Change

Jag har försökt att inte skriva om mitt förhållande till mat här i bloggen. Jag vet själv hur påverkad jag blir av andra som gör det. Inte på det sättet som får en att bli glad för att man mår bra, utan på ett sätt som får en att må dåligt för att man borde träna mer och äta mindre.

Dock kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg om det. Bloggen handlar ju om mina tankar kring smått och stort och jag har sedan i måndags kommit till en viktig insikt om mig själv.

Jag har inte ätit något sött alls sedan på fyra dagar. Allting började när Adam och jag bestämde oss att köra lite extra hårt i veckan, dvs. införa någon form av träning varje dag. Eftersom vi är tävlingsmänniskor båda två ville vi göra det ännu jobbigare. Ingen koffein, dvs. kaffe för Adam och cappuccio/latte för mig, inget bröd och inget socker. Inga onyttiga snacks.
Det slutar inte där. När vi ändå har en sådan vecka, varför inte prova på den ökända GI-metoden? Sagt och gjort.
Visst låter det hälsosamt? Vi tränar redan regelbundet, äter varierad kost varje dag och ser oss själva som sunda människor. Så det borde inte vara så svårt. Eller?

Det är grymt jobbigt, tro inget annat! Jag ser godis, bullar och glass överallt. När jag häromdagen satt och försökte plugga på biblioteket kunde jag endast tänka på hur alla andra satt med sin läsk, choklad och annat gott. Och där satt jag med mitt äpple och lite nötter. Jag åkte hem för att hindra mig själv från att springa över till 7eleven.
Nu är jag inne på dag fyra och kroppen skriker efter snabba kolhydrater. Ju högre den skriker och ber desto mer beslutsam blir jag. Vad har jag gjort med mig kropp att den inte klarar sig utan skit i fyra dagar? Det, mina vänner, är den bästa motivationen i världen.


Lämna gärna en kommentar!