Kampen mot klockan

Imorse sprang jag mina 10,5 km.
Jag bestämde mig för att kolla tiden, första gången för den här sträckan.
Inte blev jag nöjd. En timme och fem minuter går att skylla på värmen, det går att skylla på så mycket. Men inte mår jag bättre för det.
Det som stör mig mest är att jag inte tyckte det var kul, det var bara jobbigt. Nästan sju av de 10,5 kilometrarna var ett rent helvete och jag ville bara ge upp. Men det gjorde jag inte, jag tvingade mina fötter att kämpa.
Det borde man ju vara stolt över.

Det är fem veckor kvar till Tjejmilen.
Från och med nu kör vi så det ryker!


Lämna gärna en kommentar!