Tidigare idag pratade jag med en gammal vän som jag inte har träffat, eller pratat med för den delen, på flera år. Som det brukar vara när man återupptar kontakten efter en längre tid berättar man vad man gör nu för tiden och så vidare. Så jag berättade att jag jobbar som förskollärare och att jag trivs himla bra där jag är.
Tjejen i fråga berättade att hon efter flera år på ett boende för dementa nu har fått ett längre vikariat på en förskola i vår hemkommun. Självklart blev jag intresserad och frågade hur hon trivdes och ifall hon kunde tänka sig att fortsätta jobba inom barnomsorgen. Det kunde hon och då undrade jag, som jag alltid brukar göra, om hon inte borde söka till lärarutbildningen.
Hennes svar fick mig att nästan logga ut och blockera henne för gott. Min vän tyckte nämligen att hon var en så bra barnskötare redan och att hon inte ville slösa tre och ett halvt år på en utbildning som skulle ge henne precis samma lön. ”Dessutom så har jag ju jobbat med barn så länge nu att jag är lika kompetent som vilken förskollärare som helst”, berättade hon. Eller nej, hon skrev faktiskt inte förskollärare. När jag tänker efter så sa hon dagisfröken. Big difference.
Ni kan tänka er hur jag reagerade. Jag kände för att kalla henne arrogant, okunnig och rent utsagt naiv, men det gjorde jag inte. Istället skrev jag att hennes påstående är lika med att kissa på min långa, jobbiga och nödvändiga utbildning och en stor förolämpning mot barn i förskolan som förtjänar vuxna med rätt utbildning och rätt barnsyn.
Att påstå sig vara lika bra på att utöva ett yrke som en person som faktiskt har lärarexamen, som brinner för sitt jobb och som har ett arbetssätt som är beprövat ur flera vetenskapliga studier och teorier, gör mig ursinnig.
Att sådana personer får jobba med barn och samtidigt har en stark ovilja till att utbilda sig och vidga sina vyer gör mitt jobb så mycket svårare.
torsdag, 21 juli, 2011,22:23 | 
Allmänt, Läraryrket, Personligt, Uncategorized | 
13 Kommentarer » | 
