Hur jag blev feminist

Jag har så länge jag kan minnas varit pro jämställdhet. Att män och kvinnor är lika mycket värda, att alla människor är lika mycket värda är värderingar som jag har blivit uppfostrad med.
Redan i ettan kunde jag störa mig på att bli missgynnad på grund av mitt kön. I skolan, inom sporten, i affärer, you name it.
Jag fattade aldrig riktigt att jag inte skulle ropa så högt. Jag vägrade låta min klasskamrat, som var den smartaste killen i klassen, ta åt sig äran för ett matteprov i trean. Mitt prov fick ju fler poäng och det skulle alla minsann få höra. Att jag sedan dess kallades för ”besserwissern” fick jag leva med.
Att springa efter killar och le åt deras dumma skämt var aldrig min grej. Jag hade tidigt stora drömmar om att bli jurist, men ångrade mig i slutet av tvåan på gymnasiet. Jag som hade VG i allt skulle ändå aldrig komma in. Dessutom tyckte alla att jag var så himla bra på att ta hand om barn.

Att faktiskt börja kalla mig för feminist dröjde till för något år sedan. För inte ville jag bli sedd som en äcklig bitterfitta, som hatade män och inte rakade sig.
Men sedan läste jag boken ”Att göra kön”. Raderna som följande gjorde öppnade mina ögon:

[…] ”Bli vem du vill, se ut hur du vill och välj hur du vill, men se samtidigt till att du är rätt, ser rätt ut och väljer rätt.” (sid. 120)

Sedan upptäckte jag Linus Fremins fantastiska blogg. Och jag läste och tog in. Varenda så välformulerade ord läste jag. Jag började fundera på varför Linus budskap var så provocerande för så många. Det var då jag såg de strukturella orättvisorna och slutade tala illa om enstaka individer.

Det var då jag bestämde mig för att ta på mig genusglasögonen och aldrig ta av dem igen.

Hur blev du feminist?


  7 Kommentarer till “Hur jag blev feminist”

  1. Kajsa

    Tänk om man hade haft den attityden på gymnasiet! När jag läste ”Diagnos: Duktig” första gången minns jag att jag tyckte det var mycket gnäll och tycka-synd-om, att det är väl snarare individuellt vilka krav man ställer på sig själv och hur man hanterar dem? Samtidigt som den där otillräckligheten och rädslan för att inte duga legat och skavt.

    Sedan dess har det hänt en del, men jag vet inte riktigt vad, kan inte minnas någon riktig aha-upplevelse. Det är snarare att jag mer och mer upptäckt hur snäva och begränsande könsroller kan vara för både kvinnor och män, och någonstans på vägen bestämde jag mig för att feminism, det är nog en grej jag kan stå för ändå.

  2. Mikaela

    Jag har alltid varit feminist i teorin (men inte riktigt vågat säga det högt). Det är först de senare… typ fem åren som jag faktiskt tagit upp genusperspektiv till diskussion, och de senaste månaderna (efter jag började läsa Lady Dahmer) som jag aktivt börjat söka mer info och argument.

    Hittade precis till din blogg via länk från http://ninaruthstrom.se/, du var en av dem hon tipsade om, och ville bara säga att min första tanke var ”shit vilken härlig blogg!”, så nu är jag prenumerant och kommer titta in ibland, men läsa allt. :)

    Tack!
    Mikaela

    Fröken Bella: Tack för din fina kommentar och välkommen hit!

  3. Trixie

    Måste man va femenist om man brinner för genus? Alltså, de femenuster jag vet verkar tycka att alla kvinnor ska styra… Å bara oratar om KÖN. Så är det väl ändå inte med genus, att det handlar om bara mabligt å kvinnligt??

  4. Stella

    Jag började bli medveten om skillnaden och orättvisorna mellan könen redan när jag var sju-åtta år. Som trettonåring började jag kalla mig feminist. För min del kom det väldigt naturligt eftersom min mamma (hon var ensamstående och hardworking mamma som försökte försörja tre barn själv) var feminist. Mamma var väldigt medveten om genus och var noga med att behandla mig och min bror lika. Vi fick exempelvis båda dockor och bilar i presenter ;)

  5. Fröken Bella » Blog Archive » Svar på tal

    […] Om du undrar något eller bara vill säga "hej": frokenbella (at) gmail (dot) com. Etiketter Bloggar jag följer: bloglovin.com Se alla » « Hur jag blev feminist […]

  6. Freja

    Sen födseln ;-) Har skrivit hela min feministiska historia på min blogg, det var värdefullt för mig att faktiskt fundera igenom vad i mitt liv som påverkat mig… Både lätt och svårt att växa upp i en liten by och vilja vara en individ. Svårt för att normen är sååå stark, lätt för att när alla känner en är de rätt överseende med avarter…..Har kallat mig feminist från det jag visste att det fanns ett ord för det jag alltid känt….

  7. Lisa Frentz

    Jag var tio år gammal och min mamma berättade för mig att hon egentligen alltid velat vara hemmafru – laga mat, ta hand om barnen och passa upp på sin make var tydligen hennes kall i livet. Eftersom jag inte riktigt kände att självuppoffring och matyrskap var min grej frågade jag mamma ”Men mamma, är inte du feminist?” och skrattade och svarade ”Herregud, det är klart jag inte är” och då insåg jag att visst fan är jag feminist. Det är ju bara konstigt att en intelligent kvinna inte skulle vara det och jag ville hellre vara en intelligent kvinna än en hemmafru. Eller ja, nåt sånt. Sen så växte det ju bara när jag upptäckte att flickor skulle vara på ett visst sätt (ett sätt som jag inte alls trivdes med) och att killar får ryggdunkar och respekt med vi tjejer max kan få ett ”vad DUKTIG du är”.

Lämna gärna en kommentar!