Arkivet för kategori: ‘Träning’

Mjuka superhjältar!

En enorm nackdel med kvällsträning, förutom att hela kvällen försvinner är att jag blir så uppe i varv och kan inte somna på bra länge. Ingen bra kombo när det bor två morgonpigga barn i huset.

Å andra sidan fungerar jag bäst på kvällen och bara jag får in bloggandet där emellan har vi en utmärkt win-win-situation.

I veckan fick jag tips av finaste Lisa om mjuka superhjältar! Det är ett färgläggningshäfte gjort av serietecknaren Linnéa Johansson, helt gratis att ladda ner och skriva ut. Jag tycker att det här är ett fantastiskt projekt, men framförallt ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten och ett underbart diskussionsunderlag med barn och vuxna!

Materialet är som sagt gratis men alla är välkomna att lämna ett bidrag, vilket jag ser som självklart! Jag kan knappt bärga mig innan jag kan visa dessa hjältar i mjukare format för barnen på jobbet och jag räknar med massiva reaktioner.

Träningsupptrappning och löparknä

Det jag egentligen vill berätta för er om är den här FANTASTISKA helgen. För att ge hela den FANTASTISKA upplevelsen rättvisa krävs la grande bildbomb. Därför får det vänta tills imorgon. 

Istället kan vi prata om karma. Jag har varit så där duktig på att hålla igång träningen och hittills har jag snittat två löppass i veckan. Det räcker ju inte så långt och för att få en så bra tid som möjligt på Kungälvsloppet bestämde jag mig för att trappa upp till fyra pass i veckan. Sagt och gjort. Ikväll sprang jag veckans fjärde pass som slutade på 28 minuter 35 sekunder. Helt klart godkänt med tanke på vilket skick mitt högra knä befinner sig i. 

Så fort jag belastar det hugger det till ordentligt i knät. Vi snackar minsta lilla knäböj, squats är alltså ett minne blott. Att lyfta trollen är en mardröm och att gå ner i trappan får mig att minnas graviditeten from hell. Springa går dock prima, än så länge. Tigerbalsam löser förhoppningsvis den här krisen, annars hoppas jag på knäskydd. 

På tisdag ska jag springa igen, förhoppningsvis utan ett svullet värkande knä. 

Till träningssugna småbarnsföräldrar

Förra årets vår var helt underbar och kom tidigare än någon vågade hoppas på. Samtidigt började trollen intressera sig allt mer för att vara ute och utforska omvärlden. Ett par vi känner hade i samma veva investerat i en joggingvagn som kunde fästas bakom cykeln. Det lät för bra för att vara sant men snart hittade vi en liknande variant som dessutom inte kostade skjortan och där två barn lätt kunde få plats. Valet föll på Kidz cab 3-in-1 och vi är så himla nöjda med den, men det finns en uppsjö av andra varianter och prisklasser. Jag har dock inte joggat med vagnen mer än ett par gånger. Det beror på att jag helt enkelt inte är vältränad nog. Å andra sidan har vi gått i all slags omöjlig terräng med den och cykelturerna till havet var en populär utflykt i somras.

IMG_1470

Trollen sitter bekvämt och är mer än nöjda med att utforska världen och jag får kämpa för tre- win win!

Mer om träning

Att hitta träningstillfällen som småbarnsförälder kan vara en riktig utmaning, för att uttrycka det milt. Redan innan vi fick barn använde jag mig av alla slags ursäkter för att slippa åka till gymmet, bortsett från perioder då jag var mer eller mindre beroende av att förbränna kalorier. Då nästintill levde jag för träningen. Jag styrketränade, dansade, simmade och gick flera gånger i veckan. Under den extremaste perioden av mitt träningsberoende även jobbade jag i receptionen och höll i pass på Friskis & Svettis, allt för att optimera träningen på bästa sätt.

Numera är jag glad om jag hinner få till tre pass i veckan. När jag var föräldraledig gick min tillvaro ut på att synka trollen med mat och sömn och då gick jag med vagnen två gånger om dagen. Det resulterade i många, många mil i veckan. Sedan tränade jag ihärdigt till Tjejmilen och ända sedan dess har träningen varit mer eller mindre obefintlig. När trollen var tre månader bestämde vi oss för att fixa ett eget gym i källaren, då vi insåg att det kommer att vara helt omöjligt för oss att åka till ett gym och träna. Det måste ha varit det bästa vi kunde ha gjort för vår psykiska och fysiska välbefinnande. Förutom ett riktigt bra löpband har vi där en stång, fria vikter, en pilatesboll och andra fina redskap som är mer än nog för mig för att få till ett helkroppspass.

11314000

Bilden är tagen i somras och jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar det här rummet!

Nytt år, nya lopp, nya träningsrutiner

Som de flesta andra har även jag hetsätit ordentligt under julledigheten. Det är samma visa varje år, jag kan och vill inte låta bli att äta för mycket och varje år slutar det med att vågen visar några kilo för mycket, sockerberoendet är tillbaka som ett brev på posten och jag bryter ihop lite. I år var jag ändå förutseende nog och tränade varje kväll i hela två veckor fram tills julafton. Men med tanke på att min kropp knappt har sett ens en förnimmelse av en träningsrelaterad svettpärla sedan Tjejmilen var de där två veckorna mer som ett straff än en förberedelse. Då min ätstörning är nära besläktad med träning är jag nu på gång med nya träningsmål under 2015. Planering, förberedelser och mål, det är det enda sättet för mig att hålla ätstörningen i schack och ha kontroll över min kropp för att till slut må bra.

Just nu känner jag verkligen att jag vill springa Tjejmilen igen även 2015. Det är mitt viktigaste och största mål under året. Helst vill jag springa under 58 minuter, det känns som en mycket rimlig målsättning. För att komma dit vill jag vara mer förberedd redan under årets första halva, så varför inte satsa på ett kortare lopp? På jobbet är vi ett gäng som ska springa Kungälvsloppet på 5 km i april, det känns så sjukt peppande och väldigt smart med tanke på att jag sedan kan avancera till längre distanser under sommaren. Framförallt vill jag ha någorlunda bra relation till mat, uppnå min målvikt och känna löparglädje igen. Dessutom vill jag styrketräna, så att jag kan orka lyfta, bära och leka med mina två numera 13 kg tunga troll.

Vill ni att jag skriver mer om ovanstående framöver? Är det någonting annat kring upplägget ni vill veta mer om?

Livet som det är just nu

Det finns så mycket jag vill skriva om. Jag vill lätta min själ och jag vill berätta tusen olika saker för er. Stora och små. Jag vill prata om hur galet fort trollen växer och utvecklas just nu. Om hur stolt jag är över mig själv som lyckades springa Tjejmilen. Om hur kämpigt livet som en heltidsarbetande tvillingmamma och fru kan kännas många gånger. Men framför allt vill jag prata om det tragiska valresultatet. Det finns så mycket vi kan diskutera kring, små och stora ämnen, men ack så lite tid och ork från min sida. Det enda jag kan göra är att beklaga läget och lova bättring och muta med bilder. Förhoppningsvis hittar vi sakta men säkert tillbaka till varandra.
IMG_1362

I mål kom jag efter 58 minuter och där väntade mina älskade troll!

IMG_1307

Och vilka underbara troll jag har då! Här jagar en överlycklig Arvid sin tvillingbror och jag bara smälter!

IMG_1343

På väg upp till Stockholm stannade vi vid Brahehus och trollen fick mellanmål with a view!

IMG_1352

Arvid jagade efter sin pappa där inne. Han gillas att jagas, vår lilla trollunge.

IMG_1356

Benjamin och jag tog selfies som vilka andra turister som helst och jag blev så lycklig när jag insåg att han har fått sitt kisande från mig!

bilagor1

Har jag sagt att jag har världens finaste troll?

Tjejmilen, imorgon är det dags!

Tidigt ikväll kom ABBA-klanen till Stockholm. Bilresan hit gick otroligt smidigt, trollen sov halva tiden och var glada resten. Nu sover de gott i de extra spjälsängarna som väntade färdigbäddade när vi kom. Det var så fint att jag nästan började gråta. Premenstruella hormoner gör ofta så.

Imorgon ska jag springa Tjejmilen för andra gången och jag är redan så nervös att jag kan kräkas.

Mina förutsättningar kunde ha varit bättre. Jag blev tokförkyld så sent som i förrgår och halsontet släppte först imorse. Mensen kommer typ imorgon och gör att jag är uppsvälld och deppig. På plussidan så har jag ju inte ont i halsen längre, jag har vilat och ätit bra och löptränat massor under sommaren.

Jag vet att den enda som kan sätta stopp för mitt mål att klara loppet på under en timme är jag själv. Därför måste jag stärka tron på mig själv. Och jag blir otroligt glad för er som hjälper till och peppar mig! Är ni i Stockholm imorgon kom och heja på mig och om inte håll tummarna!

Nya rekord, självdisciplin och personbästa

Träningen går så bra att jag inte kan låta bli att skryta! Jag är helt tagen på sängen över vad min kropp klarar av nu bara elva månader efter en tvillinggraviditet from hell som dessutom slutade med ett inte så najs kejsarsnitt. Jag vet att det låter så sjukt klyschigt men jag har verkligen fått perspektiv på det här med smärta tack vare det nyss nämnda. Att dra ut och springa med favoritmusik, nya löparskor och njuta av den Bohuslänska solnedgången gör att varje löptur känns som en underbar stund då jag bara får vara jag.

Jag började springa på ”riktigt” efter nyår. Innan dess gick jag på promenader med barnvagnen två gånger om dagen, i snitt blev det 5-6 mil i veckan. Sjukt, jag vet. Jag började springa mycket försiktigt på löpbandet här hemma, väldigt sporadiskt ska tilläggas. Två kilometer blev snart till tre och i november sprang jag fem kilometer och började sedan långsamt öka farten. Jag var mycket försiktig och tränade samtidigt upp mina musklerna runt bålen, axlar och ben genom enkla styrkeövningar med lätta vikter.

Efter nyår bestämde jag mig för att satsa på löpning helhjärtat. Jag litade på att min kropp var helt återhämtad. Återigen trodde jag på mig själv och började springa ute. Jag fortsatte gå med vagnen, nu en gång om dagen och sprang två till tre gånger i veckan, oftast fem kilometer. I april sprang jag 7 och 8 kilometer för första gången och jag sprang allt snabbare. Även då det kändes tungt och jag var trött, omotiverad och det regnade tvingade jag mig ut. Just de tyngsta löprundorna var de som slutade med bäst tid.

Idag var en sådan. Jag sprang 9 kilometer på otroliga 49 minuter och 43 sekunder och har alltså nytt personbästa! Jag är fortfarande så euforisk och faktiskt lite förvånad. Hur kunde jag bli så här bra? Jag som hatade att springa och hade noll självdisciplin för bara några år sedan! Jag är inte rädd för att springa Tjejmilen längre. Jag tror till och med att jag har en god chans att få en tid under en timme.

Träningsvecka 3:
Tisdag – 7 km, 39 min 39 sek
Onsdag – 5 km, 27 min 15 sek
Fredag – 6 km, 32 min 53 sek
Lördag – 8 km, 44 min 29 sek

Träningsvecka 4:
Tisdag – 9 km, 50 min 14 sek
Torsdag – 6 km, 33 min 17 sek
Söndag – 8 km, 44 min 41 sek

Skrytdags

Om det nu är någon som undrar hur det går med min löpning har jag glädjande nyheter! Jag följer för tredje veckan i rad en gratisversion av träningsprogramet speciellt anpassat för Tjejmilen och det går överraskande bra. Det är så skönt att ha ett slags facit som jag kan gå efter då graviditeten helt tagit musten ur min kropp och alla benmuskler jag lyckades bygga upp fram tills dess.

Så här har min löparvecka sett ut:
Måndag – 5 km, 28 min 11 sek
Onsdag – 5 km, 27 min 29 sek
Fredag – 6 km, 32 min 42 sek
Lördag – 8 km, 44 min 14 sek

Igår sprang jag 8 km för andra gången i år och fick en finfin rekordtid! På måndag väntar 9 km och jag bävar inte längre. Nu är jag inget annat än taggad och faktiskt lite förundrad. Efter en tvillinggraviditet och tio månaders barnvagnspromenader, hur kan det vara möjligt?!

Nya magiska (?) löparskor

I samma veva som löpningen klev in i mitt liv igen efter en minst sagt tung tvillinggravititet blev jag varse om att mina gamla löparskor inte längre höll måttet. De var slitna efter att ha tillbringat för många mil på asfalten, dämpningen var obefintlig och de var helt enkelt för fula. Jag förstod ganska snart att ett nytt par måste till om jag ska ha en ärlig chans att klara Tjejmilen i september. Jag var mer än nöjd med mina Asics GT-2000, så länge de varade vill säga.  Nu ville jag en mer asfalttålig, knävänlig version med mer dämpning. Asics nya Cumulus 15 verkade som den perfekta skon för mig och när jag hittade ett par till vrakpris beställde jag hem dem utan att blinka.

Idag kom de och jag kunde inte motstå att ta dem ut på en provtur i solnedgången. De kändes riktigt bra efter kvällens fem km. Riktigt bra. Sen är de supersnygga med.

bild

Det går bra nu

Efter varje löptur känner jag alltid samma sak. Det spelar ingen roll om jag inte alls kände för att springa eller om passet var tungt, kort eller svårt att komma in i. Varje gång känner jag samma lyckorus som jag vet är gamla hederliga endorfiner.

Även ikväll är det precis det jag känner. Trots att veckan och dagen har varit långa och jag kände mig tom på energi och löplust tvingade jag på mig löparkläder. Jag gick ner till gymmet och satte på mig skorna. Sedan ställde jag mig på bandet, valde hastighet och lät springmusiken göra resten.

5 km och 29:50 minuter senare var jag svettig, lagom svimfärdig och supernöjd. Vilket fantastiskt sätt att avsluta veckan på! Och precis som alltid känner jag mig löjligt lycklig och faktiskt lite dum för jag inte insett det uppenbara. Jag behöver löpning. Min kropp behöver löpning. Det borde inte kännas som ett måste, utan som en belöning. Kanske kommer jag dit en dag.

Fram till dess längtar jag tills vårt gym är fulländat och jag kan visa er var jag tillbringar min tid på kvällarna när trollen sover!

Hotelltips?!

Ikväll sprang jag veckans tredje och sista pass på bandet. Fina, kära löpband som har räddat mig ännu en gång och är därmed utsedd till årets bästa inköp, efter trollens bilstolar då. Alla tre pass var 5 km långa varav den snabbaste slutade på 30:20 min! Det tar sig med andra ord, men ack så sakta så sakta! Och längre pass lär det inte bli förrän trollens sjätte utvecklingsfas är över och vi får sova igen!

Men nu vill jag ha er hjälp! Jag tänker att vi kan slå ihop Tjejmilen med lite nöje och få en fin långhelg i hufvudstaden. Då en liten fågel även kallad Google Translate skvallrade om att min största läskrets finns runtomkring Stockholm tänker jag att ni är rätt folk att fråga! Så hit med tips på barnvänliga hotell i centrala Stockholm med bra frukostbuffé (OBS! mycket viktigt!) och vettiga priser!

What have I done?!

Det är inte bara snack längre. Nu är det är anmält, betalat och all information finns i mejlkorgen. Det finns alltså ingen återvändo nu. I september ska jag springa Tjejmilen igen. Fyra år efter min debut i samma lopp och ett år efter trollens födsel. Och det känns stort, så otroligt stort!

En sak är säker och det är att träningen tar jag aldrig mer för givet. Den räknar jag till de där sakerna som tillhör föräldralyxen så som att hinna duscha, äta och få sitta ner emellanåt. Förutom att fixa milen under en timme och därmed lyckas med det jag inte fixade 2010 är mitt andra mål att faktiskt fixa det där trots en tuff gravidititet, kejsarsnitt och det tuffa och emellanåt riktigt hemska första året med tvillingarna.

Ibland drabbas jag av panik då min aktuella löparform verkligen inte bådar gott och oddsen att faktiskt lyckas med milen under 60 minuter inte ser ljusa ut alls. Idag klarar jag av att springa 5 km på 30 min 55 sek och let’s face it, det duger bara inte. Så förutom en massa jävlaranamma, hårt jobb och många, många mil i backen behöver jag pepp. För visst kan jag klara det?

Tjejmilen

För just nu känns det bara  för läskigt…

Välkommen åter, du kära sol

Idag kom solen återigen till Västkusten! Det var som att plötsligt råka på en gammal vän, det var alldeles för länge sedan sist men vi föll tryggt tillbaka i våra roller och allting var förlåtet.

Adam och jag gick idag tillsammans med trollen sovandets varmt inbäddade i vagnen. En fin rutin som vi försöker få till åtminstone en gång i veckan. Då hinner vi prata, utan att bli avbrutna och bara njuta av tiden tillsammans. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest om trollens dop. Allting verkar kretsa kring det just nu.

Och så konstaterade jag att jag visst gick en hel del förra veckan. Vilket jag i och för sig redan visste, men blev ändå shockad när RunKeeper visade den sjuka siffran 62,3. Jag gick (och sprang) alltså 62 kilometer på en vecka! Hur sjukt är inte det?! Väldigt, speciellt då den dumma vågen och jag inte drar jämt. Jo, jag vet att muskler väger mer än fett och det måste ju bli en del muskler efter 62 kilometer. Ändock är det underbart med bevis svart på vitt. Heja mig!
Nypon_vatten_januari

Vackra nypon i januariljuset.

Ode till min kropp

Så länge jag kan minnas har jag varit missnöjd med dig. Det är alltid någon del av dig som jag har velat ändra på, trolla bort, göra mindre eller större. Vi har bråkat, som vi har bråkat! Kommer du ihåg den där gången på dansen när du bestämde att genrepet var slut och mitt knä gick sönder? Eller när jag trodde att det var en bra idé att träna sex dagar i veckan, två gånger om dagen? Vårt svartaste minne är året då jag svimmade titt som tätt, du orkade inte med och ingen förstod varför.

Ännu idag har vi våra konflikter. Men idag är jag dig tacksam, vilket jag inte har varit på samma sätt tidigare. Trots bristningar och den lösa huden på magen, min stora balkannäsa och de extra kilona som vägrar försvinna är jag dig tacksam. Du har gett mig så mycket och det är först nu jag förstår det. Du har gjort det möjligt för mig att träna inte mindre än tre sporter, ägna mig åt min livspassion dansen i många år och det finaste du har gett mig är mina tvillingar. Du har stått ut med år av bulumi, många sena nätter med alldeles för mycket alkohol och alla helgfrosserier. Jag behandlade dig som skit så många gånger men du gav sällan tillbaka. Du hjälpte mig att bära två barn i 39 veckor och tillät mig en alldeles underbar återhämtning.

Idag var det du och jag igen. Den här gången i spåret. Och du svek mig inte. Tvärtom. Du gav mig spänst, styrka och gjorde att både bäckenet och knät höll. Vi samarbetade och vi njöt. Och vi bestämde för att ses i spåret snart igen. Om och om igen.

Tack bästaste kroppen för att du har tagit hand om mig. Nu ska jag ta hand om dig!

Personbästa

Jag vet inte om allt OS-tittande har gett mig den lilla extra inspirationen som krävdes eller om det var en ren slump, men ikväll sprang jag som aldrig förr. Mina vänner, jag sprang milen, alltså 10 km på min bästa tid någonsin. Hela sex minuter än mitt resultat från Tjejmilen 2010. Redan i början satte jag ribban och orkade dra och sedan dra lite till. Trots att jag på slutet blev trött som tusan och magen började krångla kämpade jag igenom det.

Tiden stannade på underbara 55 minuter. 55 minuter på 10 km kan tycker som vilken medelmåttig bedrift som helst. För mig är den en enorm vinst. Alla jobbiga, svettiga löppass då jag helst av allt ville stanna kvar i soffan gav äntligen resultat.

Och ja, jag grät. Men så är det när en kämpar i ett helt år utan några egentliga resultat. Plötsligt bara släpper det, när en minst anar det. Det känns så avlägset att jag för bara fyrå år sedan inte hade en tanke på att springa. Det här tänker jag leva på länge, länge!

Och ja, jag förväntar mig gratulationer.

Inte så smart

Det är lätt att tro att det dummaste en kan göra är att springa proppmätt. Tro mig, I’ve been there done that, got the T-shirt. Idag har jag dock nått en helt ny nivå av ren och skär dumhet. Spring aldrig, aldrig på tom mage.

Trots min totala dumhet som ledde till åtskilliga tankar av typen ”Nu svimmar jag, det gör jag” lyckades jag få en helt okej tid, 57 min.

Sexpack here I come!

Det går bra nu

För första gången på någon månad hittade jag tillbaka lusten för löpning igen. Förra veckan satsade jag på uthållighet och denna kommer att handla om snabba tider. Ikväll sprang Adam och jag milen tillsammans och som vi sprang! Jag kämpade för att hålla hans takt så gott jag kunde och det blev nog min snabbaste mil någonsin. Jag säger nog eftersom vi glömde titta på klockan innan vi stack. Typiskt…

Glöm aldrig att strecha!

Livet leker

Jag är ledsen för att jag inte är lika aktiv här som jag brukade vara. Det är bara att andra saker måste prioriteras högre just nu.

Som mitt föredrag om genus. Redan på tisdag kommer jag att stå framför mina chefer och cirka 40 förskollärare, varav majoriteten har varit yrkesverksamma i längre än 20 år (!). Jag är så nervös att själva tanken på det får mig att vilja kräkas. Att prata genus med bekanta på en fest eller tjata här på bloggen är en sak. Att försöka inspirera människor som har jobbat med barn innan jag ens var påtänkt är någonting helt annat.

Mitt livs kärlek har fått ryck och bestämt sig för att bygga om vår altan. Betongtrappan rök på en dag. Ja, han är något av en superman. Nu får vi gå ut genom källaren. Alternativ hoppa ner. Jag röstar för källaren.

Löpningen går som på räls. Idag var det dags för veckans tredje pass. Det blev en mil och på lördag väntar ännu en. Jag känner mig starkare och mer peppad för varje löprunda. Jag kan verkligen inte minnas varför jag hatade löpning så starkt för bara något år sedan.

Jag känner även för en ny profilbild i gammal anda. Dock lyckas jag inte förminska den eller så pratar bloggen och jag helt olika språk. Hjälp, någon? Nina, orkar du rycka in ännu en gång? Pretty please?

Med andra ord kan ni skatta er lyckliga om det produceras mer än ett inlägg under helgen.

På kilometerjakt med fröken Bella

Träningen inför Tjejmilen 2012 är för min del i full gång. Mitt första delmål att under årets första månader springa tre gånger i veckan är nått med råge. De senaste tre veckorna har jag sprungit fyra pass i veckan, allt för att nå milen på 55 minuter. För tre veckor sedan blev det hela 29 km, sedan 30 och nu i veckan…  wait for it, wait for it… fantastiska 32 km! Är det applåder jag hör?! Tack, tack!
Jag lyckades klämma in 22 km på sammanlagt tre dagar och avslutade idag med den fantastiska milen på cirka 55 minuter!

Mycket siffror blir det som ni märker och fler lär det bli. För om ganska exakt ett halvår ska jag springa Tjejmilen i Stockholm och det tänker jag göra med bravur. Den här bloggen håller därför på att förvandlas till en sådan där träningsblogg och jag hoppas att ni som har hängt med tack vare mina genusinlägg inte flyr fältet.



Och bara för det bjuder jag en totalt meningslös, så där lagom suddig utfyllnadsbild från i fredags.

Det är slut på veckan

Idag avslutade jag veckan med att springa en mil. Det var milen från helvetet, benen ville men inte magen. Varför är det alltid nå’t? Redan efter tre kilometer började magen att krångla och efter ett tag ville jag bara spy. Värst var det i uppförsbackarna och jag var riktigt nära på att ge upp. Jag gjorde inte det. Tiden stannade på exakt en timme och jag orkade faktiskt inte ens bry mig.

Förra veckan sprang jag sammanlagt 29 km, denna blev det 30. Det är många minuter av löpning. Trots dagens mardrömsrunda är jag mer taggad än någonsin att springa lika långt under kommande vecka.

Den där Gunde var inte dum när han myntade uttrycket ”Ingenting är omöjligt!”

Mot Tjejmilen!

Jag sprang milen på 57:48 min för en stund sen! Är jag bäst eller är jag bäst?!

Eh, jaa. Det var egentligen allt jag hade att säga. Det och att jag tänker belöna mig själv med en smaskig efterrätt, typ äppelpaj. Måste ju kompensera för kaloriförlusten. Kalorier ut, kalorier in, som jag brukar säga.

Och på tal om något helt annat. När man trodde att vi inte skulle få någon vit vinter bestämde sig  snön för att komma. Surt sa räven, men visst är det vackert?

Är jag grym?

Eller är jag grym? Förra veckan satte jag igång min inför-tjemilen-träning och sprang sammanlagt 23 km. Denna vecka blev det 24 km! Jag ville verkligen inte springa när jag vaknade imorse, men tanken att förlora en underbar utelöpning gnagde som fan och till slut gav jag mig ut. Tio kilometer senare kom jag hem svettig, röd i ansiktet och lycklig! Min kropp har äntligen bestämt sig för att lyssna och vi samarbetar bra för tillfället.

 Och bara för att bjussar jag på en random knasbild!

En gång är ingen gång

2010 sprang jag Tjejmilen för första gången och älskade det. Trots att jag inte fick min önskade tid på 55 min, trots att min grupp var alldeles för stor och trots att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på älskade jag att delta i någonting så stort.

Jag började springa 2009. Ganska sporadiskt och enbart på gymmets löpband. Innan dess såg jag löpning som något ska undvikas till varje pris. Men jag började springa och löpturerna gav resultat. Snabbt. Jag var fast och har sprungit sedan dess.

Efter Tjejmilen blev mina löpturer allt jobbigare. Jag hade varken ork, vilja eller motivation kvar. Framför allt var jag inte redo att träna så pass mycket för att kunna klara av att springa en mil på 55, helst 50 minuter.

Så det blev en hel del styrketräning, spinning och steppass. I år hålls Tjejmilen en vecka efter vårt bröllop. Bara en galning skulle bestämma sig för att ändå delta. Men så är jag ju galen.

Vi sätter igång med tre löppass i veckan för att sedan öka till fyra. Jag älskar att springa och jag älskar mål. Och i år ska jag fanimig lyckas.

Era rubriker: Träning

Så länge jag kan minnas så har träning alltid funnits i mitt liv. Tidigt fick jag lära mig träningens fördelar. Att jag skulle börja träna något lagsport var givet eftersom bollsporter var en naturlig del i min familjs vardag. Att även själv börja hålla på med det var alltså inget val och det är jag otroligt tacksam för.

Enkelt sagt lever jag för att träna och jag tränar för att kunna leva. Jag älskar att svettas, att ge lite extra när det är som jobbigast och att falla ihop efter ett jobbigt pass. Jag älskar att driva min kropp till att göra det jag vill, till att bli starkare och snabbare.

Dessutom är jag en tävlingsmänniska av rang. Att ge upp är aldrig ett alternativ. Så jag gör allt till en tävling när det kommer till träning. Det kan låta jobbigt, men det underlättar något otroligt. Finns det ingen jag kan springa om, cykla om, hoppa högre eller lyfta tyngre vikter än tävlar jag mot mig själv. Om jag är förbannad på mig själv eftersom senaste träningspasset inte gick som jag ville sparar jag den känslar och använder mig av den under nästa pass. Gissa om det går bättre då?!

Av någon konstig anledning tränar jag alltid, alltid bäst på hösten. Det må bero på rutinerna eller på att min kropp, på grund av solbristen, behöver aktiveras. Är det för mörkt för att springa ute ”fuskar” jag på bandet. Är jag trött på löpningen kör jag igång med spinning. I vissa perioder är det nästan uteslutande bara styrketräning som gäller. Jag är en sann periodare och därför måste jag ständigt påminna mig själv om att träningen är den bästa medicinen för i stort sett allt.

Så när jag, som idag, inte alls känner för att träna egentligen tittar jag på G.I. Jane. Det må låta töntigt men militärfraser brukar göra succén.

 

Återigen dags för lite hederligt gnäll

Jag har varit dunderförkyld i en hel vecka nu. Jag som trodde att jag skulle klara mig utan förkylningar, feber och snuva den här hösten. Det har varit en pina att inte kunna träna, inte kunna ge 100 procent på jobbet och inte känna någon smak på den goda maten A gör.

Idag är jag äntligen frisk, nåja nästan, och vet ni vad som händer. A och jag sitter och diskuterar jämställd föräldraförsäkring över frukost när jag tar upp armarna för att sträcka på mig. Det klickar liksom till i axeln och jag får en paralyserande smärta längst med nacken, axeln, och vänstra skuldran. Jag faller ihop på golvet av smärta och krokodiltårar kommer som på beställning.

Nu har jag tryckt i mig två iprentabletter, fått massage och konstaterar att jag faktiskt kan röra mig rakt fram. Så med lite vilja av stål så kan jag kanske klara av ett pass på crosstrainern. För jag ska banne mig träna idag.

 

Ja, jag är lite galen.

Lathet straffar sig

Ikväll tvingade jag mitt lata arsle upp från soffan och iväg till gymmet. Det var en hel vecka sedan jag var där sist och jag önskar att jag hade en massa viktiga ärenden, jämställdhetskursen eller en jobbig förkylning att skylla på.

Icke.
Jag är bara lat.
Och så himla, himla trött.
Men mest lat.

Varför är det så svårt att återgå till träningen när man har varit borta i några dagar? När man sedan väl har genomlidigt passet känns det helt plötsligt så mycket bättre igen. För kvällens pass var jag verkligen tvungen att genomlida.

Lathet straffar sig.
Att jag aldrig lär mig.

You gotta love Zelda

Run Forest, run!

Så här glad (och svettig) är jag för att jag tvingade på mig löparkläderna och sprang tuffa 6,5 km imorse. För det var tufft, att säga någonting annat vore lika med att dra en stor, fet lögn. Men tillfredställelsen jag känner just nu gör det hela värt det.
Ofta känner jag en slags hatkärlek för personer som tycker att morgonlöpning är det bästa som finns. Ibland kan jag önska att även jag var så hurtig. Men det är jag inte. Enligt mig ska träning vara hårt och ansträngande och tungt och svettigt. Det är då djävulen i mig vaknar till och ger hundra procent.
När det var extra tungt, efter ca 4 km, kämpade jag för att motivera mig själv till att fortsätta. Orden ”Run Forest, run!” dök upp och som jag sprang! Och skrattade. Träning ska ju vara kul!

La Trappe Quadrupel

 En otroligt tung måndag slutade med en minst lika krävande tisdag.
Dagen började bra, med glada barn vid frukostbordet. Humöret var på topp och livet lekte. Några timmar senare blev mina kollegor och jag kallade för dåliga pedagoger och hotade till noggrann iakttagelse framöver av en förälder. Jag tänker inte redogöra för händelsen här men kan konstatera att vid fyratiden blev vi tre, annars de gladaste förskollärarna i kommunen, så deprimerade att vi började tvivla på oss själva. Vi vet ju att vi klarar av vårt jobb och det galant. Barn tycker att det är roligt att komma till oss och tråkigt att gå hem. Vi är pedagogiskt medvetna och aktiva som få, men ändå blir det så fel. Imorgon är det en ny dag och vi tar den med förnyade krafter!

Uppdatering- Jag vill inte vara en sådan förskollärare som stör sig på vissa föräldrar. Jag vill ju kunna samarbeta med alla, det ingår ju i mitt jobb och jag tänker alltid sträva efter att vara en professionell lärare. Idag känns det mycket bättre, men det är lätt att bli överväldigad av 19 olika barns viljor, samt alla föräldrars krav och pekpinnar ur läroplanen.

Hursomhelst slutade dagen med Lindholmenstafetten med min A, världens finaste Jessica och hennes blivande make. I spöregn och piskande vindar. Vi hade kul trots det tråkiga vädret och jag är glad att jag tog mig igenom de 2,5 kilometrarna. Vårt team hette La Trappe Quadrupel och vi sprang jämte bland andra ”Lattefarsorna” och ”Tjejmaffian”.

Uppdatering- Jag sprang min runda på 13:25 vilket är en hel minut bättre än i fjol! I spöregn och piskande vindar, måste jag påpeka återigen. Hela teamets tid slutade på 46:47 och min A kom i mål efter fantastiska 09:25! Woho!

Fredagsmys på gymmet

Ikväll rev jag av ett grymt cardiopass på gymmet. Istället för att slöa i soffan med chips/godis/glass/vin och sjunga ”Nu är det fredagsmys…” kämpade jag på och svettades som en gris samtidigt som jag nynnade till Tina Turners ”Proud Mary”.

Hur duktig är inte jag? Och visst hatar ni mig lite, lite grann för att jag är det? ;-)