Kategori: Feminismen

Feminazism är ett uttryck som myntades av den amerikanske radioprofilen Rush Limbaugh på slutet av 1980-talet och som kommit att ge uttryck för en form av antifeminism. Enligt denna konservativa tankegång är feminazismen en form av manshatande extremism som inte egentligen handlar om lika rättigheter utan om kvinnors övertagande av världsmakten.

Precis som det länge har funnits kvinnor och män som kämpat för lika rättigheter har det också funnits mer eller mindre extrema motreaktioner till detta. Man kan jämföra det med konflikter mellan rasister och antirasister eller varför inte den ständiga politiska polariseringen mellan höger och vänster. Genom att ge uttryck för denna anti-feminism menade Limbaugh med sin feminazism kvinnor som inte vill ha rättigheter till abort utan i själva verket vill göra så många aborter som möjligt.

Inte helt oväntat har det kommit en hel del reaktioner mot radiopratarens kommentarer och det har bland annat påpekats att han själv står för ideal som man propsade för i Hitlers Tyskland, vilket i så fall skulle göra att han kritiserar feminister för något han själv representerar.

Vad man än tycker om Limbaughs åsikter så är diskussioner alltid välkomna, hur svårt det än kan vara att acceptera ibland!

Grundtanken med feminism är att kvinnor skall ha lika rättigheter som män. Även om kvinnor ända sedan antiken har kämpat för att göra sina röster hörda var det framför allt på 1900-talet som detta utvecklades till en regelrätt, världsomfattande politisk rörelse som resulterade i att många länder införde kvinnlig rösträtt, gav kvinnor en röst i samhället och bättre löner. Senare har även könskvotering införts i många länder och även om det fortfarande finns många orättvisor så har västvärldens kvinnor det relativt sett bättre än någonsin.

Enligt professor Per Johansson vid Uppsala universitet finns det dock faror med feminismen som han presenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Johansson menar att kvinnor genom att vara feminister ibland sätter sig i en onödigt underordnad roll och menar att detta ger feminismen en förtryckande egenskap trots att föresatsen är den motsatta. Som ett exempel tar han faktumet att kvinnor i regel lever längre och är friskare än män, liksom att de är mindre involverade i våld, trots hur frågan ofta presenteras. Johanssons varning är alltså att man inte skall ta för givet att kvinnan är underordnad, vilket ofta framstår vara fallet i feministiska skrifter och uttalanden.

När grungevågen kom på 1990–talet var det inte bara en ny musiktrend utan en hel livsstil och attityd som fick ett uppsving bland både yngre och äldre generationer. Efter 80-talets hårspray och ytliga partycentrerade pudelrocksgrupper som Mötley Crew, Bon Jovi och King Kobra, där allt handlade om tjejer, droger och sex så kom nu en antireaktion i och med ikoniska grupper som Nirvana, Pearl Jam och Stone Temple Pilots. I stället för att sjunga ”hon är min körsbärspaj”, handlade nu texterna om samhällsfrågor som mobbing, rasism, ätstörningar och inte minst feminism.

Detta återspeglades också i de ”nya” rockstjärnornas utseenden. Borta var de vilt tuperade hårstriporna, de solariebruna armarna, kajalmålade ögonen och rosa läppstiften och nu ersattes de av rutiga skogshuggarskjortor, fritt växande hår och bleka uppsyner. Kurt Cobain må ha haft sina demoner och drogproblem men samtidigt talade han öppet om hur kvinnor behandlades illa av sin omgivning, hur löner borde vara lika och hur en fri värld måste ge lika rättigheter åt alla.

Enligt tidningen The Guardian utgjorde grungevågen ett nytt ideal där män och kvinnor förvisso var arga och anti etablissemangorienterade men på ett snällare och mindre kaxigt sätt. På engelska kallade man detta för ”New man” och sångare som Eddie Vedder fick stå för denna cyniska men också samhällsmedvetna rockstjärna. En riktig karl var inte längre den som hade störst muskler utan den som lugnt och sansat kunde framföra ett intellektuellt argument om varför kvinnors rättigheter var så viktiga.

Tyvärr för feminismen varade denna våg inte länge; efter bara några år ersattes den av spacklade popsångerskor och rockkillar som stod och juckade mot sina mikrofonställ. Det betyder inte att grungen är glömd och än idag är det många som fortfarande lyssnar på denna musikstil och känner kraften i de arga men viktiga texterna.

När man tänker på antikens Grekland och kvinnors roll i denna värld är det ofta man associerar till förtryckta athenskor som satt inlåsta på övervåningarna om det inte fanns en manlig släkting att ta dem utanför huset. Faktum är att de muslimska burkor som det diskuteras så mycket om i våra dagar kom ifrån det antika Athen, där gifta, respektabla kvinnor förväntades täcka sig från topp till tå när de befann sig på allmän plats. Detta kan man se i religiösa ikoner av jungfru Maria och andra kvinnliga helgon där de bär romerska och grekiska tygdräkter där varenda centimeter av kroppen, utom ansiktet, var totalt täckt.

Det betyder dock inte att de gamla grekerna inte diskuterade kvinnors rättigheter under antiken och det finns många exempel på gudinnor som hade total frihet och självständighet, vanliga dödliga kvinnor som både hyllades och beundrades för sin utbildning och intelligens liksom pjäser som handlade om kvinnor makt över männen. Det kanske mest kända exemplet är Aristofanes komedi Lysistrate som handlar om hur kvinnor från Greklands alla stadsstater går samman för att få slut på männens eviga krigande. Genom att ingå en pakt där de vägrar sina män tillgång till sovrummet lyckas dessa kvinnor äntligen få stopp på allt elände.

Det fanns också många gudinnor som stod för den kvinnliga styrkan och intellektet, inte minst Athena. Hon var en jungfrugudinna som oftast avbildades i militär utstyrsel och som var den intelligentaste av alla. Tack vare henne lärde sig människan alla hantverk och det strategiska tänkandet och även om hon avbildades som en krigsgudinna var det i själva verket själens styrka och freden som hon representerade. En annan populär jungfrugudinna var Artemis, som levde fri i naturen med vilda djur och som beskyddade barn och unga kvinnor. Henne fick man akta sig för om man var karl och tog sig för stora friheter – när Artemis ilsknade till var hon inte att leka med.

Afrodite var kärlekens gudinna och hon var förvisso gift med den fulaste av alla gudar, smeden Hefaiston, men samtidigt hade hon ständiga kärleksaffärer med Olympens och jordens alla karlar. Hennes favorit var machoguden Ares men det var alltid på hennes egna villkor. Trots att hon var så promiskuös ansågs hon aldrig vara en slampa, utan dyrkades av alla och hedrades på alla sätt och vis.

Kan man vara sexig och feminist? Är alla feminister lesbiska manshatare? Finns det något som heter feministmode och som innebär att man måste vara osminkad och gå omkring i pösiga, fula kläder och Dr. Martens?

Frågan om en feminists utseende är egentligen ganska bisarr eftersom själva rörelsen i sig handlar om lika rättigheter i samhället. Därför borde man som som kvinna kunna få klä sig och se ut precis som man vill utan att det nödvändigtvis reflekterar ens politiska åskådningar eller tankar om kvinnors rättigheter. I en artikel där man frågar om feminismen är ful intervjuar tidningen Aftonbladet ett antal svenskar och svenskor om deras attityd när det kommer till detta ämne. Här skiljer sig åsikterna ganska radikalt men det är just det som är spännande med diskussioner!

Sångerskan Jill Johnson sade en gång i en intervju att hon absolut inte var feminist, som om det vore ett skällsord, och detta uttalande mjukar hon nu upp lite grann med förklaringen att hon är dåligt insatt. Samtidigt håller hon med om att män och kvinnor borde ha lika lön även om det kommer att ta tid att uppnå detta. Charlotte Nilsson går däremot lite längre då hon tycker att feminismen ibland är överdriven och att män och kvinnor i stället borde syssla med det de är bra på, beroende på deras kön. Hon tycker att det finns manliga och kvinnliga jobb, både i hemmet och på yrkesmarknaden, samtidigt som lika lön definitivt är ett ideal.

Det finns dock många offentliga personer i Sveriges nöjes- och mediavärld som säger sig vara stolta feminister och som inte ser något som helst fel i att vara det. En sådan är Kayo Shekoni som betonar hur viktigt det är att man tror på sig själv och att man är värd lika mycket som alla andra. Enligt henne är det inte silikontuttar som är girlpower, utan det självklara i att man som kvinna har samma rättigheter som män. Anna Mannheimer är inne på samma linje och förklarar mångas ovilja att erkänna sig som feminister i själva verket handlar om en oförmåga att se bortom sig själv. Feminism handlar inte om att förtrycka eller att vara förtryckt, utan om att erkänna det lika värdet i alla.

Självklart har folk alltid olika åsikter om olika politiska strömningar och allmänna attityder och ibland kan det vara svårt att acceptera det. Om en person till exempel verkligen inte tycker att en kvinna borde ha få samma rättigheter och ansvar som en man så har den personen rättighet att tycka så, så länge de inte bryter lagen eller attackerar någon fysiskt eller verbalt. Om man däremot tycker att kvinnor visst borde få ha samma sociala status som män, och med det lika lön och rättsliga rättigheter och skyldigheter så får man nog finna sig i de faktum att man är feminist. Vare sig man vill erkänna det eller ej!