppförsbackarna och jag var riktigt nära på att ge upp. Jag gjorde inte det. Tiden stannade på exakt en timme och jag orkade faktiskt inte ens bry mig.

Förra veckan sprang jag sammanlagt 29 km, denna blev det 30. Det är många minuter av löpning. Trots dagens mardrömsrunda är jag mer taggad än någonsin att springa lika långt under kommande vecka.

Den där Gunde var inte dum när han myntade uttrycket ”Ingenting är omöjligt!”

Mot Tjejmilen!

Jag sprang milen på 57:48 min för en stund sen! Är jag bäst eller är jag bäst?!

Eh, jaa. Det var egentligen allt jag hade att säga. Det och att jag tänker belöna mig själv med en smaskig efterrätt, typ äppelpaj. Måste ju kompensera för kaloriförlusten. Kalorier ut, kalorier in, som jag brukar säga.

Och på tal om något helt annat. När man trodde att vi inte skulle få någon vit vinter bestämde sig  snön för att komma. Surt sa räven, men visst är det vackert?

Är jag grym?

Eller är jag grym? Förra veckan satte jag igång min inför-tjemilen-träning och sprang sammanlagt 23 km. Denna vecka blev det 24 km! Jag ville verkligen inte springa när jag vaknade imorse, men tanken att förlora en underbar utelöpning gnagde som fan och till slut gav jag mig ut. Tio kilometer senare kom jag hem svettig, röd i ansiktet och lycklig! Min kropp har äntligen bestämt sig för att lyssna och vi samarbetar bra för tillfället.

 Och bara för att bjussar jag på en random knasbild!

En gång är ingen gång

2010 sprang jag Tjejmilen för första gången och älskade det. Trots att jag inte fick min önskade tid på 55 min, trots att min grupp var alldeles för stor och trots att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på älskade jag att delta i någonting så stort.

Jag började springa 2009. Ganska sporadiskt och enbart på gymmets löpband. Innan dess såg jag löpning som något ska undvikas till varje pris. Men jag började springa och löpturerna gav resultat. Snabbt. Jag var fast och har sprungit sedan dess.

Efter Tjejmilen blev mina löpturer allt jobbigare. Jag hade varken ork, vilja eller motivation kvar. Framför allt var jag inte redo att träna så pass mycket för att kunna klara av att springa en mil på 55, helst 50 minuter.

Så det blev en hel del styrketräning, spinning och steppass. I år hålls Tjejmilen en vecka efter vårt bröllop. Bara en galning skulle bestämma sig för att ändå delta. Men så är jag ju galen.

Vi sätter igång med tre löppass i veckan för att sedan öka till fyra. Jag älskar att springa och jag älskar mål. Och i år ska jag fanimig lyckas.

Era rubriker: Träning

Så länge jag kan minnas så har träning alltid funnits i mitt liv. Tidigt fick jag lära mig träningens fördelar. Att jag skulle börja träna något lagsport var givet eftersom bollsporter var en naturlig del i min familjs vardag. Att även själv börja hålla på med det var alltså inget val och det är jag otroligt tacksam för.

Enkelt sagt lever jag för att träna och jag tränar för att kunna leva. Jag älskar att svettas, att ge lite extra när det är som jobbigast och att falla ihop efter ett jobbigt pass. Jag älskar att driva min kropp till att göra det jag vill, till att bli starkare och snabbare.

Dessutom är jag en tävlingsmänniska av rang. Att ge upp är aldrig ett alternativ. Så jag gör allt till en tävling när det kommer till träning. Det kan låta jobbigt, men det underlättar något otroligt. Finns det ingen jag kan springa om, cykla om, hoppa högre eller lyfta tyngre vikter än tävlar jag mot mig själv. Om jag är förbannad på mig själv eftersom senaste träningspasset inte gick som jag ville sparar jag den känslar och använder mig av den under nästa pass. Gissa om det går bättre då?!

Av någon konstig anledning tränar jag alltid, alltid bäst på hösten. Det må bero på rutinerna eller på att min kropp, på grund av solbristen, behöver aktiveras. Är det för mörkt för att springa ute ”fuskar” jag på bandet. Är jag trött på löpningen kör jag igång med spinning. I vissa perioder är det nästan uteslutande bara styrketräning som gäller. Jag är en sann periodare och därför måste jag ständigt påminna mig själv om att träningen är den bästa medicinen för i stort sett allt.

Så när jag, som idag, inte alls känner för att träna egentligen tittar jag på G.I. Jane. Det må låta töntigt men militärfraser brukar göra succén.

 

Återigen dags för lite hederligt gnäll

Jag har varit dunderförkyld i en hel vecka nu. Jag som trodde att jag skulle klara mig utan förkylningar, feber och snuva den här hösten. Det har varit en pina att inte kunna träna, inte kunna ge 100 procent på jobbet och inte känna någon smak på den goda maten A gör.

Idag är jag äntligen frisk, nåja nästan, och vet ni vad som händer. A och jag sitter och diskuterar jämställd föräldraförsäkring över frukost när jag tar upp armarna för att sträcka på mig. Det klickar liksom till i axeln och jag får en paralyserande smärta längst med nacken, axeln, och vänstra skuldran. Jag faller ihop på golvet av smärta och krokodiltårar kommer som på beställning.

Nu har jag tryckt i mig två iprentabletter, fått massage och konstaterar att jag faktiskt kan röra mig rakt fram. Så med lite vilja av stål så kan jag kanske klara av ett pass på crosstrainern. För jag ska banne mig träna idag.

 

Ja, jag är lite galen.

Lathet straffar sig

Ikväll tvingade jag mitt lata arsle upp från soffan och iväg till gymmet. Det var en hel vecka sedan jag var där sist och jag önskar att jag hade en massa viktiga ärenden, jämställdhetskursen eller en jobbig förkylning att skylla på.

Icke.
Jag är bara lat.
Och så himla, himla trött.
Men mest lat.

Varför är det så svårt att återgå till träningen när man har varit borta i några dagar? När man sedan väl har genomlidigt passet känns det helt plötsligt så mycket bättre igen. För kvällens pass var jag verkligen tvungen att genomlida.

Lathet straffar sig.
Att jag aldrig lär mig.

You gotta love Zelda

Run Forest, run!

Så här glad (och svettig) är jag för att jag tvingade på mig löparkläderna och sprang tuffa 6,5 km imorse. För det var tufft, att säga någonting annat vore lika med att dra en stor, fet lögn. Men tillfredställelsen jag känner just nu gör det hela värt det.
Ofta känner jag en slags hatkärlek för personer som tycker att morgonlöpning är det bästa som finns. Ibland kan jag önska att även jag var så hurtig. Men det är jag inte. Enligt mig ska träning vara hårt och ansträngande och tungt och svettigt. Det är då djävulen i mig vaknar till och ger hundra procent.
När det var extra tungt, efter ca 4 km, kämpade jag för att motivera mig själv till att fortsätta. Orden ”Run Forest, run!” dök upp och som jag sprang! Och skrattade. Träning ska ju vara kul!

La Trappe Quadrupel

 En otroligt tung måndag slutade med en minst lika krävande tisdag.
Dagen började bra, med glada barn vid frukostbordet. Humöret var på topp och livet lekte. Några timmar senare blev mina kollegor och jag kallade för dåliga pedagoger och hotade till noggrann iakttagelse framöver av en förälder. Jag tänker inte redogöra för händelsen här men kan konstatera att vid fyratiden blev vi tre, annars de gladaste förskollärarna i kommunen, så deprimerade att vi började tvivla på oss själva. Vi vet ju att vi klarar av vårt jobb och det galant. Barn tycker att det är roligt att komma till oss och tråkigt att gå hem. Vi är pedagogiskt medvetna och aktiva som få, men ändå blir det så fel. Imorgon är det en ny dag och vi tar den med förnyade krafter!

Uppdatering- Jag vill inte vara en sådan förskollärare som stör sig på vissa föräldrar. Jag vill ju kunna samarbeta med alla, det ingår ju i mitt jobb och jag tänker alltid sträva efter att vara en professionell lärare. Idag känns det mycket bättre, men det är lätt att bli överväldigad av 19 olika barns viljor, samt alla föräldrars krav och pekpinnar ur läroplanen.

Hursomhelst slutade dagen med Lindholmenstafetten med min A, världens finaste Jessica och hennes blivande make. I spöregn och piskande vindar. Vi hade kul trots det tråkiga vädret och jag är glad att jag tog mig igenom de 2,5 kilometrarna. Vårt team hette La Trappe Quadrupel och vi sprang jämte bland andra ”Lattefarsorna” och ”Tjejmaffian”.

Uppdatering- Jag sprang min runda på 13:25 vilket är en hel minut bättre än i fjol! I spöregn och piskande vindar, måste jag påpeka återigen. Hela teamets tid slutade på 46:47 och min A kom i mål efter fantastiska 09:25! Woho!

Fredagsmys på gymmet

Ikväll rev jag av ett grymt cardiopass på gymmet. Istället för att slöa i soffan med chips/godis/glass/vin och sjunga ”Nu är det fredagsmys…” kämpade jag på och svettades som en gris samtidigt som jag nynnade till Tina Turners ”Proud Mary”.

Hur duktig är inte jag? Och visst hatar ni mig lite, lite grann för att jag är det? ;-)

Bella gillar inte trängsel

En av de största anledningar till att A och jag valde att flytta till landet och därmed lämna vår bostadsrätt i storstaden var trängsel. Nu för tiden älskar jag att åka till storstaden på helgerna och beblanda mig med enorma folkmassor. När jag sedan kommer till vårt hus bland skog och åkrar uppskattar jag stillheten desto mer.

Under semestern tränade vi så gott som varje dag. Oftast innan frukosten och ibland sent på kvällarna. Det kunde vi göra när vi inte hade jobb att gå till och det var ett gott liv. Nu är vi så illa tvungna att träna samtidigt som alla andra och jag gillar det inte! Jag vill inte att någon ska sno åt sig ”mina” redskap och jag vill inte känna mig ful för bara för att jag är den enda osminkade tjejen där. Jag vill ha mitt space och göra mina ansträgningsstön i fred.

Och för att byta ämne smidigt och smärtsamt bjuder jag på en dagens. Fick imorse höra att jag inte ser ut som en ”dagisfröken” av en förälder. Jag väljer att ta det som en komplimang.

Vem vill bli…

Bellas nya löparkompis?

Solen skiner, vinden är lagom stark och löparskorna ligger där i hörnet och glor ilsket på mig. Jag vill ut och springa, men jag vill inte göra det själv! Alla de fina låtarna på min mp3 har gjort sitt för länge sedan och Adam är alldeles för duktig för att jag ska kunna hänga med.

Jag behöver en ny löparkompis.

Dags för förändring

Att jag inte har min slanka, viga danskropp längre har påverkat min självkänsla och syn på min kropp och dess förmåga mycket negativt de senaste åren. Jag har fortsatt äta som jag gjorde samtidigt som jag rörde mig betydligt mindre. Ett klassiskt fall, eller hur?

Länge har jag tänkt att jag ska bli fitt igen, för jag vet ju hur mycket bättre jag mår av det. Om ett år ska A och jag ha vårt efterlängtade bröllop och jag ska få tillbaka min kropp tills dess.

Men eftersom jag är antingen-eller-människa kan jag inte ändra saker delvis. Det krävs en riktig, hållbar förändrig för att jag ska kunna lyckas. Inspirerad av fina Elsa har jag bestämt mig att ge min kropp GI-detox. Inga snabba kolhydrater, ut med pasta, ris och socker. In med proteiner i form av ägg, kött och fett med avokader och nötter.

Men jag tänker inte stanna där. Kosten ska ju alltid kombineras med träning och jag kommer att träna varje dag. Både konditions- och styrkepass.

Först har jag tänkt hålla mig till detta i en vecka med start fr.o.m. i måndags. Nu när det går så bra och jag känner av sockerberoendet som jag vill bli kvitt av på köpet, lägger jag in en vecka till. På söndag nästa vecka åker vi till Kroatien och min detoxperiod kommer att vara till dess.

Nu är jag inne på dag 3 och det går så bra så. Men det är inte lätt ska ni veta. Pepp behövs i massor!

Bara spring

Det känns bra igen, det här med löpningen. Jag har lyckats hitta ett träningsprogram som ska hjälpa mig att uppnå mitt mål och springa Tjejmilen på 55 minuter.
Fyra till fem dagars asjobbig träning i veckan fylld med intervaller, backlöpning och långa distanser, längre än själva milen, kommer att ge mig styrkan, i benen och själen.

Och idag sprang jag. Jag ville inte, men jag gjorde det. Igår sprang jag och det kommer jag att göra på söndag med. Jag vet inte var den här älskar-att-springa-och-tycker-att-det-faktiskt-är-skönt-Bellan kommer ifrån, men jag gillar henne. Massor!
För hon bär på en vilja som jag inte trodde fanns.

I’m back!

Igår klarade jag av att springa milen igen! Förstår ni vilket lyckorus det är?!
Jag kan igen!
Som om det inte vore nog känner jag inte av träningsvärken som brukar vara olidlig. Så om två timmar kör jag femtio minuters spinningspass. För att jag kan!

 

En helt irrelevant bild, men inte mindre fin för det.

Den förbaskade väggen

Jag brukar springa minst två gånger i veckan. Det kul, enkelt och effektivt. Oftast brukar jag känna mig mer än nöjd med löparrundorna och tycker att jag har presterat maximalt.
De senaste tre, fyra veckorna har det vänt. Benen har känts tunga som bly, psyket hänger heller inte med. Jag lyckas springa 5 km men kommer inte längre än så. Jag går in i den där förbaskade väggen. Dessa kilometrar springer jag oftast under trettio minuter och meningen är att jag sedan ska öka. Istället tar det stopp.

Det här ger mig ångest. Trots att folk tycker att det är jättebra att springa så här långt hatar jag att gå tillbaka i utvecklingen. Planen var ju att avsevärt förbättra tiden för milen. Nu klarar jag inte ens att springa den längre.
Ja, ni märker ju att jag är förtvivlad angående detta.
Alla tips mottages med glädje.
För jag ska banne mig lyckas!

Run for your life

Igår var det yoga och idag löpning. En hel mil längs med åkrar, skog och en vacker sjö. Först korta, trötta steg som efter ett tag blev långa, snabba, säkrare. En kilometer innan målet kände jag mig oövervinnlig. Ungefär som Silvester Stalone i Rocky. Jag älskar den känslan!

En bortglömd passion

Strax ska jag åka och träna. Det blir femte passet den här veckan.

Det är så kostigt det där. Jag är en sådan jobbig antingen-eller-människa. Antingen tränar jag så gott som varje dag, stenhårda pass så svetten rinner och det känns som att jag ska svimma. Eller så tränar jag ingenting alls. Nu är jag inne i en period då jag tränar som en galning. Och jag älskar det! Hur kunde jag någonsin klara mig utan?

Träningsformen

Begreppstentan gick bättre än väntat och så gjorde även träningen.
Det var mycket som kunde påverka dagens löprunda negativt- alldeles för lite sömn, det faktum att det var tredje dagen i rad som mina stackars vader har fått jobba och att jag inte har sprungit någonting hela förra veckan. När jag ställde mig på bandet och började röra fötterna och benen gjorde jag det med en massa negativa tankar i huvudet.
Det gick förvånansvärt lätt. Ända fram till den sjunde kilometern. Då ville kroppen ge upp och skrek att jag skulle stanna. Kämpandes tog jag mig fram till den åttonde kilometern. Utan att stanna. Jag höjde istället. Men just vid de välkända siffrorna 8.00 gav mina fötter upp och jag fick nödbromsa. Efter att ha sprungit så långt i flera vackor börjar jag nu tröttna på de siffrorna. Jag vill se en nia! Och sedan en mil, en stark mil. Det är målet. Och jag vet att jag kommer att klara det. Det är ju ”bara” två kilometer kvar.

Det jag inte gillar är att min kropp ger upp, bara så där. Jag klarar inte av att inte kunna kontrollera min kropp. Ändå känns det bra, jag känner mig stark. Och på söndag ska jag, om jag hinner, försöka igen.