Arkivet för kategori: ‘Uncategorized’

Ännu en klänning

Vissa är svaga för skor. Min syster är en av dem. Aldrig har jag träffat någon som har fler och snyggare skor. Jag förstår varför hon bor själv. Hennes skor får ju inte plats annars.

Min svaghet har sedan jag kunde köpa mina kläder själv varit klänningar. Byxor är alltför svåra att hitta. De flesta måste sys upp och flertal av dem är för tighta om rumpan men för stora vid midjan. Klänningar är så mycket enklare.

I veckan fick jag hem ännu en klänning. En färgglad, 50-talsinspirerad sak från Vila.

Att välja bort utveckling

Tidigare idag pratade jag med en gammal vän som jag inte har träffat, eller pratat med för den delen, på flera år. Som det brukar vara när man återupptar kontakten efter en längre tid berättar man vad man gör nu för tiden och så vidare. Så jag berättade att jag jobbar som förskollärare och att jag trivs himla bra där jag är.

Tjejen i fråga berättade att hon efter flera år på ett boende för dementa nu har fått ett längre vikariat på en förskola i vår hemkommun. Självklart blev jag intresserad och frågade hur hon trivdes och ifall hon kunde tänka sig att fortsätta jobba inom barnomsorgen. Det kunde hon och då undrade jag, som jag alltid brukar göra, om hon inte borde söka till lärarutbildningen.

Hennes svar fick mig att nästan logga ut och blockera henne för gott. Min vän tyckte nämligen att hon var en så bra barnskötare redan och att hon inte ville slösa tre och ett halvt år på en utbildning som skulle ge henne precis samma lön. ”Dessutom så har jag ju jobbat med barn så länge nu att jag är lika kompetent som vilken förskollärare som helst”, berättade hon. Eller nej, hon skrev faktiskt inte förskollärare. När jag tänker efter så sa hon dagisfröken. Big difference.

Ni kan tänka er hur jag reagerade. Jag kände för att kalla henne arrogant, okunnig och rent utsagt naiv, men det gjorde jag inte. Istället skrev jag att hennes påstående är lika med att kissa på min långa, jobbiga och nödvändiga utbildning och en stor förolämpning mot barn i förskolan som förtjänar vuxna med rätt utbildning och rätt barnsyn.

Att påstå sig vara lika bra på att utöva ett yrke som en person som faktiskt har lärarexamen, som brinner för sitt jobb och som har ett arbetssätt som är beprövat ur flera vetenskapliga studier och teorier, gör mig ursinnig.

Att sådana personer får jobba med barn och samtidigt har en stark ovilja till att utbilda sig och vidga sina vyer gör mitt jobb så mycket svårare.

Därför älskar jag Kroatien

Solnedgångarna är korta, men gör att allt annat känns blekt och obetydligt.  

Kroatiens svar på Nice, den fantastiska staden Opatija, får alltid mitt hjärta att slå lite fortare än vanligt.

Den lilla fiskebyn Njivice har imponerande varmt vatten och mysiga stränder.

Där kan man avnjuta en fantastisk middag samtidigt som man ser när solen går ner någonstans bakom Opatija.


Där finns människor som alltid får mig på gott humör.

Utsökta maträtter och vin gör det enkelt att synda.

Där kan jag bära upp en löjligt stor hatt och se fantastisk ut.

Fröken Bella har återvänt

Tidigare idag landade ett mindre flygplan på Landvetter flygplats i ett regnigt Göteborg.

”Fan vilket skitland vi har kommit till…”, utbrister en skåning som sitter bredvid Ivana och alla instämmer. Spöregn, blåst och femton grader kan kännas tugnt efter en vecka i ett land där solen skiner från morgon till kväll, vattnet är minst 25 grader varmt och vinet är billigare än vatten. Sådana utlåtanden är okej att komma med om man är svensk. Som invandrare får man höra att man får åka hem om det inte passar. För man ska inte klaga.

Ja, jag är lite bitter som ni säkert märker. Det svider att lämna mitt andra hem vars luft som är en härlig blanding av salt, värme, lavendel och torr jord, jag ständigt saknar.

Kroatiens stränder ropar på mig

På söndag bär det av till mitt andra hem- Kroatien. I år valde vi Kroatiens största ö, Krk. Uttala det om ni kan! Vi sydslaver älskar konsonanter, gärna flera i rad.

Jag har nästan längtat ihjäl mig efter Kroatiens steniga klippor, det turkosa, lugna havet, den goda maten och det ännu godare vinet, språket, människorna och värmen.

Vi kommer att bo i en liten fiskeby Njivice, som vi besökte under en båttur förra gången vi var i landet. Ön Krk är perfekt för A och mig, då det finns gott om sportaktiviteter, cykelstigar, historiska sevärdigheter, vackra stränder och mysiga restauranger. En eller två dagar av vår sjudagarsresa kommer vi att tillbringa i min hemstad Opatija, Kroatiens egna Nice.

Innan resan ska jag hinna packa, växla pengar, träffa några fina människor, tvätta och göra tusen saker till.

Njivice


Opatija

 

 

*Tryck på bilderna för att komma till publiceringssidan.

Träningsformen

Begreppstentan gick bättre än väntat och så gjorde även träningen.
Det var mycket som kunde påverka dagens löprunda negativt- alldeles för lite sömn, det faktum att det var tredje dagen i rad som mina stackars vader har fått jobba och att jag inte har sprungit någonting hela förra veckan. När jag ställde mig på bandet och började röra fötterna och benen gjorde jag det med en massa negativa tankar i huvudet.
Det gick förvånansvärt lätt. Ända fram till den sjunde kilometern. Då ville kroppen ge upp och skrek att jag skulle stanna. Kämpandes tog jag mig fram till den åttonde kilometern. Utan att stanna. Jag höjde istället. Men just vid de välkända siffrorna 8.00 gav mina fötter upp och jag fick nödbromsa. Efter att ha sprungit så långt i flera vackor börjar jag nu tröttna på de siffrorna. Jag vill se en nia! Och sedan en mil, en stark mil. Det är målet. Och jag vet att jag kommer att klara det. Det är ju ”bara” två kilometer kvar.

Det jag inte gillar är att min kropp ger upp, bara så där. Jag klarar inte av att inte kunna kontrollera min kropp. Ändå känns det bra, jag känner mig stark. Och på söndag ska jag, om jag hinner, försöka igen.

Får folk säga vad som helst?

Jag blev kallad ”jävla blatte” igår. Jag blev så ställd att jag inte ens kunde förmå mig att svara.
Heja yttrandefrihet!

12,67 km

Jag är så stolt över mig själv att jag kan gråta!
Idag stod 12 km lätt distans på schemat och de ”första” tio kilometrarna sprang jag i mycket snabbare tempo än vanligt, mycket tack vare Adam som sprang bredvid.
Efter de tio kilometrarna kom vi till en asjobbig backe som aldrig tog slut och jag ville bara dö. Eller åtminstone stanna.
Det gjorde jag inte, jag fortsatte springa. En röst i mitt huvud viskade hela tiden ”Du är stark, du klarar det. Fortsätt, du kan”. När vi kom hem, 12,67 km senare, ville jag bara gråta. Jag var så stolt över mig själv. Nästan lika stolt som när jag fixade körkortet.
För denna distans är något otroligt stort för mig. För bara ett år sedan fick jag kämpa för att klara av fem kilometer och tyckte att löpnig är ett nödvändigt ont.
Nu älskar jag allting med det.
Och jag älskar mig själv, för jag har aldrig trott på mig själv mer.

Funderingar kring allting och ingenting

För drygt två veckor sedan lämnade jag in den sista inlämningsuppgiften för terminen och då började mitt sommarlov. Mitt sista sommarlov. I höst, på andra sidan av sol, bad och fest, väntar slutpraktik och examensarbete.

Mitt sista sommarlov kommer att bli det för mig mest utvecklande lovet någonsin. Förutom att, som vanligt, sommarjobba för att få ekonomin att gå runt, kommer jag förhoppningsvis att ta körkort. Körkort för mig innebör frihet och det innebär självständighet. Behöver jag säga att jag längtar något otroligt efter intensivkursen som startar på måndag?

Ganska nyligen har jag fattat ett beslut som kommer att förändra mitt liv. Det är något jag har längtat efter så länge jag kan minnas och nu kommer det äntligen att bli verklighet. Det är nästa steg i rätt riktning.
Anledningen till att jag inte berättar vad det handlar om är att jag inte riktigt är redo för att berätta det än. Det är något så pass stort, något som jag inte ens har smält själv. Dessutom tycker jag att det är läskigt eftersom jag inte riktigt vet vilka som läser min blogg. De närmaste har redan fått reda på det, de som behöver reda på det. Jag föredrar att hålla det hemligt åtminstone ett tag till. Åtminstone tills jag har förstått det själv.

50års kalas

I helgen firade vi Adams mosters man Steve, som blev hela 50 år! Dagen till ära åkte vi till Uddevalla för massor av god mat, dryck och skratt med Adams underbara släkt. Frågan var dock- vad köper man till en man som fyller 50 och redan har allt? En färgglad kaktus!

Eller är det en gurka, tandpetare, godis och kruka fylld med enkronor?

Adam och Karin

Barbro och Heléne

Födelsedagsbarnet i sin nya jacka. Är man girl coach måste man ju skylta med det.

Anna och jag

Paus i skrivandet

Känslan av uppgivenhet, ångest och oinspiration och en ännu inte färdig hemtenta gav mig ett enormt huvudvärk någon gång under eftermiddagen. Som tur var stod en dejt med Emma och därefter Step med Fysikens bästa Annika på schemat och enkelt uttryckt räddade dessa tjejer min dag. Och kanske även min tenta. För väldans vad det sprutade av ord när jag återigen satte mig vid datorn för att försöka få med några vettiga (?) rader till. Imorgon ska hemtentan in och delkursen är äntligen över! 

Och som om jag inte hade nog med bekymmer fick jag idag ett blev från Göteborgs Universitet. Vad vill de mig egentligen, rynkade jag pannan och undrade. Det visade sig att det snart hålls ett informationsmöte om examensarbetet, vilket var det absolut sista som ockuperar mina tankar för tillfället. 10 maj måste vi bestämma oss om vad vi vill skriva om. 10 maj?! Är de inte kloka? Jag har då ingen aning och jag tror verkligen inte att jag kommer att komma på det under de närmaste veckorna. Jag är så körd…

Och bara för att jag har en så kass mobilkamera tänker jag fira det genom att visa några underbart suddiga bilder på Emma och mig. Titta och njut!

Att vara lagom säker

Imorse klarade jag av att återigen springa 9 km. Klockan stannade på 51 minuter, vilket är hela två minuter bättre än förra gången. Att springa de kilometrarna var en ren njutning, kroppen kändes lätt och benen gjorde precis det de skulle. Dessutom är det en lyx att vara student, eftersom man kan träna på morgnarna då föreläsningarna oftast börjar klockan nio.

Hemtentan som måste in på torsdag har dock ingenting med njutning att göra. Jag kan inte få ordning på mina tankar, texten har absolut ingen röd tråd och samtidigt vill jag så mycket, jag vill verkligen göra mitt bästa. Under dagens handledning berättade vår lärare att det ideala tillståndet är att vara lagom säker, att det är då under sker. När hon säger det förstår jag att jag måste sluta ställa enorma krav på mig själv och se den här hemtentan som en process. Hädanefter kan jag bara bli bättre. Och ibland kan delmålen kasta en mörk skugga över det stora målet- att bli en bra lärare.

Paj med fetaost och soltorkade tomater och sallad till blev dagens middag. Min mor hade varit så stolt om hon hade sett mig nu!

Hitlersnack över blodpudding och potatisbullar

Daniel– Kolla, det är nån som har ritat Hitlermärke på bordet! (pekar på bordet vi sitter vid)
Alla tittar på märket.
Josefin– Vad är det?
Sandra– Det är han som som hatar alla som har mörka ögon och svart hår. Typ judarna.
D– Ja… Och det är konstigt för han var mörk själv.
J– Varför hatade han dem då om han också var mörk?
Jag försöker svara så pedagogiskt som möjligt utan att komplicera alldeles för mycket och säger att han nog var en mycket sjuk person.
Bella– Och då kan man få för sig konstiga saker.
S– De lurade folk och sa att de skulle duscha men sen så gasade de ihjäl dem istället.
J (mycket eftertänksamt)– Jaa… De tänkte säkert va skönt med en dusch, men de visste ju inte att de egentligen ska dö.
S– Min morfar levde då!
J– Min med. Och mormor.
S– Fast Sverige var inte med.
D– Jo, vi sålde vapen till dem!
S– Men vi tog emot judar också. De som Hitler hatade.
J– Men hur… Sålde Sverige vapen till Hitler? (höjer rösten) Men, men då var ju Sverige med!
B– Ja, fast jag tror att vi var tvungna att göra så för att rädda oss själva.
J– Tänk om det inte skulle finnas några vapen…

En mycket djup diskussion under dagens lunchrast med dessa fyror fick mig att ännu en gång inse att de är oerhört smarta och reflekterande små individer. 
Elevernas namn är självklart fingerade.

Våren, var är du?