En liten undran av genusfunderande förskoleförälder

Hej Bella!

Jag har precis hittat din blogg via Kalle-böckerna på Adlibris, och blivit glad av dina kloka funderingar kring genus och förskola. Jag tänkte passa på att fråga en grej som jag funderat på idag, och hoppas att du har något tips. Min dotter fyller två år nästa vecka och går på ett jättetrevligt dagis. Personalen, tre kvinnor i olika åldrar, är rara och går att prata rätt så bra med, och hon trivs med dem och de andra barnen, som är från hennes ålder upp till fyra år. Vi bor i en medelstor högutbildad stad där det är lite statusjakt-aktigt, så de flesta hämtar vid tre-halvfyra, men det är både mammor och pappor.
Bara så att du får en bild av situationen, liksom. Imorse när jag skulle klä på lilla A ville hon bara ha klänning och strumpbyxor. Jag försökte med de vanliga byxorna och favorittröjan (med paljettigt hjärta-inte så jättegenustänk), men det var bara klänning som gällde. Så fort hon fått på sig den sa hon ‘åh, så fin du blev’, vilket var _precis_ vad fröken sa när vi kom till dagis… ‘Har du din fina klänning på dig idag A, den som du hade när vi hade rymdfest?’. Behöver jag säga att ingen säger nåt när hon har jeansleggings och grönrandig tröja? Man behöver ju inte vara Einstein för att klura ut varför min dotter helt plötsligt vill ha klänning, eller varför det är paljetthjärtat som är favoriten, men vad ska jag göra? Och kan jag, som gärna själv har klänning på kalas, sminkar mig och har Leila som husgud, verkligen säga nåt om det här? Bara för att jag tycker att det är viktigt att hon kan leka utan att halka? Hoppas att du som förstår både genuseriet och förskolan kan ha några tips om det här…

Vänliga hälsningar
 

Innan jag börjar förklara min syn på saken vill jag passa på att tacka dig för dina varma ord och mycket intressanta frågor!

Det du beskriver är någonting jag ser på mitt jobb varenda dag och liksom du kämpar jag med tankar om hur jag ska bemöta detta på bästa sätt. För det första så vill jag klargöra att dina personliga preferenser kring Leila, klänningar och smink inte ska behöva stå i motsats till de värderingar du vill att din dotter ska uppfostras med. Du som vuxen kan bestämma själv hur du vill klä dig, vilka program du vill titta på och huruvida du vill sminka dig eller ej. Tack vare din erfarenhet som vuxen kan du på samma gång kritiskt granska och fundera kring ovanstående, vilket din dotter inte har redskap för ännu. Därmed är du berättigad att tycka och tänka kring vad det är för egenskaper din dotter får uppskattning och komplimanger för.

Även trots vi som jobbar inom förskolan, läs gärna mina tidigare inlägg om detta, ska motverka traditionella könsroller och undvika att bemöta flickor och pojkar utifrån deras kön, så görs just detta på alltför många förskolor runt om i landet. Trots att du aldrig kan bestämma arbetslagets sätt att arbeta på har du, återigen enligt vår läroplan, möjlighet att påverka förskolans verksamhet. Till sist men inte minst är det du som förälder som har det sista ordet när det gäller ditt barn. Jag som förskollärare kan ha tankar kring hur ett barns utveckling ser ut och hur det borde fortsätta, men det är just barnets vårdnadshavare som förhoppningsvis vet barnets bästa och alltså tar det avgörande beslutet i allt från napp och blöjbyten till klädval, lärande och värderingar.


Lämna gärna en kommentar!